Anders Jonsson: Då blev det värsta läsarstormen

Efter valet 1985 började jag skriva i Svenska Dagbladet. Det hade aldrig hänt tidigare att en reporter gick från A-pressen direkt till SvD. På den här tiden fanns det kvar rester av partipressen. Tidningarna hade historiskt varit knutna till olika politiska intressen även på nyhetsplats. 
Kopplingen var på väg ut och hade i princip mer eller mindre försvunnit. Det väckte ändå ett visst uppseende när SvD inrättade en ny tjänst som kanslihusreporter för att rekrytera mig från A-pressens stockholmsredaktion, som var en nyhetsbyrå för de S-märkta tidningarna. Uppdraget för SvD var att bevaka regeringen och att analysera svensk inrikespolitik.
Det gick bra och under årens lopp har jag skrivit i SvD i tre sejourer. Den första avslutades 1987 när jag märkte att det fortfarande var lite lågt i tak. Arbetsgivareföreningen, SAF, som på den tiden täckte tidningens förlust kunde ha synpunkter på det som skrevs även på nyhetsplats.
När jag återkom på 2000-talet och Schibstedt hade tagit över som ägare var sådant borta. Journalismen gällde, det vill säga att vi skrev det som vi ansåg sant och relevant utan att ta hänsyn till några intressen. Läsekretsen verkade också i stort sett acceptera det även om det kunde förekomma kommentarer om att vi var stygga mot Moderaterna och borde sätta åt Socialdemokraterna hårdare.
Detta gällde på alla punkter utom en. Nämligen kungen. I februari 2004 skrev jag att ”Kungens dumhet – eller naivitet om vi ska vara snällare – har blivit republikanernas främsta trumfkort.” Jag förutspådde också en besvärlig period för monarkin.
Min profetia var föranledd av att Carl XVI Gustaf besökt Sultanen av Brunei och hyllat honom för att ha en ”kolossal närhet till folket”. Uttalandet väckte stor uppståndelse och kom som lök på laxen i en tid när kungahuset var mer ifrågasatt än idag. Statsanslagen granskades och kungabarnens leverne på Stockholms innekrogar valsade runt i kändis- och kvällspress. Hovets presschef läxade upp riksdagsledamöter i tv.
Att kungen i det klimatet hyllade en feodalherre och enväldig härskare var naturligtvis inte bra, ja rent av dumt eller om man ska vara snäll, naivt. Det var ett faktiskt konstaterande. Men det tyckte inte Svenska Dagbladet läsare.
Det blev den värsta läsarstormen under mina år på SvD. Så fick man helt enkelt inte uttrycka sig om Hans Majestät. Där gick gränsen.
Så här efteråt kan jag också konstatera att min profetia hade sina brister. Det blev inte en så besvärlig tid för monarkin. Från 2004 och framåt har populariteten bara ökat i samma takt som granskningen minskat. De devota hyllningarna har tagit över med SVT:s sändning i lördags som någon sorts kulmen att döma av kommentarerna.  
Kungen har fått ”vända blad” och gå vidare utan några större invändningar. Som den konservative adelsman han är sitter han kvar på tronen och verkar vilja fortsätta med det till han dör. Så är seden och då följer man den. 
Då spelar det ingen roll att monarkin skulle bli ännu populärare om han abdikerade och lät kronprinsessan Victoria ta över. 
Monarkin kan vara hur principiellt felaktig som helst. Ändå tyder inget på att den kommer att avskaffas i Sverige. Detta alldeles oavsett vad som står i partiprogram och hur märkligt det är att man kan ärva en statschefstitel. 
Det beror helt enkelt på att ingen har visat på vilket sätt Sverige skulle styras bättre med en folkvald statschef än med en kung utan makt. ”En plym”, som Olof Palme sammanfattade när riksdagen beslutade om den nya regeringsformen som från 1975 definitivt tog av kungen all formell makt.