Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

"Bara inte knivarna börjar vina"

WidarDirekt I senaste Sifo som publiceras i Svenskan och GP noteras två säkerställda förändringar. Dels tappar Socialdemokraterna tre procentenheter och landar på 25 procent. Dels ökar Sverigedemokraterna med nästan fyra procentenheter till snudd på 19 procent.


I någon mening är saken naturligtvis ganska odramatisk. Vi har inte Hattar eller Mössor längre. De båda partierna dominerade svensk politik under större delen av 1700-talet. Nu är de borta sedan länge. Dagens dominerande parti har varit än mer seglivat. Socialdemokraterna är inne på sitt tredje sekel som parti och i sitt andra sekel som regeringsparti. De sista fyrtio åren har det dock börjat gå lite knackigare. Inte snabbt och abrupt. Utan rännil för rännil – ungefär som Svenska Kyrkans tapp av medlemmar – har väljarstödet stadigt minskat för Socialdemokraterna.
Jan Lindhagen var en av den förra generationens mest intressanta intellektuella socialdemokrater. I flera olika skrifter och sammanhang på 1970- och 80-talen pekade Lindhagen på vad som var på väg att hända med Socialdemokraterna.
Statsvetenskapsprofessor Anders Lidström presenterade tidigare i år forskarrapporten "Socialdemokratins tillbakagång 1973-2014". (Anders och jag var en gång i tiden ombudsmannakollegor på det socialdemokratiska ungdomsförbundet rikskontor i Stockholm.)
I sin rapport refererade Lidström till den interna S-debatten efter valförlusten 1976. I partitidningen Tiden hävdade Lindhagen att "de pågående samhällsförändringarna i form av minskad industrialisering och befolkningsomflyttningar gradvis rycker undan förutsättningarna för en socialdemokratisk politik. Hans förutsägelse var därför att stödet för partiet skulle komma att minska framöver”.
”Lindhagen fick rätt” konstaterar Anders Lidström kort och gott.


I en något annan mening så rymmer utvecklingen självklart en hel del dramatik. I en artikel i Arena (19 maj) skriver Håkan A Bengtsson – vår generations mest intressanta intellektuella socialdemokrat – under rubriken ”Tidsandan lägger sten på börda för S”. Håkan tar tag i de lite större rörelserna och konstaterar helt riktigt att det ensidiga fokuset på migrationspolitiken är alldeles för närsynt. Migrationspolitiken är väl snarare – tänker jag – en av de där stenarna som gör bördan extra tung för S just nu. Först många år av misskött och för omfattande invandring till bidrag och förorter. Sedan en ”tvärvändning”. Sedan en obegriplig uppgörelse med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som ger 9000 oidentifierade män från Iran/Afghanistan utan asylskäl rätt att stanna i Sverige på det allmännas bekostnad. Sedan ännu ett utspel åt andra hållet där S presenterade sin nya migrationspolitik på ett onödigt nervöst och smått brutalt sätt som fick vänster – och känslofalangen att – fullt begripligt – gå i taket på bästa sändningstid.


Men som sagt. Migrationspolitiken är bara en av stenarna; inte Stenen. Håkan A Bengtsson återkopplar i sin text till en uppmärksammad artikel av bland andra forskaren Jens Rydgren som tidigare i veckan publicerades av Arena. Rydgren argumenterar för att S inte kommer att vinna några flyktade väljare åter från SD genom sin omsvängning i migrationen. Vara hur det vill med den saken. Det är ett stickspår. Håkan A Bengtsson hittar dock annat och mer intressant innehåll i Rydgrens artikel: ”Men jag fastnar också för några andra aspekter i undersökningen. En stor majoritet av de forna s-väljarna som nu röstar på Sverigedemokraterna vill ha en moderat skatte- och välfärdspolitik. Har de blivit mer borgerliga på senare tid? Eller har de alltid tänkt i dessa banor men av historiska och kulturella skäl inte kunnat rösta borgerligt men tycker nu att SD under Jimmie Åkesson är ett mer acceptabelt alternativ?
Undersökningen bär vittnesbörd om ett pågående politiskt och ideologiskt maktskifte.”


Det finns naturligtvis inget som säger att S kommer att falla ihop just nu och på ett iögonfallande sätt. Socialdemokratin har i mina ögon betydande kvaliteter och framtiden lär avgöras av om partiet kommer att tas om hand om moderata krafter som kan sätta in det i nutiden som ett 15-20 procents parti som kan återkomma som partner i de flesta regeringar framöver. Tar vänstern över – drygt hundra år efter att de kastades ut ur S – så är det däremot god natt tämligen snabbt.
En av stenarna i S börda är att partiledningen– för att låna ord av Göran Persson – ”inte har orden”. Ord är viktiga i politik. Väl skötta Ord beskriver, fångar in, samlar, skapar relevans, visar på konflikter, ger argument för varför vi bör luta åt det eller detta hållet nu. Illa skötta ord stöter bort, splittrar, skapar förvåning och förvirring om åt vilket håll vi egentligen lutar?
Det finns inga enkla svar på vad Socialdemokraterna bör göra just nu. Förmodligen inga krångliga svar heller. Historien, SD, M och dagspolitiska misstag pressar S från alla håll.
Det är nog bara att nöta på med trygghet som gäller just nu fram till valet. Kanske behöver det inte gå så illa; det behöver inte vara ett ras som har inletts. Viktigast är att partiets ledarskikt inte börjar sticka knivar i varandra i slagsmål om arvet redan innan begravningen.
Widar Andersson

 

 

Ett ja ska vara ett ja

WidarDirekt Gunnar Strömmer är partisekreterare för Moderaterna. Tidigare i veckan träffade han riksdagsjournalisterna för att lägga ut texten om politik i allmänhet och om moderat politik i synnerhet.


Med några enkla ord beskrev han de stora uppgifter som ligger framför politiken de närmaste mandatperioderna. Strömmer konstaterade dels att – som alla säger nuförtiden – att ”ett nej ska vara ett nej”. Vilket är ett viktigt invandringspolitiskt uttalande. Den som får avslag på sin ansökan att lämna landet ska också skyndsamt lämna landet. Denna politiska hållning är svår nog att få till i verkligheten. Vare sig polisen eller Migrationsverket klarar av sina uppgifter i dag. Det behövs bättre politik, fler poliser och tydligare och stramare regelverk för att få ordning på saker och ting.

Mer att läsa: Nygamla moderaterna

 


Men den stora och riktigt krävande uppgiften för politiken är att se till att ”ett ja ska vara ett ja”, sa Gunnar Strömmer med en integrationspolitisk ordvändning som förtjänar att bli klassisk. Den som får ja på sin ansökan att stanna i landet ska ha fått ja till någon annat än kriminella förorter, arbetslöshet, bidrag, dåliga skolor, språklig isolering och ett allmänt utanförskap till Sverige och det svenska.


Den som får ja ska få ja till krävande chanser att så snabbt som möjligt komma in i det svenska samhället. In i språket, in i arbetslivet, in till studier och in som delaktig i det svenska välfärdssystemets finansiering.


Att få ordning på ja kommer att ta betydligt längre tid än att få ordning på nej. Nej och ja hänger förstås ihop som kommunicerande kärl. Under överskådlig tid kommer Sverige att behöva många fler verkliga nej för att kunna ha en chans att kunna ge ut vettiga ja. Att hålla invandringen på rimligt låga nivåer är ingen avancerad vetenskap. Det bör gå att få till någorlunda snabbt. Att skapa en effektiv struktur för integration kräver noggranna förberedelser och gott kunskapande.

 

Mer att läsa: Släpp paniken Löfven.


Moderatledaren Ulf Kristersson avslutningstalade vid lunchtid på lördagen på Moderaternas valkonvent i Göteborg. Han såg framför sig något slags variant av ”Lindbeckkommissionen” som 1993 presenterade betänkandet ”Nya villkor för ekonomi och politik”. De genomgripande förslagen som till stor del genomfördes bidrog till att Sverige relativt snabbt kunde komma igen då inflations-och devalveringsekonomin kraschade med kronfall och massarbetslöshet som följd.
Nu har vi en liknande situation i integrationspolitiken, sa Ulf Kristersson. Det finns ingen snabb fix. Det kommer att ta tid. Men det kommer att gå, sa Kristersson.
Så är det. Ett ja ska vara ett ja. Inget annat duger.


Widar Andersson

Jimmie Åkesson var Agendas stjärna

WidarDirekt Agenda

Nio punkter om hur det gick och blev på Agendas partiledardebatt.

Valet ligger fyra månader framåt. Väljarna är avvaktande. Opinionsmätningarna ger inga vidare värst besked om vartåt det lutar. Den gamla ordningen har tagit slut för vem och vilka som styr i inrikespolitiken. I typ 70 år var det Socialdemokraterna. Sedan var det åtta år med den borgerliga Alliansen. Nu kan man väl säga att Sverigedemokraterna styr landet, i vart fall indirekt genom att de gamla majoriteterna har sträckt vapen. De vill inte och kan inte regera med någon större auktoritet och än mindre majoritet.
Agendas partiledardebatt på söndagskvällen hade sålunda förutsättningar att bli extra laddad. Samtliga åtta av riksdagens partiledare hade goda skäl att försöka visa upp sig från sina bästa sidor för att om möjligt kvala in till bättre positioner efter nästa val. Vilket de också gjorde. Försökte alltså.


Att tvärsäkert peka ut vinnare och förlorare i debatten ligger inte riktigt för mig. Det ligger i sakens natur att många människor lyssnar på sådana här program väldigt selektivt. Det finns inga ”sanningar” utan bara en mängd uppfattningar.
Med detta väl sagt så dristar jag mig till att ge några omdömen om vilka block, partier och personer som hade den bästa kvällen i Agenda.

Mer att läsa: Miljöpartiets veto har fallit.

 


0. Det är uppenbart att Stefan Löfven och Ulf Kristersson är alldeles för bra för de konstellationer som de nu är satta att företräda. Kvällen med Agenda visade tydligt att det behövs något nytt; nya partisamarbeten – kanske nya partier som smörjmedel – för att skapa underlag för vettig politik för välfärden, välståndet, rättvisan och klimatet.


1. Jimmy Åkesson var den första timmens stora stjärna. Vilket i lika delar berodde på Åkessons egen skicklighet och kompetens och den rödgröna sidans stelbenta oförmåga att diskutera sakfrågor utöver skatter och anställningsvillkor.


2. Ulf Kristersson sa kloka och välavvägda saker under debatten om flera utav Sveriges allvarliga problem. Inte minst när det gäller migration. Han tenderar dock att komma bort när debatten blir lite hetsigare. Men det kanske inte är ett problem?

Mer att läsa: Inte mycket till terrorist.


3. Annie Lööf klarade sig ganska bra tror jag. Hon har ett genomtänkt sätt att argumentera även i frågor där hon är trängd.


4. Stefan Löfven är inte hemtam i den här sortens debatter. Det kanske inte är något problem det heller i långa loppet? Vad som borde sjunka in hos Löfvens kampanjgrupp är att den här valrörelsen är inte den då framgång byggs påöverdrifter, påhitt och nidbilder.

5. Jonas Sjöstedt var på hugget. Han har en position ungefär likt den som har Jimmie Åkesson har. Inget av de båda partierna är i närheten av att ta regeringsansvar. Sjöstedt svingar åt båda håll. Hans intresse för personangrepp och lågheter förklarar dock till dels varför SD är minst dubbelt så stora som Vänsterpartiet.


6. Jan Björklund är alltid intressant. Han är dock alltmer av en ensam agent som tycks ha gett upp tanken på att vara med i ännu en regering.

7. Ebba Busch Thor kan nog vara hyfsat nöjd med kvällen. Hon fick in ett par riktiga fullträffar.


8. Isabella Lövin hade en av sina bästa debattkvällar utifrån sin lilla valkrets. På en död planet skapas inga jobb var till exempel hennes rappa svar på programledarnar kritik av att hon talade om klimatet när ämnet var jobb. 

Widar Andersson

Ulf Kristersson fick ut både ord och bild

WidarDirekt Ytterligare ett steg mot vad som kan kallas för ”normalisering av SD” togs på söndagskvällen (29/4) i SVT: s Agenda då moderatledaren Ulf Kristersson mötte SD: s partiledare Jimmie Åkesson i en direktsänd debatt om invandring och integration.


De båda partiledarna förde ett intressant och respektfullt samtal med varandra. Ulf Kristersson tog givetvis en kalkylerad risk; att möta Åkesson är inte lätt.

Kristerssons företrädare Anna Kinberg Batra stupade på SD-frågan, skulle man kunna säga. Hon avfärdade inte för all framtid någon form av samarbete med Sverigedemokraterna i frågor där partierna hade samma uppfattningar. Ulf Kristerssons strategi har från det första talet han höll som partiledare (1 oktober 2017) varit att säga att de han vill regera, samtala, samarbeta och kompromissa med är vännerna i Alliansen och att de han i vissa fall vill göra blocköverskridande överenskommelser med är Socialdemokraterna. Medan han håller armlängds avstånd till SD och Jimmie Åkesson.

 

Denna linje upprätthölls även i Agendastudion. Samtidigt markerade Kristersson att han faktiskt kunde förstå varför människor röstade på SD 2014 efter Åkessons parti då vid den tiden var de enda som på allvar talade om invandringsproblemen. Kristersson valde upplägget att erkänna SD: s viktiga roll som problempekare medan han inte så några fördelar med att involvera SD i problemlösningsförhandlingar; detta därför att SD inte grunden ”inte har några lösningar” (utöver att ta ner invandringen till nära noll) i de stora frågorna om integration.


Jimmie Åkesson påpekade att i dessa dagar när till och med ledarna för ”Nord- och Sydkorea talar med varandra” så borde vi här ”hemma kliva ur sandlådan” och släppa på låsningarna mot SD. Vilket de ju i praktiken faktiskt redan har gjort. Båda sidor i politiken är angelägna om att få med SD på sin sida i olika frågor – upphandlingar, välfärdsvinster, med mera och SD är likvärdigt som alla andra med i Försvarsberedningen – när det passar dem själva. Men därifrån är steget ännu ganska långt till en regelrätt förhandling.


Ulf Kristerssons hållning är högt rimlig ur ett eget partiperspektiv. För utomstående kan det förstås te sig väl abstrakt att hänvisa till ”värderingar och ”känslor” om SD” när samarbetsolusten ska förklaras. Men sådana är villkoren för Moderatledaren under överskådlig tid. Vilket i politiken inte behöver vara synonymt med evigheten.


Jimmie Åkesson har ett lättare race. Han leder i och för sig ett allt större parti med alltfler ”vanliga” väljare och förtroendevalda som ogillar spektakel och alltför tvära kast ungefär lika mycket som andra partipolitiker. Åkesson behöver därför anpassa sig mer till sitt parti än vad han har behövt göra tidigare. Men tvivels förutan har han ett större friutrymme att förhålla sig till svåra och sammansatta saker på ett enkelt sätt. Partier långt borta från makt och regering kan säga sådant som ”stoppar vi invandringen så får vi råd med allt detta” eller ”det är bara att höja skatten för de rika så får vi råd med allt detta.”


I Agenda sade sig Jimmie Åkesson vara öppen för kompromisser och att ge och ta i förhandlingar med Moderaterna om invandring och integration. Han är säkert ärlig och uppriktig på den punkten. En stor majoritet av medborgarna som sätter invandrings- och integrationsfrågorna högst/näst högst på dagordningen vill säkert också få till stånd överenskommelser som begränsar invandringen, förstärker integrationen, får bukt med kriminaliteten och tiggeriet.


Men partilogiken klarar ännu inte av stora och breda överenskommelser i de här frågorna. Vilket debatten i Agenda tydligt visade.

 

Jag tror att både Kristersson och Åkesson kan vara nöjda med sina insatser i studion. Jimmie Åkesson därför att debatten alls genomfördes och därför att han ännu kan framstå som den av etablissemanget förskjutne. Ulf Kristersson därför att han klarade av att hålla sin ”vuxna stil” och sina strategiska talepunkter på ett bra sätt och därför att det vi som tittade såg var något som faktiskt såg ut som samtal och förhandlingsinledningar snarare än som smällande i dörrar och ropande i falsett.

Widar Andersson

Löfven tar större risk än Lööf

WidarDirekt Centerpartiet har beslutat sig för att rösta med S, V och MP för att genomföra den förskräckligt illa ihopkomna ”Gymnasielagen” som ger ett antal tusen unga män utan asylskäl och utan känd identitet möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. För några dagar sidan resonerade jag så här på Folkbladets ledarsida: ”

”Jag kan tänka mig att Centerpartiet lutar åt att rösta med regeringen. Inte därför att de tycker att förslaget är särskilt bra. Utan därför att de låtit sig trängas in i ett hörn med mycket begränsad valfrihet: Säger de nej till förslaget så riskerar Centerpartiet att få skulden för att "solidarisera sig med SD för att släcka hoppet för unga flyktingar."

Säger de ja till förslaget så riskerar Centerpartiet en massiv kritik för att allvarligt ha "skadat den borgerliga alliansens segerchanser och trovärdighet."

Den senare kritikstormen är sannolikt att föredra för Annie Lööf och hennes centerpartister. Alliansen är ärligt talat inget hett regeringsalternativ och den migrationspolitiska sprickan är väl känd och intecknad och gör ingen skada.

Sakfrågan i sig är också mer eller mindre körd. Migrationsverket, domstolarna och polisen förmår inte att hantera situationen med ut- och avvisningar.” (21/4)

 Förslaget som nu antagligen – voteringen lär kunna bli en rysare eftersom det räcker med ett par stycken sidbytare för att regeringen tappar sin majoritet – röstas igenom passar inte särskilt väl ihop med socialdemokraternas nygamla profil på det viktiga migrationspolitiska fältet.

Samma dag (24/4) som C meddelade sitt beslut så presenterade S nya krav på invandrarna. I sammanfattning och med mina ord: De som inte deltar i svenskundervisning ska bli av med socialbidraget.

Att S ändå tar risken att åter tappa väljare till SD och låter stackars Heléne Fritzon lägga fram den så kallade Gymnasielagen indikerar hur pass hett Socialdemokraterna åstundar att ställa till det för Ulf Kristersson; moderatledaren som ligger klart bäst till att väljas till statsminister efter valet. Löfven tar nog större risker än Lööf.

Kristerssons försvarslinje för att hålla SD-frågan borta är att hänvisa till att allt samtalande, förhandlande och kompromissande sker med Alliansen. Nu kan S visa att den där Alliansen är det inte så mycket med: Nu förhandlar vi med allianspartiet C!  Kristerssons maktbas krymper och agitationen mot honom som SD-allierad kommer att stormstegras här fram mot förstamaj.  Den utskällda LO-valfilmens påståenden om SD och M kommer att framstå som diskreta antydningar jämfört med vad som kan komma nu.

Jag kan å ena sidan förstå upprördheten över gymnasielagen som sådan. Jag instämmer med Lagrådet att någon slags anständighetsgräns för lagstiftningsunderlag har passerats i och med detta. Som Expressen kommenterar saken (24/4) så är numera principlösheten den enda kvarvarande principen i migratinspolitiken. Men jorden går trots allt inte under. Den stora omsvängningen gjordes i november 2015. Saker och ting är allvarliga. Men inte katastrofnära.

Å andra sidan har jag därför svårare att förstå att så många tänkande och kloka borgerliga personer i närheten av Moderaterna utstrålar en sådan begravningsstämning – i och med centerns besked - vad gäller den borgerliga Alliansens chanser. Nätet – i vart fall twitter där jag hängt ett tag – sjuder av uppgivenhet och ilska. Lite kort stubin där tror jag.

Alliansen var ett genidrag 2004/2005. Mandatperioden 06-10 växlades genidraget över i kompetent och skicklig regeringspolitik i majoritetsställning med stark förändringspotential och gott handlag för oväntade händelser. Mandatperioden 10-14 försvann majoriteten och glansen flagnade. Efter 2014 är Alliansen ett minne blott. Nästa regering kommer inte att bestå av Alliansen.

Nästa regering kanske kommer att bestå av M och ytterligare något borgerligt parti. Eller bara av M. Eller M och S ihop. Eller, si eller så.

Dagens besked från Centerpartiet ändrar inget i sak för detta. Om vi leker med tanken att M och C skulle vara stommen i nästa regering så kommer de naturligtvis att kunna hantera skillnader partierna emellan. Annars har de knappast i regeringen att göra.

Det ska bli intressant att se vilket pris som S får betala för att C nu ger S en framgång i den retoriska regeringsbildningskampen. Jag blir förvånad om inte Annie Lööf har med sig ett byte hem till rävlyan. 

Widar Andersson

 

 

 

 

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson