Widar Andersson

Widardirekt

Totalt ansvarslösa statsråd

WidarDirekt Sveriges vice statsminister och utbildningsminister säger idag i en intervju med Dagens Nyheter att Sverige ”måste klara av att ta emot mellan 100 000 och 150 000 flyktingar i år.” För att klara detta vill Åsa Romson och Gustav Fridolin bland annat att momsen på cykelreparationer ska sänkas.

De båda statsråden agerar totalt ansvarslöst. Det svenska mottagningssystemet är redan nu i mycket dåligt skick. Basverksamheter för etablering fungerar inte. Handläggningstiderna för ansökningar sträcks ut åravis framåt i tiden. Polisen klarar inte ens i marginalen av sitt uppdrag med avvisningar av alla som inte frivilligt lämnar landet efter ett avslag. Arbetsförmedlingens handläggare har enligt generaldirektören Mikael Sjöberg att ”hantera mer än dubbelt så många nyanlända.” Arbetslösheten för utrikes födda ökar också stadigt medan den sjunker för inrikes födda.

Läs gärna: Nytt Fattigsverige växer fram

Bostadsbristen är akut i delar av landet. Enligt Boverket riskerar vi bostadstandards som upplevdes som stora problem för snart ett sekel sedan.

Romsons och Fridolins lättsinniga attityd till allvarliga samhällsproblem är skrämmande och provocerande. Precis i dagarna har statsministern utsett Ylva Johansson till ”superstatsråd” för etableringen av de nyanlända som redan är här. Hon ska se till att vässa regeringens insatser för de flera hundra tusen ännu oetablerade människor som kommit mellan 2005 och 2015. Migrationsminister Morgan Johansson har samtidigt varit tydlig med att regeringen kommer att vidta åtgärder om trycket från asylsökande återigen växer sig starkt.

Mot denna bakgrund är Romsons och Fridolins agerande oacceptabelt; ett skott i ryggen på sin statsminister.

Miljöpartiets agerande är mycket riskabelt för Socialdemokraterna. För dagen är inget viktigare än att hålla fast vid budskapet från den 24 november förra året då den reglerade invandringspolitiken återinfördes. Moderaterna har redan bytt politik och talar om behovet av en ”flyktingpaus”. Socialdemokraterna kan då inte ställa sig i andra ringhörnan med Miljöpartiet och inta positionen att det får bli som det blir. Det är på det ansvarsfulla mittfältet som Socialdemokraterna hör hemma. Annars kan det gå riktigt illa. Dagens siffror från DN/Ipsos visar att Moderaterna vinner mark och är största parti. Socialdemokraterna har också en framgång i och med att partiet ligger still på knappt 25 procent. SD tycks samtidigt ha drabbats av lite gnissel i maskinen. Uppgången är i vart fall för tillfället bruten. Moderaterna är där och knaprar. Ska S växa till sig kan partiet inte lämna Moderaterna ensamma vid matbordet.

Invandring är alldeles för allvarligt och viktigt för att kunna anpassas till ytterlighetspartiers ideologiska låtsasvärldar. Sverige ska vara ett lagom stort och bra invandringsland där människor från andra delar av världen så snabbt och effektivt som möjligt kan etablera sig och sina familjer.

Detta ordnade upplägg kräver en reglerad invandring i volymer som gör att både de som kommer hit och samhället är långsiktiga vinnare. Att det finns skolor, bostäder, arbeten och annat av etableringens nödtorft tillgängligt.

Nu behövs några år med fullt fokus på basal etablering av de som kommit hit under det senaste decenniet. För att det ska fungera krävs samtidigt återhållsamma volymer av asylsökanden.

Widar Andersson

 

 

 

Brittiskt budskap att ta på allvar

WidarDirekt I ett jämnt lopp bestämde sig 72 procent av de röstberättigade britterna för att Storbritannien ska lämna EU. Nu väntar långa och sega förhandlingar under maximalt ett par år för att ta reda på vad utträdet ur EU betyder.

Handen på hjärtat så har Storbritannien aldrig varit särskilt intresserat av EU. United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland gick med i EG 1973; ett medlemskap som bekräftades i en folkomröstning 1975.

 

Widars klipp: Viktig dag för Europa.

 

På 1970-talet hade britterna det tungt. Likt i Sverige och många andra länder hade rekordåren efter andra världskriget klingat av. Stela strukturer och låg produktivitet låg som blöta filtar över det mesta. För Storbritanniens del handlade det också om att det gamla stormaktsväldet med kolonier runt om i världen var inne i en krackeleringsfas.

 

Mer att läsa: Reglerad invandring är åter hemmaplan.

 

Att söka medlemskap i EG för att utan handelshinder få tillgång till den inre marknaden på fastlandet var ett sätt att få bättre snurr på affärerna. Vilket lyckades får man väl säga.

Storbritannien är i dag åter ett stort och inflytelserikt land och en av klotets hubbar för finansbranscherna.

Landets motstånd mot den politiska unionen EU har varit konstant under hela medlemskapet. Unionens inflytande på brittisk inrikespolitik har bestämt motarbetats. Likafullt har det skapats utrymme för mer obehagliga ”självständighetsrörelser” i det stora öriket.

Nigel Farage leder UKIP; ett invandrings- och EU-fientligt parti som har skördat framgångar under det senaste decenniet. När den brittiske premiärministern David Cameron inför det senaste riksdagsvalet utlovade en folkomröstning om medlemskapet i EU om han och Tories segrade så var det en chansning som till att börja med gick hem. Cameron fick egen majoritet i parlamentet och UKIP gjorde ett dåligt val. Hade det inte varit för de stora folkvandringarna och invandringsströmmarna under de senaste åren så hade säkert Cameron även vunnit folkomröstningen.

Det som stjälpte projektet var EU: s fria rörlighet för personer; som alltid betraktats med stor misstänksamhet i UK. Motståndet mot invandring har vuxit sig starkt under senare år. UKIP och många andra som kampanjat på den vinnande sidan i folkomröstningen har varit skickliga på att knyta samman EU med ”fri invandring till brittiska jobb och bidrag.”

Inför folkomröstningen förhandlade David Cameron fram ett dokument med undantag som britterna skulle få om de stannade kvar i EU. Där fanns bland annat punkter om tuffa kvalificeringsregler för att som invandrare få hjälp från det allmänna. Men det hjälpte inte.

David Cameron meddelade sin avgång nu på förmiddagen. En ny partiordförande/premiärminister ska vara klar tills i oktober då Tories har partikongress. Nu läggs ett väldigt stort ansvar på den del av den vinnande sidan som finns i det konservativa partiet. De behöver vaska fram en kandidat som trovärdigt och värdigt kan leda förhandlingarna med EU om britternas nya relationer med unionen. Målet är självklart att hitta sätt och lämpliga pris för att stanna kvar på den inre marknaden.

Även den andra sidan behöver skärpa sig. Motståndet mot unionens överstatlighet är omfattande i stora delar av Europa. EU-parlamentets talman Martin Schulzs attityd bör inte bilda skola. Att arrogant – efter att folkomröstningsresultatet blev känt i morse – tala om att ”vi ska behandla UK som ett tredje land” är gapiga dumheter.

Britternas budskap till Europa bör tas på allvar: Koncentrera er på den inre marknadens hinder och knöligheter. Se till att tona ned överstatligheten på områden där det saknas kompetens. Sköt – som nu alltmer framgångsrikt – vakthållningen vid de yttre gränserna.

Nu på förmiddagen har företrädare för partier som Front National i Frankrike, Frihetspartiet i Nederländerna och Northern League i Italien varit ute och krävt folkomröstningar även i sina länder. Jimmie Åkesson lär göra samma sak i Sverige. Så är det. Frågor är aldrig döda och för evigt avgjorda. Om människor i allmänhet får för sig att det mesta skulle bli bättre om vi gick ur EU och skötte våra egna affärer ”utan inblandning av stroppiga utlänningar” så finns det en majoritet för utträde. Då gäller det att påminna sig om att om människor i allmänhet får för sig att det mesta blir bättre om vi går med i EU med dessa lätt stroppiga utlänningar” så finns det en majoritet för det. Det är bevisat i praktiken.

Folkomröstningen 1994 då svenskarna beslutade att Sverige skulle bli medlem i EU är mitt livs största politiska händelse. Hade det blivit nej då så hade det blivit mycket svårare för Sverige ömsa skinn från den inflations- och devalveringsuppblåsta vi-är-bäst-i-världen-position där vi befann oss. Nu är vi inne i ett stabilt regelverk med en författningsdomstol i det ena hörnet.

Folkomröstningen 2016 då britterna beslutade att UK ska lämna EU är nog inte fullt så omvälvande. Britterna har som sagt aldrig varit med i EU.

Widar Andersson

Reglerad invandring är åter hemmaplan

WidarDirekt Så har historien liksom gått ett varv. Min första bekantskap med invandringspolitiken var som ledamot i riksdagens Socialförsäkringsutskott 1991-94 där politiken då som nu hanterades. Den reglerade invandringspolitiken var självklar hemmaplan för i vart fall S och M. Gustaf von Essen (M) och Maud Björnemalm (S) skötte frågorna med bravur. Kraschen för forna Jugoslavien och krigen på Balkan gjorde att invandringen ökade ända upp till 78 000 beviljade uppehållstillstånd 1994. Året därpå var saker och ting åter mer normala med nivåer runt 30-35 000 personer.

 

Mer att läsa: Alla dessa goda kändisar.

 

Oavsett nivåer och volymer så var Vänsterpartiet och Folkpartiet – som jag minns det – kritiska mot politiken för att vara för stram och ogenerös. Det var det hela.

21 juni 2016 är en reglerad invandringspolitik åter hemmaplan för S och M; och några till. Vänsterpartiet och Centerpartiet är kritiska. Ungefär 10 procent av riksdagens ledamöter är nu som då negativa till regleringar och begränsningar. Det är det hela.

Riksdagsbeslutet innebär att ett drygt decennium av en obetänksamt lealös och omfattande utdelning av uppehållstillstånd har kommit till vägs ände.

Jag vet inte hur det kom sig att det gick som det gick; varför invandringen i mitten av 00-talet tycktes få bli som den blev; trots att en mycket stor majoritet av de vanliga ledamöterna inte alls gillade utvecklingen?

Har det någonting med Sverigedemokraternas allt mer tydliga närvaro i närheten av riksdagsspärren? Ingen offentlig person i medierna, i politiken och i statsförvaltningen ville utsätta sig för risken att anklagas för ”anpassning till SD.”? Har det någonting med Alliansens bildade och framväxt och regeringsinnehav att göra? Moderaterna läste sin ”sosseläxa” fel och fick för sig att den som ville framstå som ett slags ”moderna socialdemokrater” absolut inte skulle stå upp för en stram invandringspolitik? Skaffade sig identitetspolitiska rådgivare större inflytande över partierna under de här åren?  

Sverige är långtifrån ett stängt land. Hittills i år har ungefär 20 000 uppehållstillstånd beviljats; varav 5000 grundar sig på arbete. 13 000 personer har ansökt om asyl. Det indikerar nivåer som är betydligt högre än 1980-talet, ungefär i paritet med de flesta åren på 1990-talet och betydligt lägre än vad som gällt det senaste decenniet.

Det finns således inget fog för påståenden om Sverige som ett slutet land.

Ni gäller det att hålla i. Regeringen behöver inte minst vara trygg med att ledningarna för vitala statliga myndigheter som Migrationsverket och Polisen inte återfaller i jasåjaha-politiken från förr.

Widar Andersson

 

 

 

 

Baylan satte dit kontakten

WidarDirekt Energiminister Ibrahim Baylan kunde på fredagseftermiddagen meddela att regeringen och M, C och KD slutit en ny och bred överenskommelse om elektriciteten. I princip ansluter S och MP till den tidigare alliansregeringens beslut om energipolitiken.

 

Läs gärna: Baylan kan föra linje 2 i hamn.

 

Det betyder bland annat att det är fortsatt tillåtet att bygga nya kärnkraftsreaktorer för den som så vill för egna pengar. Lagen är utformad på så sätt att det endast kan bli fråga om nybyggen som ersätter något av dagens tio reaktorer. Dessutom ska den hårt kritiserade effektskatten på kärnkraft fasas ut. Idag betalar ägarna av kärnkraft skatt på den teoretiskt möjliga energieffekt som en reaktor kan producera. I stället för att skatta för vad som faktiskt produceras. Harvandet med slutdatum för kärnkraften tas nu bort även för regeringspartierna. Uppgörelsen innehåller enligt uppgift även lättnader för den så betydelsefulla vattenkraften samt en fortsättning för elcertifikat; ett viktigt instrument för att supporta produktion av till exempel vindkraft.

 

Läs gärna: Magnus Halls politiska näsa.

 

För lite drygt ett år sedan kom samma krets av partier överens om ett nytt försvarspolitiskt beslut. Anslaget till Försvarsmakten höjdes med tio miljarder kronor i en stegvis modell. Gotland började återmilitariseras så smått, anslaget till övningsverksamheten ökade och Annika Nordgren Christensen fick uppdraget att utreda försvarets kritiska och problematiska personalförsörjning.

Breda uppgörelser i så pass viktiga och tunga nu-och framtidsfrågor som elektricitet och försvar visar på den pragmatiska kraften i svensk inrikespolitik. Trots en tanig minoritetsregering där ett av partierna dessutom haft en eländes krisvår så kommer dessa uppgörelser till stånd. Bra jobbat.

 

Vad som förbryllar något är att Liberalerna – före detta Folkpartiet – har valt att sälla sig till utanförskapspartierna V och SD i båda dessa uppgörelser. Hur tänker Jan Björklund och de andra? Söker de en ”värstingprofil” som möjligen kan tilltala moderatväljare som vill ha lite mer action i politiken?

Politik är dock inget för de fega. Miljöpartiet går frejdigt in i en uppgörelse dagen efter det att grundaren och nestorn Per Gahrton klagat på ”statlistiska metoder” i hans gamla parti. I den här överenskommelsen är det förvisso inga fundamentalistiska politiker som får kicken. Men nog är det några rejäla kickar i baken på MP: s fundamentalistiska rötter att partiet tar stort ansvar för Sverige och räddar kvar kärnkraften för långa tider framåt. Det är modigt.

Kanske vill Jan Björklund och Liberalerna vara lika modiga; fast på sitt sätt. Våga gå sin egen väg. Låta den ”gossen Ruda” som alltid bor i en folkpartist (sorry; passar inte att skriva ”liberalist”) få blomma ut. Extra vågat att göra det i två av partiets huvudfrågor om försvar och kärnkraft. När politiken på dessa områden kommer ganska mycket närmare ståndpunkterna inom Folkparti/Liberalerna så ställer sig partiet ändå utanför med argumentet att det inte är tillräckligt. Kan stöta bort en och annan väljare som tycker att politikens mening trots allt är att komma överens och att två steg framåt ofta betalas med ett litet steg bakåt.

Energiuppgörelsen är avslutningsvis en fjäder i hatten för Ibrahim Baylan. Ska bli intressant att se om han – likt försvarsminister Peter Hultqvist – därmed kan bli mer synlig och populär hos horderna av kloka mittenväljare som uppskattar elektricitet.

För några månader sedan gissade jag att Baylan skulle bli den som slutligen förde den gamla Linje 2 från folkomröstningen 1980 i hamn. Idag gjorde han det. Baylan satte i kontakten.

Widar Andersson

 

 

Rune tar mig hela vägen hem

WidarDirekt Rune Andersson tar mig hela vägen hem när han fattar pennan och publicerar sig i Dagens Industri. I ett pragmatiskt och samtidigt stundom knivskarpt inlägg redovisar han varför hans företag Mellby Gård går in som storägare i utbildningsföretaget AcadeMedia:

”Sverige – med sin skolpeng – är det enda land där elever från ekonomiskt svaga hem fritt kan välja skola. För mig som är uppväxt i ett arbetarhem är detta en av de viktigaste frågorna för att alla människor ska kunna förändra sin livssituation.”

Rune Andersson är runt 70 år och har framgångsrikt verkat – och verkar - på flera tunga poster inom näringsliv och samhälle. Koncernchef och vd på Trelleborg AB, förvaltningschef på Högskolan i Luleå, styrelseordförande i Electrolux; för att nu bara nämna något.

 

 

Genom ålder, erfarenhet och läggning är han även ett slags vandrande svensk modell. Rune Andersson är till exempel stor sponsor av fotbollsklubben i Trelleborg och av Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg. Han tog aktiv ställning i kampanjen mot EMU när det begav sig. I en intervju 2009 i Sydsvenskan förklarar Rune Andersson på ett underbart sätt hur hans enkla bakgrund i Blekinge påverkar honom i affärslivet:

”Man kan ta lite större risker när man kommer från en bakgrund som jag. För även om jag skulle ramla ner 25 steg på samhällsstegen skulle jag inte ramla ner under där jag började.”

Det är kort sagt ett feltramp av Stefan Löfven när han hellre vill knö in Jonas Sjöstedt än Rune Andersson i sin svenska modell.

Jag har följt och varit en del av friskolefrågan ända sedan början. Steg för steg har det mesta blivit bättre. Rune Andersson pekar på en av de allra viktigaste sakerna. Trots att staten under lång tid misskött såväl bostadspolitiken – som avsevärt bidragit till överdriven segregation och till utanförskapsförorter - och skolpolitiken – genom att låta kommunaliseringen ge carte blanche för till synes evig drift av undermåliga skolor – så finns genom skolvalet möjligheten att på individnivå frigöra sig från nedbrytande kollektiva strukturer.

För mig symboliserar Rune Anderssons ingång i AcadeMedia ett viktigt steg framåt mot kvalitetsförbättringar av svensk skola. De som darrar av beröringsskräck när det kommer till sådant som aktier, bolag, direktörer och vinster – till exempel liberalerna på Expressen och vänstern på Aftonbladet – missar enligt mig viktiga dimensioner av det svenska samhällslivets blandekonomiska fundament: ”När någon vill gå in med stora och egna pengar i avgiftsfri samhällsverksamhet så vittnar det om att verksamheten är bra för medborgarna.”

Widar Andersson

 

Motpolerna Lööf och Åkesson regerade.

WidarDirekt Agendas partiledardebatt i kväll var nog smått historisk. Sannolikt var det första gången som ledarna för Sveriges riksdagspartier diskuterade invandringspolitik under en hel timme. En helt rimlig prioritering naturligtvis. Sjuttio procent av de svenska medborgarna håller invandringen som den viktigaste frågan. Självklart bör Public Service kanalerna lyssna på det. Programledarna Anna Hedenmo och Mats Knutson följde därför en agenda som tittarna röstat fram.

 

Läs gärna: Inget sjabbel för Löfven.

 

SVT: s fotografer lyckades fånga in ett replikskifte mellan Liberalernas Jan Björklund och SD: s Jimmie Åkesson på ett smått konstnärligt sätt. Jimmie Åkesson – som självfallet och med all rätt – hade sin bästa timma under invandringsdebatten före avbrottet för Aktuellt – visades i bild tillsammans med Jan Björklund. Björklund kritiserade det svenska samhällets flathet mot islamistiska strukturer och traditioner som har följt med invandringen in till Sverige. Jimmie Åkesson påminde om att han själv – av Liberalerna och andra – kallats för en rad olika elaka saker när han för ett år sedan sagt ungefär samma saker som Björklund sa nu i Agenda. Replikväxlingen mellan Åkesson och Björklund filmades så snyggt och rättvisande.

 

Läs gärna: Vad händer Löfven?

 

Isabella Lövin, nytt språkrör och klimatminister i regeringen, debuterade i partiledarsammanhang i Agenda i kväll. Det märktes till en början att hon hade låtit sig instrueras av (dåliga) socialdemokratiska rådgivare. Hennes första inlägg i debatten var sålunda riktigt dåligt; hon var inte sig själv för fem öre. Hon läste istället innantill ur ett manus om allt elände som den borgerliga regeringen ställde till med för flera år sedan. Sedan blev Lövin varm i kläderna. När hon blir mer trygg i uppdraget kommer det nog att bli bra. Hon behöver frigöra sig från dåliga rådgivare från S som vill att hon ska låta som en ordinär sosse av gammalt snitt. Vitsen med S+MP är ju att partierna är olika. Isabella Lövin är i grunden en journalist och författare med mycket smala referenser när det kommer till partipolitiken. Hon kommer aldrig att bli en slagkraftig allmänpolitiker. Däremot kan hon bli ett väldigt bra statsråd. Om hon förstår att vara sig själv.

 

 

Jonas Sjöstedt är en orm i regeringens trädgård. Jag kan inte förstå varför Stefan Löfven envisas med att fortsätta förhandla budgeten med Vänsterpartiet. Det finns inga parlamentariska anledningar att låta Vänsterpartiet surfa fram som ett slags alla gåvors parti i regeringens namn när han samtidigt gärna hugger kniven i ryggen på regeringen; då särskilt MP. Sjöstedts personangrepp är dessutom väldigt obehagliga och låga.

Statsminister Stefan Löfven gav en del positiva besked. Dels mer än antydde han att flera av välfärdssystemets mest generösa bidrags/ersättningssystem kommer att förses med kvalificeringsregler. Dels lät han hoppfull när det gäller Energikommissionens möjligheter att komma fram till en blocköverskridande uppgörelse om kärnkraften.

Anna Kinberg Batra har fortfarande märkvärdigt svårt att komma till sin rätt i sådana här debatter. Hon känns inte tung på det sätt som hon borde i kraft av att vara den som skulle kunna mobilisera riksdagens majoritet för ett regeringsskifte. Jag vet inte var problemet sitter.

På ledarsidan i morgon skriver jag om regeringens märkliga attack på AcadeMedias börsnotering. Jag räknade inte med att statsministern skulle ta Aida Hadzialics utbrott mot AcadeMedia in i partiledardebatten. Löfven har sannerligen utflippade rådgivare på det här området.  Tror de att det ska löna sig att plötsligt låta som en halvkommunist gentemot Sveriges största utbildningsföretag?

Motpolerna Annie Lööf och Jimmie Åkesson formulerade kritiken mot regeringen på var sina slagkraftiga sätt. Vilket säger oerhört mycket om hur fel Löfven trampar i den hör saken.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. I "bloggen" ger Widar Andersson snabba kommentarer och sin bild av den dagliga utvecklingen.

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar