Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

SD eller V har makten. Om inte...

WidarDirekt Det finns tre villkor som styr regeringsbildandet efter söndagens val. Villkoren sätts upp av antalet mandat i riksdagen och av vår ”negativa parlamentarism” som innebär att när riksdagen röstar om talmannens förslag till ny statsminister så är kravet att hon/han inte får ha en majoritet av de röstande mot sig. Statsministerkandidaten behöver således inte ha en majoritet med sig för att bli vald. Det räcker att 1 person röstar ja om alla de övriga 348 väljer att avstå eller att utebli från omröstningen.


Första villkoret är att Sverigedemokraterna – som kommer att ha ungefär 65–68 mandat – accepterar statsministerkandidatens migrationspolitik. Detta skulle kunna vara en ren moderatregering eller kanske M, KD. En sådan regering skulle S, V och MP rösta nej till. De tre partierna har kanske 157 mandat eller något sådant efter valet. Vilket är betydligt mindre än de 175 som krävs för att ha en majoritet. Regeringen kan då väljas med hjälp av Ja - röster från M och KD (87 mandat ungefär) och nedlagda röster från SD. C och L röstar knappast nej utan lägger sannolikt ner sina röster. Ulf Kristersson skulle således kunna bli vald på det viset.
Socialdemokraterna skulle också kunna överleva en statsministeromröstning om SD lägger ner sina röster. Att S skulle kunna ha en migrationspolitik som accepteras av SD är inget svårt krav. V och MP lägger ned sina röster och de fyra borgerliga röstar nej; också det alldeles för få nejröster för att kunna fälla en säg Magdalena Andersson som statsministerkandidat för S.


Andra villkoret är att Vänsterpartiet behöver acceptera en ny statsministers politik i vissa avseenden. Det skulle kunna öppna för en regering av S, MP, C och L som tillsammans kanske får ihop 167 mandat eller något sådant. V med sina 36-38 mandat kan därmed ge en sådan regering majoritet för budget och andra viktiga politikområden. M, SD och KD är alldeles för små för att kunna blida ett negativt flertal vid en sådan omröstning.


Tredje villkoret är att Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna bildar en stor koalition på tyskt manér. En sådan regering behöver inget godkännande av vare sig V eller SD eller MP. En mildare variant av detta är att Socialdemokraterna släpper fram - lägger ned sina röster - i omröstningen om Kristersson som ledare för en alliansregering med fyra borgerliga partier. SD: s röster blir då inte avgörande. Jimmie Åkesson skulle i och för sig kunna chikanera de borgerliga genom att rösta ja i voteringen.


Ledordet för de två första villkoren är att regeringen ”släpps fram” av antingen V eller SD. Även det sistnämnda villkorets milda variant behövr bli framsläppt av motståndare för att fungera. Endast storkoalitionen gör sig oberoende av vad utomstående partier gör/inte gör.  


Det är upp till var och en att bedöma trovärdigheten och sannolikheten för de olika villkoren. Talmannen har fyra försök på sig. Faller talmannens förslag även i den fjärde omröstningen så ska det enligt grundlagen hållas ett nytt val för att om möjligt få till lite mer dugliga majoriteter.


Som jag ser på världen så  är en regering enligt det första villkoret den i särklass mest troliga. (Det tredje villkorets milda variant är också tänkbar givet till att börja med att de fyra borgerliga parteirna tillsammans blir större än S, V och MP)

Hur mycket jag än vill och hoppas så tror jag att Socialdemokraterna – efter den valrörelse som man haft med alla utfästelser mot SD – skulle ha mycket svårt att kunna regera genom att indirekt släppas fram av SD. SD är nog heller inte så suget på en sådan utveckling.


Därför är Ulf Kristersson den mest sannolika statsministern efter valet. Det som kan omöjliggöra en sådan regering är att moderaternas valresultat blir så dåligt att partiet helt enkelt inte vill regera. Men det har jag svårt att tro.


Regeringen Kristersson kanske sedan inte blir så långvarig. Vare sig S eller SD är lätta att ha att göra med. Vi bör ställa in oss på extra val ganska tidigt i mandatperioden. Kanske redan till försommaren 2019.
Widar Andersson

 

Klockan klämtar för Ohly

I juni samlas vänsterpartiet till kongress här i Norrköping. Lars Ohly ifrågasätts nu öppet som partiledare. Till radions Ekoredaktion säger Marianne Eriksson, ordförande för det största partidistriktet, att Lars Ohly inte lyckas föra ut partiets politik. Hon är kritisk till att han alltför länge klmarade sig fast vid att kalla sig kommunist. Ekot refererar också till anonyma källor inne i partiet som sägs befinna sig till "vänster" - vilket i detta sammanhang måste vara närmast synonymt med ett slags kommunism. Denna falang är missnöjd med Ohly för att han inte på ett trovärdigt sätt lyckats förklara realismen i partiets krav på att 200 000 nya människor ska anställas i offentlig sektor.
Med sådana krav på sig är det ett under att Ohly håller sig nykter.
Efterträdaren lär bli en kvinna - om nu inte Jonas Sjöstedt kan komma igen. Det lär stå mellan Alice Åström och Josefin Brink, enligt vad jag förstår.

Fel Pettersson fick sparken

av näringsminister Maud Olofsson. För detta ska hon nu stå till svars inför riksdagens konstitutionsutskott. Saken är både kul och väldigt talande för den sossekäkande Olofsson.
För ett par veckor sedan hade Olofsson kallat till presskonferens. Något så spännande som ett tilläggsdirektiv till en utredning om trygghetssystem för företagare skulle presenteras. Hon passade också på att meddela att den tidigare utredaren - utsedd av den slemma s-regeringen - Lars-Olof Pettersson nu skulle sparkas. Pettersson var, enligt Olofsson "ledare för Seko under valet 2006 och har en klar facklig bakgrund".
Denne Pettersson avsatte Olofsson emellertid redan för ett år sedan. Den Lars-Olof Pettersson som nu fick foten har aldrig haft något med Seko att göra. Han är egen företagare sedan sju år tillbaka.
Det vill till att hålla reda på vilka man sparkar.
Den läxan har kanske Olofsson lärt sig nu.
Undra om Pettersson som fick sparken för att Oofsson trodde att han var den andre redan sparkade Pettersson, fick behålla jobbet?

Spekulationer

Lek med tanken att socialdemokraterna hade gjort en bättre slutspurt och vunnit valet 2006. Vad hade varit annorlunda i Sverige, jämfört med hur vi har det i dag?
Ämnet är spekulativt. Ingen vet vad som hade hänt om alliansen misslyckats att erövra regeringsmakten. Men som sagt; spekulera ihop en kort lista kan man ju alltid:
1 Erik Fichtelius hade inte fått pris som årets mest förnyande journalist. Hans TV ? film skulle nämligen inte ännu ha visats. Göran Persson hade suttit kvar som partiledare och statsminister i vart fall till en extrakongress nästa vår.
2 På extrakongressen skulle inte Mona Sahlin ha valts till partiledare för socialdemokraterna.
3 Tillväxten av nya jobb skulle ha varit ungefär lika stor som vad den är idag.
4 Folkpartiet skulle ha haft kvar sin profilfråga om mer betyg och fler nationella prov i skolan.
5 Djurskyddsmyndigheten skulle ha varit kvar.
6 Ersättningen från a-kassan skulle vara 80 procent.
7 Anders Borg skulle ha varit chefekonom på någon internationell storbank.
8 Ulrika Schenström kunde ha pussats och druckit vin med vem hon ville utan att hamna på helbild i Aftonbladet.
9 Thomas Östros hade varit socialminister
10 Mikael Odenberg skulle gå och fundera på om han skulle ställa upp som ordförandekandidat i moderaterna.

Idag samlas

världens ledare på Bali. Kevi Rudd labour, nyvald premiärminister i Australien, såg till att hans nya regering omedelbart skrev på Kyotoavtalet. Australien är, vid sidan av USA, en av världens stora utsläppsskurkar. Genom undertecknandet av Kyotoavtalet kan Kevin Rudd ta ut Australien ut ur skamvrån.
Men Kyotoavtalet är snart historia. Miljömötet på Bali handlar om hur nästa utsläppsdämpande avtal ska se ut. Förhoppningsvis tar Australien redan från början en ledande position i det nya avtalet.

Dags att

packa väskan, gå ut med Sumo och sen trava i väg ner mot järnvägsstationen. Har en del att skriva på tåget; hoppas på ett elektrifierat tåg från Sala till Norrköping.
Kommer nog inte till Falun på ett par veckor nu. På lördag, söndag ska sambon och jag ses i sthlm. Tillsammans med ett gäng kompisar ska vi se en teaterpjäs och käka något gott. Evenemanget är en 50-årspresent till en kompis som nu ska utlösas.
På torsdag tänkte jag försöka hinna med att kvista över till Oslo fram och tillbaks. Dottern som bor där fyller år. Kan skriva från tåget fram och tillbaks.
Men nu är det andra tåg som gäller.

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson