Den enormt sentimentala och enormt berörande filmen "Wonder" andas på många sätt 90-tal. Bara att ta sig an ett så pass tungt ämne utan att utforska de mer disbänksrealistiska delarna signalerar detta. De eviga vågorna av stråkmusik som dirigerar inte bara instrument utan även känslor. Människor som trots vedervärdiga förutsättningar hittar ljuset i tillvaron. "Wonder" påminner en hel del om "Jack" med Robin Williams. Kanske en lättsam variant av "I Am Sam". Inte nog med det, två av huvudrollerna spelas av Julia Roberts och Owen Wilson. I en värld av cynism långt ifrån 90-talet är "Wonder" återgång till tider av sårbarhet.

"Wonder" handlar om August "Auggie" Pullman och hans familj. Född med en ansiktsdeformation har han hållit sig undan människor större delen av livet. Med många operationer och plastikkirurgi ser han annorlunda ut. Mamma Isabelle har varit hans hemskollärare, tills den dagen han ska börja femte klass. Familjen ser behovet av att Auggie kommer ut i verkligheten. Med vettskrämda steg och påklistrade leenden skjutsar mamma, pappa och syster Via till skolan. Auggie är van vid blickar, men ovan vid att sakna familjens omhuldande stöd. Tittaren får också inblick i Auggies nära och kära för att få fler perspektiv på vad sjukdomen har på effekt på andra i pojkens omgivning.

Det krävs ett härdat hjärta av rang för att inte beröras av "Wonder" eller att tycka illa om filmen. Det är till och med svårt att skriva recensionen utan att hejda tårarna som vill ut. Du kommer känna att han behöver gå igenom lite för mycket. Samtidigt finns dimensioner som inte ens existerar här. Exempelvis är amerikansk sjukvård inte en faktor i berättelsen. Föräldrarna upplever inte någon stress som försvårar deras relation trots en pressad situation som kan få de flesta ur balans. Regin är klichéartad, med billiga poäng försöker Stephen Chbosky kräva tårar av sin publik. Som om det vore svårt, i en film om en pojke med missbildning som mobbas i skolan. Samtidigt finns ett hjärta i grunden som är avväpnande. Lite lättare blir det därför att acceptera vissa skönmålande, sockersöta inslag.

Det finns inte någon lag som säger att du alltid måste berätta din historia på mörkast, möjliga vis. Att göra en form av emotionell feel good-bulldozer är inte per definition fel. Men "Wonder" är lite för mycket i ett drömtöcken, med endast fragment av realism. Som framförallt känns men inte nödvändigtvis skapar tankar utanför biosalongen.