Filmkrönika Det öppna slutet. Vattendelaren mellan människor. Faktorn som får vissa att tro att din preferens handlar om tittarens fantasiförmåga. För att förtydliga, med öppet slut menar jag alltså när berättelsen avslutas utan att vi tittare får ett färdigt svar. Du får själv välja vad som händer när kameran lämnar. Den här krönikan kommer att innehålla en del spoilers.

Förmodligen finns det lika många orsaker till öppna slut som det finns antal regissörer eller manusskribenter. Å ena sidan kan sådana slut kännas spännande. Är de undermåligt gjorda kan de istället ge en bild av en regissör som inte klarar av att kröna sitt verk.

Där en del ser en uppmuntran till eget tänkande kan jag också ofta se en oförmåga till att fatta beslut. I vissa fall blir det även tydligt att uppbyggnaden av historien var så klurig att filmteamet hade svårt att få till ett ordentligt slut och lade därmed ansvaret på tittaren.

Artikelbild

| Christopher Nolan.

Ett av de mer lyckade öppna sluten är den i ”Borta med vinden”. Förvisso finns slutet redan skrivet av Margaret Mitchell, men det är ett gediget arbete av manusförfattare Sidney Howard och regissörerna Victor Fleming samt George Cukor som byggde upp filmen så pass att det öppna slutet fungerade utmärkt. Det är över tre timmar av historieberättande och förmåga att gjuta fram kärnan som gör att slutet är tillfredsställande.

Protagonisten Scarlett O’Hara har visat många sidor under filmens gång. En delvis omogen rollfigur som trots allt gör vad hon måste för att överleva. Hon har enorm motståndskraft samtidigt som hon också vill fly svårigheter. När hon i slutet blir lämnad av den hon precis insett är hennes äkta kärlek, Rhett Butler, börjar hon få klarsynthet i sitt eget tidigare beteende.

Istället för att undvika sitt problem bestämmer hon sig för att åka hem till sin älskade gård Tara och tänka igenom hur hon ska få tillbaka Rhett. Vi vet alltså inte var det slutar. Om filmmakarna hade tolkat och berättat en kärlekshistoria hade detta öppna slut varit en besvikelse. Men eftersom historien handlar om Scarlett O’Hara och hennes mognadsprocess är det fullt rimligt att avsluta där och då. Rhett är alltså i sammanhanget inte alls lika viktig som att Scarlett lär sig nya strategier. Som tittare är jag inte missnöjd med att jag får tänka fram berättelsen själv.

Samma resonemang hade Christopher Nolan om sin film ”Inception”, en thriller/action/science fiction - film från 2010 där bland andra Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Cillian Murphy och Ken Watanabe har bärande roller. Filmen rör sig mellan olika nivåer och medvetanden i tillvaron. Grundhistorien kretsar runt Dom Cobb (Leonardo DiCaprio) som vid en resa i Japan erbjuds ett märkligt och farligt uppdrag. Lyckas han så kan han återvända till USA och sina barn där han är misstänkt för att ha mördat sin fru. Filmens komplicerade handling ändar i ett "öppet slut" när Dom Cobb träffar sina barn.

Artikelbild

| Regissören George Cukor. (Här med Marilyn Monroe.)

Efter att spekulationerna gått heta erkände Christopher Nolan om slutet var realistiskt eller inte. Men han förklarade också att syftet med slutet var att visa att inget av allt annat var viktigt när huvudkaraktären äntligen fick träffa sina barn igen. Kanske borde Nolan ha fördjupat sig lite mer i relationen till barnen för att tittarna skulle greppa hans poäng bättre?

Här är kruxet, det är inte svårt att lista ut ett slut själv. Inte krävande att fantisera ihop en fortsättning. Problemet är att som tittare är jag intresserad av vad just manusförfattaren eller regissören ville med sin historia. Mina egna tankar är jag med ständigt. De kan resa åt alla möjliga håll.

Skönare vindar: Hösten gläntar vid dörren och det innebär bättre bio. Bland annat ”Bohemian Rhapsody” och Paul Feigs första dramathriller ”A Simple Favor”.

Räddaren i nöden: Sommarbio må sakna högsta kvalitet, men i år då sommaren var ovanligt varm och ovanligt lång blev biograferna en räddning vid sidan om köpcentrum och bibliotek.