Fem kvinnliga konstnärer från Finland deltar i utställningen som kommit till med anledning av att Finland i år firar hundra år som nation.

Titeln ”Förstärkt verklighet” är en direktöversättning från engelskans augmented reality. Vad är den verkliga världen? Hur uppfattar vi den? Med vilka sinnen? Det är frågor som väcks i utställningen.

En röd tråd i de olika konstnärskapen är enligt utställningsintendent Helena Scragg vårt sätt att se på oss själva och omvärlden, och en ödmjukhet inför det okända.

Artikelbild

| Klimat. Anna Heikkilä är engagerad i miljöfrågor.

Genom stora rosa textilskulpturer i installationen ”Natt igen” utforskar Corinna Helenelund människans inre rymd. Hon talar om anatomiska paralleller till djuphav och yttre rymden och visar en skulptur med flera förgreningar, en korall som också ser ut som en lunga. Båda har en vaskulär funktion, säger hon.

– Vi har ett korallhav inne i kroppen. Det är en fascinerande tanke.

Corinna Helenelund berättar att hon i många år jobbat med temat hur vi upplever världen, hur det förändras av hur vi mår och att vad vi känner påverkar vad vi ser.

– Natten är en speciell tid för seende, proportioner förvrängs, perspektiven ändras. Det är ångestens tidpunkt, och det är svårt att veta vad som är på riktigt.

Artikelbild

| Svart. Elina Merenmies oroas av skogsdöd i öst.

Förhållandet mellan verklighet och illusion är något som också Anna Tuori funderar över och fascineras av. En av hennes målningar heter ”Things I´ve seen I can see no more”. Bakom svepande penseldrag, i något som liknar en nebulosa, syns en ödslig järnvägsstation och en flicka på en trehjuling.

Anna Tuori talar om flera lager i minnet, tiden som en illusion, och hur man med en målning kan föreställa sig att man är någon annanstans.

Artikelbild

| Flera lager. Anna Tuori fascineras av förhållandet verklighet och illusion.

Elina Merenmies ortodoxa kristendom och upplevelser av skogsdöd och luftföroreningar i det som förr hette Tjeckoslovakien präglar hennes konst. Här finns motiv som ”Asketen” och ”Dåren” och svarta grenar som en förebråelse mot sakernas tillstånd.

Genom linsen i Anna Estarriolas ”An instrument used to see beeings that are too small to se with the naked eye” syns små nakna människor vandra omkring, till synes omedvetna om att någon tittar på dem.

Alma Heikkilä är medlem i föreningen Mustarinda, där konstnärer och forskare möts. Hon visar installationen ”Things that are massively distributed in time and space” med sex stora dubbelsidiga målningar med namn som ”Climate” och ”Biosphere”.