Eftersom ”Gräns” är baserad på en novell av John Ajvide Lindqvist är den intressant och fantasirik, speciellt i början. Eftersom det är Ajvide Lindqvist som skrivit bokförlagan faller det sig så att historien spårar ur. Precis som författarens böcker lyckas heller inte filmteamet hålla realismen vid liv. I Tomas Alfredsons ”Låt den rätte komma in” klarade regissören hålla i bromsen tillräckligt. Abbasi, som är en mindre erfaren regissör, har förvisso gjort en skicklig och annorlunda film men angränsar lite väl många gånger till det befängda. En av Ajvide Lindqvists styrkor är att absurditeter i hans värld ofta förefaller rimliga. Abbasi går över den gränsen.

Tina arbetar som tulltjänsteman på en flygplats. Hon är avvikande men har en exceptionell talang att plocka ut de passerande skyldiga. Något hon gör genom sitt luktsinne, hon kan nämligen känna doften av känslor som skuld, rädsla, förvirring och så vidare. Hon må se annorlunda ut men hennes gåva är till stor nytta för myndigheterna. Därmed blir hon heller inte ifrågasatt som person. Fritiden ägnar hon antingen åt den demenssjuke pappan som börjat glömma henne eller sambon Roland. De är sambor i praktisk mening, Tina anmärker att hon gillar att ha någon i huset. Där hon verkligen känner sig hemma är i skogen, i naturen och med djur.

En dag går Vore genom tullen. Han liknar Tina på vissa sätt och hon känner en dragning till honom utan att själv förstå det.

Filmens största behållning är Eva Melander som Tina. Maskerad/sminkad till oigenkännlighet spelar hon med övertygande naturlighet och trovärdig övernaturlighet. Hon är så strålande att hon får de andra att se bättre ut, som om de också spelar i samma liga. Men ta bort henne från kontexten och hennes påverkan märks omgående.

Där ”Gräns” hade behövt mer är i syfte och budskap. På vissa sätt handlar den om kärlek på ett högst okonventionellt sätt. Fast det är ändå inte kärnan i berättelsen. Som mest innehållsrik kanske filmen är i skildringen av någon som hittar sig själv utan att leta. Men det gör inte manuset stringent nog, den vinglar på lite för många fötter. Stundtals skulle jag kunnat skratta av absurditeterna, om jag inte var upptagen med att känna kväljningar.

Om du gillar det mystiska, övernaturliga, drömsprungna, sagolika, murriga är ”Gräns” en film som kommer göra dig nöjd. Om du är känslig, svagmagad, har svårt för det motbjudande kan du fundera över att skippa ”Gräns”.