Så har ännu ett år gått och listor över årets bästa filmer finns att hitta överallt. För inte så länge sedan var jag på en föreläsning där föreläsaren från ett större globalt företag pratade om att företaget numer struntar i åren som cykel för sin verksamhet. De insåg att det är affärscykeln och inte skapade år som gör skillnad i deras verksamhet.

På samma sätt finns det ingen orsak att skilja på 2016 eller 2017 inom filmvärlden. Vad skiljer december 2016 och januari 2017? Förvisso kan du se visst mönster vissa år, utan tvekan. Generellt finns inte år, bara säsonger och årstider (i vissa delar av världen). Ändå är det roligt att summera vad som varit för att göra sig redo för det som kommer. Dessutom behöver en del ett symboliskt skifte för att reflektera.

När jag på min filmblogg på folkbladet.se sammanfattade 2016 års filmskörd fanns flera filmer av sorten som kommer att stanna med mig länge. Filmer som varit extraordinära oavsett när de hade släppts. Tänk bara på ”Jag, Daniel Blake”, ”Min pappa Toni Erdmann” och ”Manchester By The Sea”. Två av dessa gav jag betyg 5 av 5. Något som inte ens händer varje år, ännu mer ovanligt med två på ett år.

2017 däremot är inte på långa vägar lika strålande. ”Moonlight” som vann som årets bästa film på Oscarsgalan är en av få riktigt starka under året. På samma gala prisades ”The Salesman” för bästa utländska film, också en kraftmätning väl värd att se om du missat. Så här i slutspurten har vi fantastiska ”Call Me By Your Name”. Annars finns bland de omtalade under året som gått ”mästerverk” som ”Wonder Woman”, ”La La Land”, ”Blade Runner 2049” och ”Dunkirk”. Svenska ”The Square” hade en hel del fantastiskt att komma med, i jämförelse med regissörens tidigare ”Turist” har den nyaste lite att ta igen. Eller ta igen och ta igen, filmerna är redan gjorda men ”Turist” var en mer imponerande helhet. Ser vi till listor på exempelvis kritiker.se och rottentomatoes.com där olika recensioner samlas och katalogiseras finns briljanta ”Get Out” högt, följt av ”Logan” och ”Star Wars: The Last Jedi” plus några av de nämnda samt tveksamma ”The Handmaiden”.

Missförstå mig rätt, alla dessa är inte katastrofala filmer men 2017 präglas, med några undantag, av mediokra och förglömliga verk som framkallar känslor som är ekvivalent till ord som ”okej” och ”jaha”. ”Dunkirk” i all ära med sublim teknik men film ska väl ändå beröra på djupet när det är som bäst. För att ta ett exempel, årets mest framträdande film om svartas kamp för möjligheter i USA var ”Hidden Figures”. En gemytlig film som berör sådär som Hollywood kan, stråkar som bringar tårar men vi går lätt vidare efteråt. Generellt var det en vanlig trend att det som borde ha berört starkt klarade bara av att beröra lite.

Finns det något att lyfta i all beigeskala? En hel del av de lovande filmer som släppts 2017 utomlands har premiär i Sverige under 2018. Bland annat har vi Greta Gerwigs ”Ladybird” och Noah Baumbachs ”The Meyerowitz Stories”.