Som film betraktat är ”Skyscraper” av den mest förglömliga sorten. En sådan historia som i minnet försvinner in i många andra. En uppvisning av actionhjältegenrens alla klyschor. En stadig producent av hånleenden från tittaren. En femteklassens ”Die Hard” utan själ, sinne eller humor. Betyg 1 vore säkrad om det inte vore för Dwayne Johnson i huvudrollen och hans totalt oemotståndliga karisma. Muskelpaketet som också utstrålar värme med sina gnistrande ögon. Om det fanns tvekan kvar om Johnson själv kan bära en film är det nu raderat. Filmen hade lika gärna kunna haft titeln ”The Dwayne Johnson Affair” eftersom alla andra rollfigurer här endast är statister i uppvisningen av Johnsons alla förtjänster.

Filmen börjar tio år bakåt i tiden när Will Sawyer FBI-agent hamnar i en komprometterande situation tillsammans med sina kollegor. En bomb briserar i deras närhet. De klarar sig. Tio år framåt har Will protesben men annars har livet bara levererat sedan dess. Ett lyckligt äktenskap med Sarah och två gulliga barn. Han har lämnat agentrollen för ett liv som egenföretagande säkerhetskonsult. Ett uppdrag har tagit honom till Hong Kong där miljardären Zhao låtit bygga världens högsta skyskrapa The Pearl. Wills uppdrag är att testa säkerheten och ha ett ansvar för den. Men vännen som bjudit dit honom visar sig vara i samröre med ett kriminellt gäng. De vill åt verktyg som Will fått i sin tjänst. Syftet är att sätta byggnaden i brand, i hopp om att få värdefull information från Zhao.

Att ifrågasätta logiken i mycket av ”Skyscraper” känns onödigt. Ena scenen efter den andra försöker överträffa varandra i att pumpa ut flera olika vanvettiga inriktningar. Regissören hade behövt förenkla och istället fokusera på de få delar som blir kvar. De kriminella som bränner skyskrapan verkar vara de mest omständliga i universum. Jag är aldrig orolig för att de goda kommer att segra, två saker är nämligen uppenbara här. 1. Hur det än må gå kommer Will klara sig, 2. Det onda gänget kommer inte vara speciellt effektiv.

Dwayne Johnson har i media uttryckt ett intresse för att ta sig an rollen som USA:s president. ”Skyscraper” skulle mycket väl kunna vara del av varumärkesbygget. Ingenting annars ursäktar den här oinspirerande sörjan med ett slut som taget från sötsliskiga 80-talsaction där hjälten sätts på en tron för att dyrkas. Johnson är själv producent av filmen och förutom tidsfördriv framgår inget annat syfte än att visa upp stjärnan och hans enorma ”star quality”.