Widar Andersson

Widardirekt

Totalt ansvarslösa statsråd

WidarDirekt Sveriges vice statsminister och utbildningsminister säger idag i en intervju med Dagens Nyheter att Sverige ”måste klara av att ta emot mellan 100 000 och 150 000 flyktingar i år.” För att klara detta vill Åsa Romson och Gustav Fridolin bland annat att momsen på cykelreparationer ska sänkas.

De båda statsråden agerar totalt ansvarslöst. Det svenska mottagningssystemet är redan nu i mycket dåligt skick. Basverksamheter för etablering fungerar inte. Handläggningstiderna för ansökningar sträcks ut åravis framåt i tiden. Polisen klarar inte ens i marginalen av sitt uppdrag med avvisningar av alla som inte frivilligt lämnar landet efter ett avslag. Arbetsförmedlingens handläggare har enligt generaldirektören Mikael Sjöberg att ”hantera mer än dubbelt så många nyanlända.” Arbetslösheten för utrikes födda ökar också stadigt medan den sjunker för inrikes födda.

Läs gärna: Nytt Fattigsverige växer fram

Bostadsbristen är akut i delar av landet. Enligt Boverket riskerar vi bostadstandards som upplevdes som stora problem för snart ett sekel sedan.

Romsons och Fridolins lättsinniga attityd till allvarliga samhällsproblem är skrämmande och provocerande. Precis i dagarna har statsministern utsett Ylva Johansson till ”superstatsråd” för etableringen av de nyanlända som redan är här. Hon ska se till att vässa regeringens insatser för de flera hundra tusen ännu oetablerade människor som kommit mellan 2005 och 2015. Migrationsminister Morgan Johansson har samtidigt varit tydlig med att regeringen kommer att vidta åtgärder om trycket från asylsökande återigen växer sig starkt.

Mot denna bakgrund är Romsons och Fridolins agerande oacceptabelt; ett skott i ryggen på sin statsminister.

Miljöpartiets agerande är mycket riskabelt för Socialdemokraterna. För dagen är inget viktigare än att hålla fast vid budskapet från den 24 november förra året då den reglerade invandringspolitiken återinfördes. Moderaterna har redan bytt politik och talar om behovet av en ”flyktingpaus”. Socialdemokraterna kan då inte ställa sig i andra ringhörnan med Miljöpartiet och inta positionen att det får bli som det blir. Det är på det ansvarsfulla mittfältet som Socialdemokraterna hör hemma. Annars kan det gå riktigt illa. Dagens siffror från DN/Ipsos visar att Moderaterna vinner mark och är största parti. Socialdemokraterna har också en framgång i och med att partiet ligger still på knappt 25 procent. SD tycks samtidigt ha drabbats av lite gnissel i maskinen. Uppgången är i vart fall för tillfället bruten. Moderaterna är där och knaprar. Ska S växa till sig kan partiet inte lämna Moderaterna ensamma vid matbordet.

Invandring är alldeles för allvarligt och viktigt för att kunna anpassas till ytterlighetspartiers ideologiska låtsasvärldar. Sverige ska vara ett lagom stort och bra invandringsland där människor från andra delar av världen så snabbt och effektivt som möjligt kan etablera sig och sina familjer.

Detta ordnade upplägg kräver en reglerad invandring i volymer som gör att både de som kommer hit och samhället är långsiktiga vinnare. Att det finns skolor, bostäder, arbeten och annat av etableringens nödtorft tillgängligt.

Nu behövs några år med fullt fokus på basal etablering av de som kommit hit under det senaste decenniet. För att det ska fungera krävs samtidigt återhållsamma volymer av asylsökanden.

Widar Andersson

 

 

 

Inget latmansgöra att regera där

WidarDirekt Försöket till statskupp i Turkiet hann knappt inledas förrän det misslyckades. Turkiet – tidigare så plågat av militärkupper – har under Recep Tayyip Erdoğans 14 år vid makten förmått att hålla generalerna och överstarna inne på kasernerna och utanför politiken. Visst har det varit nära ibland. 2013 fick den civila regeringen storstäda bland toppmilitärerna; innan det blev en kupp. Den gångna nattens tafatta kuppförsök kan eventuellt ses som en varning om att kupplusten finns kvar i de uniformsbehängda kretsarna. Eller som ännu ett bevis på att det civila styret i Turkiet står sig ganska starkt och stadigt givet förutsättningarna.

Erdoğans AK parti har skött Turkiet mycket bra under många år. Tillväxten har stadigt legat runt 4-5 procent i årstakt. Näringslivet, ekonomin och samhällslivet har moderniserats. Arbetslösheten har pressats tillbaka och inflationen – som för inte alls så länge sedan var 100 procent – har hållits i schack. Men nu börjar det knaka lite i fogarna.

 

Mer att läsa: Svårt krig för väst.

 

Att styra Turkiet är inte något latmansgöra. Under senare tid har terrorister från PKK och/eller Daesh trappat upp våldet mot civila. Turkiet har upplevt skrämmande grymma självmordsbombsattacker som slagit hårt mot inte minst turismindustrin i landet.

Som icke turkisktalande utlänning är det givetvis svårt att fånga in alla de flerdimensionella nyanser och gråskalor som formar ett land och en regim. Den svenska rapporteringen från Turkiet färgas dessutom lätt av prokurdiska och antimuslimska perspektiv; En premiärminister/president som Erdoğan är en skurk; oavsett vad han gör. Gör han bra saker är han en hjärtlös skurk som bidar sin tid. Gör han dåliga saker så är han en – vad var det jag sa?! – hjärtlös skurk.

Sannolikt är det så att Erdoğan har haft sina bästa stunder vid makten. Tongångarna och insatserna från presidenten känns som alltmer auktoritära. Juridiska processer mot journalister, statskontrollerade tvkanaler, bygget av tusenrumspalatset utanför Ankara och en hel del annat tyder på växande problem och risker. Det kan vara så att hans fiender har fått honom och AK partiet dit de velat. Den hjärtlösa skurken i honom – som varje framgångsrik toppolitiker har mer eller mindre av i sin personlighet – tar alltmer plats.

Det är bara att hoppas att det finns vägar för ett civilt och ordnat maktskifte genom allmänna val här vad det lider. Turkiet är ett mycket viktigt land ur flera perspektiv. Dels för alla turkar förstås; landet har en stor och mycket ung befolkning som har börjat vänja sig vid att få det bättre och friare och rikare. Turkiet är också viktigt som Natoland och som granne och gräns till EU.

Militärkuppen slogs ner. Det är mycket bra. Det som händer från nu och framåt kan vara avgörande för många intressen och på många plan.

Widar Andersson 

 

Anders Ygemans värdegrund

WidarDirekt Påfrestningarna på Migrationsverket och Polisen ha varit – och är fortsatt – mycket stora. Utöver allt annat som ska göras så har de båda myndigheterna ansvaret för verkställigheten av avvisningar av asylsökande vars avslag har vunnit laga kraft. Polisen har ansvaret för avvisningar som kräver tvångsinsatser av olika slag medan Migrationsverket jobbar mer med stöd, samtal och support för att få människor att lämna Sverige.

 

Widars klipp: Dan Eliasson på scenen.

 

På en scen alldeles nyss i Visby framträdde de båda myndigheternas högsta chefer. Evenemanget var så Almedalskt som det är möjligt att tänka sig. På scenen två av statens absoluta toppfigurer tillsammans med ett klassiskt nyhetsankare från SVT. En rikspolischef Dan Eliasson i avspända fritidskläder – som tidigare har varit statssekreterare (S) i justitiedepartementet och generaldirektör på Försäkringskassan och Migrationsverket - och en generaldirektör för Migrationsverket Anders Danielsson i avspända fritidskläder – som tidigare har varit polischef i Skåne och chef för Säkerhetspolisen – frågades ut av Claes Elfsberg.

 

Mer att läsa: Inget sjabbel för Löfven.

 

Det var en intressant timma i sol och regn. Dan Eliasson är en väldigt öppen person. Han redovisar chosefritt och utan piruetter hur trängda polisens resurser är. De gångna årens invandringspolitik har skapat nya, svåra och betungande arbetsuppgifter för Polisen. Gränsbevakning, (ofta långa) resor för att utreda misstänkta brott på asylboenden och verkställigheten av avvisningar tar mycket tid och kraft.

Mitt i allt detta är Polisen enligt Dan Eliasson mitt inne i den ”största förvaltningspolitiska reformen på 50 år” som omorganisationen av myndigheten innebär.

Allt har sina konsekvenser. Polisen kan nu till exempel inte utreda bostadsinbrott och narkotikabrott eller bedriva trafikövervakning som de egentligen vill och bör.

Allt det där och mer därtill – Dan Eliasson tillstår till exempel utan mankemang att han medvetet överskrider sina ekonomiska ramar och har fattat beslut om att anställa upp till 700 civilanställda och han har även markant ökat intagningen till polisutbildningarna.

På scenen i Visby sa Eliasson att han ”tolkar” politiken som att det ses som mycket angeläget att Polisen klarar sina uppgifter, inte minst när det gäller avvisningar, och att han därför har föregått kommande budgetbeslut från politiken.

Onekligen lite fräckt. Antingen så sker allt detta med polisminister Anders Ygemans informella gillande. Eller så går Eliasson för långt och då kommer det att märkas.

Jag kan vara ute och cykla här. Mina känslor kan leda mig fel. Men jag kan inte komma från ett bestämt intryck av att Dan Eliasson djupt ogillar regeringens nygamla variant av reglerad invandringspolitik.

En man i publiken frågade rikspolischefen om han ansåg att människor ute i samhället borde höra av sig till polisen om man misstänkte att människor – till exempel barn i skolan – inte hade laglig rätt att vara i Sverige?

Dan Eliasson svarade att det var en ”samvetsfråga” för varje person. Som han såg det kan ”det aldrig vara fel att hjälpa barn” och uppmanade potentiella anmälare att ställa sig frågan om ”vilken värdegrund står man på?”

Detta är inga märkliga uttalanden i sak. Inte när de kommer från vem som helst av oss därute i det civila samhället. Men det är knappast lämpligt av en rikspolischef att ifrågasätta Anders Ygemans värdegrund för sin politik; vilket ju faktiskt är vad Dan Eliasson gör. Eller i vart fall gjorde alldeles nyss. Det känns också lite märkligt att höra polischefen avråda människor från att anmäla misstänkta brott.

Dan Eliasson framstår som mycket sympatisk och inkännande humanistisk. Det är självklart bra. Problemet för mig är bara att i mina ögon bör en rikspolischefs främsta samvetsfråga handla om att i görligaste mån upprätthålla de lagar som riksdagen har fattat beslut om. Polischefen bör däremot inte privatisera laglydigheten till en samvetsfråga för var och en av oss.

Widar Andersson

 

 

 

 

Brittiskt budskap att ta på allvar

WidarDirekt I ett jämnt lopp bestämde sig 72 procent av de röstberättigade britterna för att Storbritannien ska lämna EU. Nu väntar långa och sega förhandlingar under maximalt ett par år för att ta reda på vad utträdet ur EU betyder.

Handen på hjärtat så har Storbritannien aldrig varit särskilt intresserat av EU. United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland gick med i EG 1973; ett medlemskap som bekräftades i en folkomröstning 1975.

 

Widars klipp: Viktig dag för Europa.

 

På 1970-talet hade britterna det tungt. Likt i Sverige och många andra länder hade rekordåren efter andra världskriget klingat av. Stela strukturer och låg produktivitet låg som blöta filtar över det mesta. För Storbritanniens del handlade det också om att det gamla stormaktsväldet med kolonier runt om i världen var inne i en krackeleringsfas.

 

Mer att läsa: Reglerad invandring är åter hemmaplan.

 

Att söka medlemskap i EG för att utan handelshinder få tillgång till den inre marknaden på fastlandet var ett sätt att få bättre snurr på affärerna. Vilket lyckades får man väl säga.

Storbritannien är i dag åter ett stort och inflytelserikt land och en av klotets hubbar för finansbranscherna.

Landets motstånd mot den politiska unionen EU har varit konstant under hela medlemskapet. Unionens inflytande på brittisk inrikespolitik har bestämt motarbetats. Likafullt har det skapats utrymme för mer obehagliga ”självständighetsrörelser” i det stora öriket.

Nigel Farage leder UKIP; ett invandrings- och EU-fientligt parti som har skördat framgångar under det senaste decenniet. När den brittiske premiärministern David Cameron inför det senaste riksdagsvalet utlovade en folkomröstning om medlemskapet i EU om han och Tories segrade så var det en chansning som till att börja med gick hem. Cameron fick egen majoritet i parlamentet och UKIP gjorde ett dåligt val. Hade det inte varit för de stora folkvandringarna och invandringsströmmarna under de senaste åren så hade säkert Cameron även vunnit folkomröstningen.

Det som stjälpte projektet var EU: s fria rörlighet för personer; som alltid betraktats med stor misstänksamhet i UK. Motståndet mot invandring har vuxit sig starkt under senare år. UKIP och många andra som kampanjat på den vinnande sidan i folkomröstningen har varit skickliga på att knyta samman EU med ”fri invandring till brittiska jobb och bidrag.”

Inför folkomröstningen förhandlade David Cameron fram ett dokument med undantag som britterna skulle få om de stannade kvar i EU. Där fanns bland annat punkter om tuffa kvalificeringsregler för att som invandrare få hjälp från det allmänna. Men det hjälpte inte.

David Cameron meddelade sin avgång nu på förmiddagen. En ny partiordförande/premiärminister ska vara klar tills i oktober då Tories har partikongress. Nu läggs ett väldigt stort ansvar på den del av den vinnande sidan som finns i det konservativa partiet. De behöver vaska fram en kandidat som trovärdigt och värdigt kan leda förhandlingarna med EU om britternas nya relationer med unionen. Målet är självklart att hitta sätt och lämpliga pris för att stanna kvar på den inre marknaden.

Även den andra sidan behöver skärpa sig. Motståndet mot unionens överstatlighet är omfattande i stora delar av Europa. EU-parlamentets talman Martin Schulzs attityd bör inte bilda skola. Att arrogant – efter att folkomröstningsresultatet blev känt i morse – tala om att ”vi ska behandla UK som ett tredje land” är gapiga dumheter.

Britternas budskap till Europa bör tas på allvar: Koncentrera er på den inre marknadens hinder och knöligheter. Se till att tona ned överstatligheten på områden där det saknas kompetens. Sköt – som nu alltmer framgångsrikt – vakthållningen vid de yttre gränserna.

Nu på förmiddagen har företrädare för partier som Front National i Frankrike, Frihetspartiet i Nederländerna och Northern League i Italien varit ute och krävt folkomröstningar även i sina länder. Jimmie Åkesson lär göra samma sak i Sverige. Så är det. Frågor är aldrig döda och för evigt avgjorda. Om människor i allmänhet får för sig att det mesta skulle bli bättre om vi gick ur EU och skötte våra egna affärer ”utan inblandning av stroppiga utlänningar” så finns det en majoritet för utträde. Då gäller det att påminna sig om att om människor i allmänhet får för sig att det mesta blir bättre om vi går med i EU med dessa lätt stroppiga utlänningar” så finns det en majoritet för det. Det är bevisat i praktiken.

Folkomröstningen 1994 då svenskarna beslutade att Sverige skulle bli medlem i EU är mitt livs största politiska händelse. Hade det blivit nej då så hade det blivit mycket svårare för Sverige ömsa skinn från den inflations- och devalveringsuppblåsta vi-är-bäst-i-världen-position där vi befann oss. Nu är vi inne i ett stabilt regelverk med en författningsdomstol i det ena hörnet.

Folkomröstningen 2016 då britterna beslutade att UK ska lämna EU är nog inte fullt så omvälvande. Britterna har som sagt aldrig varit med i EU.

Widar Andersson

Reglerad invandring är åter hemmaplan

WidarDirekt Så har historien liksom gått ett varv. Min första bekantskap med invandringspolitiken var som ledamot i riksdagens Socialförsäkringsutskott 1991-94 där politiken då som nu hanterades. Den reglerade invandringspolitiken var självklar hemmaplan för i vart fall S och M. Gustaf von Essen (M) och Maud Björnemalm (S) skötte frågorna med bravur. Kraschen för forna Jugoslavien och krigen på Balkan gjorde att invandringen ökade ända upp till 78 000 beviljade uppehållstillstånd 1994. Året därpå var saker och ting åter mer normala med nivåer runt 30-35 000 personer.

 

Mer att läsa: Alla dessa goda kändisar.

 

Oavsett nivåer och volymer så var Vänsterpartiet och Folkpartiet – som jag minns det – kritiska mot politiken för att vara för stram och ogenerös. Det var det hela.

21 juni 2016 är en reglerad invandringspolitik åter hemmaplan för S och M; och några till. Vänsterpartiet och Centerpartiet är kritiska. Ungefär 10 procent av riksdagens ledamöter är nu som då negativa till regleringar och begränsningar. Det är det hela.

Riksdagsbeslutet innebär att ett drygt decennium av en obetänksamt lealös och omfattande utdelning av uppehållstillstånd har kommit till vägs ände.

Jag vet inte hur det kom sig att det gick som det gick; varför invandringen i mitten av 00-talet tycktes få bli som den blev; trots att en mycket stor majoritet av de vanliga ledamöterna inte alls gillade utvecklingen?

Har det någonting med Sverigedemokraternas allt mer tydliga närvaro i närheten av riksdagsspärren? Ingen offentlig person i medierna, i politiken och i statsförvaltningen ville utsätta sig för risken att anklagas för ”anpassning till SD.”? Har det någonting med Alliansens bildade och framväxt och regeringsinnehav att göra? Moderaterna läste sin ”sosseläxa” fel och fick för sig att den som ville framstå som ett slags ”moderna socialdemokrater” absolut inte skulle stå upp för en stram invandringspolitik? Skaffade sig identitetspolitiska rådgivare större inflytande över partierna under de här åren?  

Sverige är långtifrån ett stängt land. Hittills i år har ungefär 20 000 uppehållstillstånd beviljats; varav 5000 grundar sig på arbete. 13 000 personer har ansökt om asyl. Det indikerar nivåer som är betydligt högre än 1980-talet, ungefär i paritet med de flesta åren på 1990-talet och betydligt lägre än vad som gällt det senaste decenniet.

Det finns således inget fog för påståenden om Sverige som ett slutet land.

Ni gäller det att hålla i. Regeringen behöver inte minst vara trygg med att ledningarna för vitala statliga myndigheter som Migrationsverket och Polisen inte återfaller i jasåjaha-politiken från förr.

Widar Andersson

 

 

 

 

Baylan satte dit kontakten

WidarDirekt Energiminister Ibrahim Baylan kunde på fredagseftermiddagen meddela att regeringen och M, C och KD slutit en ny och bred överenskommelse om elektriciteten. I princip ansluter S och MP till den tidigare alliansregeringens beslut om energipolitiken.

 

Läs gärna: Baylan kan föra linje 2 i hamn.

 

Det betyder bland annat att det är fortsatt tillåtet att bygga nya kärnkraftsreaktorer för den som så vill för egna pengar. Lagen är utformad på så sätt att det endast kan bli fråga om nybyggen som ersätter något av dagens tio reaktorer. Dessutom ska den hårt kritiserade effektskatten på kärnkraft fasas ut. Idag betalar ägarna av kärnkraft skatt på den teoretiskt möjliga energieffekt som en reaktor kan producera. I stället för att skatta för vad som faktiskt produceras. Harvandet med slutdatum för kärnkraften tas nu bort även för regeringspartierna. Uppgörelsen innehåller enligt uppgift även lättnader för den så betydelsefulla vattenkraften samt en fortsättning för elcertifikat; ett viktigt instrument för att supporta produktion av till exempel vindkraft.

 

Läs gärna: Magnus Halls politiska näsa.

 

För lite drygt ett år sedan kom samma krets av partier överens om ett nytt försvarspolitiskt beslut. Anslaget till Försvarsmakten höjdes med tio miljarder kronor i en stegvis modell. Gotland började återmilitariseras så smått, anslaget till övningsverksamheten ökade och Annika Nordgren Christensen fick uppdraget att utreda försvarets kritiska och problematiska personalförsörjning.

Breda uppgörelser i så pass viktiga och tunga nu-och framtidsfrågor som elektricitet och försvar visar på den pragmatiska kraften i svensk inrikespolitik. Trots en tanig minoritetsregering där ett av partierna dessutom haft en eländes krisvår så kommer dessa uppgörelser till stånd. Bra jobbat.

 

Vad som förbryllar något är att Liberalerna – före detta Folkpartiet – har valt att sälla sig till utanförskapspartierna V och SD i båda dessa uppgörelser. Hur tänker Jan Björklund och de andra? Söker de en ”värstingprofil” som möjligen kan tilltala moderatväljare som vill ha lite mer action i politiken?

Politik är dock inget för de fega. Miljöpartiet går frejdigt in i en uppgörelse dagen efter det att grundaren och nestorn Per Gahrton klagat på ”statlistiska metoder” i hans gamla parti. I den här överenskommelsen är det förvisso inga fundamentalistiska politiker som får kicken. Men nog är det några rejäla kickar i baken på MP: s fundamentalistiska rötter att partiet tar stort ansvar för Sverige och räddar kvar kärnkraften för långa tider framåt. Det är modigt.

Kanske vill Jan Björklund och Liberalerna vara lika modiga; fast på sitt sätt. Våga gå sin egen väg. Låta den ”gossen Ruda” som alltid bor i en folkpartist (sorry; passar inte att skriva ”liberalist”) få blomma ut. Extra vågat att göra det i två av partiets huvudfrågor om försvar och kärnkraft. När politiken på dessa områden kommer ganska mycket närmare ståndpunkterna inom Folkparti/Liberalerna så ställer sig partiet ändå utanför med argumentet att det inte är tillräckligt. Kan stöta bort en och annan väljare som tycker att politikens mening trots allt är att komma överens och att två steg framåt ofta betalas med ett litet steg bakåt.

Energiuppgörelsen är avslutningsvis en fjäder i hatten för Ibrahim Baylan. Ska bli intressant att se om han – likt försvarsminister Peter Hultqvist – därmed kan bli mer synlig och populär hos horderna av kloka mittenväljare som uppskattar elektricitet.

För några månader sedan gissade jag att Baylan skulle bli den som slutligen förde den gamla Linje 2 från folkomröstningen 1980 i hamn. Idag gjorde han det. Baylan satte i kontakten.

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. I "bloggen" ger Widar Andersson snabba kommentarer och sin bild av den dagliga utvecklingen.

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar