Musik Med storband, närmare bestämt Hardes Big Band från Linköping med sångsolister, tackade Musikföreningen Crescendo sin publik för denna säsong. Närmare 300 diggare hade bänkat sig i nyrenoverade Hörsalen.

Hardes Big Band, som egentligen har ganska lite att göra med det legendariska åttamannabandet från Linköping, bjöd på idel ädel jazzadel denna finalkväll. Med tre sångsolister, var det naturligt att musik förknippad med Frank Sinatra dominerade. I alla fall när sångmikrofonen var upptagen.

Vi fick en rejäl dos av Sinatraklassiker; ”For once in my life”, ”Mack the Knife”, ”New York, New York”, ”Come fly with me”, ”My Way”, ”Fly me to the moon”, ”A summerwind”, ”The Lady is a tramp” och en handfull till. De tre sångsolisterna; Mats Huddén, Jacob Huddén (far och son) samt Stephan Peterson, gjorde sitt bästa med att ge oss en glimt av Frank Sinatras storhet. Bäst lyckades tveklöst Stephan Peterson, som lätt och ledigt sjöng bl.a. ”Nice and easy” (kvällens bästa nummer). Stephan ”ägde”, för att tala i moderna termer, både scen och låt. Strålande framfört också av bandet. Stephan är gammal tävlingsdansare vilket märktes på kroppsspråket.

Artikelbild

Hardes Big Band. Inledde årets konserter och fick också avsluta året.

Direkt efter levererade Jacob Huddén en nästan lika välljudande ”I´ve got you under my skin” där Jacobs lite tuffare stil passade perfekt till bandets mer kraftfulla spel. Pappa Mats hade tyvärr inte riktigt samma lycka. Hans musikalinspirerade och teatraliska framtoning i exvis ”New York, New York”, smälter inte riktigt lika lätt samman med Frank Sinatras smidiga sångsätt. Bäst till sin rätt kom Mats i den avslutande hårt svängande ”Hallelujah, I just love him so” där alla tre sångarna hjälptes åt.

Detta var tredje gången på kort tid som jag hörde Hardes Big Band. Vad jag frapperas över är att de verkar ha så roligt när de lirar. Detta känner man som publik. Att man sedan missar ibland, att entusiasmen ibland tar överhanden, det får man ta som lyssnare. Ett tips bara, ett par av arren, Errol Garners ”Misty” och Lionel Richies ”Hallo” var lite för svåra. Antingen mera repa eller också välja lättare arr.