Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Då exploderade Uppfostringsmedia

WidarDirekt För precis ett år sedan - den 6 september förra året - exploderade Uppfostringsmedia i Sverige. Så upplevde jag det i vart fall då jag satt med båda Stockholmstidningarna framför mig och fylldes med förtvivlan och kamplust. Med ett möjligen hybrisdoftande ansvar tog jag mig an uppgiften att göra något åt saken.

Här på WidarDirekt publicerade jag därför inlägget nedan: ”Alla dessa goda kändisar.” Två dagar senare – 8 september – kom nästa artikel ”Snedvriden bild av Sverige”, som även den går att läsa här nedanför.

De två inläggen fick enorm uppmärksamhet. Självklart drog jag på mig kritik och påhopp. Men framförallt ett stort och varmt gensvar. Och jag tror att de båda inläggen – med allt som följde därpå av debatt och diskussioner – hade betydelse för den vändning som vi därefter har genomlevt i medierna och i politiken.

 

Alla dessa goda kändisar

6/9 2015

Så kom då det obligatoriska kändisuppropet. Denna gång hann DN före kvällspressen. 100 kändisar vill gärna vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Utgivarna av båda Stockholmstidningarna skriver i dag långa och fina och i mina ögon ointressanta artiklar om att vi alla måste ta avstånd från hot, hat och rasism och om hur duktiga och fina journalisterna på deras tidningar är.

Tove Lifvendahl på Svenskan är vad jag sett den enda som skriver något relevant och intressant i dagens Stockholmstidningar. För det första noterar hon med glädje och stolthet det civila samhällets stora engagemang för flyktingarna. Det engagemanget har funnits under mycket lång tid eftersom flyktingkrisen har funnits under mycket lång tid. Engagemanget har vuxit under den senaste veckan då även kändisarna har vaknat och vill sola sig i glansen.

För det andra skriver Tove Lifvendahl att ansvariga politiker nu på allvar bör ta chansen att med kraft ta itu med de stora problemen i migrations- och integrationspolitiken. Med det civila samhällets varma stöd i ryggen – oavsett vad kändisarna tror så är vi inte rasister och idioter härute i verkligheterna – är det läge att ta itu med de välkända problemen.

Det är beklagligt att även politiker har valt att ställa upp i kändisracet i DN. De behöver inte tala om för oss att de är humanister och tror på alla människors lika värde. Det vet vi redan. Och det gör vi också.

Politikerna har ansvaret att sköta staten på bästa möjliga sätt. Genom det civila samhällets opinionsbildning har de nu – som Lifvendahl skriver – fått en extra skjuts att sköta sitt jobb bättre än vad de hittills gjort.

Det värsta med kändisupploppet i DN och med det strömlinjeformade innehållet i Stockholmstidningarna i dag är att det är så konformistiskt och propagandistiskt. Här finns – utöver Lifvendahl i Svenskan – knappt något problematiserade, något kritiskt eller något tankeväckande spännande. Det blir för svulstigt och för mycket uppfostringsmedia för mig.

Jag hoppas att de nyktrar till på storstadsredaktionerna vad det lider. Och så hoppas jag att vi slipper kändisarna.

 

Snedvriden bild av Sverige

8/9 2015

Personerna i DN:s kändisupprop i söndags är egentligen ganska ointressanta i sammanhanget. Jag märker på en del reaktioner på min enormt spridda text ”Alla dessa goda kändisar” på WidarDirekt – bland annat Erik Helmerson på DN:s ledarsida – att kändisarna blir ett stickspår som delvis skymmer min huvudpoäng. Lite självkritiskt antar jag att jag kanske borde ha hoppat över de kända och koncentrerat mig på det jag framförallt ville säga.

Det som stör är att hela det massiva trycket från DN och SvD bygger på en i mina ögon helt felaktig bild av Sverige. I anslaget från redaktionsledningarna sätts en spelplan upp där ”hatet och rasismen” håller på att ta över och att det därför är dags för alla andra - under tidningarnas – ledning att stå upp för det goda och fina.

Sverige och svenskarna är enligt alla tillgängliga undersökningar – t ex SOM-institutet – mycket välkomnande mot flyktingar. 63 procent tycker till exempel att ”invandring är bra för Sverige”. Självklart finns det också hat och rasism ute i marginalerna. Detta är emellertid av en sådan art att det främst utgör polisiära frågor.

När delar av medieetablissemanget gör hatet och rasismen till huvudsak i sin kamp så ger det därför en snedvriden bild av Sverige. Tycker jag.

Bombmattan av okritiska uppfostringsinslag i medierna är provocerande. Tycker jag. Antagligen är den också kontraproduktiv. Det finns så många människor därute som inte har det minsta med hat och rasism att göra som inte gillar att bli skrivna på näsan vad de är för några och/eller som inte anser sig behöva styras av några ”måsten” från stora mediehus.

Sveriges problem i det här sammanhanget är inte att vi tar emot flyktingar från Syrienkriget. Vi skulle ta emot många fler; bara en femtedel av de asylsökande som kommit till Sverige i år kommer från Syrien. Problemet är vår undermåliga migrations- och integrationspolitik som om vi inte åtgärdar problemen riskerar att skapa onödigt stora och långsiktigt verkande försämringar av det svenska samhällsbygget.

Om detta behöver vi en öppen och odramatisk debatt även i politiken. Magnituden i uppropet mot ”hat och rasism” riskerar att återigen trycka ner denna viktiga debatt till andra arenor.

Till sist två saker. 1. Kändisarna i DN:s upprop är säkerligen alldeles utmärkta personer med såväl förnuft och känsla. Upprop av det här slaget – där folk som är ”kända” för olika saker skriver under listor mot Nato, mot hat och rasism, mot kärnkraft och mot det ena och det andra – fyller sällan någon vettig funktion. I vart fall inte om syftet var att få folk att tänka till och ändra sig. 2. De personliga påhopp och oförskämdheter som jag får ta emot då och då får inte mig att förlora perspektivet. De allra flesta människor därute är av ett helt annat slag. De har inget med hat och rasism – eller andra förvridna ismer för den delen att göra.

Widar Andersson

Mikael Ribbenvik har koll på invandringen

WidarDirekt Mikael Ribbenvik är generaldirektör på Migrationsverket. Han har lång erfarenhet av sakfrågorna. Han har bland annat arbetat som rättschef och som operativ chef på myndigheten innan han den 19 maj 2017 ”på riktigt” fick efterträda den tidigare chefen Anders Danielsson som gick över till Röda Korset; en övergång som bara hade vinnare.


Fredagen den 16 februari var Mikael Ribbenvik gäst i Fredagsintervjun på Kvartal.se med programledaren Jörgen Huitfeldt. Samtalet mellan Ribbenvik och Huitfeldt var mycket intressant och allmänbildande. Jag kommenterar intervjun på Folkbladets ledarsida måndagen 19 februari. Läs gärna!
Mikael Ribbenvik är något av ett föredöme för myndighetschefer. Utöver hans gedigna sakkunskap så värnar han offentligheten genom att tala öppet och utan mer än konstitutionellt reglerad hänsyn till politiken. Samtidigt passerar han aldrig gränsen mellan politik och myndighet; regeringen beslutar och myndigheten utför besluten.

 

Mer att läsa: Folkvandrare utan identitet.


Det finns många problem med den svenska invandringspolitiken. Utöver de jag diskuterar på ledarsidan på måndagen finns det skäl att diskutera den offentliga debattens fixering vid året 2015 då över 160 000 människor sökte asyl i Sverige. I Fredagsintervjun Kvartal.se påminner Mikael Ribbenvik om att det år 2014 kom asylsökande i ett antal som tangerade antalet under Balkankrisen i början på 1990-talet. Ribbenvik kunde ha fortsatt flera år bakåt; Sverige sticker ut genom ett väldigt högt asylmottagande under det senaste decenniet. Det är det stora antalet under många år som har orsakat de synnerligen allvarliga problemen med integrationen av nyanlända som vi upplever idag.


Integrationsproblemen ska dock inte lastas Migrationsverket. Verket har inte integrationspolitiska uppdrag från regeringen. Migrationsverket ska säga ja eller nej utifrån de asylsökandes individuella skydds – anknytnings – och/eller andra asylpåverkande omständigheter. Myndighetens ja – och nejsägande kritiseras hett och hårt från alla håll och kanter. Ett argument som Mikael Ribbenvik formligen strimlade under intervjun i Kvartal.se var de återkommande anklagelserna om att asylprocessen skulle vara ”rättsosäker” i Sverige. Ur den enskildes perspektiv är det svårt att tänka sig något rättssäkrare än asylsökandet i Sverige. Tre instanser, skattebetalda tolkar och advokater i alla led och inga krav på att kunna styrka sin identitet, underdimensionerade ”inre gränskontroller” och generösa regler som ger den asylsökande rätten att börja om processen redan efter fyra år.
Som Mikael Ribbenvik sa så handlar de flesta anklagelser om rättsosäkerhet snarare om att de som klagar och kritiserar är missnöjda med det slutliga beslutet.


Det har funnits en ”naivitet” i Sverige, sa Ribbenvik. Rädslan för att stigmatisera asylsökande som grupp har fått styra för mycket. Nu är det dock annorlunda enligt Ribbenvik. Han framhöll det mycket goda samarbetet med polisen här hemma och utomlands när det gäller granskningen av de asylsökandes eventuella kopplingar till terror, krigsbrott och annan kriminalitet.
Migrationsverket är en myndighet som alltid befinner sig långt bort från lugnet i stormens öga; invandring väcker starka känslor av alla de slag. Det känns tryggt och bra att chefen på detta utsatta verk heter Mikael Ribbenvik.

Widar Andersson

Danska S visar väg för Löfven

WidarDirekt Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.

 

Mette Frederiksen är ordförande för Socialdemokraterna i Danmark. Partiet har nyligen släppt rapporten: ”Rättfärdig och realistisk – En utlänningspolitik som samlar Danmark”. (Jag översätter ”utlänning” rakt av även om ordet har en mer rå klang på svenska. När danskarna skriver/säger ”Udlændingepolitikk” så säger de med ett ord vad vi säger med de två orden migration och integration.)

I rapportens förord ger Mette Frederiksen bakgrunderna till S omfattande förslag till ny politik.  

1. Antalet har betydelse. Danmark ska själv kunna bestämma hur många icke-västliga människor som tas emot varje år.

 2. Danmark vill hjälpa fler. Det Danmark i dag lägger på att försörja och förvalta 10 000 asylsökare  motsvarar kostnaderna för 600 000 människor i Kenyas flyktingprogram. I programmet dras linjerna upp för ett omfattande stöd till Afrika.

3. Mette Frederiksen skriver om ”Den nya frihetskampen” i Danmark; ett tioårigt program för integration byggt på att ”demokrati” alltid står över religion”, och som är en fortsättning på det välfärdsbygge som gjort Danmark till ett av världens friaste och mest generösa välfärdsländer.”

 

Partiledaren argumenterar elegant för den konservativt grundade hyggligheten som är den klassiska socialdemokratins adelsmärke: ”Man er ikke et dårligt menneske, fordi man ikke ønsker at se sit land blive grundlæggende forandret. Og man er ikke naiv, fordi man gerne vil hjælpe andre mennesker til en bedre tilværelse.”

(Tankarna går tämligen obehindrat till Katarina Barrlings banbrytande text i Kvartal.se om någonstansarna och vartsomhelstarna.)

 Mer att läsa: Nu handlar det om chans

Det riktigt speciella med rapporten från de danska Socialdemokraterna är att partiet tar tag i de stora folkvandringsfrågorna. En mycket stor majoritet av de uppskattningsvis 65 miljoner människor som är på flykt i eller utanför sina hemländer/regioner har inte asylskäl i Danmark; eller för den delen i Sverige.

Människor – inte minst från Afrika med ett stadigt stigande invånarantal –  har börjat få det så pass bra eller odåligt att de kan överväga riskerna att försöka ta sig norrut och västerut för chansen till ett bättre liv. Vilket är högst begripligt. Dessutom är det ur mänsklighetens långsiktiga perspektiv  positivt att människor söker sig till mer livskraftiga delar av planeten. Vilket erfarenheter från tidigare folkvandringar – exempelvis i samband med de stora pesterna och farsoterna i Europa – visar på.

 Mer att läsa: Därför förstår inte vänstern vad socialdemokrati är.

Folkvandringarna är dock inte oproblematiska för det ganska begränsade antalet hyggligt demokratiska och frihetliga välfärdsländer som finns i den västliga hemisfären. Att använda sig av asylrätten – en konstruktion från tiden efter andra världskriget – för att hantera folkvandringar skapar stora problem i flera olika dimensioner. Vilket Sveriges senaste decennium är ett övertydligt exempel på.

På måndagen lyssnade jag på moderatledaren Ulf Kristersson när han talade i Linköping. Han citerade gränspolisen i Skåne som sagt till honom att de folkvandrare som kommer till den svenska gränsen möts av ett ”Ja eller ett kanske men aldrig ett nej” på frågan om de får stanna.

Hundratusentals ansökningar om asyl – varav väldigt många utan grund – ska malas runt åravis i förvaltningar och domstolar medan de asylsökande ska försörjas och inlogeras under dessa långa tider. Dessutom stannar många sonika kvar i landet även sedan de fått slutligt avslag på sin ansökan. Med skuggsamhällen som resultat.

 

Tre minuter om chans istället för skydd.

Läget är likadant i Danmark; om än på lägre nivåer. Mette Frederiksen skriver:

"For mange er kommet ind i Danmark uden at blive en del af Danmark. Det presser sammenhængskraften.”

 Socialdemokraterna föreslår nu att den som söker asyl i Danmark inte ska vistas i Danmark under tiden som ansökan prövas. S vill – likt Frankrike och Tyskland redan sonderat – satsa stora resurser på att bygga upp ett säkert läger i Afrika där de asylsökande ska kunna vänta på besked under anständiga och trygga former.

De danska Socialdemokraternas ”Frihedsklamp” för en bättre integration har en del inslag som borde vara intressanta även för S i Sverige: Förbud för att använda barn som tolkar. Kommission för att se till att bidrag aldrig överskrider möjliga arbetsinkomster.

 

Det viktigaste med de danska socialdemokraternas initiativ är dock inte varje enskilt konkret förslag. En del av dem är väldigt daterat danska; vi har olika verkligheter och problemen är värre i Sverige och på en del områden – socialt omhändertagande av unga inte minst – ligger Sverige hästlängder före Danmark.

Det bästa är att de lyfter upp den tunga och svåra frågan om hur rika välfärdsländer i norr ska kunna hantera det växande trycket från folkvandringar utan att svika de egna medborgarna och utan att svika det moraliska delansvaret för världen och alla dess människor.

 

Av reaktionerna från vänster och liberalerna – DN: s ledarsida begär att Stefan Löfven ska bygga en mur mot Danmark, på kultursidan i Helsingborgs Dagblad skrivs att ”Oanständigheten firar ständigt nya triumfer”, på vänstersajten Dagens Arena talades det om ”Danmarks socialdemokratiska självmord” redan 2015 då partiet tuffade till sin invandringspolitik – att döma så väljer de delarna av den politiska offentligheten att sticka huvudet i sanden.

 

Stefan Löfven har intagit en avvaktande attityd. Det förstår jag. Men avvakta inte för länge. Moderaterna – se till exempel DN Debatt tisdagen 6 februari – är på de danska socialdemokraternas spår i de här frågorna.

Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.

 

Widar Andersson

Agenda gör hatet begripligt

WidarDirekt Antisemitism är på vanlig svenska läran om att judar är dåliga, onda och rentav förintelsebara människor just därför att de är judar. Under de senaste åren har antisemitismen plötsligt börjat öka i Sverige igen. Undersökningar har bland annat visat att var femte gymnasieelev förefaller ha negativa uppfattningar om judar. Hatet och våldet mot judar har också ökat på senare tid. Värst utsatta tycks judarna vara i Malmö där antisemitismen är en mycket obehaglig följetong i nyhetsrapporteringen.


Uppsvinget för antisemitism är obegripligt. Sverige är ett av världens mest sekulära och religiöst avslappnade länder. Hat av religiösa och/eller etniska orsaker är sedan länge marginella företeelser här i landet.


I vanliga och traditionella media och i politiken har få seriösa försök gjorts att bringa klarhet i ovissheten. Visst har det rapporterats väldigt mycket om den lilla skara mestadels blonda män som gör sig och sina familjer till åtlöje genom att hylla gamla nazistregimer. Men det finns inga som helst belägg för att nazismen skulle ha slagit rot i huvudet på till exempel gymnasieelever. Ingen värd att lyssna på hävdar heller vad jag vet att nazister skulle ligga bakom attackerna mot judar i Malmö.

Mer att läsa: En mer anständig vänster.


Vänstern i och utanför etablissemanget som vanemässigt angriper Israel och hyllar palestinier sprider förstås – oftast indirekt - uppfattningar om att judar i till exempel Malmö har ansvar för staten Israels politik. Men vänstern är ju ungefär lika stor eller liten som vanligt i Sverige.


På söndagskvällen (28/1) gjorde SVT: s Agenda det obegripliga mer begripligt; det skapades mer visshet i ovissheten. Sverige har haft en omfattande invandring – inte minst till Malmö - från regioner i Mellanöstern där antisemitismen är mycket utbredd. Självklart tar många – till exempel 55 procent av gymnasieungdomarna med sig dessa uppfattningar till Sverige.
Dessa samband har tidigare varit ”inofficiella”, det vill säga uppenbara för en stor del av medborgarna men officiellt förnekade av makten. Vilket har missgynnat integrationen och förvärrat antisemitismen.

Mer att läsa: Media utan faktakoll.

Historikerveteranen Yehuda Bauer vid hebreiska universitetet i Jerusalem förklarade i ett samtal med programledaren Anders Holmberg i Agenda hur saker och ting hänger ihop. Islamofobi är ingen lösning på antisemitismens problem. Snarare tvärtom. Vad som krävs är enligt Bauer att de stora andelar av muslimerna – i Sverige och annorstädes – som tar avstånd från alla former av extremism nu gör gemensam sak med alla andra och går till rätta med antisemitismen.
Detta bör, sa professorn ske inte enbart eller ens främst för judarnas skull. Utan för hela samhällets skull. Helt rätt. Sverige är inget mångkulturellt land där antisemitism och islamofobi ska integreras i det svenska.

Widar Andersson

Medier utan faktakoll

WidarDirekt Fyra stora medieföretag – SVT och SR från den ”statliga” sidan och DN och SvD från den privata sfären - har beslutat att de gemensamt kommer att starta en sajt för faktagranskning inför valet 2018. Det är ett mycket dåligt initiativ som enbart kommer att främja misstron och faktaresistensen i samhället.

Ingen av dessa fyra medieföretag har nämligen – lika lite som någon annan – något obefläckat rykte när det gäller förhållandet till fakta, relevans och sans. Inget av medieföretagen har heller utmärkt sig genom att i efterhand medge – eller ens diskutera – möjligheten att de begått fel och vinklat saker och ting långt bort från balanserad fakta.

Mer att läsa: Widars fyra råd till vuxna.

Den mest tydliga och gemensamma akilleshälen är givetvis invandringen, integrationen, hedersvåldet och den grova kriminaliteten. De stora medieföretagen gjorde under flera år gemensam sak med politiken och valde att på redaktionell plats i sina riksspridda medier mörka och förminska invandringsproblemen. De förmådde inte att förhålla sig till SD på ett professionellt sätt. Många enskilda medarbetare som till exempel Jörgen Huitfeldt, Janne Josefsson och Anna Hedenmo har på ett förtjänstfullt sätt vittnat om problemen med faktaresistens inom de företag som nu vill agera faktadomare i valrörelsen 2018.

Mer att läsa: Då exploderade Uppfostringsmedia.

De här medieföretagen producerar väldigt mycket god och fristående journalistik. Jag är inte ute i något härad där SR, SVT, DN och SvD ska brännmärkas som maktlakejer eller något sådant. Däremot blir jag mycket bekymrad över frånvaron av självinsikt inom de ledande journalistskråen i Sverige.  

Saknas det förmåga att se sina egna tillkortakommanden? Eller ursäktar de ännu sina egna tillkortakommanden med att de gjordes för att främja en ”god sak”?

Inser inte Hanna Stjärne, Peter Wolodarski, Cilla Benkö och Fredric Karén sin position? De är långtifrån att vara några faktadomare nuförtiden. Detta initiativ som dessutom delfinansieras av statliga Vinnova kommer bara att göra ont värre.

Släpp det här tokiga förslaget. Ni sår vind och kan få skörda storm. Och kom inte och skyll på någon annan.

Widar Andersson

Det osannolika kan inte uteslutas

WidarDirekt Politik är en ordbransch. Politik handlar därför till mycket stora delar om att få till orden så rätt och bra som möjligt då det skrivs propositioner och lagtexter, då politikerna valtalar, debatterar, skriver artiklar och intervjuas och då positionsförflyttningar i viktiga frågor meddelas.


Strax före jul höll Försvarsberedningen – en kommitté där alla riksdagens åtta partier ingår – en pressträff om sina ställningstaganden så långt. Försvarsberedningen är en institution i svensk politik; det är i denna kommitté som svåra och tunga frågor bereds, gnuggas och förhandlas mellan partierna och mellan regering och opposition. Det finns en stark strävan efter enighet – i vart fall mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna – i säkerhets – och försvarspolitiska ärenden av stor vikt.


Ordförande i beredningen är Björn von Sydow; en aktad och senior socialdemokrat som utöver uppdrag som försvarsminister, riksdagsledamot och talman har tjänstgjort som en akademisk och intellektuell grå eminens inom partiet.

Mer att läsa: Kristersson får nog rätt.


Vid pressträffen talades om hot och risker mot Sverige i ett brett perspektiv. En uppmärksammad del av Försvarsberedningens budskap var att partierna – utom Vänsterpartiet – var överens om att förändra riskbilden för ett militärt angrepp mot Sverige.

Idag gäller – efter riksdagsbeslut på förslag från den förra Försvarsberedningen – att dylika angrepp beskrivs som ”osannolika”. Enligt Björn von Sydow anser Försvarsberedningen nu att risken för militärt angrepp ”inte kan uteslutas.”
Förändringen av dessa ord är inte något som bör fnysas bort som en ”lek med ord”. Detta är politik av hög klass.

Sjupartiuppslutningen betyder dock inte att partierna och politikerna alls behöver ha samma motiv.
Somliga partier – framförallt S skulle jag tro – ville göra en liten positionsförflyttning nu för att kunna känna av hur opinionen utvecklas fram tills det våren 2019 är dags för Försvarsberedningen att presentera en samlad säkerhetspolitisk analys. Om formuleringen ”inte kan uteslutas” sätter sig hos medborgare och partister så innebär det acceptans för ytterligare steg – högre prioriterade försvarsanslag och än närmare samarbete/kanske medlemskap i Nato – från 2019 och framåt.


För de borgerliga partierna finns säkert motivet att använda den förhöjda riskbeskrivningen som en murbräcka för medlemskap i Nato; ett krav som förenar alla fyra partierna numera. För SD antar jag att lusten att skilja ut sig från Vänsterpartiet – de är ju båda mot EU och Nato – har haft stor betydelse som motiv.


Björn von Sydow har inte använt några ”stora ord” för att förklara varför ”inte kan uteslutas” har ersatt ”osannolikt”. Dels har han sagt att det är en ”tydligare” skrivning, dels har von Sydow mer skämtsamt sagt att ett frasbyte gör att Försvarsberedningen slipper att ge sig in i sannolikhetslärans vindlande argumentationslinjer. Men fakta kvarstår. S har under eget ordförandeskap gått med på att ändra riskbedömningen. Det ordskiftet betyder något. Den saken är klar.


Dagens Nyheters Mikael Holmström visade på söndagen 14 januari att UD – där Margot Wallström är chef – gett ut en egen, och felaktig, beskrivning av beredningens rapport. Det framgår av ett ”Lines to take”, det vill säga talepunkter eller språkregler, utfärdade av UD. Dokumentet har rubriken ”Med anledning av försvarsberedningens rapport om totalförsvaret, för eventuella samtal på stationeringsorten”.


Jag kan inte värdera den nyheten. UD har väl egentligen bara klargjort att den tidigare hållningen – osannolikt med militärt angrepp mot Sverige – gäller in till den dagen då och om riksdagen fattar ett annat beslut. Så är det. Med tanke på det lågintensiva kärnvapennatobråk som Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist utkämpar i regeringen så kanske UD borde ha varit lite försiktigare med orden.


Jag tror att Socialdemokraterna kan hamna lite onödigt mycket på defensiven när de försöker negligera Försvarsberedningens ordbyte som något ”oförhandlat” som statsminister Stefan Löfven sas i Sälen på Folk och Försvar på söndagen. Visst fattas de formella besluten av riksdagen och visst sker det först 2019; men formalistiska invändningar kan förvirra i debatten. S kan inte i längden komma undan en intern politikförändring i synen på Nato. Den processen kan inte tillåtas bli alltför utdragen. Moderatledaren Ulf Kristersson har höjt insatserna i frågan när han talade i Sälen på söndagen.


Apropå ordens betydelse så sa Kristersson att viktiga beslut som till exempel om medlemskap i Nato ska helst inte tas med knapp majoritet. Men sådana beslut kan å andra sidan heller inte i längden stoppas av en knapp minoritet. Vetot kan vara på väg att rulla bort från Socialdemokraterna.

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson