Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

Det finns inga block att överskrida

WidarDirekt Eftersom dessa block inte existerar i maktpolitiska hänseenden så kan de heller inte överskridas.

Dagens Nyheters ledarsida konstaterar idag rätt och riktigt (lördag 15 september) att väljarna återigen har röstat in samma åtta partier till riksdagen. Väljarna har samtidigt demonstrativt visat på polariseringen i politiken; inget av de så kallade blocken som bildades 2004 är i närheten av att kunna styra landet på ett anständigt sätt. Politikerna har emellertid – i symbios med nyhetsmedias överdrivna rapportering om den i realiteten betydelselösa mandatkampen mellan rödgröna och alliansen – hängt sig kvar vid blockpolitikens sarg. Det vill nog till att ändra på det under den nu inkommande mandatperioden. Väljarnas tålamod är sannolikt inte utan gräns. Som den tidigare gruppledaren för Vänsterpartiet Lars Bäckström pekade på i Folkbladet häromdagen så kan SD: s bästa val mycket väl komma 2022. SD kan etableras som ett realt maktparti. Till Bäckströms påpekande vill jag själv addera möjligheten av att ett nytt parti etableras sig i riksdagen. Sverige behöver nämligen ett nytt mittenparti för den nya miljön; ett parti som utan massa krafs och krusiduller kan bidra till stabila regeringar med de stora partierna. Om rätt personer vid rätt tillfälle bestämmer sig för att bilda ett sådant parti kan det lätt erövra 10–20 procent av väljarnas röster 2022.


Under ytan på den diskussion som nu pågår om regeringsbildningen återfinns samma motsättningar som präglat valrörelsen. Dels en liberal önskan och om att tänka bort SD och den nya tiden och således argumentera för en ny variant av Decemberöverenskommelsen. Vilket betyder drömmar om en regeringsbildning mellan S, V, MP och C. Den sakpolitiska ändamålsenligheten i en sådan regering lämnas helt därhän. Det viktiga är enbart att få till en partikonstellation som lämnar SD utan inflytande. DN: s ledarsida är långtifrån inte ensamma om att argumentera för dessa så kallade ”blocköverskridande lösningar”.

Mer att läsa: Kvartetten blir då en oktett.

 


Problemet är bara att eftersom dessa block inte existerar i maktpolitiska hänseenden så kan de heller inte överskridas.
Varje parti kan i grunden bara ses som en enskild aktör. Detta är den nya inrikespolitiska miljön i Sverige som steg för steg kommer att överflygla den gamla. I motsättning till den liberala politikperceptionen så utesluts inget parti i den här varianten. All uppmärksamhet snurrar således inte runt Sverigedemokraterna. Fokus ligger istället på att en kommande regeringsbildare ska kunna övertyga om sin förmåga att leda en regering som i riksdagen kan förhandla sig fram till majoriteter för en vettig politik för bland annat invandring/folkvandring, skatter, bostäder, klimatinsatser och för skolans, vårdens och rättsstatens bemanning med professionella medarbetare i rationella organisationer.


Ser vi dessutom till mandaten och till hur statsministerval ska gå till så talar det absolut mesta för en minoritetsregering bestående av ett parti. Detta parti är förmodligen Moderaterna (kanske tillsammans med Kristdemokraterna som ändå till minst en tredjedel består av moderater). Det skulle kunna också vara Socialdemokraterna; även om jag inte riktigt förstår hur en S-kandidat till statsministerposten skulle kunna bli accepterad av riksdagen? Det vill till ett otroligt kohandlande och maktpsykologiska manövrar i toppklass för att få till något sådant. Vilket förstås kan inträffa.
Hur som helst.
Lyssna på väljarna. Glöm de där blocken från 2004. Dags att bygga nya.
Widar Andersson

 

Djurens parti är större än nazisterna

WidarDirekt Röstsammanräkningen pågår i riksdagsvalet. När 1843 av 6325 valdistrikt är räknade vid 20 15 tiden på onsdagskvällen har nazistiska NMR 632 röster vilket utgör 0, 03 procent av de räknade rösterna. Vid samma tillfälle hade Djurens parti fått 735 röster.  

 

Mer att läsa: Tacka Zanchi för procenten.

 

Att folk kan rösta på partier som propagerar för nazism är så klart helt absurt. Valmyndighetens kyliga redovisning av röst för röst visar dock svart på vitt att partiet bara är gradvis större än den skara, inte så sällan av polisen välkända, unga män som leker nazistiska lekar i mediernas strålkastarljus när så är möjligt.

Mer att läsa: Omgiven av överdrifter.

Vilket det inte minst har varit i Almedalen. Enligt tidskriften Dagens Medias rapport 9 juli – dagen efter att Almedalsveckan avslutats - så genererade NMR inte mindre än 1500 artiklar under veckorna före och under politikerveckan i Visby i år. För 2017 har jag inte hittat några liknande siffror för Almedalsveckan och inte heller för den lilla nazistklickens upptåg i Göteborg i samband med Bokmässan. Men jag vågar påstå att den mediala uppmärksamheten har varit minst lika stor vid dessa tillfällen.

Mer att läsa: Kändiskampanj för Åkesson.

Jag har själv varit på plats i Visby under de två senaste Almedalsveckorna. NMR har inte bara lyfts av media. Flera av partiledarna ägnade dessutom delar av sina tal på kvällarna åt ordrika attacker på NMR. Det var liksom ingen hejd på allt som denna lilla skara skulle kunna hitta på. Somliga beskrev rentav de unga kriminella männen som reala hot mot vår demokrati och vår konstitution.  Vilket naturligtvis är helt befängt. NMR är mycket obehagligt och väcker skräck och sorg hos många enskilda medborgare. Men i allt väsentligt är NMR en polisiär fråga. Politiskt finns det skäl att vid behov stifta lagar som gör det svårare för grupper som NMR att demonstrera och uppträda på de sätt som nu görs. Men att upphöja NMR på det sätt som de flesta partiledare gjorde i Almedalen är helt proportionslöst. Jag vet inte hur det kom att bli på det här sättet. Trodde man att stenhårda attacker på NMR skulle få medborgarna att SD är samma skrot och korn? Var det en undertryckt längtan att få slunga ur sig tydliga och kraftfulla ord med historisk tyngd som påverkade? Jag vet inte. Men det blev helt tokigt.

Kanske kan Valmyndighetens torra och kyliga räkning av röster få politik och media att komma ner på jorden och sansa sig. Djurens parti är större än nazisterna.

Widar Andersson

SD eller V har makten. Om inte...

WidarDirekt Det finns tre villkor som styr regeringsbildandet efter söndagens val. Villkoren sätts upp av antalet mandat i riksdagen och av vår ”negativa parlamentarism” som innebär att när riksdagen röstar om talmannens förslag till ny statsminister så är kravet att hon/han inte får ha en majoritet av de röstande mot sig. Statsministerkandidaten behöver således inte ha en majoritet med sig för att bli vald. Det räcker att 1 person röstar ja om alla de övriga 348 väljer att avstå eller att utebli från omröstningen.


Första villkoret är att Sverigedemokraterna – som kommer att ha ungefär 65–68 mandat – accepterar statsministerkandidatens migrationspolitik. Detta skulle kunna vara en ren moderatregering eller kanske M, KD. En sådan regering skulle S, V och MP rösta nej till. De tre partierna har kanske 157 mandat eller något sådant efter valet. Vilket är betydligt mindre än de 175 som krävs för att ha en majoritet. Regeringen kan då väljas med hjälp av Ja - röster från M och KD (87 mandat ungefär) och nedlagda röster från SD. C och L röstar knappast nej utan lägger sannolikt ner sina röster. Ulf Kristersson skulle således kunna bli vald på det viset.
Socialdemokraterna skulle också kunna överleva en statsministeromröstning om SD lägger ner sina röster. Att S skulle kunna ha en migrationspolitik som accepteras av SD är inget svårt krav. V och MP lägger ned sina röster och de fyra borgerliga röstar nej; också det alldeles för få nejröster för att kunna fälla en säg Magdalena Andersson som statsministerkandidat för S.


Andra villkoret är att Vänsterpartiet behöver acceptera en ny statsministers politik i vissa avseenden. Det skulle kunna öppna för en regering av S, MP, C och L som tillsammans kanske får ihop 167 mandat eller något sådant. V med sina 36-38 mandat kan därmed ge en sådan regering majoritet för budget och andra viktiga politikområden. M, SD och KD är alldeles för små för att kunna blida ett negativt flertal vid en sådan omröstning.


Tredje villkoret är att Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna bildar en stor koalition på tyskt manér. En sådan regering behöver inget godkännande av vare sig V eller SD eller MP. En mildare variant av detta är att Socialdemokraterna släpper fram - lägger ned sina röster - i omröstningen om Kristersson som ledare för en alliansregering med fyra borgerliga partier. SD: s röster blir då inte avgörande. Jimmie Åkesson skulle i och för sig kunna chikanera de borgerliga genom att rösta ja i voteringen.


Ledordet för de två första villkoren är att regeringen ”släpps fram” av antingen V eller SD. Även det sistnämnda villkorets milda variant behövr bli framsläppt av motståndare för att fungera. Endast storkoalitionen gör sig oberoende av vad utomstående partier gör/inte gör.  


Det är upp till var och en att bedöma trovärdigheten och sannolikheten för de olika villkoren. Talmannen har fyra försök på sig. Faller talmannens förslag även i den fjärde omröstningen så ska det enligt grundlagen hållas ett nytt val för att om möjligt få till lite mer dugliga majoriteter.


Som jag ser på världen så  är en regering enligt det första villkoret den i särklass mest troliga. (Det tredje villkorets milda variant är också tänkbar givet till att börja med att de fyra borgerliga parteirna tillsammans blir större än S, V och MP)

Hur mycket jag än vill och hoppas så tror jag att Socialdemokraterna – efter den valrörelse som man haft med alla utfästelser mot SD – skulle ha mycket svårt att kunna regera genom att indirekt släppas fram av SD. SD är nog heller inte så suget på en sådan utveckling.


Därför är Ulf Kristersson den mest sannolika statsministern efter valet. Det som kan omöjliggöra en sådan regering är att moderaternas valresultat blir så dåligt att partiet helt enkelt inte vill regera. Men det har jag svårt att tro.


Regeringen Kristersson kanske sedan inte blir så långvarig. Vare sig S eller SD är lätta att ha att göra med. Vi bör ställa in oss på extra val ganska tidigt i mandatperioden. Kanske redan till försommaren 2019.
Widar Andersson

 

Fredrik Reinfeldt borde ta risken

WidarDirekt DN: s Niklas Orrenius har gjort en lång intervju med den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt. Artikeln publiceras i Dagens Nyheter lördagen den 1 september. Jag läser med intresse och välbehag. Dels därför att Niklas Orrenius är väldigt duktig i det han gör. Dels därför att Fredrik Reinfeldt trots sin låga ålder (53) är en historisk person; han var den förste som lyckades samla ihop den politiska borgerligheten till ett rationellt block och han lyckades dessutom att besegra en av socialdemokratins allra bästa och lurigaste partiledare. Göran Persson var visserligen trött och sliten 2006 efter en lång och hård vakt i Rosenbad. Men likafullt var det en bedrift.


Dramaturgin i Orrenius text spinner på konflikten mellan Reinfeldts ”öppna hjärta” och mer positiva perspektiv på tillvaron och den nuvarande partiledningens förmodat mer stängda hjärtan och svartsotiga verklighetsbilder.


Med tanke på Reinfeldts väldigt närtida framgångssaga så ställer jag mig skeptisk till att överdriva den där konflikten mellan då och nu i Moderaterna. Fredrik Reinfeldt varnar i intervjun för medias lust att beskriva tillvaron i mörka och spektakulära färger. När Orrenius använder negativa uttalanden om Reinfeldt av Ulf Adelsohn och riksdagskandidaten Ann Heberlein för att underbygga sin dramaturgi så känns det som om Orrenius gör det som Reinfeldt varnar för.


Jag är övertygad om att Fredrik Reinfeldt åtnjuter stor respekt och uppskattning inom lejonparten av det moderata partiet. Konstigt vore det annars. Hans strategiska misstag – som det skulle visa sig senare – var att gå fel i invandringspolitiken i och med alliansens uppgörelse med Miljöpartiet om att ytterligare liberalisera invandringsreglerna. Varför han gjorde så är höljt i dimma; även efter att ha läst Orrenius artikel. Fanns det inte stöd för någon annan politik i den borgerliga regeringsalliansen? Eller fick Reinfeldt – styrd av ett blint hat mot SD – kraftsamla och maktspela rejält för att få till en uppgörelse med MP? Eller var kanske alla – även Socialdemokraterna som ju inte sa ett pip i protest när politiken lades om – förblindade av motståndet mot det ”åttonde partiet” som tagit sig in i riksdagen och som fortsatte växa?

 

Mer att läsa: Behandla SD-väljare med respekt.


Fredrik Reinfeldt säger inget om vad han tycker om resultatet av hans politik med MP. Han vill inte vara en ”gubbe på hyllan” som sitter och utvärderar inrikespolitiken som efterträdarna håller på med. Vilket ju är sunt i sig förstås. Han säger emellertid i vart fall så mycket som att han är kritisk till att ”våld och kriminalitet i socialt utsatta stadsdelar spelar så stor roll i valrörelsen (--) 98 procent av de som bor i de här socialt utsatta områdena är hederliga människor som inte vill något annat än att det ska bli tryggare. De är jättetrötta på att höra människor som inte bott där tala om vilket jädra dåligt ställe de bor på och hur farligt det är och så där.”


I intervjun återkommer Fredrik Reinfeldt flera gånger till att han tror att det ”goda ska ta över”. Det vill jag med.


Det känns som om Reinfeldt sätter sig på lite höga hästar och liksom vill svartmåla oss som svartmålare; vi som springer runt och försöker göra något åt problemen som nu – skulle jag vilja säga- på allvar sätter den generella svenska välfärdsmodellen på svåra prov.

 

Nästan en femtedel av grundskoleungdomarna är inte behöriga till gymnasiet.

Hederligheten är kanske så utbredd (98 procent) som Reinfeldt talar om men i många av de här förorterna och stadsdelarna är arbetslösheten, bidragsberoendet och utanförskapet (om Reinfeldt minns det ordet?) bland de utomeuropeiska invandrarna på väldigt höga nivåer.

Bostadsbristen bland de fattiga – mestadels invandrare från fjärran länder – skapar trångboddhet, ovärdiga bostadsmiljöer inte minst för många barn och skapar grogrund för en omfattande kriminell handel med lägenheter och boytor. Enbart i Norrköping uppskattar en kommunal utredning den otillåtna överbefolkningen i de kommunala hyresrätterna till sex procent.

Enligt Socialstyrelsen finns det numera (2015) 38 000 könsstympade kvinnor i Sverige, varav 7000 är flickor under 18 år.

Sjukvårdens köer har förvärrats dramatiskt på bara några år på grund av den aldrig tidigare skådade snabba befolkningsökningen i Sverige.

För att nu bara nämna några av de mest tydliga problemen - utöver våld och kriminalitet - med anknytning till den misslyckade politik som Reinfeldt har ett delansvar för.


Sverige balanserar inte på grunden av kollaps på grund av detta. Men många människor i Sverige känner nog från och till att kollapsen för egen del är ganska nära.

 

Det ”glömda Sverige” som vid flera tillfällen tidigare i historien – inte minst genom liberala politiker som Bertil Ohlin och Bengt Westerberg – har lyfts till ytan under strid och konflikt - det behöver bli sett ännu en gång. Bli uppmärksammat igen. Bli reformerat igen. Det är det som det handlar om. Visst finns det svartmålare som bara vill spy ut oro, hat, konflikter, motsättningar och elände. Så är det. Och det är ingenting att ha. Men vi är heller inte hjälpta av abstrakta godhetsapostlar som gärna vill vifta bort sociala samhällsproblem som vore de främst svartmålade överdrifter.


Fredrik Reinfeldt är en klok och erfaren politiker som den hårda vägen har lärt sig hur saker och ting hänger ihop och fungerar. Jag tolkar honom därför på så vis att han egentligen mycket väl inser de invandringsrelaterade problem som det offentliga Sverige och många svenskar nu har att hantera. Hans vilja att distansera sig från allt detta är dock ännu starkare.


Niklas Orrenius sinnrika intervju i DN ger kött på benen för en sådan analys. Fredrik Reinfeldt försörjer sig numera som föredragshållare och som rådgivare i företag och organisationer. Orrenius låter Reinfeldt prata på om den nya värld där han agerar nuförtiden. Och nu är det en mer realistisk Reinfeldt som visar upp sig:

Jag ägnar merparten av min tid åt geopolitiska analyser. Och det kan jag ju säga: det är inte så att jag piggar upp dem med mina analyser. Därför att i grunden så är det geopolitiska läget som vi har runt omkring oss det svåraste jag sett under min levnadstid. Och det säger jag dessutom på toppen av en långt utdragen högkonjunktur. Tänk att på det lägga en kraftig avmattning i ekonomin.
Fredrik Reinfeldt hejdar sig lite. Han säger att det är lätt att bygga riskscenarion, men att han håller fast vid det han kallar sin grundfilosofi: optimismen.
– Sen finns det risker och då är det väl viktigt att prata om det.”


Det är en elegant passage i Niklas Orrenius intervju. ”Fredrik Reinfeldt hejdar sig lite” när han kommer på att han nästan skulle kunna beskrivas som en sån som svartmålar, inte bara Sverige utan hela världen.
Och jag håller med. Finns det risker så är det väl viktigt att tala om det. För att kanske amatörpsykologisera lite väl mycket kanske så tror jag att Fredrik Reinfeldt och många andra i och utanför Moderaterna skulle må mycket bra av att tala om riskerna med en invandringspolitik som går över styr.
Widar Andersson

 

Löfven var stadig om ungdomsbrott och invandringsnivåer.

WidarDirekt Stefan Löfven har varit partiledare för Socialdemokraterna sedan januari 2012. Han är således ingen nybörjare längre. Särskilt inte efter de gångna fyra åren som statsminister i en minoritetsregering tillsammans med Miljöpartiet och med ett stadigt växande SD i hasorna.


På tisdagskvällen var det Löfvens tur att framträda i SVT: s långa utfrågning. Trots den formidabla medieexplosionen under senare tid så har sådana här program fortfarande betydelse; inte minst för traditionella S-väljare – likt mig själv – som är vana vid den här sortens program. Och som gillar Stefan Löfven. Han ”har inte orden” som Göran Persson sa. Så är det. Men det är en mycket bra person. Finns inget ont eller elakt där. Sådant gillar jag.

Problemet för S är att de senaste årens politikval inte har varit fullödiga. Löfven – som inte har orden – sätts att torgföra en politik i fyrkantiga talepunkter som inte riktigt tål granskning och rättmätiga diskussioner.

 Film: Löfven nynnade nog på Afzelius slagdänga. 


Socialdemokraterna har det tufft. Runt 24–25 procent i opinionen. Inledningen påbörjades med sjukvården. Ett område där S har en relativt stark förtroendeposition. Programledarna fokuserade på vårdköerna och gav exempel från fasansfullt långa väntetider för cancerpatienter. Jättesvåra områden, visst är det så.

 

Men det finns något stereotypt över svaren om att vi har ”investerat” si och så många miljarder; svaren möter inte den förtvivlan som kan anas i köerna. ”Investera” är ett mycket märkligt ord i sammanhanget. Svaret på alla frågor blir liksom bara att ösa på med mer av samma för att lösa problemen. Det borde finnas plats för reflektioner över att det inte tycks bita. Köerna växer.


Resonemangen blir också haltande – och det är inte Stefan Löfvens fel – när programledarna inte vare sig i sjukvårdsfrågan eller i frågan om ”klyftor mellan fattiga och rika”, eller gängkriminalitet för in dimensionen om att antalet fattiga och vårdbehövande – genom den misskötta invandringen – har ökat på ett påtagligt och samhällspåverkande sätt.

Diskussionen skulle bli mer riktig och allvarlig om helheten diskuterades. Tillgången på sjuksköterskor, läkare och annan medicinsk och logistisk personal är inte hela problemen, de har fått mycket mer att göra. Ökade kapitalinkomster är inte hela förklaringen till ekonomiska skillnader. För få poliser är bara en del av svaret. Och så vidare.


Stefan Löfven placerade Socialdemokraterna något till vänster om mittlinjen och något mer på den globala sidan än på den traditionella. Att placera ut sitt parti på en värdeskala är ett inslag som alla partiledare får göra under utfrågningen. Löfvens placering känns klok och rimlig. Visst kliar det säkert i fingrarna att gå än mer åt det traditionella hållet, med tanke på konkurrensen från SD. Å andra sidan är frihandel ett kärnvärde för S som ett regeringsparti så det är nog en rätt balansering av Löfven. Han sa att vi vill ”vara ett parti för många” och då kan man inte ligga för långt åt något håll. Så är det; det är socialdemokratin.


Löfven hade självklart svårt att på ett begripligt sätt förklara gymnasielagen. Den är obegriplig och jag tror att S tappade stöd där; helt i onödan.


Löfven fick ungefär samma problem med skatterna som med sjukvården. Anslaget är för stereotypt och okänsligt. När S säger att det är omöjligt att sänka skatten och att samtidigt satsa på välfärden så visade programledarna med siffror från både Perssons och Reinfeldts regeringar att det faktiskt går att göra just det.


När det gäller ungdomsbrotten och delar av migrationspolitiken var Löfven riktigt bra. Här kändes han mer som sig själv med sina egna värderingar. Han stod på sig bra när programledarna prövade honom med lite vänstermjukisfrågor. ”Det här är det sossiga”, sa Löfven när han förklarade varför han agerar som han gör i de här frågorna. 

 

Summa summarum så tror jag att S och Löfven lämnade SVT-studion på ganska gott humör. Det gjorde kanske ingen nytta men det gjorde ingen skada; som sången säger. Och som landet ligger så får nog S vara nöjda med ett sådant utfall.

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson