Widar Andersson

Widardirekt

Totalt ansvarslösa statsråd

WidarDirekt Sveriges vice statsminister och utbildningsminister säger idag i en intervju med Dagens Nyheter att Sverige ”måste klara av att ta emot mellan 100 000 och 150 000 flyktingar i år.” För att klara detta vill Åsa Romson och Gustav Fridolin bland annat att momsen på cykelreparationer ska sänkas.

De båda statsråden agerar totalt ansvarslöst. Det svenska mottagningssystemet är redan nu i mycket dåligt skick. Basverksamheter för etablering fungerar inte. Handläggningstiderna för ansökningar sträcks ut åravis framåt i tiden. Polisen klarar inte ens i marginalen av sitt uppdrag med avvisningar av alla som inte frivilligt lämnar landet efter ett avslag. Arbetsförmedlingens handläggare har enligt generaldirektören Mikael Sjöberg att ”hantera mer än dubbelt så många nyanlända.” Arbetslösheten för utrikes födda ökar också stadigt medan den sjunker för inrikes födda.

Läs gärna: Nytt Fattigsverige växer fram

Bostadsbristen är akut i delar av landet. Enligt Boverket riskerar vi bostadstandards som upplevdes som stora problem för snart ett sekel sedan.

Romsons och Fridolins lättsinniga attityd till allvarliga samhällsproblem är skrämmande och provocerande. Precis i dagarna har statsministern utsett Ylva Johansson till ”superstatsråd” för etableringen av de nyanlända som redan är här. Hon ska se till att vässa regeringens insatser för de flera hundra tusen ännu oetablerade människor som kommit mellan 2005 och 2015. Migrationsminister Morgan Johansson har samtidigt varit tydlig med att regeringen kommer att vidta åtgärder om trycket från asylsökande återigen växer sig starkt.

Mot denna bakgrund är Romsons och Fridolins agerande oacceptabelt; ett skott i ryggen på sin statsminister.

Miljöpartiets agerande är mycket riskabelt för Socialdemokraterna. För dagen är inget viktigare än att hålla fast vid budskapet från den 24 november förra året då den reglerade invandringspolitiken återinfördes. Moderaterna har redan bytt politik och talar om behovet av en ”flyktingpaus”. Socialdemokraterna kan då inte ställa sig i andra ringhörnan med Miljöpartiet och inta positionen att det får bli som det blir. Det är på det ansvarsfulla mittfältet som Socialdemokraterna hör hemma. Annars kan det gå riktigt illa. Dagens siffror från DN/Ipsos visar att Moderaterna vinner mark och är största parti. Socialdemokraterna har också en framgång i och med att partiet ligger still på knappt 25 procent. SD tycks samtidigt ha drabbats av lite gnissel i maskinen. Uppgången är i vart fall för tillfället bruten. Moderaterna är där och knaprar. Ska S växa till sig kan partiet inte lämna Moderaterna ensamma vid matbordet.

Invandring är alldeles för allvarligt och viktigt för att kunna anpassas till ytterlighetspartiers ideologiska låtsasvärldar. Sverige ska vara ett lagom stort och bra invandringsland där människor från andra delar av världen så snabbt och effektivt som möjligt kan etablera sig och sina familjer.

Detta ordnade upplägg kräver en reglerad invandring i volymer som gör att både de som kommer hit och samhället är långsiktiga vinnare. Att det finns skolor, bostäder, arbeten och annat av etableringens nödtorft tillgängligt.

Nu behövs några år med fullt fokus på basal etablering av de som kommit hit under det senaste decenniet. För att det ska fungera krävs samtidigt återhållsamma volymer av asylsökanden.

Widar Andersson

 

 

 

Klok tiggeripolitik av Ardalan Shekarabi

WidarDirekt Civilminister Ardalan Shekarabi lyfte sent på torsdagskvällen i en intervju med DN: s Hans Olsson frågan om ett eventuellt förbud för tiggeri på gator och torg i Sverige. Frågan är kontroversiell och känslig och vi kan därför utgå från att Shekarabi inte är ute och luftar helt egna idéer. Regeringen provar sig fram; kollar reaktionerna. Det är bra. Tiggeriet är – utöver de mänskliga tragedierna – en större politisk fråga än vad man kanske tänker på till vardags.

Personligen är jag övertygad om att det utbredda tiggeriet är en av de allra viktigaste förklaringarna till den snabba tillväxten för Sverigedemokraterna. Tiggare utanför ICA, Konsum och Bolaget - och överallt annars - var närmast helt otänkbart för något decennium sedan.

 

Mer att läsa: Hur hamnade S därute?

 

Nu bildsätter alla dessa tusentals tiggare Sverigedemokraternas berättelse om vad utlänningar och invandring är. De flesta människor känner sig obekväma med tiggeriets tydliga under- och överordning. Det känns som om Sverige backar tillbaka till ett samhällsläge som knappt någon infödd svensk har upplevt; till ett läge som egentligen ingen vill ha.

Nu har det gått många år med tiggeri. SD har skickligt sett till att orkestrera frågan till sin fördel. Minns till exempel den mycket uppmärksammade affischkampanjen i Stockholms tunnelbana där partiet på broken english bad utländska besökare om ursäkt för tiggeriet. Kampanjen blev superlyckad i och med att alla övriga partier och aktivister ryggmärgsmässigt tog avstånd från SD: s kampanj. Vilket återigen ”bevisade” att det bara var SD som ville göra något åt tiggeriet.

Att förbjuda tiggeri är förstås mycket grannlaga. Vad ska de arma människorna göra för att få in pengar till dagligt bröd? Hur motbjudande kan det inte vara att en mäktig stat via statsråd med i sammanhanget monsterlöner meddelar fattiga människor att de förbjuds att tigga smulor vid de burgnas bord?

Regeringen har genom Åsa Regnér och den särskilde utredaren Martin Valfridsson tagit små steg åt förbudshållet till genom att avråda från att ge pengar till tiggare. Förra årets skärpta ton mot illegala bosättningar har också bidragit till att det inte skulle slå ner som en blixt från klar himmel med ett förbud.

Ardalan Shekarabis testballong lär nog inte spricka. I vart fall inte genom intern S-kritik av det tyngre slaget. Kommunalråden – som på många platser har stora problem med skolor och växande arbetslöshet på grund av den vanliga invandringen – skulle inte protestera om staten gav dem en hjälpande hand att i vart fall avsevärt minska tiggeriet.

Detta bör landa i en utredning om hur ett modernt tiggeriförbud skulle gå till. Att ingripa mot tiggeriet skulle inte ge några omedelbara opinionsvinster. Men på sikt finns det en hel del att vinna på att och om socialdemokratin kastade sina rädslor överbord i de här frågorna. Steg för steg kan säkert ett betydande antal tidigare S-väljare återvinnas från SD. Vilket är helt nödvändigt om Socialdemokraterna ska växa till sig och stärka sina möjligheter att bilda en något mindre tanig regering efter nästa val.

Widar Andersson

 

Aida Hadzialic är en stark socialdemokrat

WidarDirekt Aida Hadzialic avgår som statsråd. Det meddelade hon tidigare i dag. Jag förstår henne. Framförallt känner jag stor empati med hennes inkapslade förtvivlan vid den korta pressträffen på Rosenbad. Alltsedan jag själv blev en mer eller mindre offentlig person har mardrömmen varit att åka dit för rattfylla. Det är något småaktigt och halvtarvligt med att ertappas med något sådant; inte minst därför att det går att höra vad folk säger och tänker.. ”jaså jaha, 0,2 promille, hmmm, har han problem tro? Varför avgår han; det ligger säkert något annat bakom.”

En gång – en tidig lördagsmorgon strax utanför Borlänge trodde jag att det var kört. När poliserna vinkade in mig för att blåsa så formulerade jag redan meningarna i mitt avgångsmeddelande. När den unge polismannen gjorde en lätt honnör och önskade mig en trevlig och säker bilfärd så upplevde jag en närmast religiös befrielse.

Mer att läsa: Varning till svensk vänster.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Aida Hadzialic fått uppleva något liknande i torsdags kväll när hon vinkades in för att blåsa.

Den 6 april kommenterade jag Aida Hadzialic på Folkbladets ledarsida. Dagen före hade hon klivit fram ur skuggorna och ur sin statsrådsroll och trätt fram som en självtänkande, stark och självmedveten socialdemokrat. I en intervju med Aftonbladet gick hon till frontalangrepp på vänsterns ”kultur- och identitetspolitik.”

Mina ord föll så här:

”Hon vet mer än de flesta andra vad det handlar om. Aida Hadzialic kom till Sverige som flykting från Bosnien när hon var fem år. Hon upplever det som "obehagligt" att debatt- och ledarsidor i dag är fyllda med analyser som grundar sig i människors etniska bakgrund eller "olika nyanser av vithet".

Det är som att debatten handlar om att man "sätter en färgskala i ansiktet på människor, så kallad "rasifiering", någon form av vithetsnorm där man klassificerar människor utifrån en färgskala som gör att de ska tycka vissa saker. Det är oerhört problematiskt", säger Aida Hadzialic till Aftonbladet.

När det gäller flyktingdebatten har hon upplevt att hon förväntas "stå för vissa saker för att jag själv har varit flykting. (--) Man glömmer bort aspekten att jag är ett statsråd i den svenska regeringen. Min uppgift är att se till Sveriges bästa".

 

Mer att läsa: Sluta skäms socialdemokrater.

 

Identitets- och kulturpolitiken är ett förfärligt spår som dessvärre dominerar verklighetsbilderna hos vänstern. Det är centralt för socialdemokratin att dra en skarp skiljelinje mot vänsterns världsbild. Aida Hadzialic visar vägen på ett berömvärt sätt.

"Den unge killen på landsbygden som inte får ett jobb och inte klarar skolan är lika viktig som killen i förorten som är i samma situation. Det är det vi ska fokusera på, inte att de är två olika identiteter. Vi sviker arbetarklassens barn både i förorten och på landsbygden när debatten blir så skev, säger hon till Aftonbladet.

Stefan Löfven får inte missa den här chansen att flytta fram positionerna för den socialdemokratiska hållningen. Allt annat än fullt stöd åt sitt kloka och modiga statsråd vore ett stort misstag.”

Sedan jag skrev artikeln har jag haft förmånen att samtala en stund med Aida Hadzialic. Vi stötte på varandra på en säkerhetspolitisk mingelmiddag som Swedbank anordnade en kväll i Almedalen i somras.

Hon är en stark, välartikulerad och välutbildad ung person. Den mest spännande och intressanta unga socialdemokrat som jag kan påminna mig på år och dag. Hon kommer att komma igen. Om hon vill. Gå in i juristyrket några år. Skaffa sig bredare referenser; bygga fler och egna nätverk. Med lite distans till det inträffade tonar det nu inträffade bort som den skitsak i det stora hela som det är.

Jag vet inte om Stefan Löfven försökte övertala henne att stanna kvar. Hur som helst hade det varit meningslöst. Jag anar att hon har så höga krav på sig själv att det inte fanns något alternativ till en snabb och klinisk avgång.

Jag hoppas att politiken fortfarande har dragningskraft på henne om några år eller så. Aida Hadzialic är en mycket viktig person i det avgörande projektet att rädda socialdemokratin från att domineras av tok- och identitetsvänstern.

(Bilden visar Stefan Löfven, Aida Hadzialic och Teresa Carvalho vid ett skolbesök i Norrköping förra året. Foto: Fredrik Jonson.)

Widar Andersson

Glöm det där med höger och vänster

WidarDirekt I de stora och väsentliga samhällskonflikterna har uppdelningen i höger- och vänsterpartier blivit alltmer frånåkt av utvecklingen. Kampen mellan öppenhet och slutenhet har i och för sig alltid varit en del av mänsklighetens tillvaro. Idag triggas konflikterna mellan hindrande murar och välkomnande motorvägar emellertid extra hårt av digitaliseringens samhällsförändrande krafter. Motsättningarna och de helt skilda perspektiven skär rakt igenom varenda traditionellt och statsbärande parti. På den politiska teaterns huvudscen som USA utgör är de båda partikonvent som nyss avhållits övertydliga exempel på klyftorna i partierna.

 

Mer att läsa: Ta befälet över gaphalsarna.

 

Vänster- och högerpopulisterna i Demokraterna och Republikanerna påminner i sina olika varianter av slutenhetsretorik betydligt mer om varandra än om vad de liknar sina mer stadiga partivänner. Kollapsen i brittiska Labour och i det konservativa regeringspartiet Tories visar på diken av partiinterna konfrontationer i öppenhets- och slutenhetsfrågor. Den klassiskt liberala och globala tidskriften The Economist resonerar på sin senaste utgåvas ledarsida om behovet av ett nytt mittenparti i Storbritannien.

(Länken till Economist kräver registrering för att fungera)

Även FastlandsEuropas klassiska partier riskerar att dras isär rejält i pågående och kommande strider om öppenhet och slutenhet. Under senare tid har dessutom fruktansvärda utbrott av islamistisk lågbudgetterror i Frankrike och Tyskland medvetet bidragit till öppenhetsförespråkarnas svårigheter. Nationalism och islamism sätter kort sagt hyggliga och pragmatiska samhällsförvaltare i kristdemokratiska och socialdemokratiska partier i skruvstäd där de pressas från två håll samtidigt.

På det konkreta markplanet visar sig digitaliseringens påfrestningar framförallt i invandringens och handelns skepnader. Digitaliseringen bryter ner barriärer, utmanar handelshinder och nonchalerar såväl nationsgränser som internationella system och protokoll för frihandel och asylrätt.

Nationalistpartier som till exempel Sverigedemokraterna och Nationella Fronten i Frankrike växlar obehindrat mellan höger- och vänsterretorik när de på bred front angriper den öppna marknadsekonomins fria rörligheter. SD består i huvudsak av människor som tidigare kunde ”knös in” i socialdemokratiska och moderata valkretsar. De etablerade partiernas förluster till nationalistiska uppstickare som SD gör att konflikterna mellan öppenhet och slutenhet har transformerats in i S och M. I båda partierna finns väldigt stor spännvidd i uppfattningarna om vad som bäst bör göras.

Ledarsidesskribenterna i The Economist pläderar för och hoppas på politiker och nya och/eller gamla partier som tydligt och klart står upp för öppenhet, rörlighet, frihandel och invandring; som därmed försöker kroka arm med digitaliseringens samhällsomdanande krafter. Världstidningen är samtidigt noga med att understryka att vägen till framgång för öppenhet förutsätter vettiga regleringar för invandring och handel. Att digitaliseringen gör det möjligt för samordnade och målmedvetna folkvandringar upp mot de rikaste välfärdsländerna i norr är solklart, begripligt och på sikt sannolikt befrämjande för samhällsutvecklingen. Att digitaliseringen gör det möjligt för frihandel och delningsekonomier att snabbt och brutalt utkonkurrera nationella och välståndsvitala system är lika solklart, begripligt och på sikt sannolikt välståndsskapande. På kortare sikt är dock oreglerad handel och invandring öppenhetens värsta fiender.

De som vill stå upp för öppenheten och utmana slutenhetsapostlarna till höger och vänster behöver därför balansera sin profil med tydliga argumentationslinjer för en politik för invandring som inte späder på arbetslöshet och socialbidragsförsörjning. Och för en frihandelspolitik som så varsamt som möjligt låter det nya ersätta det gamla.

I vårt land har vi under flera generationer haft förmånen av att ledas av ett socialdemokratiskt parti som tidigt befriade sig från 1800 – och 1900 - talens vurm för socialism och vänsterdikaturer. Pragmatiskt har partiet – med ytterst få dikeskörningar - hanterat invandring och frihandel på ett ansvarsfullt och framgångsrikt sätt. Dagens socialdemokrati har dock en del att bevisa.

Det märkligaste av allt är att S inte förmår att argumentera tydligt och rakt för den återinförda regleringen av invandringen som genomförts. Partiet missar ett gyllene tillfälle att samtidigt tala till alla dem som misströstar inför konsekvenserna av det senaste decenniets oreglerade invandring och till dem som misströstar inför framtidsutsikterna av ett nationalistiskt parti i politikens förarsäte.

Huvudspåret i den socialdemokratiska agitationen tycks istället vara att ”skylla på EU” när den nya invandringspolitiken ska försvaras. Det är ett passivt och dåligt förhållningssätt som inte glädjer några andra än slutenhetens apostlar till höger och vänster.

Widar Andersson

Inget latmansgöra att regera där

WidarDirekt Försöket till statskupp i Turkiet hann knappt inledas förrän det misslyckades. Turkiet – tidigare så plågat av militärkupper – har under Recep Tayyip Erdoğans 14 år vid makten förmått att hålla generalerna och överstarna inne på kasernerna och utanför politiken. Visst har det varit nära ibland. 2013 fick den civila regeringen storstäda bland toppmilitärerna; innan det blev en kupp. Den gångna nattens tafatta kuppförsök kan eventuellt ses som en varning om att kupplusten finns kvar i de uniformsbehängda kretsarna. Eller som ännu ett bevis på att det civila styret i Turkiet står sig ganska starkt och stadigt givet förutsättningarna.

Erdoğans AK parti har skött Turkiet mycket bra under många år. Tillväxten har stadigt legat runt 4-5 procent i årstakt. Näringslivet, ekonomin och samhällslivet har moderniserats. Arbetslösheten har pressats tillbaka och inflationen – som för inte alls så länge sedan var 100 procent – har hållits i schack. Men nu börjar det knaka lite i fogarna.

 

Mer att läsa: Svårt krig för väst.

 

Att styra Turkiet är inte något latmansgöra. Under senare tid har terrorister från PKK och/eller Daesh trappat upp våldet mot civila. Turkiet har upplevt skrämmande grymma självmordsbombsattacker som slagit hårt mot inte minst turismindustrin i landet.

Som icke turkisktalande utlänning är det givetvis svårt att fånga in alla de flerdimensionella nyanser och gråskalor som formar ett land och en regim. Den svenska rapporteringen från Turkiet färgas dessutom lätt av prokurdiska och antimuslimska perspektiv; En premiärminister/president som Erdoğan är en skurk; oavsett vad han gör. Gör han bra saker är han en hjärtlös skurk som bidar sin tid. Gör han dåliga saker så är han en – vad var det jag sa?! – hjärtlös skurk.

Sannolikt är det så att Erdoğan har haft sina bästa stunder vid makten. Tongångarna och insatserna från presidenten känns som alltmer auktoritära. Juridiska processer mot journalister, statskontrollerade tvkanaler, bygget av tusenrumspalatset utanför Ankara och en hel del annat tyder på växande problem och risker. Det kan vara så att hans fiender har fått honom och AK partiet dit de velat. Den hjärtlösa skurken i honom – som varje framgångsrik toppolitiker har mer eller mindre av i sin personlighet – tar alltmer plats.

Det är bara att hoppas att det finns vägar för ett civilt och ordnat maktskifte genom allmänna val här vad det lider. Turkiet är ett mycket viktigt land ur flera perspektiv. Dels för alla turkar förstås; landet har en stor och mycket ung befolkning som har börjat vänja sig vid att få det bättre och friare och rikare. Turkiet är också viktigt som Natoland och som granne och gräns till EU.

Militärkuppen slogs ner. Det är mycket bra. Det som händer från nu och framåt kan vara avgörande för många intressen och på många plan.

Widar Andersson 

 

Anders Ygemans värdegrund

WidarDirekt Påfrestningarna på Migrationsverket och Polisen ha varit – och är fortsatt – mycket stora. Utöver allt annat som ska göras så har de båda myndigheterna ansvaret för verkställigheten av avvisningar av asylsökande vars avslag har vunnit laga kraft. Polisen har ansvaret för avvisningar som kräver tvångsinsatser av olika slag medan Migrationsverket jobbar mer med stöd, samtal och support för att få människor att lämna Sverige.

 

Widars klipp: Dan Eliasson på scenen.

 

På en scen alldeles nyss i Visby framträdde de båda myndigheternas högsta chefer. Evenemanget var så Almedalskt som det är möjligt att tänka sig. På scenen två av statens absoluta toppfigurer tillsammans med ett klassiskt nyhetsankare från SVT. En rikspolischef Dan Eliasson i avspända fritidskläder – som tidigare har varit statssekreterare (S) i justitiedepartementet och generaldirektör på Försäkringskassan och Migrationsverket - och en generaldirektör för Migrationsverket Anders Danielsson i avspända fritidskläder – som tidigare har varit polischef i Skåne och chef för Säkerhetspolisen – frågades ut av Claes Elfsberg.

 

Mer att läsa: Inget sjabbel för Löfven.

 

Det var en intressant timma i sol och regn. Dan Eliasson är en väldigt öppen person. Han redovisar chosefritt och utan piruetter hur trängda polisens resurser är. De gångna årens invandringspolitik har skapat nya, svåra och betungande arbetsuppgifter för Polisen. Gränsbevakning, (ofta långa) resor för att utreda misstänkta brott på asylboenden och verkställigheten av avvisningar tar mycket tid och kraft.

Mitt i allt detta är Polisen enligt Dan Eliasson mitt inne i den ”största förvaltningspolitiska reformen på 50 år” som omorganisationen av myndigheten innebär.

Allt har sina konsekvenser. Polisen kan nu till exempel inte utreda bostadsinbrott och narkotikabrott eller bedriva trafikövervakning som de egentligen vill och bör.

Allt det där och mer därtill – Dan Eliasson tillstår till exempel utan mankemang att han medvetet överskrider sina ekonomiska ramar och har fattat beslut om att anställa upp till 700 civilanställda och han har även markant ökat intagningen till polisutbildningarna.

På scenen i Visby sa Eliasson att han ”tolkar” politiken som att det ses som mycket angeläget att Polisen klarar sina uppgifter, inte minst när det gäller avvisningar, och att han därför har föregått kommande budgetbeslut från politiken.

Onekligen lite fräckt. Antingen så sker allt detta med polisminister Anders Ygemans informella gillande. Eller så går Eliasson för långt och då kommer det att märkas.

Jag kan vara ute och cykla här. Mina känslor kan leda mig fel. Men jag kan inte komma från ett bestämt intryck av att Dan Eliasson djupt ogillar regeringens nygamla variant av reglerad invandringspolitik.

En man i publiken frågade rikspolischefen om han ansåg att människor ute i samhället borde höra av sig till polisen om man misstänkte att människor – till exempel barn i skolan – inte hade laglig rätt att vara i Sverige?

Dan Eliasson svarade att det var en ”samvetsfråga” för varje person. Som han såg det kan ”det aldrig vara fel att hjälpa barn” och uppmanade potentiella anmälare att ställa sig frågan om ”vilken värdegrund står man på?”

Detta är inga märkliga uttalanden i sak. Inte när de kommer från vem som helst av oss därute i det civila samhället. Men det är knappast lämpligt av en rikspolischef att ifrågasätta Anders Ygemans värdegrund för sin politik; vilket ju faktiskt är vad Dan Eliasson gör. Eller i vart fall gjorde alldeles nyss. Det känns också lite märkligt att höra polischefen avråda människor från att anmäla misstänkta brott.

Dan Eliasson framstår som mycket sympatisk och inkännande humanistisk. Det är självklart bra. Problemet för mig är bara att i mina ögon bör en rikspolischefs främsta samvetsfråga handla om att i görligaste mån upprätthålla de lagar som riksdagen har fattat beslut om. Polischefen bör däremot inte privatisera laglydigheten till en samvetsfråga för var och en av oss.

Widar Andersson

 

 

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. I "bloggen" ger Widar Andersson snabba kommentarer och sin bild av den dagliga utvecklingen.

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar