Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Medborgarskap är ingen rabattkupong

WidarDirekt Moderaterna luftar nu intresse för förslagen om att terrorister med dubbelt medborgarskap ska kunna fråntas sitt svenska medborgarskap i syfte att förhindra att de kan återvända till Sverige efter att ha stridit för IS eller andra terrorgrupper. Liknande idéer har tidigare framförts av Sverigedemokraterna. Även Liberalerna har tänkt högt i detta ämne.

Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson avfärdar förslagen. ” Det förvånar mig att Moderaterna inte orkar stå upp för svensk grundlag”, sa Johansson till TT på tisdagen (8/8).

Mer att läsa: Lag och Ordning för Johansson.

Morgan Johanssons ovilja att ge sig in i medborgarskapspolitiken är begriplig ur flera aspekter. Hösten 2011 hamnade han i den socialdemokratiska torktumlaren när han som rättspolitisk talesperson gav visst stöd åt dåvarande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö när denne föreslog temporära medborgarskap. Medborgarskapet skulle kunna återkallas om en person gjorde sig skyldig till grov kriminalitet. Morgan Johansson agerade av allt att döma på uppdrag av dåvarande partiledaren Håkan Juholt.

Juholt bytte dock snabbt fot och tog kraftigt avstånd från Reepalu – och Johansson – när det började blåsa. Anders LindbergAftonbladets ledarsida menade att Morgan Johansson förordade ”apartheid” och konstaterade med sedvanlig verklighetsförankring att:

”Morgan Johanssons förtroende är allvarligt skadat. Han är nu känd för Svenska folket för att han försökte närma partiets politik till Sverigedemokraterna.”

Medborgarskap är känsliga saker i en rättsstat. I medborgarskapet regleras vittgående rättigheter; främst tillgången till det svenska passet och till den ovillkorliga rätten att vistas i Sverige; en rättighet som är intimt förknippad med rätten till ekonomisk försörjning på goda nivåer.

Det är närmast löjligt lätt att bli svensk medborgare. För den som i vuxen ålder ansöker om medborgarskap ställs inga som helst krav mer än att den sökande ska ha vistats i Sverige i fem år. I andra änden är det omöjligt att ofrivilligt bli av med sitt medborgarskap.

Jag kan i sak tycka att SD och M har rätt när det gäller möjligheten att plocka medlemskapet av uppenbara terrorister. För den som vill ge sig på något sådant väntar dock långa grundlagsändringsprocesser och sega kamper mot den utbredda rättighetsmaffians anklagelser och osammanhängande påståenden.

Morgan Johansson bör därför istället samla politiskt stöd för att göra det svårare att bli svensk medborgare. Universitetslektorerna Dan-Olof Rooth och Per Strömblad visade i sin rapport till Globaliseringsrådet ”Språk, krav och medborgarskap” att mycket talar för att det finns fördelar med en politik där medborgarskapet ses som ”kronan på en lyckad integrationsprocess” snarare än som ett slags helt kravlös rättighet.

Rooth och Strömblad skriver:

Vi har kunnat konstatera att efterfrågan på svenskt medborgarskap förefaller vara hög bland invandrade från länder utanför västvärlden, men att dessa individer samtidigt tenderar att ha bristande kunskaper i svenska.”

Medborgarskap i Sverige är värt oerhört mycket. Det bör förtjänas och inte delas ut som vilken rabattkupong som helst.

Widar Andersson

Mikael Ribbenvik har koll på invandringen

WidarDirekt Mikael Ribbenvik är generaldirektör på Migrationsverket. Han har lång erfarenhet av sakfrågorna. Han har bland annat arbetat som rättschef och som operativ chef på myndigheten innan han den 19 maj 2017 ”på riktigt” fick efterträda den tidigare chefen Anders Danielsson som gick över till Röda Korset; en övergång som bara hade vinnare.


Fredagen den 16 februari var Mikael Ribbenvik gäst i Fredagsintervjun på Kvartal.se med programledaren Jörgen Huitfeldt. Samtalet mellan Ribbenvik och Huitfeldt var mycket intressant och allmänbildande. Jag kommenterar intervjun på Folkbladets ledarsida måndagen 19 februari. Läs gärna!
Mikael Ribbenvik är något av ett föredöme för myndighetschefer. Utöver hans gedigna sakkunskap så värnar han offentligheten genom att tala öppet och utan mer än konstitutionellt reglerad hänsyn till politiken. Samtidigt passerar han aldrig gränsen mellan politik och myndighet; regeringen beslutar och myndigheten utför besluten.

 

Mer att läsa: Folkvandrare utan identitet.


Det finns många problem med den svenska invandringspolitiken. Utöver de jag diskuterar på ledarsidan på måndagen finns det skäl att diskutera den offentliga debattens fixering vid året 2015 då över 160 000 människor sökte asyl i Sverige. I Fredagsintervjun Kvartal.se påminner Mikael Ribbenvik om att det år 2014 kom asylsökande i ett antal som tangerade antalet under Balkankrisen i början på 1990-talet. Ribbenvik kunde ha fortsatt flera år bakåt; Sverige sticker ut genom ett väldigt högt asylmottagande under det senaste decenniet. Det är det stora antalet under många år som har orsakat de synnerligen allvarliga problemen med integrationen av nyanlända som vi upplever idag.


Integrationsproblemen ska dock inte lastas Migrationsverket. Verket har inte integrationspolitiska uppdrag från regeringen. Migrationsverket ska säga ja eller nej utifrån de asylsökandes individuella skydds – anknytnings – och/eller andra asylpåverkande omständigheter. Myndighetens ja – och nejsägande kritiseras hett och hårt från alla håll och kanter. Ett argument som Mikael Ribbenvik formligen strimlade under intervjun i Kvartal.se var de återkommande anklagelserna om att asylprocessen skulle vara ”rättsosäker” i Sverige. Ur den enskildes perspektiv är det svårt att tänka sig något rättssäkrare än asylsökandet i Sverige. Tre instanser, skattebetalda tolkar och advokater i alla led och inga krav på att kunna styrka sin identitet, underdimensionerade ”inre gränskontroller” och generösa regler som ger den asylsökande rätten att börja om processen redan efter fyra år.
Som Mikael Ribbenvik sa så handlar de flesta anklagelser om rättsosäkerhet snarare om att de som klagar och kritiserar är missnöjda med det slutliga beslutet.


Det har funnits en ”naivitet” i Sverige, sa Ribbenvik. Rädslan för att stigmatisera asylsökande som grupp har fått styra för mycket. Nu är det dock annorlunda enligt Ribbenvik. Han framhöll det mycket goda samarbetet med polisen här hemma och utomlands när det gäller granskningen av de asylsökandes eventuella kopplingar till terror, krigsbrott och annan kriminalitet.
Migrationsverket är en myndighet som alltid befinner sig långt bort från lugnet i stormens öga; invandring väcker starka känslor av alla de slag. Det känns tryggt och bra att chefen på detta utsatta verk heter Mikael Ribbenvik.

Widar Andersson

Danska S visar väg för Löfven

WidarDirekt Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.

 

Mette Frederiksen är ordförande för Socialdemokraterna i Danmark. Partiet har nyligen släppt rapporten: ”Rättfärdig och realistisk – En utlänningspolitik som samlar Danmark”. (Jag översätter ”utlänning” rakt av även om ordet har en mer rå klang på svenska. När danskarna skriver/säger ”Udlændingepolitikk” så säger de med ett ord vad vi säger med de två orden migration och integration.)

I rapportens förord ger Mette Frederiksen bakgrunderna till S omfattande förslag till ny politik.  

1. Antalet har betydelse. Danmark ska själv kunna bestämma hur många icke-västliga människor som tas emot varje år.

 2. Danmark vill hjälpa fler. Det Danmark i dag lägger på att försörja och förvalta 10 000 asylsökare  motsvarar kostnaderna för 600 000 människor i Kenyas flyktingprogram. I programmet dras linjerna upp för ett omfattande stöd till Afrika.

3. Mette Frederiksen skriver om ”Den nya frihetskampen” i Danmark; ett tioårigt program för integration byggt på att ”demokrati” alltid står över religion”, och som är en fortsättning på det välfärdsbygge som gjort Danmark till ett av världens friaste och mest generösa välfärdsländer.”

 

Partiledaren argumenterar elegant för den konservativt grundade hyggligheten som är den klassiska socialdemokratins adelsmärke: ”Man er ikke et dårligt menneske, fordi man ikke ønsker at se sit land blive grundlæggende forandret. Og man er ikke naiv, fordi man gerne vil hjælpe andre mennesker til en bedre tilværelse.”

(Tankarna går tämligen obehindrat till Katarina Barrlings banbrytande text i Kvartal.se om någonstansarna och vartsomhelstarna.)

 Mer att läsa: Nu handlar det om chans

Det riktigt speciella med rapporten från de danska Socialdemokraterna är att partiet tar tag i de stora folkvandringsfrågorna. En mycket stor majoritet av de uppskattningsvis 65 miljoner människor som är på flykt i eller utanför sina hemländer/regioner har inte asylskäl i Danmark; eller för den delen i Sverige.

Människor – inte minst från Afrika med ett stadigt stigande invånarantal –  har börjat få det så pass bra eller odåligt att de kan överväga riskerna att försöka ta sig norrut och västerut för chansen till ett bättre liv. Vilket är högst begripligt. Dessutom är det ur mänsklighetens långsiktiga perspektiv  positivt att människor söker sig till mer livskraftiga delar av planeten. Vilket erfarenheter från tidigare folkvandringar – exempelvis i samband med de stora pesterna och farsoterna i Europa – visar på.

 Mer att läsa: Därför förstår inte vänstern vad socialdemokrati är.

Folkvandringarna är dock inte oproblematiska för det ganska begränsade antalet hyggligt demokratiska och frihetliga välfärdsländer som finns i den västliga hemisfären. Att använda sig av asylrätten – en konstruktion från tiden efter andra världskriget – för att hantera folkvandringar skapar stora problem i flera olika dimensioner. Vilket Sveriges senaste decennium är ett övertydligt exempel på.

På måndagen lyssnade jag på moderatledaren Ulf Kristersson när han talade i Linköping. Han citerade gränspolisen i Skåne som sagt till honom att de folkvandrare som kommer till den svenska gränsen möts av ett ”Ja eller ett kanske men aldrig ett nej” på frågan om de får stanna.

Hundratusentals ansökningar om asyl – varav väldigt många utan grund – ska malas runt åravis i förvaltningar och domstolar medan de asylsökande ska försörjas och inlogeras under dessa långa tider. Dessutom stannar många sonika kvar i landet även sedan de fått slutligt avslag på sin ansökan. Med skuggsamhällen som resultat.

 

Tre minuter om chans istället för skydd.

Läget är likadant i Danmark; om än på lägre nivåer. Mette Frederiksen skriver:

"For mange er kommet ind i Danmark uden at blive en del af Danmark. Det presser sammenhængskraften.”

 Socialdemokraterna föreslår nu att den som söker asyl i Danmark inte ska vistas i Danmark under tiden som ansökan prövas. S vill – likt Frankrike och Tyskland redan sonderat – satsa stora resurser på att bygga upp ett säkert läger i Afrika där de asylsökande ska kunna vänta på besked under anständiga och trygga former.

De danska Socialdemokraternas ”Frihedsklamp” för en bättre integration har en del inslag som borde vara intressanta även för S i Sverige: Förbud för att använda barn som tolkar. Kommission för att se till att bidrag aldrig överskrider möjliga arbetsinkomster.

 

Det viktigaste med de danska socialdemokraternas initiativ är dock inte varje enskilt konkret förslag. En del av dem är väldigt daterat danska; vi har olika verkligheter och problemen är värre i Sverige och på en del områden – socialt omhändertagande av unga inte minst – ligger Sverige hästlängder före Danmark.

Det bästa är att de lyfter upp den tunga och svåra frågan om hur rika välfärdsländer i norr ska kunna hantera det växande trycket från folkvandringar utan att svika de egna medborgarna och utan att svika det moraliska delansvaret för världen och alla dess människor.

 

Av reaktionerna från vänster och liberalerna – DN: s ledarsida begär att Stefan Löfven ska bygga en mur mot Danmark, på kultursidan i Helsingborgs Dagblad skrivs att ”Oanständigheten firar ständigt nya triumfer”, på vänstersajten Dagens Arena talades det om ”Danmarks socialdemokratiska självmord” redan 2015 då partiet tuffade till sin invandringspolitik – att döma så väljer de delarna av den politiska offentligheten att sticka huvudet i sanden.

 

Stefan Löfven har intagit en avvaktande attityd. Det förstår jag. Men avvakta inte för länge. Moderaterna – se till exempel DN Debatt tisdagen 6 februari – är på de danska socialdemokraternas spår i de här frågorna.

Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.

 

Widar Andersson

Agenda gör hatet begripligt

WidarDirekt Antisemitism är på vanlig svenska läran om att judar är dåliga, onda och rentav förintelsebara människor just därför att de är judar. Under de senaste åren har antisemitismen plötsligt börjat öka i Sverige igen. Undersökningar har bland annat visat att var femte gymnasieelev förefaller ha negativa uppfattningar om judar. Hatet och våldet mot judar har också ökat på senare tid. Värst utsatta tycks judarna vara i Malmö där antisemitismen är en mycket obehaglig följetong i nyhetsrapporteringen.


Uppsvinget för antisemitism är obegripligt. Sverige är ett av världens mest sekulära och religiöst avslappnade länder. Hat av religiösa och/eller etniska orsaker är sedan länge marginella företeelser här i landet.


I vanliga och traditionella media och i politiken har få seriösa försök gjorts att bringa klarhet i ovissheten. Visst har det rapporterats väldigt mycket om den lilla skara mestadels blonda män som gör sig och sina familjer till åtlöje genom att hylla gamla nazistregimer. Men det finns inga som helst belägg för att nazismen skulle ha slagit rot i huvudet på till exempel gymnasieelever. Ingen värd att lyssna på hävdar heller vad jag vet att nazister skulle ligga bakom attackerna mot judar i Malmö.

Mer att läsa: En mer anständig vänster.


Vänstern i och utanför etablissemanget som vanemässigt angriper Israel och hyllar palestinier sprider förstås – oftast indirekt - uppfattningar om att judar i till exempel Malmö har ansvar för staten Israels politik. Men vänstern är ju ungefär lika stor eller liten som vanligt i Sverige.


På söndagskvällen (28/1) gjorde SVT: s Agenda det obegripliga mer begripligt; det skapades mer visshet i ovissheten. Sverige har haft en omfattande invandring – inte minst till Malmö - från regioner i Mellanöstern där antisemitismen är mycket utbredd. Självklart tar många – till exempel 55 procent av gymnasieungdomarna med sig dessa uppfattningar till Sverige.
Dessa samband har tidigare varit ”inofficiella”, det vill säga uppenbara för en stor del av medborgarna men officiellt förnekade av makten. Vilket har missgynnat integrationen och förvärrat antisemitismen.

Mer att läsa: Media utan faktakoll.

Historikerveteranen Yehuda Bauer vid hebreiska universitetet i Jerusalem förklarade i ett samtal med programledaren Anders Holmberg i Agenda hur saker och ting hänger ihop. Islamofobi är ingen lösning på antisemitismens problem. Snarare tvärtom. Vad som krävs är enligt Bauer att de stora andelar av muslimerna – i Sverige och annorstädes – som tar avstånd från alla former av extremism nu gör gemensam sak med alla andra och går till rätta med antisemitismen.
Detta bör, sa professorn ske inte enbart eller ens främst för judarnas skull. Utan för hela samhällets skull. Helt rätt. Sverige är inget mångkulturellt land där antisemitism och islamofobi ska integreras i det svenska.

Widar Andersson

Medier utan faktakoll

WidarDirekt Fyra stora medieföretag – SVT och SR från den ”statliga” sidan och DN och SvD från den privata sfären - har beslutat att de gemensamt kommer att starta en sajt för faktagranskning inför valet 2018. Det är ett mycket dåligt initiativ som enbart kommer att främja misstron och faktaresistensen i samhället.

Ingen av dessa fyra medieföretag har nämligen – lika lite som någon annan – något obefläckat rykte när det gäller förhållandet till fakta, relevans och sans. Inget av medieföretagen har heller utmärkt sig genom att i efterhand medge – eller ens diskutera – möjligheten att de begått fel och vinklat saker och ting långt bort från balanserad fakta.

Mer att läsa: Widars fyra råd till vuxna.

Den mest tydliga och gemensamma akilleshälen är givetvis invandringen, integrationen, hedersvåldet och den grova kriminaliteten. De stora medieföretagen gjorde under flera år gemensam sak med politiken och valde att på redaktionell plats i sina riksspridda medier mörka och förminska invandringsproblemen. De förmådde inte att förhålla sig till SD på ett professionellt sätt. Många enskilda medarbetare som till exempel Jörgen Huitfeldt, Janne Josefsson och Anna Hedenmo har på ett förtjänstfullt sätt vittnat om problemen med faktaresistens inom de företag som nu vill agera faktadomare i valrörelsen 2018.

Mer att läsa: Då exploderade Uppfostringsmedia.

De här medieföretagen producerar väldigt mycket god och fristående journalistik. Jag är inte ute i något härad där SR, SVT, DN och SvD ska brännmärkas som maktlakejer eller något sådant. Däremot blir jag mycket bekymrad över frånvaron av självinsikt inom de ledande journalistskråen i Sverige.  

Saknas det förmåga att se sina egna tillkortakommanden? Eller ursäktar de ännu sina egna tillkortakommanden med att de gjordes för att främja en ”god sak”?

Inser inte Hanna Stjärne, Peter Wolodarski, Cilla Benkö och Fredric Karén sin position? De är långtifrån att vara några faktadomare nuförtiden. Detta initiativ som dessutom delfinansieras av statliga Vinnova kommer bara att göra ont värre.

Släpp det här tokiga förslaget. Ni sår vind och kan få skörda storm. Och kom inte och skyll på någon annan.

Widar Andersson

Det osannolika kan inte uteslutas

WidarDirekt Politik är en ordbransch. Politik handlar därför till mycket stora delar om att få till orden så rätt och bra som möjligt då det skrivs propositioner och lagtexter, då politikerna valtalar, debatterar, skriver artiklar och intervjuas och då positionsförflyttningar i viktiga frågor meddelas.


Strax före jul höll Försvarsberedningen – en kommitté där alla riksdagens åtta partier ingår – en pressträff om sina ställningstaganden så långt. Försvarsberedningen är en institution i svensk politik; det är i denna kommitté som svåra och tunga frågor bereds, gnuggas och förhandlas mellan partierna och mellan regering och opposition. Det finns en stark strävan efter enighet – i vart fall mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna – i säkerhets – och försvarspolitiska ärenden av stor vikt.


Ordförande i beredningen är Björn von Sydow; en aktad och senior socialdemokrat som utöver uppdrag som försvarsminister, riksdagsledamot och talman har tjänstgjort som en akademisk och intellektuell grå eminens inom partiet.

Mer att läsa: Kristersson får nog rätt.


Vid pressträffen talades om hot och risker mot Sverige i ett brett perspektiv. En uppmärksammad del av Försvarsberedningens budskap var att partierna – utom Vänsterpartiet – var överens om att förändra riskbilden för ett militärt angrepp mot Sverige.

Idag gäller – efter riksdagsbeslut på förslag från den förra Försvarsberedningen – att dylika angrepp beskrivs som ”osannolika”. Enligt Björn von Sydow anser Försvarsberedningen nu att risken för militärt angrepp ”inte kan uteslutas.”
Förändringen av dessa ord är inte något som bör fnysas bort som en ”lek med ord”. Detta är politik av hög klass.

Sjupartiuppslutningen betyder dock inte att partierna och politikerna alls behöver ha samma motiv.
Somliga partier – framförallt S skulle jag tro – ville göra en liten positionsförflyttning nu för att kunna känna av hur opinionen utvecklas fram tills det våren 2019 är dags för Försvarsberedningen att presentera en samlad säkerhetspolitisk analys. Om formuleringen ”inte kan uteslutas” sätter sig hos medborgare och partister så innebär det acceptans för ytterligare steg – högre prioriterade försvarsanslag och än närmare samarbete/kanske medlemskap i Nato – från 2019 och framåt.


För de borgerliga partierna finns säkert motivet att använda den förhöjda riskbeskrivningen som en murbräcka för medlemskap i Nato; ett krav som förenar alla fyra partierna numera. För SD antar jag att lusten att skilja ut sig från Vänsterpartiet – de är ju båda mot EU och Nato – har haft stor betydelse som motiv.


Björn von Sydow har inte använt några ”stora ord” för att förklara varför ”inte kan uteslutas” har ersatt ”osannolikt”. Dels har han sagt att det är en ”tydligare” skrivning, dels har von Sydow mer skämtsamt sagt att ett frasbyte gör att Försvarsberedningen slipper att ge sig in i sannolikhetslärans vindlande argumentationslinjer. Men fakta kvarstår. S har under eget ordförandeskap gått med på att ändra riskbedömningen. Det ordskiftet betyder något. Den saken är klar.


Dagens Nyheters Mikael Holmström visade på söndagen 14 januari att UD – där Margot Wallström är chef – gett ut en egen, och felaktig, beskrivning av beredningens rapport. Det framgår av ett ”Lines to take”, det vill säga talepunkter eller språkregler, utfärdade av UD. Dokumentet har rubriken ”Med anledning av försvarsberedningens rapport om totalförsvaret, för eventuella samtal på stationeringsorten”.


Jag kan inte värdera den nyheten. UD har väl egentligen bara klargjort att den tidigare hållningen – osannolikt med militärt angrepp mot Sverige – gäller in till den dagen då och om riksdagen fattar ett annat beslut. Så är det. Med tanke på det lågintensiva kärnvapennatobråk som Margot Wallström och försvarsminister Peter Hultqvist utkämpar i regeringen så kanske UD borde ha varit lite försiktigare med orden.


Jag tror att Socialdemokraterna kan hamna lite onödigt mycket på defensiven när de försöker negligera Försvarsberedningens ordbyte som något ”oförhandlat” som statsminister Stefan Löfven sas i Sälen på Folk och Försvar på söndagen. Visst fattas de formella besluten av riksdagen och visst sker det först 2019; men formalistiska invändningar kan förvirra i debatten. S kan inte i längden komma undan en intern politikförändring i synen på Nato. Den processen kan inte tillåtas bli alltför utdragen. Moderatledaren Ulf Kristersson har höjt insatserna i frågan när han talade i Sälen på söndagen.


Apropå ordens betydelse så sa Kristersson att viktiga beslut som till exempel om medlemskap i Nato ska helst inte tas med knapp majoritet. Men sådana beslut kan å andra sidan heller inte i längden stoppas av en knapp minoritet. Vetot kan vara på väg att rulla bort från Socialdemokraterna.

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson