Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Släpp det här nu snälla Stefan Löfven

WidarDirekt Lagrådet har nu i skarpa ordalag dömt ut regeringens och vänsterpartiets förslag om ”vinstbegränsningar.” TT rapporterar om Lagrådet:

” Enligt Lagrådet är förslaget, som egentligen omfattar flera olika lagrådsremisser, inte ordentligt berett. Det är också oklart om syftet med förslagen uppnås och förslagen kan vara i strid med grundlagsregler om den kommunala självstyrelsen och näringsfriheten, enligt Lagrådet.

Mer att läsa: Socialdemokraternas stora grej. 

"Både när det gäller konsekvensanalysen och utformningen av detaljerna kring vinstbegränsningen får, sammanfattningsvis, det nu framlagda förslaget anses ofullständigt som beredningsunderlag" , skriver rådet i stycket om regeringens underlag för förslaget.

Oklara följder

Lagrådet konstaterar också att regeringen vill att vinstbegränsningen enligt utredningens förslag ska införas i full skala inom skolan och omsorgens område, "utan något slags tester i verkligheten".

"Konsekvenserna av om utredningen missbedömt verkningarna av vinstbegränsningarna kan uppenbarligen bli högst oönskade", skriver juristerna i Lagrådet.

De framhåller bland annat att regeringens bedömning av hur många företag som påverkas och vad de kan tänkas göra om förslagen införs vilar på ett mycket löst underlag. Regeringen utgår ifrån att de flesta av företagen, även de som fungerar bra, kommer att vilja fortsätta med sin verksamhet om vinstbegränsning, enligt förslaget, införs. Lagrådet är inte övertygat.

Det finns anledning att ifrågasätta, enligt juristerna, "om ens hjälpligt säkra sådana slutsatser kan dras av det material som lagt fram:"

Drabba elever

Lagrådet skriver att det inte kan uteslutas att ett "stort antal vårdtagare och brukare jämte deras anhöriga samt ett stort antal elever och föräldrar på olika sätt kommer att drabbas negativt av t ex nedläggningar, överlåtelser och organisationsförändringar".

Lagrådet undrar varför regeringen inte lagt fram något alternativt förslag, ett att jämföra med, till exempel om att ställa kvalitetskrav på bolagen.”

 

Jag kan ärligt talat inte förstå varför Socialdemokraterna inte släpper den här saken nu? Varför detta förnedrande självplågeri för detta hoprafsade förslag som ingen seriös bedömare har gjort annat än sågat de senaste åren? Politiskt har inte regeringen längre behov av Vänsterpartiets röster i budgetomröstningar. Det är valår; alla går sina egna vägar och vårbudgeten är inget att bry sig om i sammanhanget. Ingen vill ha extraval några månader före ordinarie val.

Det är en psykologisk gåta hur S har kunnat låta den här saken fortgå. Vad tror man sig vinna genom att visa upp regeringsoförmåga, hafsiga förslag och symbolpolitik från V?

Ta istället itu med de verkliga problem som finns när privata och offentliga intressen blandas på ett slarvigt sätt. Det finns en stor majoritet i riksdagen för att bättre reglera sådant som överkonsumtion, betygen, köerna, etableringsregler och ersättningsmodeller.

Det finns också en stor majoritet för att sätta kvalitetskrav i centrum.

Så snälla S: Bespara oss fortsatt förnedring!

Widar Andersson

 

Löfven tar större risk än Lööf

WidarDirekt Centerpartiet har beslutat sig för att rösta med S, V och MP för att genomföra den förskräckligt illa ihopkomna ”Gymnasielagen” som ger ett antal tusen unga män utan asylskäl och utan känd identitet möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. För några dagar sidan resonerade jag så här på Folkbladets ledarsida: ”

”Jag kan tänka mig att Centerpartiet lutar åt att rösta med regeringen. Inte därför att de tycker att förslaget är särskilt bra. Utan därför att de låtit sig trängas in i ett hörn med mycket begränsad valfrihet: Säger de nej till förslaget så riskerar Centerpartiet att få skulden för att "solidarisera sig med SD för att släcka hoppet för unga flyktingar."

Säger de ja till förslaget så riskerar Centerpartiet en massiv kritik för att allvarligt ha "skadat den borgerliga alliansens segerchanser och trovärdighet."

Den senare kritikstormen är sannolikt att föredra för Annie Lööf och hennes centerpartister. Alliansen är ärligt talat inget hett regeringsalternativ och den migrationspolitiska sprickan är väl känd och intecknad och gör ingen skada.

Sakfrågan i sig är också mer eller mindre körd. Migrationsverket, domstolarna och polisen förmår inte att hantera situationen med ut- och avvisningar.” (21/4)

 Förslaget som nu antagligen – voteringen lär kunna bli en rysare eftersom det räcker med ett par stycken sidbytare för att regeringen tappar sin majoritet – röstas igenom passar inte särskilt väl ihop med socialdemokraternas nygamla profil på det viktiga migrationspolitiska fältet.

Samma dag (24/4) som C meddelade sitt beslut så presenterade S nya krav på invandrarna. I sammanfattning och med mina ord: De som inte deltar i svenskundervisning ska bli av med socialbidraget.

Att S ändå tar risken att åter tappa väljare till SD och låter stackars Heléne Fritzon lägga fram den så kallade Gymnasielagen indikerar hur pass hett Socialdemokraterna åstundar att ställa till det för Ulf Kristersson; moderatledaren som ligger klart bäst till att väljas till statsminister efter valet. Löfven tar nog större risker än Lööf.

Kristerssons försvarslinje för att hålla SD-frågan borta är att hänvisa till att allt samtalande, förhandlande och kompromissande sker med Alliansen. Nu kan S visa att den där Alliansen är det inte så mycket med: Nu förhandlar vi med allianspartiet C!  Kristerssons maktbas krymper och agitationen mot honom som SD-allierad kommer att stormstegras här fram mot förstamaj.  Den utskällda LO-valfilmens påståenden om SD och M kommer att framstå som diskreta antydningar jämfört med vad som kan komma nu.

Jag kan å ena sidan förstå upprördheten över gymnasielagen som sådan. Jag instämmer med Lagrådet att någon slags anständighetsgräns för lagstiftningsunderlag har passerats i och med detta. Som Expressen kommenterar saken (24/4) så är numera principlösheten den enda kvarvarande principen i migratinspolitiken. Men jorden går trots allt inte under. Den stora omsvängningen gjordes i november 2015. Saker och ting är allvarliga. Men inte katastrofnära.

Å andra sidan har jag därför svårare att förstå att så många tänkande och kloka borgerliga personer i närheten av Moderaterna utstrålar en sådan begravningsstämning – i och med centerns besked - vad gäller den borgerliga Alliansens chanser. Nätet – i vart fall twitter där jag hängt ett tag – sjuder av uppgivenhet och ilska. Lite kort stubin där tror jag.

Alliansen var ett genidrag 2004/2005. Mandatperioden 06-10 växlades genidraget över i kompetent och skicklig regeringspolitik i majoritetsställning med stark förändringspotential och gott handlag för oväntade händelser. Mandatperioden 10-14 försvann majoriteten och glansen flagnade. Efter 2014 är Alliansen ett minne blott. Nästa regering kommer inte att bestå av Alliansen.

Nästa regering kanske kommer att bestå av M och ytterligare något borgerligt parti. Eller bara av M. Eller M och S ihop. Eller, si eller så.

Dagens besked från Centerpartiet ändrar inget i sak för detta. Om vi leker med tanken att M och C skulle vara stommen i nästa regering så kommer de naturligtvis att kunna hantera skillnader partierna emellan. Annars har de knappast i regeringen att göra.

Det ska bli intressant att se vilket pris som S får betala för att C nu ger S en framgång i den retoriska regeringsbildningskampen. Jag blir förvånad om inte Annie Lööf har med sig ett byte hem till rävlyan. 

Widar Andersson

 

 

 

 

 

 

Upp till bevis socialdemokrater

WidarDirekt I Expressen (22/4) skriver Johan Anderberg om "den stora omsvängningen" i invandringspolitiken inom Socialdemokraterna och om varför inte "partiböcker bränns" och om varför inte kommunalråd och riksdagsledamöter har hoppat av i protest. 

Anderbergs artikel är inte av det djupare slaget. Och inte mig emot. Allt här i världen är inte så djupt. Riktig maktutövande/maktsökande politik är ett väldigt svårt och komplicerat hantverk. Orsakerna till varför partier gör si eller så är däremot oftast ganska enkla och basala. Det handlar om att försöka anpassa budskapet till dominerande trender bland medborgare som med hög sannolikhet kommer att använda sin rösträtt.

Mer att läsa: Tiggeri vid vägs ände.

Socialdemokraternas valgeneral John Zanchi har - skriver Johan Anderberg - beskrivits som en "fotbollstokig klädsnobb." Vad detta har med saken att göra framgår inte riktigt. Däremot är ett citat från en pressträff för ett par månader sedan mer relevant. John Zanchi och partisekreteraren Lena Rådström Baastad presenterade socialdemokratins utgångspunkter och strategier inför det kommande riksdagsvalet. "Vi har en politisk dagordning i dag som i någon mening är auktoritär. Det finns i väljarkåren i dag en önskan om att någon ska ta kontrollen över samhällsutvecklingen", sa Zanchi.

Expressen hänvisar till partiets eftervalsanalys 2014. Nu blev det ju ett regeringsvinnande val till slut för S det året. Men ”segern” berodde i allt väsentligt på att framgångar för SD blockerade de borgerligas möjligheter att fortsätta regera. Socialdemokraterna hade uppenbart inte fått fatt i vad som rörde sig ute bland de mest troliga väljarna. En enkätundersökning som LO genomförde bland sina röstande medlemmar visade att det var ”invandring och integration” som det talades om; om det alls talades politik.

Mer att läsa: Nationella rättigheter.

Vilket var något helt annat än vad som framkom i de diagram som partiet tagit del av från Mittuniversitetet, skriver Johan Anderberg i Expressen. Därifrån talades om att det viktiga för väljarna var sådant som jobb, skola och ekonomi. Vilket det inte var.

Johan Anderberg refererar till Thatcher och till batonger när han beskriver S omsvängning. Vilket väl partiet får tåla. Det viktiga är att S har lagt om politiken till vettigare och klokare positioner i viktiga frågor som kan sorteras in under rubriken ”ordning och reda.”

Men. Det finns ett viktigt men. Moderatledaren Ulf Kristersson påpekade i Ekots Lördagsintervju (21/4) att S vallöfte om förbud mot okvalificerad arbetskraftsinvandring – i praktiken några tusen bärplockare, plantsättare, och liknande sysslor – blir relevant endast om det samtidigt införs regler som innebär att de tiotusentals arbetslösa och lågutbildade som redan finns i Sverige verkligen tar de lediga arbeten som arbetskraftsinvandrarna nu utför. Ett förbud för invandring som enbart leder till att bären ruttnar i skogen och till sämre tillväxt i skogen är ju inte mycket att hurra för. Den där ”auktoritära dagordningen” som Zanchi hänvisade till då det begav sig har faktiskt ett större djup än att bara säga nej till invandrare som vill arbeta. Det fordras också att säga ja till regler som i praktiken gör det omöjligt att leva på bidrag så länge det finns ett hederligt arbete att utföra någonstans i landet. Där behöver S upp till bevis.

Att säga nej till arbetskraftsinvandring är gammal traditionell S-politik styrd från LO. Vad som nu krävs från S är att också utmana sin tradition. Då kan det börja hända saker. Både på ytan och lite djupare ner.

Widar Andersson

 

Fredrik Wersäll skapar ordning

WidarDirekt Fredrik Wersäll är president i Svea Hovrätt och har bland mycket annat tjänstgjort som riksåklagare. Han är tillträdande riksmarskalk hos kungen. I den egenskapen trädde han in i SVT: s Agenda på söndagskvällen 15 april och visade för omvärlden att Svenska Akademiens föräldrar i slottet inte förskjutit sitt barn.

Med trygg och fast hand - utan att gå några händelser i förväg och utan att på något sätt förhäva sig - visade Wersäll hur det kommer sig att vissa institutioner överlever i hundratals år medan andra vissnar fort.

Mer att läsa: Akademien tar sig samman.

Akademiens förmåga att "ta sig samman" är omvittnad; i betydligt svårare stunder än dagens personfejder. Vilket till stor del beror på ett gott föräldraskap, främst utövat av den ständige sekreteraren men ibland - då den ständige av olika skäl inte räckt till - också av Kungen. 

Medierapporteringen om striderna i Akademien har varit hysteriskt närsynta och historielösa. De flesta verkar helt uppslukade av nuet och överför sina egna konflikter på den gamla institutionen. Därför var det en lisa för själen att se och höra Fredrik Wersäll stiga in i Agendastudion på söndagskvällen. 

Mer att läsa: Konservativa njutningar.

Utan några jämförelser alls i övrigt så uppfylldes jag av en liknande känsla som när Stefan Löfven steg in i S-ledningen efter Håkan Juholt experimentet. Då befann sig 1800-talsskapelsen Socialdemokraterna i allvarlig gungning. Nu befann sig 1700-talsskapelsen Svenska Akademien i trångmål.

Och då stiger en Fredrik Wersäll in i handlingen. Och så kör vi på ett sekel till i vart fall. 

Widar Andersson

Migrationsverket bör överklaga domen

WidarDirekt 20 mars dömde Migrationsdomstolen i Stockholm i ärendet UM 903-18. Sista chansen att överklaga domen till Migrationsöverdomstolen är nu på tisdag 10 april. Jag hoppas verkligen att Migrationsverket lämnar in en överklagan.

 

I domen ges ”A” – mot Migrationsverkets uppfattning – uppehållstillstånd i tre år, flyktingstatusförklaring och resedokument. Detta till trots att domstolen instämmer med Migrationsverket om att ”A” varken styrkt eller gjort sin identitet sannolik.

Mer att läsa: Ropen om rasism vändes till stolthet.

Domstolen har valt att sekretessbelägga all information om ”A”. Och gärna för mig. Min mission är inte att peka ut enskilda personer. Den här korta texten är istället ett slags vädjan om sans och balans, och om ökad ”trovärdighet i flyktingmottagandet” som statsminister Stefan Löfven talat om i flera intervjuer – bland annat Ekots Lördagsintervju 7 april.

 

För att sätta in saken i ett sammanhang så är ”A” en man som intill alldeles nyss satt i förvar för att avvisas till Afghanistan. Ingen myndighet vet vem han är. Flera olika åldrar och historier har passerat under de år då mannen fått avslag efter avslag på sina asylansökningar.

 

Enligt Migrationsdomstolen föreligger nu nya omständigheter. Mannen uppger att han konverterat till kristendomen under sin tid i Sverige. Enligt domskälen – där Migrationsverkets expertsynpunkter avfärdas utan ett enda argument -  bedömer Migrationsdomstolen ”att A skulle riskera förföljelsen i hela Afghanistan på grund av sin religiösa uppfattning.” (skrivfelet i den citerade meningen är från domen)

 

Domstolen skriver att det inkommit ”bevisning till styrkande av att A deltar i kyrkans aktiviteter. Under den muntliga förhandlingen uppgav A bl.a. att han i Sverige blev tillsammans med en kristen tjej medan han fortfarande var muslim och atthan följde med henne till kyrkan.” Det har också – uppger domstolen – inkommit ”intyg från präster” om mannens kristna förträfflighet.

Att ”A” deltagit i ”kyrkans aktiviteter” är sant och riktigt. I början av oktober 2017 dömde nämligen Norrköpings tingsrätt ”A” som skyldig till sexuellt ofredande av en 14-årig flicka. Enligt domen begicks brottet på Svenska kyrkans konfirmandläger i Söderköping där mannen deltog som ”assistent”.

Folkbladet uppmärksammade händelsen; framförallt därför att kyrkans medarbetare agerade mycket anmärkningsvärt och svekfullt gentemot det unga brottsoffret.

Trots att Migrationsdomstolen skriver flera sidor om mannens kristna trovärdighet så nämns inte den tidigare domen mot honom med ett enda ord. Möjligen förekommer domen i de sekretessbelagda delarna av akten. Vilket inte gör saken mindre allvarlig. Trovärdigheten i asylmottagandet kräver att domskälen i sådana här principiella ärenden redovisas offentligt.

I min värld krävs det mycket starka skäl för att en man vars identitet inte går att styrka och som dömts för sexualbrott mot barn ska ges uppehållstillstånd i Sverige. Det kanske finns sådana skäl; kanske inte. Migrationsdomstolens domskäl ger ingen vägledning i frågan. Därför bör domen överklagas till Migrationsöverdomstolen. Den politiska trovärdigheten står på spel.

Widar Andersson  

Mogna kvinnor och män i Malaga

WidarDirekt Det är definitivt en nyhet att sex kommunalråd från fyra partier i en och samma kommun tar en privat långhelgssemester i Malaga tillsammans under ett valår. Sådant händer banne mig inte ofta.

Visst minns vi alla som varit med ett tag kommunalråd i flera partier med utvecklat intresse för resor. Dessa tripper utvecklades emellertid snabbt till skandaler eftersom skattebetalarna stod som betalare för dubiösa och svårförklarade utflykter till fjärran länder.  Här har vi något helt annat. Karin Jonsson (C) , Eva-Britt Sjöberg (KD), Kikki Liljeblad (S), Reidar Svedahl (L), Lars Stjernkvist (S) och Olle Johansson (S) har haft en bra mandatperiod tillsammans och nu visar de genom sin gemensamma semesterresa för allt och alla att de gärna fortsätter ytterligare ett varv vid styret i Norrköping. Den som har sagt ifrån att han slutar är Olle Johansson. Han har haft det motigt i provval och med valberedningar inom socialdemokratin. Jag vet inte riktigt vad det beror på.  Men han rundar hur som helst av sin toppolitikerkarriär på gott humör.  

Kvartetten i Norrköping har fungerat mycket bra. Vilket i allt väsentligt dels beror på att det är mogna kvinnor och män som har hand om politiken och dels på det persontycke och den pragmatism som mognaden och erfarenheten framskapar.

Mer att läsa: Kvartetten åker till Spanien.

Den som har fått dra det tyngsta lasset är i mina ögon Eva-Britt Sjöberg. Som ansvarig för stora och tunga vård- och omsorgsområden har hon som borgerlig politiker fått möta mycket frustration och populism från de delar av S och vänstern som traditionellt har svårt att känna förtroende för en kristdemokrat. Eva-Britt Sjöberg har även fått bita ihop när införandet av LOV – lagen om valfrihet – i hemtjänsten i Norrköping har blivit något av en kalkon. Styrkan i Kvartetten har å andra sidan även visats genom det balanserade remissvar som Norrköpings kommun lämnade till regeringens och vänsterpartiets beryktade förslag om vinster i välfärden.

Reidar Svedahl har visat sig fungera bra som exekutivt kommunalråd. Jag ska erkänna att jag var tveksam till hur det skulle gå. Svedahl är impulsiv, saknar partipolitisk erfarenhet och han är van vid näringslivets tempo. Genom att han blev kommunalråd så kan han hantera sin rastlöshet på ett konstruktivt sätt. Reidar Svedahls bakgrund som affärsman har också givit honom ett särdeles god blick för personer och vad de går för och en känsla för när det är dags att slå till och ”ask för the order” som jänkarna säger. Reidar är dessutom en ”frisk fläkt” som på ett förtjänstfullt sätt avlastar Lars Stjernkvist som i tidigare koalitioner med mer tungsinnade partier och politiker var ensam om att ambitionen att försöka lätta upp stämningen med humor och distans.

Karin Jonsson är en klassisk centerpolitiker ur den icke sosseätande falangen. Hon har haft ett finger med i det mesta under många år. Från Karin Jonsson kommer sällan några överord eller överdrifter. Hon levandegör begreppet bondförnuft på ett mycket positivt sätt. Jag är uppriktigt glad över att hon nu har fått chansen som kommunalråd med många viktiga ansvarsområden på sin agenda. Det är viktigt för Norrköping, för Kvartetten och för Karin Jonsson att det under nästkommande mandatperiod ges större utrymme för satsningar i omlandet utanför stadskärnan.

Kikki Liljeblad var ledarskribent på Folkbladet. När hon mot slutet av 2003 meddelade att hon sökte sig till den direkta partipolitiken så fick jag frågan om att ta hand om Folkbladets ledarsida; det är hennes förtjänst att jag kommit hit. Kikki har landat på ett utmärkt sätt i rollen om kommunalråd. I Kvartettens politikergrupp sticker hon ut som något mer ideologisk och ”argsint” än de övriga; utan att för den sakens skull släppa verklighetskontakten. Det är bra; alla ska inte vara stöpta i samma form. Vad som sker framöver återstår att se. Kikki Liljeblad bör idag ses som en stark kandidat i tävlingen om vem som ska föra socialdemokratins flagg den dagen då Lars Stjernkvist lämnar den aktiva dagspolitiken och glider över i rollen som skribent, mentor och klok f.d. politiker.

Att det går så bra för Kvartetten som det gör beror i mycket hög grad på Lars Stjernkvist. Han är – i begreppets alla positiva betydelser – en skicklig politiker ut i de yttersta fingerspetsarna. Han tänker, begrundar, sonderar, förankrar och agerar på ett strukturerat sätt.

Det tidigare kommunstyret med V och MP var inte bara mer stridigt och konfliktfyllt än styret med Kvartetten. Det bar också på fröet på sin egen undergång. Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Norrköping har tämligen starka fundamentalistiska drag – och då tänker jag inte på  Mona Olsson och Mia Sköld som gärna för mig kunde vara med och styra här och där – som förmörkade tillvaron för den mer resultatinriktade Stjernkvist.

Lars Stjernkvist anade att det framöver skulle kunna finnas en överväldigande majoritet mot S i kommunpolitiken om S hängde fast vid V: s och MP: s stundom folkfrämmande politikkrav. Därför tog han tidigt initiativ för att kolla av möjligheten till en blocköverskridande kommunregering.

Att det till slut blev en Kvartett i Norrköping beror på mod och politisk fingertoppskänsla hos alla de inblandade politikerna, från de fyra partierna som snart sätter sig på samma flygplan för att under semesterlika former i Spanien snacka sig samman inför vad som komma skall.

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson