Widar Andersson

Widardirekt

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

Kristersson och Busch Thor befriar Löfven

WidarDirekt Moderaterna och Kristdemokraterna gör nu det drag som kan göra valet 2018 betydligt mer intressant. Genom att gå fram tillsammans och fullfölja misstroendet mot Peter Hultqvist – där även SD finns på samma sida – visar de på ett möjligt regeringsalternativ med lite norsk lutning. M och KD i Rosenbad med 25 procent tillsammans och SD i riksdagen med 25 procent är inget fantasifoster om vi tänker ett år framåt.

Alliansen är död som regeringsalternativ. Det har den varit väldigt länge. Det vi ser nu där KD och M går åt ett håll och C och L åt ett annat är snarast ett uttryck för att Alliansen nu också är vederbörligen begravd på ett nyktert och sakligt sätt.

 Mot den bakgrunden är det märkligt att till exempel den gode Tomas Ramberg på Sveriges Radio bygger hela sin analys av att det skedda är ett stort nederlag för Alliansen.

Mer att läsa: Skolan ska vara ojämlik.

Ska KD ha en chans att få moderata stödröster – vilket nästan alltid krävs för att sitta kvar i riksdagen – så måste KD vara lojalt med M i tunga frågor. Vilket de är nu.

M, KD och SD kommer att förlora misstroendeomröstningen mot Hultqvist. Det är i sak bra. Peter Hultqvist är en bra försvarsminister som inte bör sluta som ett bondeoffer i ett politiskt spel. Men det är en bisak i detta drama.

Mer att läsa: Arbetslöshet på låtsas.

Moderaternas tillträdande partiledare Ulf Kristersson tar nu Anna Kinberg Batras januariinsats ett steg vidare. Det handlar vad jag förstår inte om förhandlingar eller samtal mellan SD och M. Det handlar däremot om att visa upp ett möjligt regeringsalternativ för alla som kan räkna mandat.

Upplägget vid den kommande förtroendeomröstningen om Hultqvist visar att det plötsligt finns hotfulla utmanare mot Stefan Löfven och Socialdemokraterna.

Alliansen hade aldrig utmanat S. Men nu kan vad som helst hända.

Det är i grunden mycket positivt att politikerna på det här viset knyter an till verkligheterna. Pressen ökar på S att närma sig Centern och Liberalerna och kanske Miljöpartiet för att kunna matcha M och KD i nästa val.

Vilket jag ser fram mot. Socialdemokraternas undfallenhet mot Vänstern har varit plågsam att genomleva. Nu är den epoken slut. Tack för det! Socialdemokraterna har definitivt chansen att kunna utmana M, KD och SD.

Widar Andersson

 

Skattesänkning som heter duga!

WidarDirekt Regeringen sänker skatten på pensioner med sammanlagt 4, 4 miljarder kronor. Bortser vi från de stora och extra statsbidragen till kommunerna så är skattesänkningen på pensionsinkomster budgetförslagets enskilt största satsning.

Den S-ledda regeringens politik innebär att skatten på pensioner upp till 17 000 kronor i månaden sänks ner till de jobbskattenivåer som den tidigare borgerliga alliansregeringen införde för arbetsinkomster.

Det är ett bra förslag. Skattesänkningen ger i vissa fall så mycket som 410 kronor mer i handen för människor med låga och halvlåga pensioner. Politiskt är det också både kul och intressant att Socialdemokraternas största budgetsatsning är ett slags repris på den forna Alliansens jobbskatteavdrag.

I retoriken under alla år har det ju ofta låtit som om den förra regeringen höjde skatten på pensioner. Vilket de faktiskt inte gjorde. Däremot sänktes inte pensionsskatten när skatten på arbetsinkomster togs ner genom ett antal jobbskatteavdrag.

Att Alliansen gjorde på det viset hängde förstås ihop med den dominerande politiska profilen där Moderaterna som det nya arbetarpartiet gick i spetsen för att det ska löna sig bättre att arbeta.

Nu skulle man kunna säga att Socialdemokraterna tar vid där Moderaterna slutade. Vilket är intressant.

Jag tycker mig ana en socialdemokrati som börjar hitta formen. Trots det envisa upprepandet av att ”skattesänkningarnas tid är förbi” så kan partiet drämma till med en så pass stor skattesänkning som kanske inte ens de borgerliga fått ihop i sina budgetmotioner som kommer inom 2-3 veckor. Det bådar gott. Här finns inga ideologiska hangups och/eller oomkullrunkeliga spärrar.

Människor med pensionsinkomster är att gratulera. Och S är att gratulera till ett reformförslag som välbehövligt breddar intrycket av hur partiet tänker och agerar.

Widar Andersson

Mitt förflutna med Ulf Kristersson

WidarDirekt Ulf Kristersson tycks nu äntligen få pröva vingarna i något stort uppdrag. Stämman inom Moderaterna är förvisso ännu fyra veckor bort. Men som det sägs inför de stora börsbolagens bokslutsrapporter så har ”marknaden” redan räknat in Kristersson som ny partiledare för M.

Innan jag går vidare vill jag vara öppen med att jag och Ulf Kristersson har ett förflutet. 1995 – då vi båda var riksdagsledamöter – gav vi tillsammans med den dåvarande centerpartisten Dick Erixon ut boken ”Ett brutet löfte” på Timbros förlag. Den lilla boken har väl aldrig legat särskilt högt i Nobelprisspekulationerna. Men helt oäven är den inte även nu 22 år senare.

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare med viss S-lutning anmälde boken i Svensk Tidskrift med de här orden:

”Poängen hos Kristersson, Andersson, Erixon är att demokratin måste återskapas, att politiker och medborgare måste hitta nya länkar får att kunna kommunicera med varandra. Det behövs ödmjukhet och en insikt om att Sverige kommit till vägs ände. Boken kan ses som ett exempel på att socialdemokrater och moderater kan samarbeta, åtminstone om det finns en centerpartist med i gänget. Att det skulle vara något for de nuvarande partiledningarna är naturligtvis inget att hoppas på, men nya tider kommer.”

Svensk inrikespolitik och parlamentarism är väl på sätt och vis nära den där ”vägänden” nuförtiden. Sedan Sverigedemokraterna på allvar etablerade sig som ett stort parti i riksdagen har de gamla styrelsevägarna tagit slut. Såväl S remarkabla enpartistyre som den borgerliga Alliansen har gjort sitt för stunden. Sverigedemokraterna (där för övrigt den tredje författaren Dick Erixon numera huserar som redaktör för tidningen ”Samtiden”) utgör heller inget regeringsalternativ.

Riksdagspolitikerna har prövat och provat sig fram för att kunna hantera det knepiga läget. Decemberöverenskommelsen – som fortfarande gäller trots att den är nedlagd sedan länge – ger största ”partikonstellation” rätten att få igenom sin budget.

Moderaternas avgående partiledare Anna Kinberg Batra öppnade upp spelplanen när hon i januari i år meddelade att M inte längre tänkte blunda för att det fanns sverigedemokrater i riksdagens utskott. Det skulle ”samtalas” med dessa i lämpliga frågor för att på så sätt mobilisera den bastanta majoritet i riksdagen som ingår i oppositionen.

Det blev ett väldigt ståhej om detta förstås. Vänsterns och liberalernas politruker och politiker gick igång och tjoade om att M nu ville regera ihop med nazister. Även många inom Moderaterna kände sig obekväma med utvecklingen. M tappade mycket opinionsstöd till Centerpartiet och till Soffan.

Nu träder Ulf Kristersson in på vägen. Han fortsätter på den av Anna Kinberg Batras inslagna vägen genom att ta två steg bakåt och ett steg fram. Han säger i min ”översättning” att ”Nej vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med SD vare sig i utskotten eller någon annanstans. Men jag kommer inte att förbjuda dem att rösta på våra förslag.”

Vilket betyder att efter nästa val så finns det goda möjligheter/risker för att SD: s röster i riksdagen kommer att ha stor betydelse för vem/vilka som styr i landet.

Det är ett bra besked av Ulf Kristersson. Inte bra därför att jag går och drömmer om en borgerlig regering med SD-stöd. Utan bra därför att jag varmt uppskattar alla seriösa försök att putta svensk inrikespolitik upp på nya vägar med nya majoriteter. Ulf Kristerssons besked är också bra eftersom det borde pusha på Socialdemokraternas förnyelse rejält.

Moderaterna under Ulf Kristersson kommer nämligen inte längre att tvinga ihop S med V för att skapa den största ”partikonstellationen”. Istället kommer riksdagens majoritet att tala och styra. Vilket betyder att Socialdemokraterna så snabbt som möjligt behöver släppa vänstersargen och ge sig ut i den riktiga politikens frågor och reformutmaningar igen. Det ser jag fram mot.

Ulf Kristerssons besked öppnar upp politiken; det skapas möjligheter och tillfällen för djärva och vältimade politiker. En lång rad av möjliga konstellationer öppnar sig efter nästa val.

Min favorit är fortfarande S och M; gärna – för att tala med Stig-Björn Ljunggren – med en centerpartist i gänget.

Widar Andersson


Rekord i politiskt ansvarstagande

WidarDirekt Den gångna helgen bjöd på två offentliga inslag i den pågående politiska affären om lagbrotten på Transportstyrelsen.

På lördagen framträdde försvarsminister Peter Hultqvist i Ekots ”Lördagsintervju” i Sveriges Radio. På söndagskvällen meddelades att statsminister Stefan Löfvens närmaste medarbetare på statsrådsberedningen statssekreteraren Emma Lennartsson fick lämna sitt jobb i regeringen med ”omedelbar verkan.”

Orsaken till Lennartssons avgång var enligt uppgift att hon underlåtit att föra vidare viktig information om händelser på Transportstyrelsen.

Peter Hultqvist lever även han under hotet om att tvingas avgå. Riksdagsmajoriteten planerar en misstroendevotering mot försvarsministern om ett par veckor.

Lördagsintervjuns programledare Monica Saarinen grillade försvarsministern med frågor om vad han vetat om och om hur han agerat utifrån det han vetat om i Transportstyrelsesaken.

Mer att läsa: Regeringens alla ryggar.

Peter Hultqvist gjorde ett stabilt intryck. Han balanserade i och för sig vid något tillfälle farligt nära gränsen till no go zonen ”Det här kan uppfattas som om jag försöker springa ifrån mitt ansvar.” Och sådant uppskattas inte. En politiker ska ta ansvar för det han/hon är satt att sköta. Vilket Hultqvist alltså gjorde i allt väsentligt.

Under Saarinens insatta och ofta kniviga utfrågning växte bilden fram av en försvarsminister som tagit ansvar för Försvarsmaktens del av härvan. När Hultqvist informerades så var Försvarsmakten redan igång med riksskademinimering när det gällde eventuella läckage av känsliga uppgifter som Tranportstyrelsens lagbrott kan ha inneburit.

När det gäller den allra känsligaste frågan om när och vad och hur statsminister Stefan Löfven informerats och agerat så markerade Hultqvist på goda grunder att det knappast var hans uppgift att tjänstgöra som något slags ”controller” av vilka statsråd och statssekreterare som talade med varandra om säkerhetsriskerna och polisförhören på Transportstyrelsen. Och det har han ju rätt i Hultqvist. Hans ansvar är primärt Försvarsmakten och det tycks som glasklart att försvarsministern har skött sina åtaganden i detta hänseende. Under några passager lät det som sagt som om risken fanns att Hultqvist skulle närma sig ett riskabelt flykt från ansvar beteende. Men det stannade vid ”nära”.

Monica Saarinen pressade Hultqvist med frågor om hans uppfattningar om den ”mörkläggning” av skälen till att regeringen tidigt 2017 skiljde generaldirektören från hennes arbete på Transportstyrelsen. Regeringens linje var att det fanns oenighet om hur arbetet skulle utföras på Transportstyrelsen. Vilket ju skulle kunna kalla det faktum att Säkerhetspolisen utredde myndighetens generaldirektör för brott med bäring på rikets säkerhet.

Peter Hultqvist ville inte tala om mörkläggning för sin egen del. Men efter några vändor fram och tillbaka sa han att det var hans erfarenheter att det bästa är att ”att säga som det är.” Så är det.

I och med Emma Lennartssons avgång så växer Transportstyrelseaffärens historiska dimensioner. Två avgångna statsråd, en avgången toppstatssekreterare och en avgången generaldirektör – måste med svenska mått mätt vara något slags rekord i ansvarstagande! Det vanliga brukar ju annars vara att typ inget händer.

Sakfrågan – en generaldirektör som begår uppseendeväckande och medvetna lagbrott och som erkänner dessa brott som hon sonar med böter – är nog ur ett sakligt perspektiv nog knappast värd att detta dramatiska ”ansvarstagande.” Men det är som det är med den saken.

Peter Hultqvist stärkte i mina ögon sina aktier genom sitt framträdande i Lördagsintervjun. Han har hållit god ordning på Försvarsmakten i denna fråga. Och han gjorde klart att uppdraget som controller på regeringskansliet inte ålåg honom som försvarsminister. Outtalat så sade han ju därmed också att den som verkligen är controller – statsrådsberedningen – inte har skött sitt jobb.

Vilket Emma Lennartsson nu har tagit ansvar för. Frågan är om det räcker? Peter Hultqvist kommer att klara sig igenom ekluten utan att tvingas avgå i närtid; den bedömningen gör jag fortfarande. Men det är inte säkert att mediegranskningen av vare sig statssekreterare och/eller statsrådsberedningen stoppar vid Lennartsson.

Ansvarstagandet kan svälla ut ännu mer.

Widar Andersson

 

 

Kinberg Batra har röjt mark för M

WidarDirekt Anna Kinberg Batra slutade med flaggan i topp. På fredagsförmiddagens pressträff där hon meddelade sin avgång höll hon ett trotsigt tal om den moderata politiken och om vikten av ett starkt och samlat moderat parti. Det kändes som om hon höll sitt bästa tal när hon inte var partiledare längre. På sätt och vis påminde Anna Kinberg Batras tal om Mona Sahlins anförande på det socialdemokratiska Förtroenderådet efter det att hon meddelat sin avgång. Sahlin var i och för sig mer självkritisk än vad Kinberg Batra var på pressträffen. Kinberg Batras starka tal kan dock uppfattas som självkritiskt i den meningen att trots all den goda politik hon talade om så har det inte gått så särskilt bra.

På pressträffen fick hon flera gånger svara på frågan om hon ångrade utspelet i januari i år då hon meddelade att det skulle ”samtalas” med SD i riksdagen; att det inte längre skulle låtsas som om SD inte fanns. Efter det framträdandet kom ett opinionsras – till Centerpartiet främst – och kritiken från den församlade änglakören i politik och media var oförsonlig.

Kinberg Batra medgav att saken var dåligt kommunicerad och dåligt förankrad. Men i själva saken backade hon inte. Vilket heller inte nästa partiledare bör göra. Det kommer säkert att ta några år till av gnuggande av opinionen. Men nu när skadan så att säga redan är tagen så vore det tokigt att avbryta processen. Alternativet är ju att stanna kvar i Decemberöverenskommelsens dimma och det kan inte locka någon hugad och duglig efterträdare att träda till med sådana mandat. Anna Kinberg Batra har röjt mark för en möjlig väg mot regeringsmakten för M. Så är det.

Nu kommer en extra partistämma att välja en ny partiledare och flera andra nya i partiledningen. Ulf Kristersson är det namn som nämns oftast, Och det är ett bra alternativ. Men nu väntar några spännande dagar och kanske veckor innan vi vet hur M tänker fixa till klädedräkten inför valet.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar