Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Jimmie Åkesson var Agendas stjärna

WidarDirekt Agenda

Nio punkter om hur det gick och blev på Agendas partiledardebatt.

Valet ligger fyra månader framåt. Väljarna är avvaktande. Opinionsmätningarna ger inga vidare värst besked om vartåt det lutar. Den gamla ordningen har tagit slut för vem och vilka som styr i inrikespolitiken. I typ 70 år var det Socialdemokraterna. Sedan var det åtta år med den borgerliga Alliansen. Nu kan man väl säga att Sverigedemokraterna styr landet, i vart fall indirekt genom att de gamla majoriteterna har sträckt vapen. De vill inte och kan inte regera med någon större auktoritet och än mindre majoritet.
Agendas partiledardebatt på söndagskvällen hade sålunda förutsättningar att bli extra laddad. Samtliga åtta av riksdagens partiledare hade goda skäl att försöka visa upp sig från sina bästa sidor för att om möjligt kvala in till bättre positioner efter nästa val. Vilket de också gjorde. Försökte alltså.


Att tvärsäkert peka ut vinnare och förlorare i debatten ligger inte riktigt för mig. Det ligger i sakens natur att många människor lyssnar på sådana här program väldigt selektivt. Det finns inga ”sanningar” utan bara en mängd uppfattningar.
Med detta väl sagt så dristar jag mig till att ge några omdömen om vilka block, partier och personer som hade den bästa kvällen i Agenda.

Mer att läsa: Miljöpartiets veto har fallit.

 


0. Det är uppenbart att Stefan Löfven och Ulf Kristersson är alldeles för bra för de konstellationer som de nu är satta att företräda. Kvällen med Agenda visade tydligt att det behövs något nytt; nya partisamarbeten – kanske nya partier som smörjmedel – för att skapa underlag för vettig politik för välfärden, välståndet, rättvisan och klimatet.


1. Jimmy Åkesson var den första timmens stora stjärna. Vilket i lika delar berodde på Åkessons egen skicklighet och kompetens och den rödgröna sidans stelbenta oförmåga att diskutera sakfrågor utöver skatter och anställningsvillkor.


2. Ulf Kristersson sa kloka och välavvägda saker under debatten om flera utav Sveriges allvarliga problem. Inte minst när det gäller migration. Han tenderar dock att komma bort när debatten blir lite hetsigare. Men det kanske inte är ett problem?

Mer att läsa: Inte mycket till terrorist.


3. Annie Lööf klarade sig ganska bra tror jag. Hon har ett genomtänkt sätt att argumentera även i frågor där hon är trängd.


4. Stefan Löfven är inte hemtam i den här sortens debatter. Det kanske inte är något problem det heller i långa loppet? Vad som borde sjunka in hos Löfvens kampanjgrupp är att den här valrörelsen är inte den då framgång byggs påöverdrifter, påhitt och nidbilder.

5. Jonas Sjöstedt var på hugget. Han har en position ungefär likt den som har Jimmie Åkesson har. Inget av de båda partierna är i närheten av att ta regeringsansvar. Sjöstedt svingar åt båda håll. Hans intresse för personangrepp och lågheter förklarar dock till dels varför SD är minst dubbelt så stora som Vänsterpartiet.


6. Jan Björklund är alltid intressant. Han är dock alltmer av en ensam agent som tycks ha gett upp tanken på att vara med i ännu en regering.

7. Ebba Busch Thor kan nog vara hyfsat nöjd med kvällen. Hon fick in ett par riktiga fullträffar.


8. Isabella Lövin hade en av sina bästa debattkvällar utifrån sin lilla valkrets. På en död planet skapas inga jobb var till exempel hennes rappa svar på programledarnar kritik av att hon talade om klimatet när ämnet var jobb. 

Widar Andersson

Ulf Kristersson fick ut både ord och bild

WidarDirekt Ytterligare ett steg mot vad som kan kallas för ”normalisering av SD” togs på söndagskvällen (29/4) i SVT: s Agenda då moderatledaren Ulf Kristersson mötte SD: s partiledare Jimmie Åkesson i en direktsänd debatt om invandring och integration.


De båda partiledarna förde ett intressant och respektfullt samtal med varandra. Ulf Kristersson tog givetvis en kalkylerad risk; att möta Åkesson är inte lätt.

Kristerssons företrädare Anna Kinberg Batra stupade på SD-frågan, skulle man kunna säga. Hon avfärdade inte för all framtid någon form av samarbete med Sverigedemokraterna i frågor där partierna hade samma uppfattningar. Ulf Kristerssons strategi har från det första talet han höll som partiledare (1 oktober 2017) varit att säga att de han vill regera, samtala, samarbeta och kompromissa med är vännerna i Alliansen och att de han i vissa fall vill göra blocköverskridande överenskommelser med är Socialdemokraterna. Medan han håller armlängds avstånd till SD och Jimmie Åkesson.

 

Denna linje upprätthölls även i Agendastudion. Samtidigt markerade Kristersson att han faktiskt kunde förstå varför människor röstade på SD 2014 efter Åkessons parti då vid den tiden var de enda som på allvar talade om invandringsproblemen. Kristersson valde upplägget att erkänna SD: s viktiga roll som problempekare medan han inte så några fördelar med att involvera SD i problemlösningsförhandlingar; detta därför att SD inte grunden ”inte har några lösningar” (utöver att ta ner invandringen till nära noll) i de stora frågorna om integration.


Jimmie Åkesson påpekade att i dessa dagar när till och med ledarna för ”Nord- och Sydkorea talar med varandra” så borde vi här ”hemma kliva ur sandlådan” och släppa på låsningarna mot SD. Vilket de ju i praktiken faktiskt redan har gjort. Båda sidor i politiken är angelägna om att få med SD på sin sida i olika frågor – upphandlingar, välfärdsvinster, med mera och SD är likvärdigt som alla andra med i Försvarsberedningen – när det passar dem själva. Men därifrån är steget ännu ganska långt till en regelrätt förhandling.


Ulf Kristerssons hållning är högt rimlig ur ett eget partiperspektiv. För utomstående kan det förstås te sig väl abstrakt att hänvisa till ”värderingar och ”känslor” om SD” när samarbetsolusten ska förklaras. Men sådana är villkoren för Moderatledaren under överskådlig tid. Vilket i politiken inte behöver vara synonymt med evigheten.


Jimmie Åkesson har ett lättare race. Han leder i och för sig ett allt större parti med alltfler ”vanliga” väljare och förtroendevalda som ogillar spektakel och alltför tvära kast ungefär lika mycket som andra partipolitiker. Åkesson behöver därför anpassa sig mer till sitt parti än vad han har behövt göra tidigare. Men tvivels förutan har han ett större friutrymme att förhålla sig till svåra och sammansatta saker på ett enkelt sätt. Partier långt borta från makt och regering kan säga sådant som ”stoppar vi invandringen så får vi råd med allt detta” eller ”det är bara att höja skatten för de rika så får vi råd med allt detta.”


I Agenda sade sig Jimmie Åkesson vara öppen för kompromisser och att ge och ta i förhandlingar med Moderaterna om invandring och integration. Han är säkert ärlig och uppriktig på den punkten. En stor majoritet av medborgarna som sätter invandrings- och integrationsfrågorna högst/näst högst på dagordningen vill säkert också få till stånd överenskommelser som begränsar invandringen, förstärker integrationen, får bukt med kriminaliteten och tiggeriet.


Men partilogiken klarar ännu inte av stora och breda överenskommelser i de här frågorna. Vilket debatten i Agenda tydligt visade.

 

Jag tror att både Kristersson och Åkesson kan vara nöjda med sina insatser i studion. Jimmie Åkesson därför att debatten alls genomfördes och därför att han ännu kan framstå som den av etablissemanget förskjutne. Ulf Kristersson därför att han klarade av att hålla sin ”vuxna stil” och sina strategiska talepunkter på ett bra sätt och därför att det vi som tittade såg var något som faktiskt såg ut som samtal och förhandlingsinledningar snarare än som smällande i dörrar och ropande i falsett.

Widar Andersson

Löfven tar större risk än Lööf

WidarDirekt Centerpartiet har beslutat sig för att rösta med S, V och MP för att genomföra den förskräckligt illa ihopkomna ”Gymnasielagen” som ger ett antal tusen unga män utan asylskäl och utan känd identitet möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. För några dagar sidan resonerade jag så här på Folkbladets ledarsida: ”

”Jag kan tänka mig att Centerpartiet lutar åt att rösta med regeringen. Inte därför att de tycker att förslaget är särskilt bra. Utan därför att de låtit sig trängas in i ett hörn med mycket begränsad valfrihet: Säger de nej till förslaget så riskerar Centerpartiet att få skulden för att "solidarisera sig med SD för att släcka hoppet för unga flyktingar."

Säger de ja till förslaget så riskerar Centerpartiet en massiv kritik för att allvarligt ha "skadat den borgerliga alliansens segerchanser och trovärdighet."

Den senare kritikstormen är sannolikt att föredra för Annie Lööf och hennes centerpartister. Alliansen är ärligt talat inget hett regeringsalternativ och den migrationspolitiska sprickan är väl känd och intecknad och gör ingen skada.

Sakfrågan i sig är också mer eller mindre körd. Migrationsverket, domstolarna och polisen förmår inte att hantera situationen med ut- och avvisningar.” (21/4)

 Förslaget som nu antagligen – voteringen lär kunna bli en rysare eftersom det räcker med ett par stycken sidbytare för att regeringen tappar sin majoritet – röstas igenom passar inte särskilt väl ihop med socialdemokraternas nygamla profil på det viktiga migrationspolitiska fältet.

Samma dag (24/4) som C meddelade sitt beslut så presenterade S nya krav på invandrarna. I sammanfattning och med mina ord: De som inte deltar i svenskundervisning ska bli av med socialbidraget.

Att S ändå tar risken att åter tappa väljare till SD och låter stackars Heléne Fritzon lägga fram den så kallade Gymnasielagen indikerar hur pass hett Socialdemokraterna åstundar att ställa till det för Ulf Kristersson; moderatledaren som ligger klart bäst till att väljas till statsminister efter valet. Löfven tar nog större risker än Lööf.

Kristerssons försvarslinje för att hålla SD-frågan borta är att hänvisa till att allt samtalande, förhandlande och kompromissande sker med Alliansen. Nu kan S visa att den där Alliansen är det inte så mycket med: Nu förhandlar vi med allianspartiet C!  Kristerssons maktbas krymper och agitationen mot honom som SD-allierad kommer att stormstegras här fram mot förstamaj.  Den utskällda LO-valfilmens påståenden om SD och M kommer att framstå som diskreta antydningar jämfört med vad som kan komma nu.

Jag kan å ena sidan förstå upprördheten över gymnasielagen som sådan. Jag instämmer med Lagrådet att någon slags anständighetsgräns för lagstiftningsunderlag har passerats i och med detta. Som Expressen kommenterar saken (24/4) så är numera principlösheten den enda kvarvarande principen i migratinspolitiken. Men jorden går trots allt inte under. Den stora omsvängningen gjordes i november 2015. Saker och ting är allvarliga. Men inte katastrofnära.

Å andra sidan har jag därför svårare att förstå att så många tänkande och kloka borgerliga personer i närheten av Moderaterna utstrålar en sådan begravningsstämning – i och med centerns besked - vad gäller den borgerliga Alliansens chanser. Nätet – i vart fall twitter där jag hängt ett tag – sjuder av uppgivenhet och ilska. Lite kort stubin där tror jag.

Alliansen var ett genidrag 2004/2005. Mandatperioden 06-10 växlades genidraget över i kompetent och skicklig regeringspolitik i majoritetsställning med stark förändringspotential och gott handlag för oväntade händelser. Mandatperioden 10-14 försvann majoriteten och glansen flagnade. Efter 2014 är Alliansen ett minne blott. Nästa regering kommer inte att bestå av Alliansen.

Nästa regering kanske kommer att bestå av M och ytterligare något borgerligt parti. Eller bara av M. Eller M och S ihop. Eller, si eller så.

Dagens besked från Centerpartiet ändrar inget i sak för detta. Om vi leker med tanken att M och C skulle vara stommen i nästa regering så kommer de naturligtvis att kunna hantera skillnader partierna emellan. Annars har de knappast i regeringen att göra.

Det ska bli intressant att se vilket pris som S får betala för att C nu ger S en framgång i den retoriska regeringsbildningskampen. Jag blir förvånad om inte Annie Lööf har med sig ett byte hem till rävlyan. 

Widar Andersson

 

 

 

 

 

 

Upp till bevis socialdemokrater

WidarDirekt I Expressen (22/4) skriver Johan Anderberg om "den stora omsvängningen" i invandringspolitiken inom Socialdemokraterna och om varför inte "partiböcker bränns" och om varför inte kommunalråd och riksdagsledamöter har hoppat av i protest. 

Anderbergs artikel är inte av det djupare slaget. Och inte mig emot. Allt här i världen är inte så djupt. Riktig maktutövande/maktsökande politik är ett väldigt svårt och komplicerat hantverk. Orsakerna till varför partier gör si eller så är däremot oftast ganska enkla och basala. Det handlar om att försöka anpassa budskapet till dominerande trender bland medborgare som med hög sannolikhet kommer att använda sin rösträtt.

Mer att läsa: Tiggeri vid vägs ände.

Socialdemokraternas valgeneral John Zanchi har - skriver Johan Anderberg - beskrivits som en "fotbollstokig klädsnobb." Vad detta har med saken att göra framgår inte riktigt. Däremot är ett citat från en pressträff för ett par månader sedan mer relevant. John Zanchi och partisekreteraren Lena Rådström Baastad presenterade socialdemokratins utgångspunkter och strategier inför det kommande riksdagsvalet. "Vi har en politisk dagordning i dag som i någon mening är auktoritär. Det finns i väljarkåren i dag en önskan om att någon ska ta kontrollen över samhällsutvecklingen", sa Zanchi.

Expressen hänvisar till partiets eftervalsanalys 2014. Nu blev det ju ett regeringsvinnande val till slut för S det året. Men ”segern” berodde i allt väsentligt på att framgångar för SD blockerade de borgerligas möjligheter att fortsätta regera. Socialdemokraterna hade uppenbart inte fått fatt i vad som rörde sig ute bland de mest troliga väljarna. En enkätundersökning som LO genomförde bland sina röstande medlemmar visade att det var ”invandring och integration” som det talades om; om det alls talades politik.

Mer att läsa: Nationella rättigheter.

Vilket var något helt annat än vad som framkom i de diagram som partiet tagit del av från Mittuniversitetet, skriver Johan Anderberg i Expressen. Därifrån talades om att det viktiga för väljarna var sådant som jobb, skola och ekonomi. Vilket det inte var.

Johan Anderberg refererar till Thatcher och till batonger när han beskriver S omsvängning. Vilket väl partiet får tåla. Det viktiga är att S har lagt om politiken till vettigare och klokare positioner i viktiga frågor som kan sorteras in under rubriken ”ordning och reda.”

Men. Det finns ett viktigt men. Moderatledaren Ulf Kristersson påpekade i Ekots Lördagsintervju (21/4) att S vallöfte om förbud mot okvalificerad arbetskraftsinvandring – i praktiken några tusen bärplockare, plantsättare, och liknande sysslor – blir relevant endast om det samtidigt införs regler som innebär att de tiotusentals arbetslösa och lågutbildade som redan finns i Sverige verkligen tar de lediga arbeten som arbetskraftsinvandrarna nu utför. Ett förbud för invandring som enbart leder till att bären ruttnar i skogen och till sämre tillväxt i skogen är ju inte mycket att hurra för. Den där ”auktoritära dagordningen” som Zanchi hänvisade till då det begav sig har faktiskt ett större djup än att bara säga nej till invandrare som vill arbeta. Det fordras också att säga ja till regler som i praktiken gör det omöjligt att leva på bidrag så länge det finns ett hederligt arbete att utföra någonstans i landet. Där behöver S upp till bevis.

Att säga nej till arbetskraftsinvandring är gammal traditionell S-politik styrd från LO. Vad som nu krävs från S är att också utmana sin tradition. Då kan det börja hända saker. Både på ytan och lite djupare ner.

Widar Andersson

 

Fredrik Wersäll skapar ordning

WidarDirekt Fredrik Wersäll är president i Svea Hovrätt och har bland mycket annat tjänstgjort som riksåklagare. Han är tillträdande riksmarskalk hos kungen. I den egenskapen trädde han in i SVT: s Agenda på söndagskvällen 15 april och visade för omvärlden att Svenska Akademiens föräldrar i slottet inte förskjutit sitt barn.

Med trygg och fast hand - utan att gå några händelser i förväg och utan att på något sätt förhäva sig - visade Wersäll hur det kommer sig att vissa institutioner överlever i hundratals år medan andra vissnar fort.

Mer att läsa: Akademien tar sig samman.

Akademiens förmåga att "ta sig samman" är omvittnad; i betydligt svårare stunder än dagens personfejder. Vilket till stor del beror på ett gott föräldraskap, främst utövat av den ständige sekreteraren men ibland - då den ständige av olika skäl inte räckt till - också av Kungen. 

Medierapporteringen om striderna i Akademien har varit hysteriskt närsynta och historielösa. De flesta verkar helt uppslukade av nuet och överför sina egna konflikter på den gamla institutionen. Därför var det en lisa för själen att se och höra Fredrik Wersäll stiga in i Agendastudion på söndagskvällen. 

Mer att läsa: Konservativa njutningar.

Utan några jämförelser alls i övrigt så uppfylldes jag av en liknande känsla som när Stefan Löfven steg in i S-ledningen efter Håkan Juholt experimentet. Då befann sig 1800-talsskapelsen Socialdemokraterna i allvarlig gungning. Nu befann sig 1700-talsskapelsen Svenska Akademien i trångmål.

Och då stiger en Fredrik Wersäll in i handlingen. Och så kör vi på ett sekel till i vart fall. 

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar