Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Värderingar och volymer i konflikt

Norrköping 28 juli publicerade jag artikeln ”Systemskifte för migration” på Folkbladets ledarsida. Någon dag tidigare skrev jag här på WidarDirekt artikeln ”Nya tider för Socialdemokraterna”. Båda artiklarna röner stor uppmärksamhet och når ut till tiotusentals läsare runt om i landet. Vilket gläder mig naturligtvis. Jag hoppas kunna bidra till att Socialdemokraterna hittar fram till en politik där man inte som nu räds allt tal om klassiska volymer och där man inte ängsligt trycker ner alla målkonflikter till kommuner, statliga myndigheter och enskilda medborgare.

En del av de kommentarer och reaktioner jag får på mina artiklar om invandringens volymer gör mig betänksam. Aktivister i närheten av och inom socialdemokratin stämplar kort och gott mig som ”borgerlig” eller ”sverigedemokrat”. Och så var det liksom bra med det. Historielösheten gör mig bekymrad.

Som om invandring vore en högervänsterfråga där högern säger nej medan vänstern säger ja? Som om det unga riksdagspartiet Sverigedemokraterna hade uppfunnit invandringsförsiktighet? Som om politik endast bestod av det ena fundamentet ”Värderingar” medan det andra fundamentet ”Volymer” kan tänkas bort från finrummen och överlämnas till Bert Karlsson, kommunalråden och Förvaltningsrätterna?

SD lever kort och gott sitt eget liv. De behöver inte invandring på svenska nivåer för att frodas. Partier med liknande drag kan må gott och sitta i regeringsställning i både Norge och Finland där invandringen är mycket blygsam i jämförelse med Sverige. För min egen del finns det nog inte något parti i riksdagen som är mig så fjärran som SD. Det doktrinära motståndet mot EU, vurmandet för slutenhet och svenskhet, misstänksamheten mot internationella bolag, motståndet mot (arbetskrafts)invandring och närheten till obehagliga ismer visar snarare att de som står varandra närmast i den politiska cirkeln är andra doktrinära, ismberoende och nutidsmisstänksamma partier och politiker.

Invandring måste alltid hanteras med förstånd och måtta. Sverige har ett bra läge. I ”Nya tider för Socialdemokraterna” redogör jag för ett antal undersökningar som bland annat visar att en stor majoritet av svenskarna anser att det är bra för Sverige med invandring. Detta är en god plattform för en klok politik. Det som krävs är att omhänderta även de breda opinioner som anser att det kommer för många invandrare på en gång och att integrationen är uselt skött.

Socialdemokraterna är ett klassiskt volymparti. Partiets ryggrad består av kommunalråd och fackliga förtroendemän och kvinnor som vet att volymer är mycket viktiga. Antalet skolbarn, andelen av befolkningen som är äldre än 65, antalet terrawattimmar som driver industrierna, antalet förskoleplatser, antalet sjukskrivna och antalet arbetslösa är precis som antalet invandrare basvärden för ett bastant politiskt arbete med folkliga verklighetssamband.

Riksdagspartiet av S har för det allra mesta tagit sig an volymfrågorna på ett behärskat och om det har behövts; stramt sätt. Målkonflikterna har inte förnekats.

Temat för saneringen av de offentliga finanserna var till exempel ”Verksamheter före transfereringar”.

När den grönröda och civilisationskritiska vågen slog till mot kärnkraften i början av 1980-talet uppfann S en elegant tredje linje som skulle ”avveckla med förnuft”; volymen el skulle inte riskeras.

Regeringen Ingvar Carlsson införde ett tillfälligt stopp för invandring i slutet av 1980-talet.

Arbetskraftsinvandringen ströps i början av 1970-talet på inrådan från LO som var oroliga för hög arbetslöshet bland svenskar.

Huvudpoängen i socialdemokraternas valrörelse 2014 var att Sverige år 2020 skulle ha den lägsta volymen arbetslösa i EU.

Minst hälften av varje årskurs ska studera på universitet/högskola.

Och så där kan jag hålla på. På gott och ont har S tagit sig an tillvarons och politikens volymer under decenniernas gång. Värderingar och volymer har levt parallellt vid sidan av varandra. Inte alltid i harmoni. Snarare ofta i konflikt. Konflikter som partiet har tagit hand om med politik.

Nu känns det som det står och väger. Partiet är lite ängsligt och tveksamt. Det finns en – liten förvisso men ändå – risk att S snubblar in i identitetspolitikens folkfrämmande kretsar där de enda intressanta volymerna än antalet kvinnor/män i bolagsstyrelserna, hudfärgen på folk som är med i TV, mängden människor som har sagt ”Neger” som bjuds in till TV4 och könet på dem som får statligt stöd för att regissera långfilmer.

Så här ett råd från en gråsosse ute i lingonriset: Förneka inte att volymer spelar roll och har betydelse. Erkänn målkonflikten mellan värderingar om alla folks frihet och en gränslös värld och vad som kan ske/sker med skolor, välfärd, jämlikhet, kriminalitet, arbetslöshet och välstånd om politiken inte håller ögat på invandringsvolymerna.

Widar Andersson

 

 

Fredrik Wersäll skapar ordning

WidarDirekt Fredrik Wersäll är president i Svea Hovrätt och har bland mycket annat tjänstgjort som riksåklagare. Han är tillträdande riksmarskalk hos kungen. I den egenskapen trädde han in i SVT: s Agenda på söndagskvällen 15 april och visade för omvärlden att Svenska Akademiens föräldrar i slottet inte förskjutit sitt barn.

Med trygg och fast hand - utan att gå några händelser i förväg och utan att på något sätt förhäva sig - visade Wersäll hur det kommer sig att vissa institutioner överlever i hundratals år medan andra vissnar fort.

Mer att läsa: Akademien tar sig samman.

Akademiens förmåga att "ta sig samman" är omvittnad; i betydligt svårare stunder än dagens personfejder. Vilket till stor del beror på ett gott föräldraskap, främst utövat av den ständige sekreteraren men ibland - då den ständige av olika skäl inte räckt till - också av Kungen. 

Medierapporteringen om striderna i Akademien har varit hysteriskt närsynta och historielösa. De flesta verkar helt uppslukade av nuet och överför sina egna konflikter på den gamla institutionen. Därför var det en lisa för själen att se och höra Fredrik Wersäll stiga in i Agendastudion på söndagskvällen. 

Mer att läsa: Konservativa njutningar.

Utan några jämförelser alls i övrigt så uppfylldes jag av en liknande känsla som när Stefan Löfven steg in i S-ledningen efter Håkan Juholt experimentet. Då befann sig 1800-talsskapelsen Socialdemokraterna i allvarlig gungning. Nu befann sig 1700-talsskapelsen Svenska Akademien i trångmål.

Och då stiger en Fredrik Wersäll in i handlingen. Och så kör vi på ett sekel till i vart fall. 

Widar Andersson

Migrationsverket bör överklaga domen

WidarDirekt 20 mars dömde Migrationsdomstolen i Stockholm i ärendet UM 903-18. Sista chansen att överklaga domen till Migrationsöverdomstolen är nu på tisdag 10 april. Jag hoppas verkligen att Migrationsverket lämnar in en överklagan.

 

I domen ges ”A” – mot Migrationsverkets uppfattning – uppehållstillstånd i tre år, flyktingstatusförklaring och resedokument. Detta till trots att domstolen instämmer med Migrationsverket om att ”A” varken styrkt eller gjort sin identitet sannolik.

Mer att läsa: Ropen om rasism vändes till stolthet.

Domstolen har valt att sekretessbelägga all information om ”A”. Och gärna för mig. Min mission är inte att peka ut enskilda personer. Den här korta texten är istället ett slags vädjan om sans och balans, och om ökad ”trovärdighet i flyktingmottagandet” som statsminister Stefan Löfven talat om i flera intervjuer – bland annat Ekots Lördagsintervju 7 april.

 

För att sätta in saken i ett sammanhang så är ”A” en man som intill alldeles nyss satt i förvar för att avvisas till Afghanistan. Ingen myndighet vet vem han är. Flera olika åldrar och historier har passerat under de år då mannen fått avslag efter avslag på sina asylansökningar.

 

Enligt Migrationsdomstolen föreligger nu nya omständigheter. Mannen uppger att han konverterat till kristendomen under sin tid i Sverige. Enligt domskälen – där Migrationsverkets expertsynpunkter avfärdas utan ett enda argument -  bedömer Migrationsdomstolen ”att A skulle riskera förföljelsen i hela Afghanistan på grund av sin religiösa uppfattning.” (skrivfelet i den citerade meningen är från domen)

 

Domstolen skriver att det inkommit ”bevisning till styrkande av att A deltar i kyrkans aktiviteter. Under den muntliga förhandlingen uppgav A bl.a. att han i Sverige blev tillsammans med en kristen tjej medan han fortfarande var muslim och atthan följde med henne till kyrkan.” Det har också – uppger domstolen – inkommit ”intyg från präster” om mannens kristna förträfflighet.

Att ”A” deltagit i ”kyrkans aktiviteter” är sant och riktigt. I början av oktober 2017 dömde nämligen Norrköpings tingsrätt ”A” som skyldig till sexuellt ofredande av en 14-årig flicka. Enligt domen begicks brottet på Svenska kyrkans konfirmandläger i Söderköping där mannen deltog som ”assistent”.

Folkbladet uppmärksammade händelsen; framförallt därför att kyrkans medarbetare agerade mycket anmärkningsvärt och svekfullt gentemot det unga brottsoffret.

Trots att Migrationsdomstolen skriver flera sidor om mannens kristna trovärdighet så nämns inte den tidigare domen mot honom med ett enda ord. Möjligen förekommer domen i de sekretessbelagda delarna av akten. Vilket inte gör saken mindre allvarlig. Trovärdigheten i asylmottagandet kräver att domskälen i sådana här principiella ärenden redovisas offentligt.

I min värld krävs det mycket starka skäl för att en man vars identitet inte går att styrka och som dömts för sexualbrott mot barn ska ges uppehållstillstånd i Sverige. Det kanske finns sådana skäl; kanske inte. Migrationsdomstolens domskäl ger ingen vägledning i frågan. Därför bör domen överklagas till Migrationsöverdomstolen. Den politiska trovärdigheten står på spel.

Widar Andersson  

Mogna kvinnor och män i Malaga

WidarDirekt Det är definitivt en nyhet att sex kommunalråd från fyra partier i en och samma kommun tar en privat långhelgssemester i Malaga tillsammans under ett valår. Sådant händer banne mig inte ofta.

Visst minns vi alla som varit med ett tag kommunalråd i flera partier med utvecklat intresse för resor. Dessa tripper utvecklades emellertid snabbt till skandaler eftersom skattebetalarna stod som betalare för dubiösa och svårförklarade utflykter till fjärran länder.  Här har vi något helt annat. Karin Jonsson (C) , Eva-Britt Sjöberg (KD), Kikki Liljeblad (S), Reidar Svedahl (L), Lars Stjernkvist (S) och Olle Johansson (S) har haft en bra mandatperiod tillsammans och nu visar de genom sin gemensamma semesterresa för allt och alla att de gärna fortsätter ytterligare ett varv vid styret i Norrköping. Den som har sagt ifrån att han slutar är Olle Johansson. Han har haft det motigt i provval och med valberedningar inom socialdemokratin. Jag vet inte riktigt vad det beror på.  Men han rundar hur som helst av sin toppolitikerkarriär på gott humör.  

Kvartetten i Norrköping har fungerat mycket bra. Vilket i allt väsentligt dels beror på att det är mogna kvinnor och män som har hand om politiken och dels på det persontycke och den pragmatism som mognaden och erfarenheten framskapar.

Mer att läsa: Kvartetten åker till Spanien.

Den som har fått dra det tyngsta lasset är i mina ögon Eva-Britt Sjöberg. Som ansvarig för stora och tunga vård- och omsorgsområden har hon som borgerlig politiker fått möta mycket frustration och populism från de delar av S och vänstern som traditionellt har svårt att känna förtroende för en kristdemokrat. Eva-Britt Sjöberg har även fått bita ihop när införandet av LOV – lagen om valfrihet – i hemtjänsten i Norrköping har blivit något av en kalkon. Styrkan i Kvartetten har å andra sidan även visats genom det balanserade remissvar som Norrköpings kommun lämnade till regeringens och vänsterpartiets beryktade förslag om vinster i välfärden.

Reidar Svedahl har visat sig fungera bra som exekutivt kommunalråd. Jag ska erkänna att jag var tveksam till hur det skulle gå. Svedahl är impulsiv, saknar partipolitisk erfarenhet och han är van vid näringslivets tempo. Genom att han blev kommunalråd så kan han hantera sin rastlöshet på ett konstruktivt sätt. Reidar Svedahls bakgrund som affärsman har också givit honom ett särdeles god blick för personer och vad de går för och en känsla för när det är dags att slå till och ”ask för the order” som jänkarna säger. Reidar är dessutom en ”frisk fläkt” som på ett förtjänstfullt sätt avlastar Lars Stjernkvist som i tidigare koalitioner med mer tungsinnade partier och politiker var ensam om att ambitionen att försöka lätta upp stämningen med humor och distans.

Karin Jonsson är en klassisk centerpolitiker ur den icke sosseätande falangen. Hon har haft ett finger med i det mesta under många år. Från Karin Jonsson kommer sällan några överord eller överdrifter. Hon levandegör begreppet bondförnuft på ett mycket positivt sätt. Jag är uppriktigt glad över att hon nu har fått chansen som kommunalråd med många viktiga ansvarsområden på sin agenda. Det är viktigt för Norrköping, för Kvartetten och för Karin Jonsson att det under nästkommande mandatperiod ges större utrymme för satsningar i omlandet utanför stadskärnan.

Kikki Liljeblad var ledarskribent på Folkbladet. När hon mot slutet av 2003 meddelade att hon sökte sig till den direkta partipolitiken så fick jag frågan om att ta hand om Folkbladets ledarsida; det är hennes förtjänst att jag kommit hit. Kikki har landat på ett utmärkt sätt i rollen om kommunalråd. I Kvartettens politikergrupp sticker hon ut som något mer ideologisk och ”argsint” än de övriga; utan att för den sakens skull släppa verklighetskontakten. Det är bra; alla ska inte vara stöpta i samma form. Vad som sker framöver återstår att se. Kikki Liljeblad bör idag ses som en stark kandidat i tävlingen om vem som ska föra socialdemokratins flagg den dagen då Lars Stjernkvist lämnar den aktiva dagspolitiken och glider över i rollen som skribent, mentor och klok f.d. politiker.

Att det går så bra för Kvartetten som det gör beror i mycket hög grad på Lars Stjernkvist. Han är – i begreppets alla positiva betydelser – en skicklig politiker ut i de yttersta fingerspetsarna. Han tänker, begrundar, sonderar, förankrar och agerar på ett strukturerat sätt.

Det tidigare kommunstyret med V och MP var inte bara mer stridigt och konfliktfyllt än styret med Kvartetten. Det bar också på fröet på sin egen undergång. Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Norrköping har tämligen starka fundamentalistiska drag – och då tänker jag inte på  Mona Olsson och Mia Sköld som gärna för mig kunde vara med och styra här och där – som förmörkade tillvaron för den mer resultatinriktade Stjernkvist.

Lars Stjernkvist anade att det framöver skulle kunna finnas en överväldigande majoritet mot S i kommunpolitiken om S hängde fast vid V: s och MP: s stundom folkfrämmande politikkrav. Därför tog han tidigt initiativ för att kolla av möjligheten till en blocköverskridande kommunregering.

Att det till slut blev en Kvartett i Norrköping beror på mod och politisk fingertoppskänsla hos alla de inblandade politikerna, från de fyra partierna som snart sätter sig på samma flygplan för att under semesterlika former i Spanien snacka sig samman inför vad som komma skall.

Widar Andersson

 

 

SVT bör ta förtroendeproblemen på allvar

WidarDirekt Förtroendebarometern från Medieakademin presenterades på torsdagen. Mätningen av medborgarnas förtroende för allehanda institutioner i samhället har genomförts varje år sedan 1997.

Barometern är i allt väsentligt en spegling av det hyfsat moderna, storkonfliktbefriade och avspända välfärdssamhälle som vi är. Den statliga affärskedjan för försäljning av alkohol vinner (även i år) förtroendeligan. 71 procent av medborgarna har stort eller mycket stort förtroende för Systembolaget. De omvända siffrorna 17 procent gäller motsvarande förtroende för de politiska partierna som grupp.  Politiker och politiska partier är viktiga aktörer i samhället. Jag tolkar inte alls de 17 procenten som uttryck för något ”politikerförakt”. Däremot tror jag att siffrorna berättar om en sund skepsis mot att lita alltför mycket på politiker. De kan – och ska – svänga  lite hit och dit för att reagera på opinioner och för att kunna bygga kompromisser i viktiga beslut. Sådant kan tära på förtroendet.

Systembolagets höga förtroendesiffror säger säkert mycket om många olika saker. En nedärvd skamfull och problematisk syn på alkohol spelar säkert in. Lite av nationell stolthet finns nog också med i siffrorna. Sedan är det ju också så förstås att Systembolaget är en väldigt välfungerande affärskedja. Bra service, allt bättre öppettider och ett strålande sortiment parat med någon form av socialt ansvarstagande samvete är en förtroendeskapande mix. Men nog är det lite lustigt att just alkoholbutiken är det som svenskarna år efter år har störst förtroende för?

SVT har mer allvarliga problem enligt Förtroendebarometern. Mätningen visar på en påtagligt polariserad förtroendemiljö. De som beskriver sig som ”mycket eller något till vänster” har ett ökande förtroende för SVT. Uppemot 90 procent av vänsterfolket har stort eller mycket stort förtroende för det ”statliga” tevebolaget. Däremot har endast lite drygt 70 procent av oss i ”mitten” ett hyfsat högt förtroende för SVT. Skillnaderna är också påfallande stora mellan allians- och rödgröna väljare.

Detta är ett problem som SVT: s chef Hanna Stjärne behöver ta på största allvar. Jag skulle för min del aldrig påstå att SVT är ”vänstervridet” i någon medveten och genomtänkt mening. Däremot talar Förtroendebarometerns mätningar för att SVT behöver ta ett stort grepp om sitt utbud, om sina val av ämnen och vinklar och om den grundläggande attityden till samhälle och politik.

SVT är på väg att bli ett helt skattefinansierat tevebolag. Då duger det inte med den polarisering som framkommer i Förtroendebarometern för 2018. Är SVT klokt så ägnar man sig inte åt förnekelse i de här frågorna. Konflikterna finns på allvar. Och lösningarna finns hos SVT.

Alla kan inte vara Systembolaget. Men SVT borde ligga i samma härad. Nu leder polariseringen till att SVT underpresterar kraftigt i förtroendeligan. Det är illa i sak och i sig självt. I ljuset av den kommande skattefinansieringen av bolagets verksamhet är det dubbelt så illa.

Widar Andersson

När journalister slutar granska (Uppdaterad!)

WidarDirekt Anna Hedenmo och Jörgen Huitfeldt i samma radiostudio en fredagseftermiddag; bättre kan det knappast bli. De båda profilerade journalisterna har båda långa erfarenheter från arbete på public serviceredaktioner. Anna Hedenmo är mest känd för programledarroller i SVT: s Agenda, Aktuellt och i ”Min sanning”. Jörgen Huitfeldt har arbetat länge på radions Ekoredaktion, ansvarat för ”Lördagsintervjun” och har gjort många år på det dagliga aktualitetsprogrammet Studio Ett.
Huitfeldt slutade på Sveriges Radio för något halvår sedan eller så. Han gick till den privata sajten Kvartal.se där en av hans arbetsuppgifter är att göra ”Fredagsintervjun”.


Denna fredag var Anna Hedenmo gäst hos Huitfeldt på Kvartal. Det blev ett mycket intressant samtal om journalistik.
Det behövdes ingen radiopsykolog för att höra att Anna Hedenmo var något obekväm med att svara på frågor i en intervjusituation. Vilket inte alls störde intervjun. Tvärtom gav hennes stundom uttalade butterhet extra liv och djup åt samtalet.


Hedenmo är sedan något eller något år tillbaka ordförande i den anrika Publicistklubben. (PK) I den rollen har hon och styrelsen i PK nekat journalisten Chang Frick på ”Nyheter idag” medlemskap i PK därför att hans journalistik ”hetsar mot invandrare”. Jörgen Huitfeldt ställde frågor om hur de kunde vara så säkra på sin sak om ”hetsandet.”? Själv sa han varken ja eller nej till medlemskap för Frick men han förvånades över att Hedenmo kunde vara så säker på sin sak?
Vilket Anna Hedenmo tyckte var ”jättekonstigt” av Jörgen Huitfeldt. ”Jag har ju höga tankar om dig och just därför blir jag så förvånad”, sa Hedenmo.
Intervjun fick extra nerv där. Bra att de visade upp sin oenighet. Jörgen Huitfeldt kryddade på lite extra när han ställde frågan om Hedenmo inte såg ”ironin” i att mäktiga PK med journalister från etablerade och rika medier nekar medlemskap till en journalist som sitter ute i ”Hallunda med tre pers och gör en tidning?”
Anna Hedenmo såg inget bra i den frågan alls.

Delar av den cirka 45 minuter långa intervjun ägnades åt hur journalistiken står sig gentemot ”aktivism” och ”viljan att vara med de goda.”
Anna Hedenmo var kritisk till förhållningssättet såväl till migrationen som till Metoo. I migrationsfrågan dessutom dubbelt kritisk. Dels därför att det dröjde så länge innan invandringens volymer, villkor och konsekvenser började granskas på ett riktigt journalistiskt sätt. Dels undrade Anna Hedenmo vad det säger om journalistikens ”självständighet” att när regeringen tvärvände politiken i november 2015 så var det som om journalisterna också tvärvände sina perspektiv.
På ett liknande sätt såg hon faror i hur journalisterna förhöll sig till Metoo. Normal granskning upphörde. Vanliga frågor ställdes inte. ”Kvinnor kan ju också ljuga”, sa Anna Hedenmo.
Medierna är maktaktörer genom sina val av nyhetsvinklar och av vilka konflikter de plockar fram som mest intressanta. Diskussionen som Anna Hedenmo och Jörgen Huitfeldt bjöd på i Fredagsintervjun visade på medvetenhet och förståelse för problemen. Trovärdigheten står på spel.

 

Mer att läsa: Ska Ahlin dömas på rykten?


Vilket är mitt främsta skäl till att bestämt avråda från det samarbete mot ”falska nyheter” som de stora mediehusen nu inleder. Som siffror från Institutet för mediestudier visat så har människors förtroende för medierna sjunkit markant när det gäller rapporteringen om migrationen. De stora statliga och privata mediehusen höll inne med nyheter och uppgifter som gick på tvärs mot den rådande normen om att det bara är rasister som tjatar om invandringsproblem. Det finns en stor förbättringsresa att göra. Att i det läget sätta sig på höga hästar och vilka leka domare; det tyder tyvärr på tondövhet av ett mer svårartat slag.

Widar Andersson

PS Lördag 10 mars

P1-programmet Medierna visar idag att DN - ett av de mediehus som ska hålla ihop med andra statliga och privata redaktioner för att avslöja de som ljuger och hittar på i media - har, som Jan Scherman säger i programmet, allvarliga brister vad gäller källkritiken i det hårt vinklade och stort uppslagna "avslöjandet" om talman Urban Ahlin i december förra året. DN har - utan att ännu tre månader senare kunna visa på något som styrker storyn - anklagat talmannen för mobbning, hot och för sexuella trakasserier mot kvinnor. DN har hävdat att det finns en "utredning" där Ahlins "sex-sms" till en kvinna går att läsa. Men inget går att styrka. Chefredaktören Peter Wolodarski säger att det är en "pågående publicering" och att DN därför inte har bett om ursäkt eller publicerat dementi; fast jag vet att det finns de som har önskat det.

Alla kan göra fel - vilket DN har gjort - och då är det fräscht och friskt att Medierna granskar DN. Så ska det vara. De stora redaktionerna ska inte sitta i en klump och bestämma vad som är falskt och sant. Då går det illa. För medierna.

DS

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson