Men vet aldrig vart saker och ting tar vägen med företag och entreprenörer. Detta gäller kanske i extra hög grad om företaget startar som ett tågbolag. Det här lilla tågbolaget som från år 1896 kallas för Gränges är samma bolag som just nu bygger ett nytt valsverk för 400 miljoner kronor i Aurubis gamla industrilokaler i Finspång. Eller "samma och samma". Organisationsnumret är i vart fall detsamma idag som för 125 år sedan. Företagsförfattarnestorn och journalisten Ronald Fagerfjäll har på uppdrag av Förlaget Näringslivshistoria tagit sig an att skriva en riktig "bibel" om Gränges; "Gränges 1896". Och vem kunde vara bättre skickad än Ronald Fagerfjäll att genomföra ett sådant vanskligt och omfattande projekt? Med sina tre volymer (tillsammans med illustratören Lennart Eng) om "Företagsledarnas århundrade" (Norstedts förlag 1997-1999) grundlade han sin position som näringslivsjournalist av yttersta rang. Den tredje delen av boken om företagsledarnas 1900-tal har underrubriken "Från Werthéns förvärvsstrategi till Barneviks globala nätverk". Hans Werthén - för övrigt vice vd på NEFA i Norrköping under några tidiga år i sin karriär - finns förstås med på ett viktigt hörn i Fagerfjälls bok om Gränges. Ett av Hans Werthéns cirka 200 företagsförvärv under sin tid som dynamisk och framgångsrik koncernchef på Electrolux var just Gränges.
Boken om Gränges är fantastisk på många sätt. Den är mjukt sentimental i sina skildringar av det kärleksliknande engagemang för företaget och dess produktion som lyser genom sidornas berättelser om alla de chefer, arbetare, tjänstemän och ägare som haft ansvaret för Gränges under skilda perioder. Boken är också brutalt osentimental i sina redogörelser av marknadens villkor. Upp- och nedgångar, lyckade och mindre lyckade chefer och affärer, klingande börsintroduktioner (Gränges har introducerats på Stockholmsbörsen inte mindre än tre gånger) och sorgliga bolagsstyckningar avlöser varandra på de nästan 300 sidorna. "Man säljer inga julgranar på Annandagen", som Hans Werthén en gång lär ha sammanfattat vad som gäller i affärslivet.
Ronald Fagerfjälls bok om Gränges får mig också att ännu en gång tänka på hur Finspång alltsedan 1572 då "Finspongs järnhammare" omnämns för första gången har lyckats etablera sig och vara kvar som en ledande industriort. I dag är Gränges, med sina "främsta rötter i Finspång", världsledande inom aluminiumprodukter. Finspång förknippas i dag inte bara med aluminiumteknik utan också med avancerad turbinteknik inom tyska storkoncernen Siemens, som har sina rötter i Asea. Internationaliseringen har alltid varit en del av verkligheten på orten. Det finns kort sagt något visst med Finspång, den saken är klar.
För ungefär ett år sedan hade jag glädjen att äta en lunch på Joan´s med Patrik Sivesson som arbetar som produktionsdirektör på Gränges i Finspång. Patrik Sivesson är inflyttad till Finspång sedan snart tjugo år tillbaka. Han sa så här till mig när jag frågade om hur det kommer sig att industrisamhället Finspång är så framgångsrikt segt och uthålligt:
"En av Finspångs fördelar och framgångsfaktorer är att det finns ett samarbetsinriktat klimat ute på arbetsplatserna. På andra orter har jag slagits av att tonen och umgängesformerna på arbetsplatserna har varit hårdare och mer uppdelade mellan arbetare och tjänstemän. I Finspång har man istället utvecklat andra och starkare delar av bruksandan. Sådant märks och känns och sådant gör skillnad", sa Patrik Sivesson då när vi träffades i början av juli 2020.
Boken om Gränges handlar förstås en hel del om Sapa och om Metallverken; två företag i Finspång som varit mycket involverade med Gränges under decenniernas gång. Det finns många dramatiska skeenden i politiken och på marknaderna som påverkat Gränges sedan 1896 och fram till nu. Ett exempel är investeringsboomen i Kina under andra hälften av 1990-talet. Gränges köpte ett varmvalsverk i Italien som monterades upp i närheten av Shanghai. Torbjörn Sternsjö, som senare blev fabrikens första svenska vd, berättar om starten i Kina: "Vi fick en fantastisk support från Finspång. Det fanns många små hemligheter att lära ut och 60–70 personer deltog i detta. Minns särskilt en pensionär från valsverket som kom utan att kunna engelska men som ändå fungerade bra med sina kinesiska kollegor." Så fungerar en alert bruksanda.
