Alla de fördelar som brukar förknippas med urbana miljöer såsom närhet till andra människor, handel, arbetsplatser och kultur kräver att många ges tillträde till staden. Bara de som bor i stadskärnan räcker inte som underlag, utan fler måste ges möjlighet att ta del av utbudet om verksamheterna ska fungera. Ska det vara möjligt måste det finnas plats för mobilitet av alla former. Gång, cykel, kollektivtrafik men också bilen fyller flera viktiga funktioner, vilket planeringen måste ta hänsyn till och ge plats för. Att försöka planera bort just bilen är därför ett direkt hot mot fungerande städer.
Ett extremt koncept som ibland framhålls är den så kallade 15-minutersstaden. Den går i korthet ut på att staden ska delas in block där all service ska finnas inom 15 minuter. Stadsdelar ska planeras endast för sina invånare, medan resten stängs ute. Med detta försvinner underlaget från förorter och kranskommuner och därmed kompetens och köpkraft. Dessutom begränsas även de boendes valmöjligheter vad gäller utbud och service. Resultatet riskerar att bli döda stadskärnor - tvärtemot intentionerna.
Under decennier har politiska försök gjorts i många städer runtom i världen att planera bort biltrafiken. Bilfientlighet har utgjort en identitetsmarkör – ofta kopplat till utsläpp och buller. Men nu verkar pendeln faktiskt svänga tillbaka och väljarna ger uttryck för en annan vilja. Exempelvis har det nyligen skett maktskiften i Berlin och Mannheim där bilen haft stor betydelse. I fyllnadsvalet i Storbritannien lyckades Tories behålla ett mandat i London som alla tidigare räknat ut som förlorat. Anledningen, vilket både Labour och Tories är överens om, är till stor del missnöje med en utvidgad miljözon med höga avgifter för många bilar. Premiärministern Rishi Sunak har identifierat väljarnas missnöje med bilfientlig symbolpolitik och har nu deklarerat att han är bilisternas vän.
Den omställning som nu sker av vägtrafiken med elektrifiering gör trafiken tyst och utsläppsfri. Det skapar nya möjligheter att flytta distributionstrafik till nattetid och därmed frigöra gatuutrymme. Ökade möjligheter till parkering, gärna underjordisk kan också frigöra ytor i staden. Det är möjligheter som måste tas ta tillvara. KAK vill gärna se mer levande stadskärnor. Men ska vi få mer myllrande torg och gågator måste staden kunna nås av många, då behövs all mobilitet, även bilen.
