Hade ”Love, Simon” blivit gjord för 20 år sedan hade filmen varit tämligen banbrytande. Men att berätta en historia idag om en gay tonåring utan några som helst problem bromsar dynamiken. Simons föräldrar är nästintill perfekta. Mamma är en plakatliberal som kämpar mot patriarkatet. Föräldrarna har varit ett par sedan tonåren samtidigt som de verkar nyförälskade. Systern är gullig och stödjande. Som han själv berättar i början av filmen så är både hans vänner och klasskamrater öppensinnade. ”Jag är inte annorlunda än du” säger Simons berättarröst, ”förutom en stor hemlighet”. I den kontext Simon finns borde inte hemligheten vara så stor eller dramatisk. Allt är upplagt för att han ska kunna vara sig själv fullt ut.

Simon går sista året på high school. Han har inga egentliga bekymmer. Förutom hemligheten att han är homosexuell. När en annan elev från skolan skriver anonymt på en blogg om sin läggning börjar Simon skriva till den okända Blue. Här för första gången öppnar han sig om vem han egentligen är. I jämförelse med boken som filmen är baserad på finns en stor skillnad. Nick Robinson i huvudrollen skiljer sig en del från bokförlagan. Robinson är en svärmorsdröm som både är attraktiv men också har den där uppnåeliga kvaliteten. Simon i Robinsons gestalt är inte udda, annorlunda, excentrisk eller avvikande. Han är omtänksam, kommer överens med alla, har modet att brösta upp sig mot mobbare och är tveklöst charmig. Dessa egenskaper i kombination med alla fördelar han har i livet placerar honom väldigt långt från en så kallad ”underdog” vilket sänker filmens trovärdighet rätt rejält. Kanske har regissören gjort så med flit. ”Love, Simon” säljs delvis som en mainstream gay-film. Om du tyckte ”Moonlight” eller ”Call Me By Your Name” var kyska så är de ingenting i jämförelse med Greg Berlantis verk. Tänk dig en John Hughes-film i de flesta bemärkelser förutom att kärleksparet i centrum är av samma kön. Om boken handlar om Simons kamp utifrån vissa förutsättningar är film-Simons problem enbart interna.

Med det sagt är Nick Robinson inte nödvändigtvis en misslyckad rollsättning. Berlanti kan ha valt inriktningen medvetet. Om ”Love, Simon” primärt fokuserar på att vara en feel-good för ungdomar är den otroligt lyckad. Att motstå filmens charm kräver ganska mycket. En vuxen publik kanske inte berörs på samma sätt som tonåringar men vem som helst oavsett ålder lämnar salongen i förnöjt skimmer. Om det är underhållning du är ute efter är du hemma.