Widar Andersson

Widardirekt

Totalt ansvarslösa statsråd

WidarDirekt Sveriges vice statsminister och utbildningsminister säger idag i en intervju med Dagens Nyheter att Sverige ”måste klara av att ta emot mellan 100 000 och 150 000 flyktingar i år.” För att klara detta vill Åsa Romson och Gustav Fridolin bland annat att momsen på cykelreparationer ska sänkas.

De båda statsråden agerar totalt ansvarslöst. Det svenska mottagningssystemet är redan nu i mycket dåligt skick. Basverksamheter för etablering fungerar inte. Handläggningstiderna för ansökningar sträcks ut åravis framåt i tiden. Polisen klarar inte ens i marginalen av sitt uppdrag med avvisningar av alla som inte frivilligt lämnar landet efter ett avslag. Arbetsförmedlingens handläggare har enligt generaldirektören Mikael Sjöberg att ”hantera mer än dubbelt så många nyanlända.” Arbetslösheten för utrikes födda ökar också stadigt medan den sjunker för inrikes födda.

Läs gärna: Nytt Fattigsverige växer fram

Bostadsbristen är akut i delar av landet. Enligt Boverket riskerar vi bostadstandards som upplevdes som stora problem för snart ett sekel sedan.

Romsons och Fridolins lättsinniga attityd till allvarliga samhällsproblem är skrämmande och provocerande. Precis i dagarna har statsministern utsett Ylva Johansson till ”superstatsråd” för etableringen av de nyanlända som redan är här. Hon ska se till att vässa regeringens insatser för de flera hundra tusen ännu oetablerade människor som kommit mellan 2005 och 2015. Migrationsminister Morgan Johansson har samtidigt varit tydlig med att regeringen kommer att vidta åtgärder om trycket från asylsökande återigen växer sig starkt.

Mot denna bakgrund är Romsons och Fridolins agerande oacceptabelt; ett skott i ryggen på sin statsminister.

Miljöpartiets agerande är mycket riskabelt för Socialdemokraterna. För dagen är inget viktigare än att hålla fast vid budskapet från den 24 november förra året då den reglerade invandringspolitiken återinfördes. Moderaterna har redan bytt politik och talar om behovet av en ”flyktingpaus”. Socialdemokraterna kan då inte ställa sig i andra ringhörnan med Miljöpartiet och inta positionen att det får bli som det blir. Det är på det ansvarsfulla mittfältet som Socialdemokraterna hör hemma. Annars kan det gå riktigt illa. Dagens siffror från DN/Ipsos visar att Moderaterna vinner mark och är största parti. Socialdemokraterna har också en framgång i och med att partiet ligger still på knappt 25 procent. SD tycks samtidigt ha drabbats av lite gnissel i maskinen. Uppgången är i vart fall för tillfället bruten. Moderaterna är där och knaprar. Ska S växa till sig kan partiet inte lämna Moderaterna ensamma vid matbordet.

Invandring är alldeles för allvarligt och viktigt för att kunna anpassas till ytterlighetspartiers ideologiska låtsasvärldar. Sverige ska vara ett lagom stort och bra invandringsland där människor från andra delar av världen så snabbt och effektivt som möjligt kan etablera sig och sina familjer.

Detta ordnade upplägg kräver en reglerad invandring i volymer som gör att både de som kommer hit och samhället är långsiktiga vinnare. Att det finns skolor, bostäder, arbeten och annat av etableringens nödtorft tillgängligt.

Nu behövs några år med fullt fokus på basal etablering av de som kommit hit under det senaste decenniet. För att det ska fungera krävs samtidigt återhållsamma volymer av asylsökanden.

Widar Andersson

 

 

 

Josefsson gjorde SVT till vinnare

WidarDirekt Jan Helin är relativt ny programdirektör på Sveriges Television. Han rekryterades till SVT från posten som chefredaktör på Aftonbladet.  Idag onsdagen den 28 september gick Helin ut på DN Debatt och gav Expo och DN: s Peter Wolodarski rätt: Det var fel av SVT: s Aktuelltredaktion att inbjuda en företrädare för Nya Tider till en debatt i torsdags förra veckan. Enligt Helin ska inte personer från till exempel Nya Tider kunna medverka i debatter i SVT eftersom det inte kan finnas två olika uppfattningar om "människors lika värde."

Hela affären om Nya Tiders medverkan på Biblioteksmässan i Göteborg är en sorglig uppvisning i anpassning och hållningslöshet. Jan Helin gör inte saken bättre.

 

Mer att läsa: Onödiga jobb är onödiga.

 

Dessbättre lever SVT: s Aktuelltredaktion upp till öppenheten och debattlystenheten som lever i symbios med public service media. Redaktionen bjöd in SVT: s medarbetare Janne Josefsson från programmet Uppdrag Granskning för att debattera med Jan Helin.

Den tidigare Aftonbladetchefen bjöd bra motstånd. Han är en skicklig debattör och kan vända orden lite hur som helst. Men på sista raden är det ingen tvekan om att Janne Josefsson gjorde SVT och öppenheten en stor tjänst när han tog matchen mot Jan Helin.

Josefsson har en kärna av oppositionslusta som ofta leder honom rätt. Feta och giriga direktörer, snällgoda chefer i välgörenhetsorganisationer och yttrandefrihetssvajiga chefer i hans eget bolag; spelar ingen roll. Janne Josefsson högg tag i Jan Helins svajighet och förkärlek för etiketter och ismer. Aktuelltredaktionens Nike Nylander och Janne Josefsson pressade Jan Helin tillbaka till vettiga förhållningssätt där det är självklart att alla olika åsikters företrädare ska kunna debattera i public service.

Janne Josefsson står upp för den enda rimliga hållningen när andra delar av SVT och public service är oroande svajiga och anpassliga till maktens perspektiv.

Den öppna debatten i Aktuellt i kväll visade varför det är värt att betala avgiften för att ha tillgång till SVT. Tack för det.  

Idiotiskt att skylla på Bert Karlsson

WidarDirekt  

Jag undrar hur många försök det har gjorts att ta heder och ära av Bert Karlsson? För att låna ord av Thore Skogmans storfiskare så räcker nog vare sig fingrar eller armar till för den som vill försöka räkna medieattackerna på SkaraBert.

Under det senaste året har stora redaktioner – likt Aftonbladet idag lördag 17 september – gjort ett otal upprörda reportage med krigsrubriker på temat ”Bert har dragit in 500 miljoner kronor bara i år på att fakturera Migrationsverket.”

 

Mer att läsa: Övervinster går överstyr.

 

Bert Karlsson säger själv att hans företag tjänar mycket pengar på boenden för nyanlända just nu eftersom vi ”är bäst och billigast.” Så är det kanske eller kanske inte. Säkerligen är det dock så att Bert Karlssons pris ligger i nedre kant eftersom han satsar på volym och rationell drift. ”Sverige har tjänat massor på oss”, säger Bert Karlsson till Aftonbladet. Vilket är en sanning med modifikation. Men genom att anlita driftiga entreprenörer som Karlsson så kan statens väldiga kostnader för invandringspolitiken naggas något i kanten.

Det är knappast Bert Karlssons fel att svenska staten under ett drygt decennium gravt har misskött den reglerade invandringspolitiken. Ett exempel på statens misslyckande är att tusentals av de personer som bor hos Bert Karlsson och andra företag inte är i närheten av skuggan av att få asyl i Sverige. Drygt ett par tusen av de som bor på det allmännas försorg har rentav fått svart på vitt att de inte har rätt till uppehållstillstånd i Sverige. Men de bor kvar ändå. Och fakturorna fortsätter att rulla in.

Visst finns det skurkar som skamlöst utnyttjar akutläget och tar fantasisummor i betalt för att hysa in folkvandrare i enkla och simpla boenden. Dessa borde sannerligen rullas i tjära och löpa mediala gatlopp. Framgångsrika företagare med samhällsintressen som Bert Karlsson går däremot in i boendebranschen med attityden att tjäna pengar på att göra en tjänst för det allmänna. Bert och andra ser att staten har ställt till det för sig och behöver assistans. Snabbt och entreprenöriellt fixar de anständiga boenden, personal och allt vad som nu krävs. Och skickar självklart in sina fakturor.

 

Mer att läsa: Snart klämtar nog klockan.

 

De som älskar att skälla på företagare som Bert Karlsson gör det så himla lätt för sig. Var ska alla de tiotusentals människor bo under alla de år som Migrationsverkets långsamma kvarnar mal på mot avslag i sista instans? Ska de bo på gatan? Ska Bert Karlsson inte ha betalt? Vilka är det som kan skicka nog moraliskt högstående fakturor?

Bert Karlsson har varit i den offentliga elden i snart femtio år. Det finns säkerligen mängder med människor som på goda grunder är förbannade på honom. Han har gjort affärer i många branscher – inklusive partibranschen – och alla affärer har inte varit av win-win sorten; vare sig för Bert Karlsson eller för de som gjort affärer med honom.

På sista raden är jag övertygad om att Bert Karlsson har mer rätt än fel. När staten nu har ställt till det för sig så rejält som staten har gjort så är det ina förvärrande problem att några av fakturorna för boenden kommer från Bert Karlssons företag.

Det är på vanlig svenska idiotiskt att skälla på Bert Karlsson för att han är en smart och produktivitetsinriktad företagare och entreprenör.

Widar Andersson

 

Hon vill inte bli partiledare

WidarDirekt Birgitta Ohlsson i Liberalerna är en särpräglad person. Hon har stringens som få i sina liberala hjärtefrågor. Hon kombinerar svagt stöd – enbart ett partidistrikt nominerade henne som partiledare när Liberalerna samlades till landsmöte efter förlustvalet 2014 – med starkt stöd från betydelsefulla delar av partiet.

Hennes agerande de senaste dagarna – två offentliga och mycket tydliga fronderingar mot den partiledning som hon själv tillhör – visar att hon knappast agerar strategiskt utan snarare känslostyrt. En politiker som gärna, genom en kupp eller genom traditionellt bearbetningsarbete, vill putta bort den sittande partiledaren; den partiledaren behöver vara kyligt strategisk. Sällan bjuder historien på sådana tillfällen av partipolitisk sammanklappning och falangkrig som till exempel släppte fram den helt ostrategiske Håkan Juholt till makten i S under några månader.

Birgitta är mer en profil än ett partiledarämne. Vad jag förstår vill hon inte vara eller bli partiledare. Hon är hellre en profil som säger det hon tycker och tycker det hon säger. Problemet är att utrymmet för att vara en profil krymper symbiotiskt med antalet toppuppdrag i sitt parti.

Hade hon varit en vanlig mening riksdagsledamot så hade hon fått en hel del press precis som hon fått nu. Men inga avgångskrav hade riktats mot henne. Som tidigare statsråd och som utrikespolitisk talesperson och ledamot i den sju personer tunna partiledningen så går det inte att bete sig hur som helst. Birgitta Ohlsson trampar flera andra – som också säkerligen är frustrerade över de dåliga opinionssiffrorna och över alternativlösheten till Jan Björklund – mer lojala på tårna. Hon sätter sig över sådant som interna spelregler i en partiledning.

Liberalernas kräftgång i opinionen är ett stort problem för partiet. Konkurrensen är stenhård. Annie Lööf har tagit hand om marknadsliberalismen på ett vägvinnande sätt. Vad göra? Ingen kan anklaga Jan Björklund för att inte ha försökt synas och höras. Han hoppade av uppgörelserna om både det militära försvaret och om energin. Björklund ville ha mer militär, mer kärnkraft och mer Nato. Inget av detta har hittills uppmärksammats av väljarna i opinionsundersökningarna.

Så försökte han med ett – mycket halvkvädet – försök att öppna för SD-samarbete och för att stoppa tillväxten av religiösa friskolor. (Religiösa friskolor är i dessa sammanhang ett täckord för muslimska friskolor alldeles oaktat att av Sveriges 66 religiösa friskolor så är 54 av dem kristna) Dessa försök att synas och höras torpederades dock effektivt av Birgitta Ohlsson.

Men det kommer inte att vara hennes fel om Liberalerna ramlar ur riksdagen vid nästa val. Det är nog ingens fel om så sker. Och är det någons fel så får nog Björklund ta ansvaret. Någon annan borde ha fått chansen medan tid var. Partiet håller kort sagt på att ta slut. Nutidens konflikter skär rakt igenom de glesa leden av ledande liberalpartister. Vilket Birgitta Ohlsson med utmärkt tydlighet visat upp. Jan Björklund visade i sin tur upp ett ganska så sällan visat dåligt omdöme. Att blåsa till strid på det sätt som skedde var en återvändsgränd för Björklund. Han hade inga chanser att komma ut som rejäl vinnare från det sju timmar långa mötet med riksdagsgruppen. Hur man än vrider och vänder på det så är därför Jan Björklund svagare i kväll än vad han var i morse.  

Widar Andersson

Då exploderade Uppfostringsmedia

WidarDirekt För precis ett år sedan - den 6 september förra året - exploderade Uppfostringsmedia i Sverige. Så upplevde jag det i vart fall då jag satt med båda Stockholmstidningarna framför mig och fylldes med förtvivlan och kamplust. Med ett möjligen hybrisdoftande ansvar tog jag mig an uppgiften att göra något åt saken.

Här på WidarDirekt publicerade jag därför inlägget nedan: ”Alla dessa goda kändisar.” Två dagar senare – 8 september – kom nästa artikel ”Snedvriden bild av Sverige”, som även den går att läsa här nedanför.

De två inläggen fick enorm uppmärksamhet. Självklart drog jag på mig kritik och påhopp. Men framförallt ett stort och varmt gensvar. Och jag tror att de båda inläggen – med allt som följde därpå av debatt och diskussioner – hade betydelse för den vändning som vi därefter har genomlevt i medierna och i politiken.

 

Alla dessa goda kändisar

6/9 2015

Så kom då det obligatoriska kändisuppropet. Denna gång hann DN före kvällspressen. 100 kändisar vill gärna vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Utgivarna av båda Stockholmstidningarna skriver i dag långa och fina och i mina ögon ointressanta artiklar om att vi alla måste ta avstånd från hot, hat och rasism och om hur duktiga och fina journalisterna på deras tidningar är.

Tove Lifvendahl på Svenskan är vad jag sett den enda som skriver något relevant och intressant i dagens Stockholmstidningar. För det första noterar hon med glädje och stolthet det civila samhällets stora engagemang för flyktingarna. Det engagemanget har funnits under mycket lång tid eftersom flyktingkrisen har funnits under mycket lång tid. Engagemanget har vuxit under den senaste veckan då även kändisarna har vaknat och vill sola sig i glansen.

För det andra skriver Tove Lifvendahl att ansvariga politiker nu på allvar bör ta chansen att med kraft ta itu med de stora problemen i migrations- och integrationspolitiken. Med det civila samhällets varma stöd i ryggen – oavsett vad kändisarna tror så är vi inte rasister och idioter härute i verkligheterna – är det läge att ta itu med de välkända problemen.

Det är beklagligt att även politiker har valt att ställa upp i kändisracet i DN. De behöver inte tala om för oss att de är humanister och tror på alla människors lika värde. Det vet vi redan. Och det gör vi också.

Politikerna har ansvaret att sköta staten på bästa möjliga sätt. Genom det civila samhällets opinionsbildning har de nu – som Lifvendahl skriver – fått en extra skjuts att sköta sitt jobb bättre än vad de hittills gjort.

Det värsta med kändisupploppet i DN och med det strömlinjeformade innehållet i Stockholmstidningarna i dag är att det är så konformistiskt och propagandistiskt. Här finns – utöver Lifvendahl i Svenskan – knappt något problematiserade, något kritiskt eller något tankeväckande spännande. Det blir för svulstigt och för mycket uppfostringsmedia för mig.

Jag hoppas att de nyktrar till på storstadsredaktionerna vad det lider. Och så hoppas jag att vi slipper kändisarna.

 

Snedvriden bild av Sverige

8/9 2015

Personerna i DN:s kändisupprop i söndags är egentligen ganska ointressanta i sammanhanget. Jag märker på en del reaktioner på min enormt spridda text ”Alla dessa goda kändisar” på WidarDirekt – bland annat Erik Helmerson på DN:s ledarsida – att kändisarna blir ett stickspår som delvis skymmer min huvudpoäng. Lite självkritiskt antar jag att jag kanske borde ha hoppat över de kända och koncentrerat mig på det jag framförallt ville säga.

Det som stör är att hela det massiva trycket från DN och SvD bygger på en i mina ögon helt felaktig bild av Sverige. I anslaget från redaktionsledningarna sätts en spelplan upp där ”hatet och rasismen” håller på att ta över och att det därför är dags för alla andra - under tidningarnas – ledning att stå upp för det goda och fina.

Sverige och svenskarna är enligt alla tillgängliga undersökningar – t ex SOM-institutet – mycket välkomnande mot flyktingar. 63 procent tycker till exempel att ”invandring är bra för Sverige”. Självklart finns det också hat och rasism ute i marginalerna. Detta är emellertid av en sådan art att det främst utgör polisiära frågor.

När delar av medieetablissemanget gör hatet och rasismen till huvudsak i sin kamp så ger det därför en snedvriden bild av Sverige. Tycker jag.

Bombmattan av okritiska uppfostringsinslag i medierna är provocerande. Tycker jag. Antagligen är den också kontraproduktiv. Det finns så många människor därute som inte har det minsta med hat och rasism att göra som inte gillar att bli skrivna på näsan vad de är för några och/eller som inte anser sig behöva styras av några ”måsten” från stora mediehus.

Sveriges problem i det här sammanhanget är inte att vi tar emot flyktingar från Syrienkriget. Vi skulle ta emot många fler; bara en femtedel av de asylsökande som kommit till Sverige i år kommer från Syrien. Problemet är vår undermåliga migrations- och integrationspolitik som om vi inte åtgärdar problemen riskerar att skapa onödigt stora och långsiktigt verkande försämringar av det svenska samhällsbygget.

Om detta behöver vi en öppen och odramatisk debatt även i politiken. Magnituden i uppropet mot ”hat och rasism” riskerar att återigen trycka ner denna viktiga debatt till andra arenor.

Till sist två saker. 1. Kändisarna i DN:s upprop är säkerligen alldeles utmärkta personer med såväl förnuft och känsla. Upprop av det här slaget – där folk som är ”kända” för olika saker skriver under listor mot Nato, mot hat och rasism, mot kärnkraft och mot det ena och det andra – fyller sällan någon vettig funktion. I vart fall inte om syftet var att få folk att tänka till och ändra sig. 2. De personliga påhopp och oförskämdheter som jag får ta emot då och då får inte mig att förlora perspektivet. De allra flesta människor därute är av ett helt annat slag. De har inget med hat och rasism – eller andra förvridna ismer för den delen att göra.

Widar Andersson

Om rätten att twittra om sin nedläggning

WidarDirekt Lite rörande på något sätt. Vänsterpartiet har i åratal drivit kampanj för en politik som i praktiken innebär att företag i välfärdssektorn kommer att förbjudas. Idag 1 september är Sjöstedt dock mycket glad i medieljuset: Han har fått regeringen att gå med på meddelarfrihet för anställda i välfärdsföretag. En stor framgång givetvis. Anställda på tusentals skolor, vårdcentraler, sjukhus och vård- och omsorgsboenden får rätten att twittra om sitt företags nedläggning utan att riskera repressalier. Stort.

 

Mer att läsa: Ett spöke i politiken

 

Den här vinstdebatten är sannerligen ett kontinium av sällan skådat slag. Jag undrar om vi under min livstid kommer att få uppleva en dag liknande den då energi- och samordningsminister Ibrahim Baylan samlade Miljöpartiet och Moderaterna (med flera) till en uppgörelse som slöt 40 års hård skyttegravskrigsdebatt om kärnkraften? Tiden, marknaden, medierna och politiken måste liksom bli mogen innan något sådant sker.

I själva sakfrågan finns inget nytt. Möjligheten att välja mellan olika leverantörer av välfärdstjänster är mycket etablerad och uppskattad i Sverige. I en ny undersökning från Ipsos visas att medborgarna – när de ställer önskan om vinstförbud mot önskan om bevarad valfrihet/privata leverantörer mot varandra – i mycket stor omfattning väljer valfrihet/privata leverantörer. Detta faktum är välkänt sedan länge. Den vänsterstyrda mediedebatten om vinster och förbud och eländes eländiga profitörer och kapitalister rullar på i sitt eget ozonlager medan utbyggnaden av privata välfärdstjänster rullar på ute i verkligheterna.

Vad Socialdemokraterna hoppas få ut av att vänstergira – "barn på börsen" – är svårt att förstå. Mitt parti torskade ju redan på 1980-talet mot Pysslingens förskolor. Att upprepa detta gång på gång antyder något självdestruktivt drag i S-generna? Eller är det så enkelt att S efter många år i opposition har försvagats så pass mycket att vänsterungdomar har fått framskjutna platser som rådgivare? Hanteringen av SD – fascism, nazism och annat trams – antyder att det är så. Hur som helst kommer detta aldrig att bli en hemmaplansfråga för S. Både Ja eller Nej till vinster och företag i välfärden skaver i skon. Det mest rationella borde ju då vara att försöka få slut på det här debattspåret i svensk inrikespolitik.

Sakligt sett är välfärdsföretagen väldigt stora tillgångar för det allmänna. Det går troligen inte att överskatta det antal hundra miljoner kronor som företagen investerat ute i kommuner och landsting. Tänk alla byggnader som byggts, tänk alla medarbetare som anställts utan att kommunerna behövt lyfta ett finger! Dessutom ligger väldigt många av de privata företagen mycket högt i kvalitetsmätningar av olika slag.

Att socialdemokratin lierar sig med ett parti som högst av allt i världen vill förbjuda all denna framgång; det är kort sagt mycket svårt att förstå. Skönt att inte förstå allt här i världen.

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. I "bloggen" ger Widar Andersson snabba kommentarer och sin bild av den dagliga utvecklingen.

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar