De flesta gånger jag sett en japansk film reagerar jag med bekräftelsen att Japan är ett starkt filmland. Få länder får fram så mycket högkvalitativt drama. Ta bara exempel som ”Avsked”, ”Sådan far, sådan son”, ”Still Walking”, ”Efter stormen”, ”Efter livet” eller ”Systrarna”. Miwa Nishikawas ”The Long Excuse” följer den traditionen av gedigen och triumferande japanskt drama. Inte bara följer den utan förbättrar den. Filmen är en själsligt vacker saga om livets alla delar. Den fungerar som en diskret läxa över vad kärnan är. Dess subtila kraft tränger in i tittaren och skakar om känslor. På något sätt fyller filmen ett hål som jag inte visste fanns.

Framgångsrike författaren Sachio är övertygad om sin egen förträfflighet. Människor han stöter på vill gärna berätta om hur hans bok berört dem. Hans fru Natsuko har däremot ett vemod i blicken som han inte låtsas se. En kväll i deras dystra vardag klipper hon hans hår innan sin avgång. Något som kunde varit en intim handling är mellan paret en viktlös tyngd, syns inte men går att ta på. Sachio är helnöjd när hon tar avsked. Nästa morgon har han älskarinnan hemma som ser på tv-nyheter om en bussolycka. Strax efter ringer telefonen, hans fru har gått bort i händelsen. Till en början reagerar Sachio ganska kyligt. Stram yta, återhållsamhet och inga tårar för sin avlidna maka. Sin motsats möter han i emotionella Yoichi vars fru var vän med Natsuko och gick bort i samma olycka. För att möta Yoichis ström av känslor erbjuder sig Sachio att ställa upp som barnvakt till Shinpei och Akari. Vilket rör upp hans liv.

En sådan synopsis ger förmodligen känslan av ett uppvaknande, försoning, förbättring. Men Nishikawa låter inte sin publik komma undan så enkelt. På ett nästan fulländat sätt berättar hon en historia om sorg och dess roll i människors liv. Men inte bara det utan även en berättelse om självbild, oärlighet och relationer. Det är en tillfredsställande komplexitet som regissören skapat. Himlen är inte alltid gröna ängar, rosatonade moln och glittrande hav. Ibland är himlen en tröst, någon som ser ditt inre när mörkret fallit.

Nishikawa får igenom sin vision med Masahiro Motokis utmärkta spel i huvudrollen. Kylan, egot, viljan, kapitulationen i Sachio gestaltas till perfektion av Motoki. Birollsinnehavarna inklusive barnen är också utmärkta. ”The Long Excuse” kräver däremot att den som skildrar Sachios inre kaos behärskar tajming och mångsidighet. Motoki inte bara spelar Sachio, han blir mannen.