Widar Andersson

Widardirekt

Mitt förflutna med Ulf Kristersson

WidarDirekt Ulf Kristersson tycks nu äntligen få pröva vingarna i något stort uppdrag. Stämman inom Moderaterna är förvisso ännu fyra veckor bort. Men som det sägs inför de stora börsbolagens bokslutsrapporter så har ”marknaden” redan räknat in Kristersson som ny partiledare för M.

Innan jag går vidare vill jag vara öppen med att jag och Ulf Kristersson har ett förflutet. 1995 – då vi båda var riksdagsledamöter – gav vi tillsammans med den dåvarande centerpartisten Dick Erixon ut boken ”Ett brutet löfte” på Timbros förlag. Den lilla boken har väl aldrig legat särskilt högt i Nobelprisspekulationerna. Men helt oäven är den inte även nu 22 år senare.

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare med viss S-lutning anmälde boken i Svensk Tidskrift med de här orden:

”Poängen hos Kristersson, Andersson, Erixon är att demokratin måste återskapas, att politiker och medborgare måste hitta nya länkar får att kunna kommunicera med varandra. Det behövs ödmjukhet och en insikt om att Sverige kommit till vägs ände. Boken kan ses som ett exempel på att socialdemokrater och moderater kan samarbeta, åtminstone om det finns en centerpartist med i gänget. Att det skulle vara något for de nuvarande partiledningarna är naturligtvis inget att hoppas på, men nya tider kommer.”

Svensk inrikespolitik och parlamentarism är väl på sätt och vis nära den där ”vägänden” nuförtiden. Sedan Sverigedemokraterna på allvar etablerade sig som ett stort parti i riksdagen har de gamla styrelsevägarna tagit slut. Såväl S remarkabla enpartistyre som den borgerliga Alliansen har gjort sitt för stunden. Sverigedemokraterna (där för övrigt den tredje författaren Dick Erixon numera huserar som redaktör för tidningen ”Samtiden”) utgör heller inget regeringsalternativ.

Riksdagspolitikerna har prövat och provat sig fram för att kunna hantera det knepiga läget. Decemberöverenskommelsen – som fortfarande gäller trots att den är nedlagd sedan länge – ger största ”partikonstellation” rätten att få igenom sin budget.

Moderaternas avgående partiledare Anna Kinberg Batra öppnade upp spelplanen när hon i januari i år meddelade att M inte längre tänkte blunda för att det fanns sverigedemokrater i riksdagens utskott. Det skulle ”samtalas” med dessa i lämpliga frågor för att på så sätt mobilisera den bastanta majoritet i riksdagen som ingår i oppositionen.

Det blev ett väldigt ståhej om detta förstås. Vänsterns och liberalernas politruker och politiker gick igång och tjoade om att M nu ville regera ihop med nazister. Även många inom Moderaterna kände sig obekväma med utvecklingen. M tappade mycket opinionsstöd till Centerpartiet och till Soffan.

Nu träder Ulf Kristersson in på vägen. Han fortsätter på den av Anna Kinberg Batras inslagna vägen genom att ta två steg bakåt och ett steg fram. Han säger i min ”översättning” att ”Nej vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med SD vare sig i utskotten eller någon annanstans. Men jag kommer inte att förbjuda dem att rösta på våra förslag.”

Vilket betyder att efter nästa val så finns det goda möjligheter/risker för att SD: s röster i riksdagen kommer att ha stor betydelse för vem/vilka som styr i landet.

Det är ett bra besked av Ulf Kristersson. Inte bra därför att jag går och drömmer om en borgerlig regering med SD-stöd. Utan bra därför att jag varmt uppskattar alla seriösa försök att putta svensk inrikespolitik upp på nya vägar med nya majoriteter. Ulf Kristerssons besked är också bra eftersom det borde pusha på Socialdemokraternas förnyelse rejält.

Moderaterna under Ulf Kristersson kommer nämligen inte längre att tvinga ihop S med V för att skapa den största ”partikonstellationen”. Istället kommer riksdagens majoritet att tala och styra. Vilket betyder att Socialdemokraterna så snabbt som möjligt behöver släppa vänstersargen och ge sig ut i den riktiga politikens frågor och reformutmaningar igen. Det ser jag fram mot.

Ulf Kristerssons besked öppnar upp politiken; det skapas möjligheter och tillfällen för djärva och vältimade politiker. En lång rad av möjliga konstellationer öppnar sig efter nästa val.

Min favorit är fortfarande S och M; gärna – för att tala med Stig-Björn Ljunggren – med en centerpartist i gänget.

Widar Andersson


Kristersson och Busch Thor befriar Löfven

WidarDirekt Moderaterna och Kristdemokraterna gör nu det drag som kan göra valet 2018 betydligt mer intressant. Genom att gå fram tillsammans och fullfölja misstroendet mot Peter Hultqvist – där även SD finns på samma sida – visar de på ett möjligt regeringsalternativ med lite norsk lutning. M och KD i Rosenbad med 25 procent tillsammans och SD i riksdagen med 25 procent är inget fantasifoster om vi tänker ett år framåt.

Alliansen är död som regeringsalternativ. Det har den varit väldigt länge. Det vi ser nu där KD och M går åt ett håll och C och L åt ett annat är snarast ett uttryck för att Alliansen nu också är vederbörligen begravd på ett nyktert och sakligt sätt.

 Mot den bakgrunden är det märkligt att till exempel den gode Tomas Ramberg på Sveriges Radio bygger hela sin analys av att det skedda är ett stort nederlag för Alliansen.

Mer att läsa: Skolan ska vara ojämlik.

Ska KD ha en chans att få moderata stödröster – vilket nästan alltid krävs för att sitta kvar i riksdagen – så måste KD vara lojalt med M i tunga frågor. Vilket de är nu.

M, KD och SD kommer att förlora misstroendeomröstningen mot Hultqvist. Det är i sak bra. Peter Hultqvist är en bra försvarsminister som inte bör sluta som ett bondeoffer i ett politiskt spel. Men det är en bisak i detta drama.

Mer att läsa: Arbetslöshet på låtsas.

Moderaternas tillträdande partiledare Ulf Kristersson tar nu Anna Kinberg Batras januariinsats ett steg vidare. Det handlar vad jag förstår inte om förhandlingar eller samtal mellan SD och M. Det handlar däremot om att visa upp ett möjligt regeringsalternativ för alla som kan räkna mandat.

Upplägget vid den kommande förtroendeomröstningen om Hultqvist visar att det plötsligt finns hotfulla utmanare mot Stefan Löfven och Socialdemokraterna.

Alliansen hade aldrig utmanat S. Men nu kan vad som helst hända.

Det är i grunden mycket positivt att politikerna på det här viset knyter an till verkligheterna. Pressen ökar på S att närma sig Centern och Liberalerna och kanske Miljöpartiet för att kunna matcha M och KD i nästa val.

Vilket jag ser fram mot. Socialdemokraternas undfallenhet mot Vänstern har varit plågsam att genomleva. Nu är den epoken slut. Tack för det! Socialdemokraterna har definitivt chansen att kunna utmana M, KD och SD.

Widar Andersson

 

Skattesänkning som heter duga!

WidarDirekt Regeringen sänker skatten på pensioner med sammanlagt 4, 4 miljarder kronor. Bortser vi från de stora och extra statsbidragen till kommunerna så är skattesänkningen på pensionsinkomster budgetförslagets enskilt största satsning.

Den S-ledda regeringens politik innebär att skatten på pensioner upp till 17 000 kronor i månaden sänks ner till de jobbskattenivåer som den tidigare borgerliga alliansregeringen införde för arbetsinkomster.

Det är ett bra förslag. Skattesänkningen ger i vissa fall så mycket som 410 kronor mer i handen för människor med låga och halvlåga pensioner. Politiskt är det också både kul och intressant att Socialdemokraternas största budgetsatsning är ett slags repris på den forna Alliansens jobbskatteavdrag.

I retoriken under alla år har det ju ofta låtit som om den förra regeringen höjde skatten på pensioner. Vilket de faktiskt inte gjorde. Däremot sänktes inte pensionsskatten när skatten på arbetsinkomster togs ner genom ett antal jobbskatteavdrag.

Att Alliansen gjorde på det viset hängde förstås ihop med den dominerande politiska profilen där Moderaterna som det nya arbetarpartiet gick i spetsen för att det ska löna sig bättre att arbeta.

Nu skulle man kunna säga att Socialdemokraterna tar vid där Moderaterna slutade. Vilket är intressant.

Jag tycker mig ana en socialdemokrati som börjar hitta formen. Trots det envisa upprepandet av att ”skattesänkningarnas tid är förbi” så kan partiet drämma till med en så pass stor skattesänkning som kanske inte ens de borgerliga fått ihop i sina budgetmotioner som kommer inom 2-3 veckor. Det bådar gott. Här finns inga ideologiska hangups och/eller oomkullrunkeliga spärrar.

Människor med pensionsinkomster är att gratulera. Och S är att gratulera till ett reformförslag som välbehövligt breddar intrycket av hur partiet tänker och agerar.

Widar Andersson

Rekord i politiskt ansvarstagande

WidarDirekt Den gångna helgen bjöd på två offentliga inslag i den pågående politiska affären om lagbrotten på Transportstyrelsen.

På lördagen framträdde försvarsminister Peter Hultqvist i Ekots ”Lördagsintervju” i Sveriges Radio. På söndagskvällen meddelades att statsminister Stefan Löfvens närmaste medarbetare på statsrådsberedningen statssekreteraren Emma Lennartsson fick lämna sitt jobb i regeringen med ”omedelbar verkan.”

Orsaken till Lennartssons avgång var enligt uppgift att hon underlåtit att föra vidare viktig information om händelser på Transportstyrelsen.

Peter Hultqvist lever även han under hotet om att tvingas avgå. Riksdagsmajoriteten planerar en misstroendevotering mot försvarsministern om ett par veckor.

Lördagsintervjuns programledare Monica Saarinen grillade försvarsministern med frågor om vad han vetat om och om hur han agerat utifrån det han vetat om i Transportstyrelsesaken.

Mer att läsa: Regeringens alla ryggar.

Peter Hultqvist gjorde ett stabilt intryck. Han balanserade i och för sig vid något tillfälle farligt nära gränsen till no go zonen ”Det här kan uppfattas som om jag försöker springa ifrån mitt ansvar.” Och sådant uppskattas inte. En politiker ska ta ansvar för det han/hon är satt att sköta. Vilket Hultqvist alltså gjorde i allt väsentligt.

Under Saarinens insatta och ofta kniviga utfrågning växte bilden fram av en försvarsminister som tagit ansvar för Försvarsmaktens del av härvan. När Hultqvist informerades så var Försvarsmakten redan igång med riksskademinimering när det gällde eventuella läckage av känsliga uppgifter som Tranportstyrelsens lagbrott kan ha inneburit.

När det gäller den allra känsligaste frågan om när och vad och hur statsminister Stefan Löfven informerats och agerat så markerade Hultqvist på goda grunder att det knappast var hans uppgift att tjänstgöra som något slags ”controller” av vilka statsråd och statssekreterare som talade med varandra om säkerhetsriskerna och polisförhören på Transportstyrelsen. Och det har han ju rätt i Hultqvist. Hans ansvar är primärt Försvarsmakten och det tycks som glasklart att försvarsministern har skött sina åtaganden i detta hänseende. Under några passager lät det som sagt som om risken fanns att Hultqvist skulle närma sig ett riskabelt flykt från ansvar beteende. Men det stannade vid ”nära”.

Monica Saarinen pressade Hultqvist med frågor om hans uppfattningar om den ”mörkläggning” av skälen till att regeringen tidigt 2017 skiljde generaldirektören från hennes arbete på Transportstyrelsen. Regeringens linje var att det fanns oenighet om hur arbetet skulle utföras på Transportstyrelsen. Vilket ju skulle kunna kalla det faktum att Säkerhetspolisen utredde myndighetens generaldirektör för brott med bäring på rikets säkerhet.

Peter Hultqvist ville inte tala om mörkläggning för sin egen del. Men efter några vändor fram och tillbaka sa han att det var hans erfarenheter att det bästa är att ”att säga som det är.” Så är det.

I och med Emma Lennartssons avgång så växer Transportstyrelseaffärens historiska dimensioner. Två avgångna statsråd, en avgången toppstatssekreterare och en avgången generaldirektör – måste med svenska mått mätt vara något slags rekord i ansvarstagande! Det vanliga brukar ju annars vara att typ inget händer.

Sakfrågan – en generaldirektör som begår uppseendeväckande och medvetna lagbrott och som erkänner dessa brott som hon sonar med böter – är nog ur ett sakligt perspektiv nog knappast värd att detta dramatiska ”ansvarstagande.” Men det är som det är med den saken.

Peter Hultqvist stärkte i mina ögon sina aktier genom sitt framträdande i Lördagsintervjun. Han har hållit god ordning på Försvarsmakten i denna fråga. Och han gjorde klart att uppdraget som controller på regeringskansliet inte ålåg honom som försvarsminister. Outtalat så sade han ju därmed också att den som verkligen är controller – statsrådsberedningen – inte har skött sitt jobb.

Vilket Emma Lennartsson nu har tagit ansvar för. Frågan är om det räcker? Peter Hultqvist kommer att klara sig igenom ekluten utan att tvingas avgå i närtid; den bedömningen gör jag fortfarande. Men det är inte säkert att mediegranskningen av vare sig statssekreterare och/eller statsrådsberedningen stoppar vid Lennartsson.

Ansvarstagandet kan svälla ut ännu mer.

Widar Andersson

 

 

Kinberg Batra har röjt mark för M

WidarDirekt Anna Kinberg Batra slutade med flaggan i topp. På fredagsförmiddagens pressträff där hon meddelade sin avgång höll hon ett trotsigt tal om den moderata politiken och om vikten av ett starkt och samlat moderat parti. Det kändes som om hon höll sitt bästa tal när hon inte var partiledare längre. På sätt och vis påminde Anna Kinberg Batras tal om Mona Sahlins anförande på det socialdemokratiska Förtroenderådet efter det att hon meddelat sin avgång. Sahlin var i och för sig mer självkritisk än vad Kinberg Batra var på pressträffen. Kinberg Batras starka tal kan dock uppfattas som självkritiskt i den meningen att trots all den goda politik hon talade om så har det inte gått så särskilt bra.

På pressträffen fick hon flera gånger svara på frågan om hon ångrade utspelet i januari i år då hon meddelade att det skulle ”samtalas” med SD i riksdagen; att det inte längre skulle låtsas som om SD inte fanns. Efter det framträdandet kom ett opinionsras – till Centerpartiet främst – och kritiken från den församlade änglakören i politik och media var oförsonlig.

Kinberg Batra medgav att saken var dåligt kommunicerad och dåligt förankrad. Men i själva saken backade hon inte. Vilket heller inte nästa partiledare bör göra. Det kommer säkert att ta några år till av gnuggande av opinionen. Men nu när skadan så att säga redan är tagen så vore det tokigt att avbryta processen. Alternativet är ju att stanna kvar i Decemberöverenskommelsens dimma och det kan inte locka någon hugad och duglig efterträdare att träda till med sådana mandat. Anna Kinberg Batra har röjt mark för en möjlig väg mot regeringsmakten för M. Så är det.

Nu kommer en extra partistämma att välja en ny partiledare och flera andra nya i partiledningen. Ulf Kristersson är det namn som nämns oftast, Och det är ett bra alternativ. Men nu väntar några spännande dagar och kanske veckor innan vi vet hur M tänker fixa till klädedräkten inför valet.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar