Widar Andersson

Widardirekt

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

S borde värna kollektivet

WidarDirekt Nima Sanandaji skriver sammanhållet och underbyggt om behovet av en ny arbetslinje. (Axess Magasin 8/2017) På ett övertygande sätt visar Sanandaji på otillräckligheten i den gamla arbetslinjens fokus på ”arbete före bidrag” som nu har transformerats till ”enkla jobb.”
”Kunskap behöver vara kärnan i nästa arbetslinje”, skriver Nima Sanandaji. Enligt den teknologie doktorn Sanandaji är det grundläggande att vi förstår de två ”breda trender” som styr utvecklingen.


Den ena trenden är migrationen som medför ”genomgripande förändringar i demografin i länder som Sverige.” Den andra trenden är de snabba förändringarna på arbetsmarknaden. ”De enkla jobben har som inte kräver förkunskaper har redan i stor utsträckning rationaliserats bort.”


Migrationen innebär inga problem att tala om när det gäller välutbildade migranter. Det tar lite längre tid än för infödda svenskar men de allra flesta av dessa migranter kommer till slut i arbete. Det finns heller ingen större skillnad i sysselsättning mellan infödda och migranter som har jämförbara färdigheter. Sverige är kort sagt inget rasistland. Arbetsmarknaden är tvärtom öppen och inkluderande.Problemet är den stora mängden mycket lågutbildade och på relevanta färdigheter fattiga migranter. 

Sverige står inför en ”kraftig ökning av ojämlikheten” skriver Nima Sanandaji. Han refererar till undersökningar av ”inkomströrlighet”, till undersökningar av arbete och löner efter 10 år hos de som fick permanent uppehållstillstånd 2004 och han påminner om att en majoritet av de arbetslösa som är inskrivna på Arbetsförmedlingen är utrikes födda.

Inkomströrligheten och kunskapsjämlikheten har ju tidigare varit något av en svensk paradgren och framgångsfaktor. Trenden från förr håller hyfsat i sig när det gäller barn i infödda arbetarfamiljer. För barnen från migranter från Mellanöstern och Afrika går det däremot helt åt fel håll.

Mer att läsa: Arbetarkonservatism.

Integrationen är, skriver Nima Sanandaji sämre för den andra generationen än för den första.
Kunskapsgapet mellan infödda och migranter är väldigt stort. Sanandaji hänvisar till undersökningar av PIAAC – ett slags ”PISA för vuxna” – där andelen som har ”mycket låga kunskaper i läskunnighet/matematik” mäts. Av infödda svenskar är andelen 10, 7 procent med mycket låga kunskaper. Bland utlandsfödda är andelen 52, 3 procent; alltså en majoritet.


Att rulla på i den gamla kunskapslinjens spår – sänkta bidrag – är vare sig ”sympatiskt eller konstruktivt” eftersom många av bidragstagarna inte har en chans att få ett jobb, skriver Sanandaji och tillägger att det ändå kan vara rimligt att sänka bidrag men att det då behöver kombineras med utbildning för arbete.
Självklart ska ett starkt fokus ligga på arbete. Den nya arbetslinjens kärna behöver dock vara kunskapsinhämtning för alla de som ligger så mycket efter.


Nima Sanandaji pekar bland annat på behovet av förändringar som skapar ”lugn och ro i klassrummen i invandrartäta skolor.”
”Lugn och ro” uppfattar jag som andra ord för kunskap. För det är vad som behövs. En statlig omläggning av de 50 sämsta grundskolorna till kunskapsskolor skulle på sikt ha mycket stor betydelse för välståndet och jämlikheten i det nya Sverige. Det är närmast obegripligt att regeringarna på senare år har varit så inaktiva på detta område som vad de varit. Problembeskrivningar och diverse projekt är förvisso legio. Men mycket mer blir det inte; vad det verkar.


Kunskap borde vara tidens lösen; inte minst för en socialdemokrati som har sin värderingsbotten i kollektivets framsteg.
Widar Andersson

 

Tvärvändningen behöver vårdas

WidarDirekt Pontus Mattsson har gjort en fin och inkännande dokumentär om den svenska invandringspolitiken. Dokumentären heter ”Tvärvändningen” och kan ses på SVT Play sedan ett par dagar. Senare i veckan sänds programmet i SVT: s mer traditionella kanaler.
Det är ett kunskapsgivande program som Pontus Mattsson har skapat. Min enda smått kritiska synpunkt är att det än tydligare borde ha framgått att det normala i Sverige är en restriktiv och reglerad asylinvandring som framförallt har garanterats av Socialdemokraterna och Moderaterna. Under tiden efter andra världskriget dominerade arbetskraftsinvandringen från krigs-och/eller kommunistdrabbade länder. Människor på flykt från sam- och framtider som de bedömde som erbarmliga fick chanser att arbeta sig in i ett land som Sverige. Vilket samtliga inblandade hade mer nytta än skada av.

Mer att läsa: Fler ska åka dit och in.


Tvärvändningens största behållning är den nakna beskrivningen av hur ängsligheten bredde ut sig i det partipolitiska Sverige. Även ytterst modesta och underbyggda förslag och funderingar från politiker som Nyamko Sabuni och Tobias Billström demoniserades på olyckliga sätt.
Otrohet och positionsbyten är politikens starkaste utvecklingsfaktorer. Så är det på gott och ont. Och i politik likt som i livet i stort så får vi ta det onda med det goda.
Det onda och oroande i sammanhanget är hur ett uppstickarparti som SD kan få hela systemet att gå i baklås. Helt plötsligt kastas all visdom överbord. Den som säger de mest självklara saker som att antalet migranter från fattigare delar av världen har stor betydelse för integrationen i en rik och generös välfärdsstat; den personen klassas som typ halvrasist. Medan personer som blundar för varje uppenbar målkonflikt premieras och godhetsupphöjs.


Ängsliga och osäkra politiker utgör stora risker för demokrati och folkstyre. Pontus Mattsons dokumentär är på många sätt ett debattinlägg för vikten av att ständigt samtala om de svåra sakerna.
Personligen tycker jag att det är lätt obehagligt att se på hur även de politiker och partier som empiriskt står för förnuft och balans lånar sig till extrema drev och flockbeteenden.


Det slog slint i invandringsfrågan, så kan man nog sammanfatta det hela. Jag hoppas att skräcken för Sverigedemokraterna inte ska blockera öppen och underbyggd diskussion framöver. Socialdemokraterna behöver i det avseendet göra betydligt mer än idag. Det duger inte att hoppas på att Moderaterna under Ulf Kristersson ensamt och lite under radarn ska återföra sans och balans till invandringspolitiken.

 

Det är ett illavarslande tecken att migrationsministern Heléne Fritzon i Ekots Lördagsintervju nyligen hade det så oerhört svårt att stå upp för en reglerad politik. Hon fick det att låta som att S egentligen ville ha något helt annat än tidsbegränsade uppehållstillstånd och uppstramade försörjningskrav. Vilka är det hon visar hänsyn till med dylika uttalanden; den försvinnande minoritet av aktivister som anser att diskussioner om volymer är uttryck för rasism? Är partiet så försvagat att LO-medlemmarnas sunda förnuft i bland annat dessa frågor inte längre har någon betydelse?
Widar Andersson

Ropen om rasism vändes till stolthet

WidarDirekt I ett antal artiklar har Folkbladet granskat händelserna på ett av Svenska kyrkans konfirmandläger i Söderköping S: t Anna församling som ledde till att en ung man dömdes för sexuellt ofredande förra veckan.

Saken har många bottnar som gör den högaktuell och intressant ur flera perspektiv.

Det mest uppseendeväckande är hur kyrkan lokalt har hanterat situationen då en 14 årig flicka på konfirmationslägret berättade för kyrkans medarbetare att den unge mannen utsatt henne för sexuella trakasserier och ofredanden. Flickans föräldrar underrättades inte om det inträffade. Någon polisanmälan gjordes inte. Att den unge mannen tilläts ligga i flickornas rum under konfirmationslägret är naturligtvis mycket märkligt. Att mannen var muslim på ett kristet konfirmationsläger tillför ytterligare en dimension som naturligtvis har betydelse.

 Mer att läsa: Biskopen: Förlåt oss.

Den unge mannen från Afghanistan har tidigare varit asylsökande men befinner sig nu enligt tingsrättens dom ”olovligen i landet”.  Efter domen i tingsrätten publicerade den unge mannen en text på sin Facebooksida där han beskrev sig som oskyldig och att motivet bakom dessa anklagelser var att ”smutskasta” honom. Han anklagar alltså den 14-åriga flickan för att ljuga och hitta på därför att hon – och kanske andra – vill smutskasta honom.

Hundratals till synes vuxna kvinnor bedyrade snabbt sin tilltro till honom på Facebooksidan – innan mannen raderade sidan – och föll således även de in i anklagelseakten mot den 14-åriga flickan. 

Folkbladets nyhetschef och reporter Malin Perk har gjort ett mycket gott journalistiskt arbete i det här sammanhanget. Hon har ställt raka frågor om relevanta saker och hennes artiklar har rönt stor uppmärksamhet i hela Sverige.

Hon har – vid sidan av mycket uppskattning - också fått ta emot mycket oförskämdheter och dumheter från människor som tycks anse att det är ”rasistiskt” att skriva om sådant här.

I ett inlägg på WidarDirekt pekade jag på att Kyrkan har ”gått vilse bland flickor och asylsökanden.” Samma vilsenhet och rädsla för att tala om samtidens delvis nya konflikter speglas också i de besvär som radikaler i exempelvis Vänsterpartiet har och har haft att förhålla sig till hedersbrott där invandrarmän från muslimska länder förtrycker, misshandlar och ibland till och med mördar unga kvinnor. Feminismen kolliderar med invandringssnällismen på ett olyckligt sätt. Liknande vilsenhet är pådrivande faktorer hos de vuxna människor som av iver att framstå som toleranta och modernt invandringsvänliga hyllar en sexdömd ung man som olovligen befinner sig i landet. Och som gör detta utan att – hoppas jag i vart fall – ens reflektera över att de samtidigt anklagar en 14-årig flicka för att vilja ”smutskasta” den unge mannen genom falska anklagelser.

Vilsenheten finns också i det egna skrået, det bör inte heller förtigas. Jag känner därför stor stolthet över att vara chefredaktör på Folkbladet när vi utan ängslighet och med stor varsamhet rapporterar rakt och utan krusiduller om svåra och känsliga konflikter och händelser som är relevanta samtalsämnen för i stort sett alla medborgare. Jag är också stolt över att vara chef  för journalister som Malin Perk som är beredd att utsätta sig själv för obehag och mobbens attacker för att göra ett bra journalistiskt arbete. Slutligen är jag denna dag stolt över att vara medlem i Svenska kyrkan.

 

Martin Modéus är biskop i Linköpings stift. På tisdagskvällen publicerade biskopen ett uttalande med anledning av händelserna på konfirmandlägret. Biskopen konstaterar att kyrkan ”brustit” på flera punkter.

Jag har stort förtroende för biskopen. Jag upplever honom som en man som har ordning och reda på sina värderingar. Som förstår att Svenska kyrkans öppenhet för flyktingar är en  självklar sak medan vaktslåendet om barns och ungdomars trygghet och frid på kyrkans verksamheter  är en annan självklar sak. Att tiga och tysta ner händelser i den ena saken av ängslighet för att det ska skada bilden av den andra saken; det tror jag inte ligger för biskopen.

(Nedan Martin Modéus uttalande i sin helhet.)

Widar Andersson

 

 Uttalande av Martin Modéus

I förra veckan föll domen mot en ung man från Afghanistan, som deltagit som assistent vid ett konfirmandläger i Söderköping S:t Anna församling i november 2016 och där sexuellt ofredat en av konfirmanderna.

Domen och omständigheterna kring händelsen gör att kyrkan måste ta en titt i spegeln och fråga sig om vi lever upp till de förväntningar människor med rätta har på oss. Kyrkans konfirmandverksamhet måste självfallet alltid vara en trygg plats, där unga människor ska kunna utvecklas i trygghet och säkerhet. Att ett brott kunnat begås mot en konfirmand är ett hot mot det löfte vi ger alla konfirmander, och deras föräldrar. Det är djupt tragiskt och får inte inträffa.

Det skedda ger alltså anledning till självprövning för kyrkans del. Jag har samtalat med kyrkoherde Ola Linderoth och vi är eniga om att formerna för konfirmandundervisningen måste granskas noga. Konfirmandtiden ska vara ett ”tryggt rum” för de unga – och för deras föräldrar. Självklart innebär detta, till exempel, att på kyrkans läger ska flickor och pojkar, oavsett ålder, sova i olika rum. Något annat är otänkbart.

Domen och omständigheterna kring händelsen gör att kyrkan måste ta en titt i spegeln och fråga sig om vi lever upp till de förväntningar människor med rätta har på oss

Vid misstanke om brott ska polisanmälan ske, detta är sedan länge den självklara policyn i Linköpings stift. Framför allt ska föräldrarna också underrättas omedelbart om deras barn har farit illa. Inget får tystas ner. Konfirmander ska mötas av ett professionellt stöd redan om det föreligger misstankar om ofredande. På flera punkter har det brustit här.

Den nu dömde mannen deltog som assistent på lägret. Det är i och för sig ingen dålig idé att en ung person som är intresserad av kristen tro får vara med på ett konfirmandläger för att lära sig mer. En åldersskillnad kan motivera anpassade uppgifter, till exempel en assistentroll.

(Självklart ska dock en person i den rollen aldrig ha någon form av lägeransvar eller ansvar för undervisningens innehåll, och det hade han heller inte i detta fall).

Som Ola Linderoth tidigare meddelat kommer personalen i församlingen att genomgå särskild utbildning i arbetet mot sexuella trakasserier. Jag kommer också att ta kontakt med övriga kyrkoherdar i stiftet för att se till att detta viktiga arbete ges utökad uppmärksamhet.

Tillsammans med Ola Linderoth ber jag flickan och hennes anhöriga om förlåtelse för vad de fått gå igenom.

Martin Modéus

Biskop i Linköpings stift, Svenska kyrkan

 

 

Vilse bland flickor och asylsökanden

WidarDirekt Folkbladet skriver idag om en asylsökande ung afghansk man som igår dömdes i Norrköpings tingsrätt för sexuellt ofredande mot en 14-åring flicka.  Tingsrätten skriver i sin dom” 18-åringens handlande har haft en klar sexuell inriktning” och framhåller att han hade ”uppsåt till gärningen.”

Övergreppet mot den 14 –åriga flickan skedde på ett konfirmationsläger med Svenska kyrkan. Mannen var med som ”hjälpledare” och därför att han ville lära sig mer om kristen tro.

Saken är mycket underlig. Två saker sticker ut. Dels har Svenska kyrkan en hel del att fundera på när det gäller värderingar och klarsyn.  Mycket tycks ha gått fel på en och samma gång. Kyrkan förefaller ha gått vilse bland konfirmander och asylsökanden.  Mannen tillåts ligga inne i de tonåriga flickornas rum. När flickan berättade för kyrkans medarbetare vad som skett så ordnades ett samtal mellan mannen och flickan. Efter samtalet ”verkade flickan förstående och tillmötesgående mot 18-åringen”, sa församlingspedagogen i polisförhöret. Flickans föräldrar underrättades heller inte.

Mamman till flickan säger i polisförhöret att församlingspedagogen tagit 18-åringen i försvar på ett sätt som antyder att pedagogen tankar sörjat ihop sig eftersom en ensamkommande ung man var inblandad. ”Vad är det för skillnad på om en svensk gör så här än om en afghansk kille gör så här”, ska pedagogen ha frågat enligt polisförhöret. Mammans kommentar är sund: ”Det är en helt sjuk fråga eftersom det är lika illa vem det är, ” säger mamman.

Den andra som sticker ut på ett oroande sätt är alla ”likes” och kommentarer som långt över hundra – mestadels kvinnor – lämnat på den dömdes Facebook sida där han i ett långt inlägg – strax efter Folkbladets publicering – bedyrade sin oskuld och förklarade sig oskyldigt dömd.

Mer att läsa: Prästen i församlingen i intervju med Folkbladet.

Jag fick Facebooksidan sänd till mig av en person. Det var verkligen skrämmande att läsa hur mängder utav vuxna kvinnor så reservationslöst tog parti för den sexbrottsdömde mannen. Flera av kvinnorna smutskastar på grova sätt den 14-åringa flickan. En Ann – Christine Jansson skriver till exempel: Små flickor med långa ögonfransar kan ställa till ett helvete för grabbar, män.”

Flera andra inlägg går i samma grova stil.

Det kan vara enstaka freaks. Sådana finns överallt. Det riktigt oroande är därför alla de ”snälla och goda” kvinnor som synbart utan att reflektera tar ställning för den sexdömde och därmed mot den 14-åriga flickan.

Jag förväntar mig inte att de som gillar honom plötsligt skulle vända honom ryggen. Så skulle inte jag göra om det var en vän till mig som dömts. Men en stunds eftertanke och vuxen erfarenhet borde ha fått merparten av de som kommenterat att hålla sig lite kortare och mer behärskat.

Här finns ett brottsoffer och här finns en dömd person.  Skrämmande att se hur den goda sidan rusar fram till stöd för den dömde mannen och vänder ryggen åt offret. Och som sagt. Kyrkan har en hemläxa att göra. 

(Den dömde mannens Facebooksida raderades tidigt på torsdagen)

Widar Andersson

 

Agenda: Drömmen lever om de stora

WidarDirekt Partiledardebatten i Agenda började pang på rödbetan med en duell mellan statsminister Stefan Löfven och moderatledaren Ulf Kristersson. Ämnet var det breda grundläggande ”välfärd och jobb”.  Läsarna av dessa rader bör känna till att min utgångspunkt i politiken är en önskan om att S och M tillsammans ska ha en bra bit över 50 procent av valmanskåren. Då finns det stora möjligheter för stabila och kloka lösningar i tunga frågor framöver. Hur det blir med den saken återstår att se.

Duellen mellan Löfven och Kristersson – lämpligt klädda i röd respektive blå slips – visade på en samsyn i ambitionen att förstå och erkänna de båda bilderna av svensk verklighet som gäller. Å ena sidan superbra för de allra flesta med nödvändiga kunskaper och färdigheter – typ kunna svenska språket – och å andra sidan superdåligt för de som saknar dessa kunskaper och färdigheter.

Stefan Löfven har en stark poäng när han envetet påtalar att det är parterna på arbetsmarknaden som ska förhandla om sådant som lägre ingångslöner med mera. De förslag som varit uppe från de borgerliga partierna om lagstiftning för lägre löner är en återvändsgränd.

Ulf Kristersson är samtidigt stark i argumenten när det gäller behovet av ett bidragstak och nödvändigheten av att inte blunda för hur socialbidragsberoendet riskerar att bli manifest för hundratusentals människor med svag position på arbetsmarknaden. En mix mellan Löfven och Kristersson känns angelägen.

Jimmie Åkesson (SD) talade klokt och nyanserat om behovet av att kvalificeringsregler införs i flera välfärdssystem.  Det han talar om införs också gradvis, till exempel i föräldraförsäkringen. Framöver är det dessutom viktigt att se över även andra delar av den generösa välfärdsstatens förmånssidor.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt ägnade sig åt obehagliga personpåhopp på Ulf Kristersson. Jag har så otroligt svårt för den där vänsteragendan där personangrepp anses legitima eftersom de gagnar det ”höga” ändamålet.

Gustav Fridolin från Miljöpartiet hade ingen vidare kväll i mina ögon. I vart fall inte den första timmen. I sin iver att höras och synas så mycket som möjligt återföll han i gamla och bortstötande MP-synder. Han uppträdde arrogant och översittaraktigt. Hans angrepp på de borgerliga partierna för att använda arbetslöshetskrisen bland utrikes födda för att sänka lönerna för alla svenskar, var rent beklämmande.

Under debatten blev det alltmer tydligt att Socialdemokraterna behöver befria sig från blocket med V och MP. Socialdemokraterna – väl företrädda av Stefan Löfven – har väldigt lite gemensamt med det ytterkantsspringande som MP och V ägnar sig åt inför valåret.

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor påminde om Gustav Fridolin när det kom till grader av desperation. KD: s opinionsläge är – likt MP: s – ingen munter läsning. Jag är dock tveksam till att det är rätt medicin att likt Ebba Busch Thor alltid tala om hur många miljarder kronor som partiet satsar på äldreomsorg; alldeles oavsett vad ämnet för debatten var.

Annie Lööf ger ett stabilt och betydligt mindre flåshurtigt intryck än i tidigare debatter. Hon var nog den som agerade med mest självförtroende under partiledardebatten i Agenda. Ulf Kristersson kom bort lite från och till. I de inlägg han gjorde märktes tydligt att han framförallt vill diskutera sakligt om de problem som finns i samhället. Förhoppningsvis håller han i sin stil och attityd under dagarna som kommer.

Jan Björklund hade ingen jättebra kväll. Det måste man inte alltid ha. Det vet Björklund. Han är veteranen i sammanhangen. Han känns dock inte lika vass och klarspråklig som tidigare. Vi får väl se hur det rullar på under valåret.

Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor ägde avslutningen av debatten. Ämnet var sjukvård. Men det som orsakade laddningen var dels Åkessons klartext om det absurda i att de borgerliga partierna inte kan eller vågar tala med SD trots att de har ungefär samma politik på vissa områden. Dels glänste Ebba Busch Thor när hon pressade Jimmie Åkesson om varför han inte har bättre ordning på sin riksdagsgrupp än vad han har.

Stefan Löfven har ett öppet sinnelag. Han försvarade i ett replikutbyte med Jonas Sjöstedt behovet av blocköverskridande samarbeten framöver. Löfven behöver dock fila på sina argument på varför han vill hänga av ytterkantspartierna för en bättre regering. Så fort budgeten är klubbad i riksdagen i början på december så räknar jag med att Stefan Löfven kan frigöras.

Kvällens mest framgångsrika aktörer är svåra att utse. På ett sätt Annie Lööf som är alltmer stabil och säker och förtroendeingivande. På andra sätt tycker jag att Stefan Löfven som statsminister hade en bra kväll. Det hade också Jimmie Åkesson som agerade sansat och utan överdrifter. Ebba Busch Thor blixtrade till på slutet. Ulf Kristersson är säkert hyfsat belåten han också; hans sakliga och vuxna uppträdande bör kunna nå fram till en större publik om han orkar hålla i sin attityd. Där har vi vinnarna enligt mig. Känner glädje över bredden i svensk politik. Det borde gå att få till bra och rationella regeringar utifrån detta.  

Och såväl Kristersson som Löfven gjorde vad de kunde för att hålla liv i förhoppningarna om att "de två  stora" lyckas utmana tidens tand och förbli stora i den meningen att de säg samlar i vart fall 55 procent av väljarna tillsammans. Det ger stabilitet åt politiken i Sverige. Vilket är viktigt för oss alla i ett så politiskt land som Sverige. 

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar