Widar Andersson

Widardirekt

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

Det osannolika kan inte uteslutas

WidarDirekt Politik är en ordbransch. Politik handlar därför till mycket stora delar om att få till orden så rätt och bra som möjligt då det skrivs propositioner och lagtexter, då politikerna valtalar, debatterar, skriver artiklar och intervjuas och då positionsförflyttningar i viktiga frågor meddelas.


Strax före jul höll Försvarsberedningen – en kommitté där alla riksdagens åtta partier ingår – en pressträff om sina ställningstaganden så långt. Försvarsberedningen är en institution i svensk politik; det är i denna kommitté som svåra och tunga frågor bereds, gnuggas och förhandlas mellan partierna och mellan regering och opposition. Det finns en stark strävan efter enighet – i vart fall mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna – i säkerhets – och försvarspolitiska ärenden av stor vikt.


Ordförande i beredningen är Björn von Sydow; en aktad och senior socialdemokrat som utöver uppdrag som försvarsminister, riksdagsledamot och talman har tjänstgjort som en akademisk och intellektuell grå eminens inom partiet.

Mer att läsa: Kristersson får nog rätt.


Vid pressträffen talades om hot och risker mot Sverige i ett brett perspektiv. En uppmärksammad del av Försvarsberedningens budskap var att partierna – utom Vänsterpartiet – var överens om att förändra riskbilden för ett militärt angrepp mot Sverige.

Idag gäller – efter riksdagsbeslut på förslag från den förra Försvarsberedningen – att dylika angrepp beskrivs som ”osannolika”. Enligt Björn von Sydow anser Försvarsberedningen nu att risken för militärt angrepp ”inte kan uteslutas.”
Förändringen av dessa ord är inte något som bör fnysas bort som en ”lek med ord”. Detta är politik av hög klass.

Sjupartiuppslutningen betyder dock inte att partierna och politikerna alls behöver ha samma motiv.
Somliga partier – framförallt S skulle jag tro – ville göra en liten positionsförflyttning nu för att kunna känna av hur opinionen utvecklas fram tills det våren 2019 är dags för Försvarsberedningen att presentera en samlad säkerhetspolitisk analys. Om formuleringen ”inte kan uteslutas” sätter sig hos medborgare och partister så innebär det acceptans för ytterligare steg – högre prioriterade försvarsanslag och än närmare samarbete/kanske medlemskap i Nato – från 2019 och framåt.


För de borgerliga partierna finns säkert motivet att använda den förhöjda riskbeskrivningen som en murbräcka för medlemskap i Nato; ett krav som förenar alla fyra partierna numera. För SD antar jag att lusten att skilja ut sig från Vänsterpartiet – de är ju båda mot EU och Nato – har haft stor betydelse som motiv.


Björn von Sydow har inte använt några ”stora ord” för att förklara varför ”inte kan uteslutas” har ersatt ”osannolikt”. Dels har han sagt att det är en ”tydligare” skrivning, dels har von Sydow mer skämtsamt sagt att ett frasbyte gör att Försvarsberedningen slipper att ge sig in i sannolikhetslärans vindlande argumentationslinjer. Men fakta kvarstår. S har under eget ordförandeskap gått med på att ändra riskbedömningen. Det ordskiftet betyder något. Den saken är klar.


Dagens Nyheters Mikael Holmström visade på söndagen 14 januari att UD – där Margot Wallström är chef – gett ut en egen, och felaktig, beskrivning av beredningens rapport. Det framgår av ett ”Lines to take”, det vill säga talepunkter eller språkregler, utfärdade av UD. Dokumentet har rubriken ”Med anledning av försvarsberedningens rapport om totalförsvaret, för eventuella samtal på stationeringsorten”.


Jag kan inte värdera den nyheten. UD har väl egentligen bara klargjort att den tidigare hållningen – osannolikt med militärt angrepp mot Sverige – gäller in till den dagen då och om riksdagen fattar ett annat beslut. Så är det. Med tanke på det lågintensiva kärnvapennatobråk som Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist utkämpar i regeringen så kanske UD borde ha varit lite försiktigare med orden.


Jag tror att Socialdemokraterna kan hamna lite onödigt mycket på defensiven när de försöker negligera Försvarsberedningens ordbyte som något ”oförhandlat” som statsminister Stefan Löfven sas i Sälen på Folk och Försvar på söndagen. Visst fattas de formella besluten av riksdagen och visst sker det först 2019; men formalistiska invändningar kan förvirra i debatten. S kan inte i längden komma undan en intern politikförändring i synen på Nato. Den processen kan inte tillåtas bli alltför utdragen. Moderatledaren Ulf Kristersson har höjt insatserna i frågan när han talade i Sälen på söndagen.


Apropå ordens betydelse så sa Kristersson att viktiga beslut som till exempel om medlemskap i Nato ska helst inte tas med knapp majoritet. Men sådana beslut kan å andra sidan heller inte i längden stoppas av en knapp minoritet. Vetot kan vara på väg att rulla bort från Socialdemokraterna.

Widar Andersson

 

Unikt för SD i Norrköping

WidarDirekt Reidar Svedahl är kommunalråd för Liberalerna och är med och styr Norrköping tillsammans med Lars Stjernkvist (S) och Karin Jonsson (C) och Eva-Britt Sjöberg (KD). Svedahl och partiets ledande östgötska riksdagskandidat Juno Blom – med ett stolt renommé som expert och aktivist när det gäller hedersvåld – bjöd på onsdagskvällen in till en manifestation för tolerans och religionsfrihet i Karl Johansparken i Norrköping.

Sådana manifestationer är långtifrån ovanliga. Runt om kring i landet i stora och små städer och samhällen är det alls inget ovanligt att religiösa organisationer och traditionella partier i samverkan med Svenska kyrkan och muslimska/judiska föreningar tänder några facklor och drar en lans mot rasism och annat elände.
Det speciella med manifestationen i Norrköping var att Liberalerna bjudit in brett. I den digra talarförteckningen ingick även Darko Mamkovic som är ledare för Sverigedemokraternas tiohövdade grupp i fullmäktige. Mig veterligt är det första gången som SD bjuds att medverka vid sådana här evenemang.


Det är nog ingen slump att det var två fritänkande och partipolitiskt oerfarna personer som Reidar Svedahl och Juno Blom som arrangerade manifestationen. I mina ögon gjorde de helt rätt.
Linda Snecker är riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Hennes medverkan vid manifestationen i Norrköping underbyggde min känsla av att Liberalerna gjort rätt.


Snecker sade sig skämmas över Liberalerna som bjudit in SD till manifestationen. Hon berättade från scenen att hon under tio års tid som ”socialist och feminist” medverkat vid manifestationer mot rasism av olika slag.
Det har hon säkert gjort. Snecker och en mängd andra radikaler har mer än gärna läst dikter, sjungit sånger och agiterat mot Sverigedemokrater under det senaste decenniet. Resultatet är – sagt med flera lager av understatement – inte särskilt imponerande. Sverigedemokraterna är mer än dubbelt så stora som V och när det gäller asylpolitiken så är skillnaderna mellan SD och S och M försumbara. Vänsterns onyanserade motstånd är verkningslöst i det stora hela.                                                                                                                                                                                                                              Det slags intolerans och självförhärligande som Linda Snecker förkroppsligade på mötet i Norrköping är ett intressant tecken i tiden. Vänsterpartiet får sannerligen se upp så att de inte marginaliseras än mer. Ska vänstern kunna vara relevant för fler än några procent testuggare så får de passa sig för de von oben och förbudsattityder som Linda Snecker stod för. Varför skulle Sverigedemokraterna förbjudas från att tala på möten om tolerans och religionsfrihet när Vänsterpartiet betraktas som självklara vid sådana tillställningar? De historiska rötterna är inte insmickrande hos något av partierna.
SD: s gruppledare Darko Mamkovic talade precis efter Linda Snecker. Mamkovic som sannerligen inte är någon erfaren politiker klarade sig med den äran. Han kommenterade inte Sneckers utfall med ett ord utan sa några saker som lät ungefär som om han varit vilken ordinär partist som helst.
Normaliseringen av SD är oundviklig i och med att åren går.

Widar Andersson

 

Klassisk kompromiss på lösan grund

WidarDirekt Saken med de ensamkommande puttas nu antagligen ytterligare ett par år eller så framåt i tiden. Överenskommelsen mellan S och MP innebär att ungdomar som rätt eller fel uppgav att de var underåriga när de registrerade sig som asylsökande före 24 november 2015, som studerar – eller som avser att studera – och som väntat mer än 15 månader på att få svar på sin asylansökan ska få tillfälliga uppehållstillstånd.  

Samtidigt meddelar regeringen att den individuella asylprövningen ska fortsätta och att åldersbedömningarna ska fortsätta.

Frågan har därmed "hanterats" såsom då och då sker i det politiska.

Går saken igenom riksdagen så betyder det att ännu en pappersprodukt i dessa för partierna så svåra frågor har sett dagens ljus. Tobias Billström, tidigare migrationsminister under rekordlånga åtta år,  sammanfattar kritiken kort och koncist på sin facebooksida. Han påminner om ett liknande upplägg 2005 då Miljöpartiets med Gustav Fridolin pressade regeringen Persson att gå med på en lag som skulle ge asylsökande som fått vänta länge på besked rätten att stanna i Sverige.

 

Mer att läsa: Åkesson ökar trycket om invandringen.

 

Lagförslaget var urdåligt och strimlades i Lagrådet, röstades igenom riksdagen, blev ett fiasko. ”Alla som skulle få stanna” blev till väldigt få som fick stanna.

Nu tycks Miljöpartiet vara på väg att få igenom ännu en låtsaslagstiftning. Den här gången är det gymnasiestudier – och eventuellt andra studier på Komvux med mera? – som ska få ge rätten att stanna i Sverige på det allmännas bekostnad.

Tobias Billström konstaterar klokt: "Gör inte lagar som inte är rättsäkra. Ge sjutton i att skapa asyllagar som bygger på tidsgränser istället för skyddsbehov. Håll på asylrätten och dess krav på att den som fått avslag skall lämna."

 

Gymnasielärare ska inte avgöra om folk ska få uppehållstillstånd i Sverige eller inte. Asylansökningar ska behandlas som asylansökningar. Risken för en rättsosäker sörja är uppenbar. Jag har faktiskt lite svårt att förstå varför det är så viktigt för S att regera med MP ända fram till valdagen? Det kan väl inte ha något egenvärde så här dags i mandatperioden? Det hade varit bättre för S, för sakfrågan och för alla direkt inblandade i sakfrågan att hålla fast vid en strikt och rättssäker asylprocess.

Ur ett annat perspektiv är det vi ser en klassisk kompromiss med S-prägel mellan två parter som inte har särskilt mycket gemensamma intressen.  S passar på att slänga in EBO – frågan om asylsökandens rätt att ordna eget boende – i kompromissen. MP släpper sitt motstånd mot att skärpa EBO; vilket är bra i sak. Det som ska utredas är hur något slags mer ”värdigt” eget boende kan införas i lagboken? ”Värdigt” är en omskrivning för möjligheten att kunna stoppa/begränsa eget boende i till exempel Södertälje, Norrköping och  Borlänge; orter som redan har stora ekonomiska och sociala bekymmer med den stora asylinvandringen.

Politik är inte alltid så snyggt. Det har jag respekt för. Kompromissen som nu ska avgöras/förädlas i riksdagen hör till de osnyggas krets. Några tusen ungdomar kommer att få vänta ännu några år innan de får sitt nej; det är den sakliga kontentan. Vilket inte är politiskt superdramatiskt i sig. Men det kan sporra flyktingsmugglare och stora mängder folkvandrare som ser att regeringen är vek. Vilket inte är bra på något sätt.

Widar Andersson

 

Åkesson ökar trycket om invandringen

WidarDirekt Sverigedemokraterna håller landsdagsmöte i Norrköping. Jag är där. Det märks tydligt att konkurrensen i invandringspolitiken har hårdnat.  På fredag 24/11 inleddes förhandlingarna med en film där partiledaren Jimmie Åkesson var speaker till bilder som visade på ”massinvandringens konsekvenser” och med ett tal av riksdagsgruppledaren Mattias Karlsson. Filmen är en tuff och Trumpaktig attack på S, på M och på media. Anklagelsen mot det ”socialliberala etablissemanget” i Karlssons tal gick framförallt ut på att det bara handlade om retoriska blomster. Medan ”Sex nya Rinkeby” kommer till Sverige i år så talar S, M och media om att problemen nu är lösta i det stora hela, sa Karlsson. Han var också frank och mer direkt i sitt tal om ”invandrare som våldtar”, som borde ”kastas ut ur landet” och inte få stanna här för att ”de mår dåligt.”

Samtidigt manade Mattias Karlsson sitt parti att ”uppföra sig bättre”. Vill vi bli ett ”stort och statsbärande regeringsparti så behöver vi uppträda som ett sådant parti, sa Karlsson. Han pläderade för pragmatism och för nyanseringar även i invandringsfrågan. Vi ska ”välkomna de som är här och som vill vara svenskar” och även när det gäller arbetskraftsinvandring vill Karlsson att SD ska vara tydligt positiva till sådan invandring som har bra regleringar och som är bra för Sverige.

 I november 2015 tvärvände regeringen (S och MP) och gjorde klart att Sverige inte tålde mer invandring. Pö om pö har sedan regeringen och Moderaterna växelkört med varandra för att presentera förslag på skärpningar av sådant som gränskontroller, anhöriginvandring, åldersbedömningar, temporära uppehållstillstånd, strängare  lagar mot vapen, terror och  IS-resenärer. Med mera. Etcetera.

Den reglerade invandringspolitiken är mestadels återinförd. Det som återstår är att avveckla de utredda rättigheterna – bland annat skolgång och sjukvård samt i vissa kommuner även socialbidrag – till människor som har fått avslag på sina ansökningar om att invandra till Sverige. 

Åtgärderna från politiken har stöttats av en ny och mindre verklighetsblyg ledning på Migrationsverket. Politiken börjar så sakta att ge effekt. Sverige tar fortfarande emot förhållandevis många asylsökanden och det kommer också att ta många år för att få den samhälleliga smältdegeln att omhänderta de – relativt vår storlek och relativt övriga länder i Europa – exceptionellt många människor som fått uppehållstillstånd i Sverige under de senaste tio åren.

Men det har vänts på kuttingen. Och det är det viktiga för nu. Politiken börjar också ge effekter när det gäller S och M: s blödningar till SD. I senaste stora SCB (maj 2017) visade det sig att SD för första gången på mycket länge inte vann väljare från S och M. Höstens siffror – särskilt efter moderaternas partiledarbyte 1 oktober i år – indikerar att utvecklingen fortsätter. M växer, S håller ställningarna och SD sjunker eller står och stampar på 15 procent.

Sista september i år talade partiledaren Jimmie Åkesson på ett möte i Norrköping. Jag var där. Han talade då om att SD behöver möta omsvängningen från S och M: ”Nu när nästan alla andra partier har anslutit sig till våra uppfattningar om att det finns gränser för invandringen så behöver vi givetvis följa med, sa Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna argumenterar för en "nollvision för asylmottagande" och för en "ensidig anpassning" för den enskilde invandraren i integrationsprocessen.

Filmens dova ton och dess anklagelser om lögn och bedrägeri från S och M och media och Mattias Karlssons franka tal om våldtäkter och invandrare är två tydliga tecken på hur SD tänker sig att ”följa med” för att åter försöka skilja ut sig från de övriga partierna i invandringsfrågan. Samtidigt som de ”pragmatiska” tipsen från Mattias Karlsson visar på en insikt om behovet att visa sig resonabel; dra undan argumentkraft från dem som hävdar att det finns rasistiska motiv – invandrarna ska ut, punkt slut – som driver SD,

Det ska bli intressant att se om det fungerar. Möjligen är det så att folk gärna vill tala om något annat än invandring här ett tag framöver. S och M vill ju för sin del lägga krutet på jobb, skolor och sådant som mer förknippas med integration.

Nu hårdnar kampen: det är klart. Om ett par månader tror jag vi kan se hur opinionen utvecklas.

Widar Andersson

 

 

S borde värna kollektivet

WidarDirekt Nima Sanandaji skriver sammanhållet och underbyggt om behovet av en ny arbetslinje. (Axess Magasin 8/2017) På ett övertygande sätt visar Sanandaji på otillräckligheten i den gamla arbetslinjens fokus på ”arbete före bidrag” som nu har transformerats till ”enkla jobb.”
”Kunskap behöver vara kärnan i nästa arbetslinje”, skriver Nima Sanandaji. Enligt den teknologie doktorn Sanandaji är det grundläggande att vi förstår de två ”breda trender” som styr utvecklingen.


Den ena trenden är migrationen som medför ”genomgripande förändringar i demografin i länder som Sverige.” Den andra trenden är de snabba förändringarna på arbetsmarknaden. ”De enkla jobben har som inte kräver förkunskaper har redan i stor utsträckning rationaliserats bort.”


Migrationen innebär inga problem att tala om när det gäller välutbildade migranter. Det tar lite längre tid än för infödda svenskar men de allra flesta av dessa migranter kommer till slut i arbete. Det finns heller ingen större skillnad i sysselsättning mellan infödda och migranter som har jämförbara färdigheter. Sverige är kort sagt inget rasistland. Arbetsmarknaden är tvärtom öppen och inkluderande.Problemet är den stora mängden mycket lågutbildade och på relevanta färdigheter fattiga migranter. 

Sverige står inför en ”kraftig ökning av ojämlikheten” skriver Nima Sanandaji. Han refererar till undersökningar av ”inkomströrlighet”, till undersökningar av arbete och löner efter 10 år hos de som fick permanent uppehållstillstånd 2004 och han påminner om att en majoritet av de arbetslösa som är inskrivna på Arbetsförmedlingen är utrikes födda.

Inkomströrligheten och kunskapsjämlikheten har ju tidigare varit något av en svensk paradgren och framgångsfaktor. Trenden från förr håller hyfsat i sig när det gäller barn i infödda arbetarfamiljer. För barnen från migranter från Mellanöstern och Afrika går det däremot helt åt fel håll.

Mer att läsa: Arbetarkonservatism.

Integrationen är, skriver Nima Sanandaji sämre för den andra generationen än för den första.
Kunskapsgapet mellan infödda och migranter är väldigt stort. Sanandaji hänvisar till undersökningar av PIAAC – ett slags ”PISA för vuxna” – där andelen som har ”mycket låga kunskaper i läskunnighet/matematik” mäts. Av infödda svenskar är andelen 10, 7 procent med mycket låga kunskaper. Bland utlandsfödda är andelen 52, 3 procent; alltså en majoritet.


Att rulla på i den gamla kunskapslinjens spår – sänkta bidrag – är vare sig ”sympatiskt eller konstruktivt” eftersom många av bidragstagarna inte har en chans att få ett jobb, skriver Sanandaji och tillägger att det ändå kan vara rimligt att sänka bidrag men att det då behöver kombineras med utbildning för arbete.
Självklart ska ett starkt fokus ligga på arbete. Den nya arbetslinjens kärna behöver dock vara kunskapsinhämtning för alla de som ligger så mycket efter.


Nima Sanandaji pekar bland annat på behovet av förändringar som skapar ”lugn och ro i klassrummen i invandrartäta skolor.”
”Lugn och ro” uppfattar jag som andra ord för kunskap. För det är vad som behövs. En statlig omläggning av de 50 sämsta grundskolorna till kunskapsskolor skulle på sikt ha mycket stor betydelse för välståndet och jämlikheten i det nya Sverige. Det är närmast obegripligt att regeringarna på senare år har varit så inaktiva på detta område som vad de varit. Problembeskrivningar och diverse projekt är förvisso legio. Men mycket mer blir det inte; vad det verkar.


Kunskap borde vara tidens lösen; inte minst för en socialdemokrati som har sin värderingsbotten i kollektivets framsteg.
Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson