Widar Andersson

Widardirekt

Totalt ansvarslösa statsråd

WidarDirekt Sveriges vice statsminister och utbildningsminister säger idag i en intervju med Dagens Nyheter att Sverige ”måste klara av att ta emot mellan 100 000 och 150 000 flyktingar i år.” För att klara detta vill Åsa Romson och Gustav Fridolin bland annat att momsen på cykelreparationer ska sänkas.

De båda statsråden agerar totalt ansvarslöst. Det svenska mottagningssystemet är redan nu i mycket dåligt skick. Basverksamheter för etablering fungerar inte. Handläggningstiderna för ansökningar sträcks ut åravis framåt i tiden. Polisen klarar inte ens i marginalen av sitt uppdrag med avvisningar av alla som inte frivilligt lämnar landet efter ett avslag. Arbetsförmedlingens handläggare har enligt generaldirektören Mikael Sjöberg att ”hantera mer än dubbelt så många nyanlända.” Arbetslösheten för utrikes födda ökar också stadigt medan den sjunker för inrikes födda.

Läs gärna: Nytt Fattigsverige växer fram

Bostadsbristen är akut i delar av landet. Enligt Boverket riskerar vi bostadstandards som upplevdes som stora problem för snart ett sekel sedan.

Romsons och Fridolins lättsinniga attityd till allvarliga samhällsproblem är skrämmande och provocerande. Precis i dagarna har statsministern utsett Ylva Johansson till ”superstatsråd” för etableringen av de nyanlända som redan är här. Hon ska se till att vässa regeringens insatser för de flera hundra tusen ännu oetablerade människor som kommit mellan 2005 och 2015. Migrationsminister Morgan Johansson har samtidigt varit tydlig med att regeringen kommer att vidta åtgärder om trycket från asylsökande återigen växer sig starkt.

Mot denna bakgrund är Romsons och Fridolins agerande oacceptabelt; ett skott i ryggen på sin statsminister.

Miljöpartiets agerande är mycket riskabelt för Socialdemokraterna. För dagen är inget viktigare än att hålla fast vid budskapet från den 24 november förra året då den reglerade invandringspolitiken återinfördes. Moderaterna har redan bytt politik och talar om behovet av en ”flyktingpaus”. Socialdemokraterna kan då inte ställa sig i andra ringhörnan med Miljöpartiet och inta positionen att det får bli som det blir. Det är på det ansvarsfulla mittfältet som Socialdemokraterna hör hemma. Annars kan det gå riktigt illa. Dagens siffror från DN/Ipsos visar att Moderaterna vinner mark och är största parti. Socialdemokraterna har också en framgång i och med att partiet ligger still på knappt 25 procent. SD tycks samtidigt ha drabbats av lite gnissel i maskinen. Uppgången är i vart fall för tillfället bruten. Moderaterna är där och knaprar. Ska S växa till sig kan partiet inte lämna Moderaterna ensamma vid matbordet.

Invandring är alldeles för allvarligt och viktigt för att kunna anpassas till ytterlighetspartiers ideologiska låtsasvärldar. Sverige ska vara ett lagom stort och bra invandringsland där människor från andra delar av världen så snabbt och effektivt som möjligt kan etablera sig och sina familjer.

Detta ordnade upplägg kräver en reglerad invandring i volymer som gör att både de som kommer hit och samhället är långsiktiga vinnare. Att det finns skolor, bostäder, arbeten och annat av etableringens nödtorft tillgängligt.

Nu behövs några år med fullt fokus på basal etablering av de som kommit hit under det senaste decenniet. För att det ska fungera krävs samtidigt återhållsamma volymer av asylsökanden.

Widar Andersson

 

 

 

Motpolerna Lööf och Åkesson regerade.

WidarDirekt Agendas partiledardebatt i kväll var nog smått historisk. Sannolikt var det första gången som ledarna för Sveriges riksdagspartier diskuterade invandringspolitik under en hel timme. En helt rimlig prioritering naturligtvis. Sjuttio procent av de svenska medborgarna håller invandringen som den viktigaste frågan. Självklart bör Public Service kanalerna lyssna på det. Programledarna Anna Hedenmo och Mats Knutson följde därför en agenda som tittarna röstat fram.

 

Läs gärna: Inget sjabbel för Löfven.

 

SVT: s fotografer lyckades fånga in ett replikskifte mellan Liberalernas Jan Björklund och SD: s Jimmie Åkesson på ett smått konstnärligt sätt. Jimmie Åkesson – som självfallet och med all rätt – hade sin bästa timma under invandringsdebatten före avbrottet för Aktuellt – visades i bild tillsammans med Jan Björklund. Björklund kritiserade det svenska samhällets flathet mot islamistiska strukturer och traditioner som har följt med invandringen in till Sverige. Jimmie Åkesson påminde om att han själv – av Liberalerna och andra – kallats för en rad olika elaka saker när han för ett år sedan sagt ungefär samma saker som Björklund sa nu i Agenda. Replikväxlingen mellan Åkesson och Björklund filmades så snyggt och rättvisande.

 

Läs gärna: Vad händer Löfven?

 

Isabella Lövin, nytt språkrör och klimatminister i regeringen, debuterade i partiledarsammanhang i Agenda i kväll. Det märktes till en början att hon hade låtit sig instrueras av (dåliga) socialdemokratiska rådgivare. Hennes första inlägg i debatten var sålunda riktigt dåligt; hon var inte sig själv för fem öre. Hon läste istället innantill ur ett manus om allt elände som den borgerliga regeringen ställde till med för flera år sedan. Sedan blev Lövin varm i kläderna. När hon blir mer trygg i uppdraget kommer det nog att bli bra. Hon behöver frigöra sig från dåliga rådgivare från S som vill att hon ska låta som en ordinär sosse av gammalt snitt. Vitsen med S+MP är ju att partierna är olika. Isabella Lövin är i grunden en journalist och författare med mycket smala referenser när det kommer till partipolitiken. Hon kommer aldrig att bli en slagkraftig allmänpolitiker. Däremot kan hon bli ett väldigt bra statsråd. Om hon förstår att vara sig själv.

 

 

Jonas Sjöstedt är en orm i regeringens trädgård. Jag kan inte förstå varför Stefan Löfven envisas med att fortsätta förhandla budgeten med Vänsterpartiet. Det finns inga parlamentariska anledningar att låta Vänsterpartiet surfa fram som ett slags alla gåvors parti i regeringens namn när han samtidigt gärna hugger kniven i ryggen på regeringen; då särskilt MP. Sjöstedts personangrepp är dessutom väldigt obehagliga och låga.

Statsminister Stefan Löfven gav en del positiva besked. Dels mer än antydde han att flera av välfärdssystemets mest generösa bidrags/ersättningssystem kommer att förses med kvalificeringsregler. Dels lät han hoppfull när det gäller Energikommissionens möjligheter att komma fram till en blocköverskridande uppgörelse om kärnkraften.

Anna Kinberg Batra har fortfarande märkvärdigt svårt att komma till sin rätt i sådana här debatter. Hon känns inte tung på det sätt som hon borde i kraft av att vara den som skulle kunna mobilisera riksdagens majoritet för ett regeringsskifte. Jag vet inte var problemet sitter.

På ledarsidan i morgon skriver jag om regeringens märkliga attack på AcadeMedias börsnotering. Jag räknade inte med att statsministern skulle ta Aida Hadzialics utbrott mot AcadeMedia in i partiledardebatten. Löfven har sannerligen utflippade rådgivare på det här området.  Tror de att det ska löna sig att plötsligt låta som en halvkommunist gentemot Sveriges största utbildningsföretag?

Motpolerna Annie Lööf och Jimmie Åkesson formulerade kritiken mot regeringen på var sina slagkraftiga sätt. Vilket säger oerhört mycket om hur fel Löfven trampar i den hör saken.

Widar Andersson

Kammarrätten undanröjde tokig dom

WidarDirekt Idag avgjorde Kammarrätten i Sundsvall ett mycket viktigt ärende. Frågan gäller ett överklagat beslut från Förvaltningsrätten i Umeå förra året. Ärendet är i korthet detta. En person som ansökte hos vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun om försörjningsstöd för tre månader 2015 för sig själv och sina tre barn. Vård- och omsorgsnämnden (nämnden) avslog hennes ansökan. NN överklagade avslaget och Förvaltningsrätten gav henne rätt. 

NN har ansökt om asyl i Sverige två gånger och fått avslag båda gångerna. Senaste avslaget var för två år sedan. Sedan dess lever familjen som ”gömda” i lilla Vännäs. Barnen går i skolan och NN läser svenska. Enligt regelverket kan hon ansöka om asyl på nytt tidigast våren 2017.

 

Läs gärna: Systemskifte för migration

 

Förvaltningsrätten argumenterade sensationellt systemskiftesaktigt i sina domskäl:

”NN och hennes barn kan inte anses vara tillförsäkrade en skälig levnadsnivå om de återvänder till sitt hemland eller medverkar till att skickas tillbaka dit. Denna bedömning kan inte påverkas av den omständigheten att en prövning enligt utlänningslagen har lett till att NN inte ansetts ha tillräckliga skäl för att stanna i Sverige.”

Skulle denna dom ha vunnit laga kraft hade den utrerade innebörden varit den att ”omständigheten” att personer inte har rätt att vara i Sverige inte påverkar rätten för egentligen någon av världens alla miljarder fattiga personer att få socialbidrag i Sverige.

Kammarrätten ger Vännäs kommun rätt och undanröjer Förvaltningsrättens domar. Det var rätt av kommunen att avslå NN: s ansökan om socialbidrag. Kammarrättens domskäl kan förvisso även de få en lekman att häpna. Men domstolen ägnar sig i vart fall åt juridiska övervägningar och resonemang.

Domstolet skriver att rätten till bidrag enligt Socialtjänstlagen är ”subsidiärt i förhållande till andra av samhället tillhandahållna stödformer. Om behovet kan tillgodoses på annat sätt föreligger alltså inte förutsättningar för att erhålla bistånd med stöd av Socialtjänstlagen.”

 

Läs gärna: Mittfältet har gått och gömt sig.

 

Enligt Kammarrätten ska NN: s försörjning tillgodoses genom lagen om mottagande av asylsökande. (LMA) Domstolen hänvisar till en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen från 2013 där det slås fast att även ”den som håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas omfattas av LMA.”

Märklig ordning förstås. Att svenska staten ska stå för logi och dagersättning för människor som håller sig undan lagen. Dess bättre så ändras Lagen om mottagande av asylsökande nu på onsdag den 1 juni. Den som nått sista instans i sitt asylsökande ska nu förlora sin dagersättning och i förekommande fall sin plats på ett av statens anläggningsboenden. Dess värre omfattas inte personer med barn/ansvar för barn av lagförändringarna.

 

Den papperslösa parodin lär därför fortsätta. Medan staten å ena sidan lovar att kraftigt öka takten i avvisningarna av de som inte har rätt att uppehålla sig i Sverige så lovar staten å andra sidan att stå för kost och logi för de som inte vill avvisas.

Det där får nog regeringen återkomma till i särskild ordning som det heter på politiska. Viktigast för nu är att Kammarrätten undanröjt Förvaltningsrättens helt verklighetsfrånvända dom.

Widar Andersson

Fullblod och rävar i Löfvens nya

WidarDirekt Det viktigaste med Stefan Löfvens regeringsombildning är att han sätter de två fullblodspolitikerna Mikael Damberg och Ibrahim Baylan i arbete.

 

Båda har varit rejält undersysselsatta när det gäller riktig politik. Baylan har mest gått och väntat på att de borgerliga ska medverka i Energikommissionens uppdrag och rädda kvar kärnkraften. Damberg har mest sysslat med abstrakta nyindustrialiseringsstrategier och samtidigt skött de anonyma handelsfrågorna. Nu rekryterar Löfven in den socialdemokratiska – och erkänt skickliga – Ann Linde som ny Handels- och EU-minister. Ett bra beslut som samtidigt skickar in Mikael Damberg in i den heta dagspolitiken. Han ska tillsammans med näringslivet se till så att det skapas fler ”enkla jobb” på arbetsmarknaden. Mycket bra grepp av Stefan Löfven; smart att ta tillfället att kliva rakt fram i en viktig fråga utan att snegla till höger och vänster.

 

Läs gärna: Baylan kan ta Linje två i hamn.

 

Ibrahim Baylan blir i sin tur samordningsminister – kanske ett slags socialminister – med ansvar att samordna regeringens arbete när det gäller ”fattiga och socialt utsatta förorter”. Löfven nämner sådana hot som religiös extremism, organiserad kriminalitet och attacker mot räddningstjänst och polis. Fattigdomen, otryggheten, arbetslösheten och bidragsberoendet i dessa delar av Sverige är ett allvarligt problem. Ibrahim Baylan är definitivt rätt person för ett sådant tungt uppdrag.

 

Läs gärna: Löfvens sparkapital.

 

Nu får Mikael Damberg och Ibrahim Baylan chansen att ta ut svängarna och visa att de vill och kan ta nappatag med klassiska och tunga frågor som jobb och fattigdom.

Miljöpartiets gamle räv Peter Eriksson kommer in som bostadsminister. Ett bra val. Ambitionerna på bostadspolitikens område vet vi inget om. Med dagens takt på cirka 50 000 nya bostäder per år finns det heller ingen anledning att göra så väldigt mycket mer. Om nu inte Löfven har bestämt sig för att ta några reformkliv när det gäller sådant som hyresreglering, ränteavdrag, den destruktiva ägarjakten som Finansinspektionen och Riksbanken tvingar fram, bostadsbidragen och sådant. Det sa han i vart fall inget om.

Den enda riktigt nya som lyfts in i regeringen är Karolina Skog (MP). Och det är sannolikt ett mycket säkert kort. Hon har varit kommunalråd i Malmö i ett decennium och betonade på pressträffen ord som ”breda kompromisser” och ”pragmatiska samarbeten”.

Kristina Persson lämnar regeringen. Hennes roll som framtidsminister har varit helt hopplös. Så det är lika bra. Isabella Lövin fortsätter emd bistånd och får klimatminister i titeltillägg. Hon ärver också Åsa Romsons ceremoniella vice statsminsitertitel.

Stefan Löfven gör sammanfattningsvis en klok och mycket begränsad ombildning med få säkerhetsrisker och med stora dynamiska möjligheter till politikutveckling.

Widar Andersson

Så kan MP bli en vinnare igen

WidarDirekt Så kan Miljöpartiet bli en vinnare igen!

Per Gahrton och Maria Wetterstrand är långtifrån några nybörjare i politiken. Att de skriver som de skriver på DN Debatt idag är således inte ett uttryck för naivism av det gamla vanliga slaget. Gahrton och Wetterstrand är båda inriktade på att Miljöpartiet ska sitta kvar i regeringen. Vilket är begripligt. Skulle MP rasa ut ur regeringen nu så framstår de som totala förlorare. Det skulle rentav kunna bli svårt att komma igen ens som riksdagsparti.

 

Läs gärna: Risken med gröna politiker

 

Därför lägger de sitt krut på att attackera Socialdemokraterna och Stefan Löfven i stället för att kacka i eget bo. Det är en begriplig strategi ur deras perspektiv. Men ändock ganska svårsmält. Det svåraste att ta till sig är den låtsaspolitik som växer fram ur deras artikel. Deras huvudtes är att S borde bjuda MP på eftergifter eftersom MP bjudit S på eftergifter. Som om invandringsproblemen och elektricitetsproblemen inte fanns på riktigt. Som om behovet av satsningar på försvar och säkerhet bara är på låtsas. Som om behovet av flyg från och till Stockholm kan trollas bort i en kul uppgörelse där S och MP ger varandra eftergifter.

 

Läs gärna: Fridolins värsta vecka

 

Saken är ju den att statsminister Löfvens låga profil i väljarviktiga områden som försvar, energi och framförallt invandring är tydliga exempel på anpassning/eftergifter åt Miljöpartiet. Löfven avstår från att vara offensiv i några andra frågor än där MP och S är eniga. Mycket mer går inte att göra.

Regeringspolitik är nämligen på riktigt. Det är verklighetskollisionen som vållar Miljöpartiet problem. Och det är inget att skämmas för. Ett parti som aldrig varit i närheten av makten, som programmatiskt har hyllat amatörism och motarbetat yrkespolitiker och som har väldigt avvikande uppfattningar i flera centrala frågor har av helt naturliga skäl mycket svårt att regera. Nu är en del av inskolningen avklarad. Det vore synd att slänga det på sophögen.

Att på allvar inse regerandets villkor tar sin tid. Socialdemokraterna har övat under lång tid. Ändå kan det gå snett då och då när partifolket får för sig att partiet ska styra verkligheten istället för det omvända. Ta löntagarfondskatastrofen till exempel. Eller det verklighetsfrånvända utredandet om att förbjuda företag i välfärdssektorn. Men i stora drag är det ingen fara med Socialdemokraterna. Det känner jag mig trygg med. Miljöpartiet har en del steg kvar att gå. Som sagt inget att skämmas för. Regera är svårt. Regera är på riktigt. Regera är inte på låtsas. Visst kan politik ibland också vara ”skrivningar” om att ”titta på det och detta” vid ”lämpligt tillfälle”. Men sådant gör inte MP gladare och bättre i längden.

Det bästa sättet – kanske enda sättet – för Miljöpartiet att bli en vinnare igen är att ta sig igenom härdsmältan just nu, bryta ihop, komma igen och om några år stå med stadigt smågröna ben i verkligheterna.

Widar Andersson

Mona Sahlins förbannelse

WidarDirekt Det var ett tag sedan nu vi sågs. Minns jag rätt så var det en kväll i Almedalen förra sommaren. Mona Sahlin och jag var två av kanske ett femtontal inbjudna gäster på en informell middag där samtidens frågor diskuterades öppet och sökande. Kvällen avslutades med att vi önskade varandra ”lagom lycka till” i våra sysslor. Vi hade lite olika uppfattningar om det ena och det andra. Därav detta ”lagom.”

Nu avgår Mona Sahlin. Igen. Även denna gång efter en granskning av Expressen. Det vilar liksom en förbannelse över denna politiska varelse Sahlin. Jag har ingen aning om varför det blir som det blir. Varför slarvar hon med skatter och intyg och kontokort och parkeringsböter och allt vad det varit under årens lopp? När hon vet att mediernas skandaljägare alltid har öppna granskningar om henne? Lite för många risktagargener kanske?

 

Läs gärna: Ett politiskt mysterium.

 

Hur som helst. Jag gillar Mona Sahlin. Hon må vara en ordningochredaamatör. Men hon är ett smått unikt politiskt proffs. När Ingvar Carlsson avgick hoppades jag stort på henne som partiledare. Då kom kontokortsaffärer i vägen. Ovanligt nog fick hon chansen en gång till tio år senare när Göran Persson avgick. Hon tog över i opposition; en svår roll för Socialdemokraterna.

Sahlin hade bra persontycke med framförallt Maria Wetterstrand; dåvarande språkrör i Miljöpartiet. Skickligt och metodiskt tog Maria Wetterstrand och Mona Sahlin partierna närmare varandra. Under någon vecka eller så flög deras nya skapelse: S och MP utmanade Alliansen. Sedan kom Mona Sahlins stora misstag. Hon böjde sig för vänsteraktivisterna och tog med Vänsterpartiet i utmanarkoalitionen. Då var det kört.

 

Läs gärna: Snart är alla sjuka rasister.

 

Regeringen Reinfeldt utsåg senare Mona Sahlin till samordnare för samhällets motstånd mot våldsbejakande extremism. Det är det uppdraget hon nu hoppat av från med omedelbar verkan. Expressens granskning av Sahlin som arbetsgivare, intygsskrivare och skattebetalare tog skruv snabbt.

Sahlins uppdrag som samordnare skulle upphört sista juni i år. Kanske hade det förlängts. Kanske inte. Nu är alla sådana spekulationer akademiska.

Personligen tycker jag att regeringen borde ta chansen att förnya uppdraget om någon ny samordnare ska utses. Fokus bör mer ligga på det polisiära.

De nya lagar om terrorresor som regeringen tagit initiativ till förändrar spelplanen. Fler och fler vittnesmål talar dessutom för att fokus på religiös radikalisering och moskéer är för ensidigt. Terroristers bakgrunder är oftare traditionellt kriminell än religiös.

Dessutom har ”nazister och fascister” fått en alldeles för stor politisk betydelse genom Mona Sahlins arbete. Dessa perifera och i allt väsentligt polisiära problem ägnas oproportionerligt stort intresse. I dessa frågor har Sahlin – som jag ser det – i vart fall tidigare inspirerats alltför mycket av kretsarna runt Expo; en aktör som lever i symbios med högerextremism.

Mona Sahlin landar säkert på fötterna även denna gång. Det hoppas jag i vart fall helt olagom och av hela mitt hjärta.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. I "bloggen" ger Widar Andersson snabba kommentarer och sin bild av den dagliga utvecklingen.

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar