Det var den 4 juni 1989 som studenternas protester på Himmelska fridens torg i centrala Peking brutalt krossades av armén. Samtidigt arbetade Leyun Wang som lärare på industridesignlinjen på en högskola i Shanghai.

– Jag var konstlärare och hade inga tankar på att lämna Kina. Från början hade jag åsikten att konst och politik ska hållas isär, men det var inte hållbart. Många av mina studenter var aktiva i protesterna och jag drogs med, berättar hon.

Hon tog ställning för protesterna, blev aktiv, började diskutera demokrati och samla in kläder och annat för att hjälpa studenterna som protesterade i Peking under bar himmel.

Artikelbild

| "Den gröna vågen" av Wang Leyun.

– Vi pratade om frihet, så mina elever gjorde en frihetsgudinna och tog med sig till Peking. Man kunde se den i BBC-sändningarna.

Efter massakern var landet sig inte likt. Leyun Wang beskriver situationen som att allt bara tystnade. Svartnade.

– Innan dess hade kulturlivet varit fantastiskt. Eftersom jag var aktiv i rörelsen blev jag inbladad och konstskolans högste chef tog in mig till flera samtal. Jag var gift med en svensk man, då kunde man inte göra så mycket. Men mina kollegor fick problem. Jag kunde nog ha stannat i Kina, men när det inte fanns något kulturliv – vad jag skulle jag då göra där?

Leyun Wang flyttade med sin svenske make till Sverige 1991. Hon är bosatt i Stockholm och är idag lärare på Nyckelviksskolan. För henne innebar flytten även en konstnärlig nystart och hennes tuschmåleri blev friare.

Artikelbild

| Tuschmåleri med titlar som "En liten melodi" (längst ner till höger) och "Svarta moln" (längst upp till vänster).

­– Det var en fantastisk att få uttrycka mig fritt. Kineser skulle nog inte tycka att mitt måleri är tuschmåleri, men det är traditionella material. Jag använder tusch och pensel, som är en del av mitt minne. En del av mig.

– Men jag måla abstrakt om jag vill och utgå från intryck och känslor. ­I det kinesiska tuschmåleriet målas en gren väldigt exakt. En blomma är en blomma, en figur är en figur. Mitt måleri är så mixat. En tid kändes det frustrerande, men jag har insett att jag inte behöver sortera i det.

Artikelbild

| Leyun Wang ändrar om objekten. "Formerna är oändliga" säger hon.

Kan du ställa ut i Kina?

– Ja, jag är inte med på svarta listan. Det är inga problem.

Artikelbild

| Vardagsföremål. De vackra pappersrosorna är gjorda av kaffefilter.

Men hon håller inte inne med sina åsikter, varken spontant eller i konsten. Genom textilinstallationer har hon uppmanat Kina att ta miljöfrågor på allvar.

– När jag var liten var himlen var blå i Kina. Nu är den grå och barnen som växer upp tycker att det är helt normalt. De har aldrig fått se regnbågen. Det är så sorgligt.

Artikelbild

| Wang Leyuns tuschmåleri har avlägsnats från den kinesiska traditionen och bryter mot dess regler om genrer och motiv.

– Mycket i Kina är också som under rivningsvågen i Sverige på 60-talet. Man värnar inte om att bevara sin fina, gamla arkitektur. När jag är där talar jag gärna om det, men det är inte alltid så populärt att man kommer utifrån och påpekar saker.

På Konstforum ställer Leyun Wang även ut ett par installationer som knyter an till miljötänket. Både ”Den gröna vågen” och ”Kulturutbyte” är skapade av återvunnet material – melittafilter.

– Jag ville använda vardagsföremål. När vi bytt ut kaffebryggaren och inte längre hade användning av kaffefiltren skulle de slängas. Men jag har så svårt för att slänga.

I ”Kulturutbyte” använder hon traditionellt kinesiskt tusch samtidigt som hon anspelar på en ny företeelse i det kinesiska samhället.

– Kineser dricker kaffe för att det är modernt. Det är svindyrt. En lyx.

Strax därefter går hon fram till installationen och börjar ändra om i de till synes sköra pappersrosorna av hopsydda filter.

– De är tåliga, ­intygar hon.

– Formerna är oändliga och man får ändra om dem. Ibland kallar jag min konst interaktiv, man måste reagera, först då förändras saker! säger Leyun Wang – konstnären som själv kan konsten att reagera.