Filmkrönika Att försöka säga att attityd är viktigare än utseende, samtidigt som halva filmen är skämt om huvudrollens oattraktivitet fungerar inte.

Så äntligen kom den. "I Feel Pretty", filmen som skulle lyfta kvinnor som gick och såg den. Som skulle skaka om Hollywood och skönhetsidealen. Berättelsen om kvinnan som lär sig acceptera sig själv trots att hon inte är perfekt. Som om perfektion ens är möjlig att uppnå. Vi lever trots allt i en tid då Cindy Crawford förklarat att inte ens hon ser ut som "Cindy Crawford" på 90-talet. Så frågan är varför "I Feel Pretty" försöker föra fram budskapet att vissa människor faktiskt har ett perfekt yttre när vi alla borde veta att bildredigering, professionell sminkning och andra hjälpmedel finns. Budskapet borde kanske varit att utseende och vad människor gillar är en subjektiv sak som ska kunna vara det. Visst träffar filmen rätt också, men det lyft som utlovades finns inte här. "I Feel Pretty" förändrar ingenting eftersom den också är besatt av utseende. Filmen värderar huvudkaraktären som ful/oattraktivt sedd till bara det yttre.

Amy Schumer har gjort en filmkarriär av tanken att hon inte passar in i rådande skönhetsideal. Både hon och regissörer/manusskribenter använder henne som verktyg för att föra fram att alla duger som de är och utseendet inte är det viktiga. Men nästan alltid finns underliggande budskap: Amy är ful och fulhet är en komisk faktor. Att vara överviktig på något sätt är bevis på avsaknad av skönhet. Det är som om Hollywood låter Amy komma in genom dörren för att sedan visa upp henne som avvikande. Poängen är ganska tappad. Men Amy Schumer ser ganska vanlig ut, som de flesta. Skillnaden är att hon inte bockar av ouppnåeliga skönhetsideal.

I svensk kontext har det istället gått åt andra håller. Här ifrågasätter vissa recensenter om Schumer verkligen kan representera en vanlig kvinna. Vilket å sin sida blir en form av förakt för genomsnittet eller onödigt upphöjande av kändisar. Skillnaden mellan Amy Schumer och modeller är samma skillnad som mellan "vanliga" kvinnor och modeller.

I "I Feel Pretty" slår Renee i huvudet och får en "skev" verklighetsuppfattning där hon tror sig se ut som vilken ”tiopoängare” som helst. Skämtet är att hon egentligen är ganska ful så hennes självförtroende ska anses komiskt. Visst, någon sensmoral ligger också där att det är beteendet och attityden som avgör. Fast de flesta vet att riktigt så enkla är inte relationer heller att om du bara frambringar din inre Zlatan ökar möjligheterna explosionsartat. Naturligtvis öppnar sig vissa dörrar av charm.

Om filmindustrin vill göra skillnad på riktigt gäller det att låta en mångfald av kvinnor ta plats i olika miljöer. Att använda Amy Schumer som en vanlig kvinna för att sedan skratta ut henne fungerar inte. Den dag Tye Sheridan spelar en vanlig kille i en film och motspelaren är en lika alldaglig kvinna, då kan vi börja prata. Olivia Cooke, hans motsvarighet i "Ready Player One", är en kvinna som uppfyller alla de krav som finns på skönhetsideal. Idag måste kvinnor antingen vara så eller bli ett skämt.