Widar Andersson

Widardirekt

Därför dras Sjöstedt och Lööf mot extremer

Widar Andersson Jag har nu spenderat fem kvällar i Almedalen och lyssnat på politiska tal från ledande personer i fem partier. Lyssnandet har fått en möjlig insikt att gro och gry i mig. Den här möjliga insikten har sannolikt mycket med inrikespolitikens heta regeringsfråga att skaffa. Det finns nämligen en mycket intressant och strukturerande skillnad mellan å ena sidan Socialdemokraterna, Liberalerna och Kristdemkraterna och å andra sidan Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Där Jonas Sjöstedt och Annie Lööf dras till extremerna så gör Magdalena Andersson, Ebba Busch Thor och Jan Björklund vad de kan för att hålla sig borta från ytterkanterna. Sjöstedt och Lööf liksom tävlade med varandra om vem som kunde fördöma nazismen i Sverige på det hårdaste sättet. Nazisterna är en helt perifer och i allt väsentligt enbart polisiär angelägenhet i vårt land. Att de tydligen ska demonstrera här i Visby endera dagen förändrar inget. Politiskt är de inget. Att ledarna för två riksdagspartier – som i övrigt inte har mycket att göra med varandra – på det här sättet dras till extremer är intressant. Ur ett traditionellt och rationellt politiskt perspektiv beter de sig orationellt.

Skillnaderna mellan gruppen S-L-KD och V-C fick minnesbanden från mitt livs universitet; Hassela i Hälsingland.

Jag har levt en hygglig del av mitt liv i Hasselakollektivet. Under mer än ett decennium delade jag därmed vardag och helg med unga människor som försökte byta liv och bryta beroenden. Tillvaron som heltidsmissbrukare på gatunivån är extrem och sätter snabbt och starkt sin prägel på människor som vistas i de miljöerna. Det mesta som en ”Svensson” tycker är irrationellt beteende är högst rationellt för en drogstyrd människa.

Kaka söker maka, så lär oss ordspråket. Extremer känner igen andra extremer. För mig var det därför mycket lärorikt att till exempel vandra genom Stockholm eller Almedalen eller besöka en populär krog tillsammans med Leffe; en ”Hasselagamling”som hållt upp med droger några år.

Hans känselspröt fångade upp helt andra vibbar än mina. Jag kände in min verklighet. Han kände in sin verklighet. Där jag i huvudsak såg människor av alla de slag som tycktes ha det bra i det stora hela så pejlade han in missbruk där, langning här och vapen där borta och häleri i det hörnet och ficktjuvar i det andra hörnet.

Antagligen överdrev han något på ungefär samma sätt som jag säkert underdrev något. Det kan vi lämna därhän. Poängen här är hans idoga insniffande av extrema händelser i vardagslunken. Och hans iver att fördöma extremerna. Ju hårdare och kraftigare han kunde fördöma narkotika och kriminalitet (och ibland även narkomaner och kriminella) desto säkrare och bättre kände han sig själv.

På den tiden Annie Lööf hette Annie Johansson och ungdomsförbundare i Centerpartiet var hon under en period mycket liberal. Givet den svenska politiska kontexten är det ingen överdrift att säga att hon och hennes CUF stod för tämligen extrema uppfattningar. Jonas Sjöstedt har formats och danats i ett litet kommunist/socialistparti som i relation till större partier som S och M är extremt i somligt av sin politik och med sina band till slagsmålsvänstern och diktaturer i till exempel Kuba och Venezuela.

Den där extremnära inskolningen har psykologisk och politisk betydelse; det är jag övertygad om. På ett möjligen betingat och oreflekterat plan reagerar de på andra extremer på ett annorlunda sätt. De ser konkurrens, de ser bjälken i sin nästas öga och de går till attack och upphöjer därmed några hundra förvirrade och i en del fall kriminellt otäcka unga män till relevanta politiska motståndare. Vilket nazisterna naturligtvis tycker är kul.

Att göra bisaker till huvudsaker i politiken är sällan särskilt klokt. Att V och C hamnar så pass nära varandra i extremfrågor är nog inte bara en slump. Kaka söker maka, som sagt.

Vill det sig riktigt illa så kan all gratisreklam som nazisterna får av V och C leda till att de får luft under vingarna. Alla de – långt fler än V och C - som ägnat det senaste decenniet åt att tjoa fascism, nazism, rasism åt SD och som tävlat om vem som i mest hårda ordalag kan fördöma Jimmie Åkesson borde tänka sig för innan de traskar upp på samma väg igen.

 

Widar Andersson

 

 

Änglakören har dessbättre splittrats

WidarDirekt

Dagens Nyheters liberala ledarsida publicerar i dag måndag 21 augusti en osignerad text med rubriken "Inte en millimeter åt extremisterna". Tidningens ledarredaktion beklagar sig inledningsvis för att den som håller "fast vid det liberala svaret" när det kommer till frågor om invandringsrelaterade frågor inte får särskilt många "upptummar" i de sociala medierna. Tidningen säger sig hellre "sjunga med änglarna än yla med hundarna."

DN tecknar således en värld där det bara finns två positioner. Antingen körsång med den liberala änglakören eller ylande i extremismnära miljöer.

Just den uppdelningen – med oss eller mot oss – är faktiskt en bra illustration av det tidigare politikmediala invandringskomplexet.

Jag har absolut inget emot änglasjungande i form av till exempel enskilda människor, organisationer , kyrkor, tidningar, partier och artister som ur det civila samhällets djup och bredd stiger fram och talar för att murar ska rivas, för amnesti, för familjeåterförening och för att "vi klarar av att ta emot de som kommer." Till skillnad från DN tycker jag heller inte att de här liberalerna av olika snitt och fasoner skulle vara någon utrotningshotad skara ute på de sociala medierna. Och i gränslandet mellan social – och traditionell media är det definitivt inte så att liberalerna befinner sig i något underläge. Och det är bra. Det gillar jag.

Det jag inte gillar är däremot när regeringsmakten, de stora privata och publicservicemedierna, kändisarna och i stort sett hela det officiella Sverige sjunger i änglakören och samfällt pekar finger åt varje tänkbar kritiker som vore de ylande hundar som bör tystas, misstänkliggöras, hånas och/eller förpassas till det rabiessmittade SD-partiets bakgårdar.

Det var inte längesedan det var på det viset. Hösten 2015 hann verkligheten efter många år ifatt de som har det yttersta ansvaret att sköta landet på bästa möjliga sätt. Regeringen fick i all hast återinföra den reglerade invandringspolitiken i november det året. Hetsen var stor och omläggningen var på många sätt drastisk.

Mer att läsa: Alla dessa goda kändisar.

Nu har vi en betydligt bättre situation. (Även om effekterna av något decenniums allvarligt misskött migrationspolitik kommer att prägla och påfresta Sverige många år framåt) Regeringen har lämnat änglakören – utan att för den sakens skull förvandlas till några ylande hundar. De ylande hundarna är faktiskt väldigt få. Det är därför ohederligt av DN att försöka länka samman den stora bulken av vettig och balanserad och rimlig kritik av den förda invandringspolitiken med några vidriga personer som står och vrålar saker som "Ut med packet" på Medborgarplatsen i Stockholm.

DN smiter också från de svåra frågorna. Ledarsidan skriver att asylsökande personer (självklart) har samma rätt som andra att protestera och demonstrera. Men tidningen lämnar walkover på till exempel frågan om även människor som fått avslag på sina asylansökningar i sista instans också har rätt att demonstrera fast de faktiskt befinner sig illegalt i Sverige? Och vad betyder det att statsministern vid ett otal gånger gjort klart att de som får nej ska lämna landet?

 Mer att läsa: Då exploderade Uppfostringsmedia.

Då är det lättare för DN att träda in i änglakören och låtsas som att alla som demonstrerar på Medborgarplatsen är asylsökande och inte människor som befinner sig olagligt i landet.

Som sagt. Jag har inget emot det. Änglasjungandet alltså. Så länge inte regeringen, polisen, Migrationsverket, Säpo och Försvarsmakten står där och sjunger med DN: s redaktionsledning. Och så länge inte ylande hundar beskrivs som det enda alternativet till änglarna.

Och handen på hjärtat kära DN; är det verkligen jakten på "upptummar" på sociala medier som styr ert skrivande?

Widar Andersson

 

 

 

 

 

 

Trygg Löfven borde släppa vänstertugget

WidarDirekt Jag hade tyvärr inte möjlighet att åka upp till Eskilstuna för att lyssna på Stefan Löfven när han höll sitt sommartal tidigare på söndagen. Det var synd att det inte gick att få till. Politik är som bäst live. Känslorna hos publiken, bekanta att tjattra med, stämningen på pressträffen; allt det där gör politikupplevelsen så mycket mer innehållsrik och flerdimensionell.

Nu har jag istället läst talet och hört och läst diverse olika referat. Det tycks ha varit ett bra tal i det stora hela. Stefan Löfven och Socialdemokraterna håller fast vid parollen Trygghet som slogs fast på partikongressen i våras. Det är bra. Löftet om ”10 000 fler polisanställda” från partikongressen återkom nu med en finansiering för nästa år. Fler budgetbesked antyddes; möjligen höjs barnbidragen och skatten ska sänkas för pensionärer.

Jag gillar Stefan Löfvens framstegsiver och att han i talet resonerar om modernitet; svenskarnas lust att vända ”ansiktet mot framtiden” som en viktig del av förklaringen till att Sverige klarat sig så bra i den globala konkurrensen under snart ett sekel.

Desto tristare då att Löfven och hans nuvarande spinndoktorer satsar så hårt på att vända ansiktet bakåt när det gäller välfärdsföretagande. Där kör Socialdemokraterna symbolpolitik för hela slanten.

Klassrummets resurser ska inte hamna i skatteparadis, sa Löfven enligt manuset på socialdemokraternas hemsida. Det gör de inte heller. I verkliga livet är det tvärtom så att några av de allra bästa skolorna vi har drivs av stora och stabila utbildningsföretag. Dessa företag använder skattebetalarnas pengar betydligt mer effektivt än vad de flesta kommuner gör.

En socialdemokrati som inte envisas med att låsa in sig i den helt hopplösa vänsterburen skulle agera mer modernt och framtidsinriktat. Ta tag i de verkliga problem som finns med kötider, betyg och skolval och med de säg 100 riktigt lågpresterande grundskolorna som är direkta och pengaslukande hål mot jämlikhet och välstånd.

Nu satsas allt på svepande och osann symbolpolitik där verkligheten inte betyder något. Men eftersom medborgarna lever i sina verkligheter med välfärdsföretag av alla de slag så är symbolpolitik återvändsgränd för varje parti som tänker sig att ha ansvar i en regering. Löfven - och även civilminister Ardalan Shekarabi - upprepar nu Jonas Sjöstedts ord från förra valrörelsen om att "7 av 10 medborgare håller med om att vinsterna ska bort." Vilket ju är rena tramset. Den som inte tror mig kan fråga Sjöstedt. Med en extrem medieuppbackning ägnade Vänsterpartiet hela valrörelsen åt att kampanja för företagsförbud - vilket ett vinstförbud handlar om. V gjorde ett av sina sämsta val i modern tid. Varför Shekarabi och Löfven känner sådan iver att kasta sig in i den dödspositionen är obegripligt.   

Släpp den där vänstertugget Löfven. Alla vet ju ändå att det i det moderna Sverige inte finns någon majoritet för att slå igen en stor del av de allra bästa utbildningarna och vårdplatserna och omsorgsinsatserna som finns i landet.

Annars var det som sagt ett bra tal. En stark passage handlade om regeringens ambition att åter satsa på upplysning om Förintelsen. I det skrivna talet motiverade Löfven insatsen bland annat med att ”Vi har tagit emot många flyktingar från länder där kunskapen om Förintelsen är låg  Därför måste vi se till att alla i vårt land får grundläggande kunskaper om nazismens brott mot mänskligheten. Därför kommer regeringen att återinföra stödet till hågkomstresor för skolungdomar till Auschwitz.”

Det är en bra och frank och pragmatisk förklaring utan några stora åthävor eller omskrivningar. Mer sånt. Där är S hemmaplan. Symbolpolitik bör däremot lämnas till ytterkantspartier som till sin natur lever i symbios med just symboler som giriga direktörer och lömska invandrare.

Widar Andersson

Medborgarskap är ingen rabattkupong

WidarDirekt Moderaterna luftar nu intresse för förslagen om att terrorister med dubbelt medborgarskap ska kunna fråntas sitt svenska medborgarskap i syfte att förhindra att de kan återvända till Sverige efter att ha stridit för IS eller andra terrorgrupper. Liknande idéer har tidigare framförts av Sverigedemokraterna. Även Liberalerna har tänkt högt i detta ämne.

Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson avfärdar förslagen. ” Det förvånar mig att Moderaterna inte orkar stå upp för svensk grundlag”, sa Johansson till TT på tisdagen (8/8).

Mer att läsa: Lag och Ordning för Johansson.

Morgan Johanssons ovilja att ge sig in i medborgarskapspolitiken är begriplig ur flera aspekter. Hösten 2011 hamnade han i den socialdemokratiska torktumlaren när han som rättspolitisk talesperson gav visst stöd åt dåvarande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö när denne föreslog temporära medborgarskap. Medborgarskapet skulle kunna återkallas om en person gjorde sig skyldig till grov kriminalitet. Morgan Johansson agerade av allt att döma på uppdrag av dåvarande partiledaren Håkan Juholt.

Juholt bytte dock snabbt fot och tog kraftigt avstånd från Reepalu – och Johansson – när det började blåsa. Anders LindbergAftonbladets ledarsida menade att Morgan Johansson förordade ”apartheid” och konstaterade med sedvanlig verklighetsförankring att:

”Morgan Johanssons förtroende är allvarligt skadat. Han är nu känd för Svenska folket för att han försökte närma partiets politik till Sverigedemokraterna.”

Medborgarskap är känsliga saker i en rättsstat. I medborgarskapet regleras vittgående rättigheter; främst tillgången till det svenska passet och till den ovillkorliga rätten att vistas i Sverige; en rättighet som är intimt förknippad med rätten till ekonomisk försörjning på goda nivåer.

Det är närmast löjligt lätt att bli svensk medborgare. För den som i vuxen ålder ansöker om medborgarskap ställs inga som helst krav mer än att den sökande ska ha vistats i Sverige i fem år. I andra änden är det omöjligt att ofrivilligt bli av med sitt medborgarskap.

Jag kan i sak tycka att SD och M har rätt när det gäller möjligheten att plocka medlemskapet av uppenbara terrorister. För den som vill ge sig på något sådant väntar dock långa grundlagsändringsprocesser och sega kamper mot den utbredda rättighetsmaffians anklagelser och osammanhängande påståenden.

Morgan Johansson bör därför istället samla politiskt stöd för att göra det svårare att bli svensk medborgare. Universitetslektorerna Dan-Olof Rooth och Per Strömblad visade i sin rapport till Globaliseringsrådet ”Språk, krav och medborgarskap” att mycket talar för att det finns fördelar med en politik där medborgarskapet ses som ”kronan på en lyckad integrationsprocess” snarare än som ett slags helt kravlös rättighet.

Rooth och Strömblad skriver:

Vi har kunnat konstatera att efterfrågan på svenskt medborgarskap förefaller vara hög bland invandrade från länder utanför västvärlden, men att dessa individer samtidigt tenderar att ha bristande kunskaper i svenska.”

Medborgarskap i Sverige är värt oerhört mycket. Det bör förtjänas och inte delas ut som vilken rabattkupong som helst.

Widar Andersson

Anders Borg är en människa

WidarDirekt Den förre finansministern Anders Borg har uppenbart problem. Vad de består i har jag ingen aning om. Hur som helst har han betett sig extraordinärt svinigt berusat på en privat fest med många gäster och arrangörsmedarbetare. Eftersom han är en offentlig person så nådde de uppseendeväckande uppgifterna om Anders Borg fram till Aftonbladet.

Borg insåg vad som var på gång och förekom Aftonbladets publicering genom att be om ursäkt för sitt beteende i ett inlägg på Facebook.

När Aftonbladet sedan gick ut med alla detaljerade uppgifter om Borgs beteende på festen så kan vilken empatisk människa som helst känna den hemska ångest och skam som Anders Borg har att tampas med nu. Han har barn, föräldrar, vänner och tunga uppdrag i näringslivet.

Till skillnad mot andra människor som plakat och totalt gör bort sig på liknande sätt så hamnar Borgs elände i pressen. Det är som det är med den saken. Han är en offentlig person som länge sökt strålkastarljuset och därför får stå ut med att ljuset söker sig till honom även när det är mindre bekvämt.

Historien rullar snart slut i medierna. En omdömeslös polis har i och för sig triggats att göra en polisanmälan mot Borgs beteende. Det kan hålla saken i gång ytterligare något dygn.

Anders Borg har handlat oerhört omdömeslöst. Men det har andra också gjort. Barnsliga politruker på sociala medier försöker koppla ihop Borgs personliga sammanbrott med Moderaterna. De som uttalat stöd och empati för Borg utmålas som ”hycklare” i fina kulturkretsar. Vilket är obegripligt.

Karln har gjort bort sig rejält. Men han har knappast skadat någon mer än sig själv och sin familj. Han får slita med sin ångest och ruelse; precis som vilken annan också hade fått göra i en liknande situation.

Fallet blir extra stort för offentlighetens kvinnor och män som brakar ihop på bästa sändningstid. Skammen och ångern kommer de aldrig undan. Men det går att komma igen; går att ta sig igenom svåra stunder och komma ut som en klokare person på andra sidan. Det är det ena.

Det andra och allra viktigaste är att vi andra aldrig får glömma att det är människor vi talar om och förhåller sig till. Anders Borg är inte en staty av en tidigare moderat och framgångsrik finansminister. Han är en människa.

Widar Andersson

 

Klokt att ta strid för Peter Hultqvist

WidarDirekt Stefan Löfven visade att det alltid finns flera alternativ än vad man kan tro i förväg. Statsministerns svar på oppositionens misstroendeförklaringar mot statsråden Anders Ygeman, Peter Hultqvist och Anna Johansson var väl sammansatt.

 

Jag tar ansvar för Sverige sa Stefan Löfven och meddelade på torsdagens pressträff i Rosenbad att Anna Johansson och Anders Ygeman lämnar regeringen eftersom de inte har riksdagens förtroende.

Jag var där.

Sjukvårdsminister Gabriel Wikström lämnar regeringen av hälsoskäl. Nya statsråd blir Tomas Eneroth; gruppledare och riksdagsveteran från Småland blir ny infrastrukturminister. Heléne Fritzon från Skåne  tar hand om migrationsfrågorna.

Morgan Johansson blir ett slags rättsstatsuperminister och tar över en stor del av Anders Ygemans inrikesministerportfölj. Annika Strandhäll får lägga sjukvårdsfrågorna till dagens uppdrag som socialminister. Däremot tar Löfven strid för Peter Hultqvist som försvarsminister.

Ett smart och sakligt grundat drag. Oppositionen har nu bollen. De har fått två rätt – Ygeman och Johansson – och det är nog tveksamt om det finns stöd i oppositionen för att fortsätta driva misstroendet mot den populäre Peter Hultqvist.

Ombildningen som Löfven gör är intressant. Två av klipporna i regeringen – Annika Strandhäll och Morgan Johansson – får kraftigt förstärkta roller i regeringen. De blir väldigt tunga i två centrala samhällsfält /social/sjukvård och brott/straff/terror.

Förhoppningsvis ska de två kunna profilera S som folkligt trygghetsparti på ett effektivt sätt under året som kommer.

Stefan Löfven gjorde en stabil insats på pressträffen. Självklart är det en nesa att tvingas göra sig av med statsråd på oppositionens order. Men sådana är de parlamentariska realiteterna. Och Löfven gjorde vad han kunde för att klä in nesan i en större regeringsombildning.

Och Socialdemokraterna - kanske viktigast av allt efter de för partiet fruktansvärda år i opposition - sitter kvar i regeringen.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar