Widar Andersson

Widardirekt

Kristersson och Busch Thor befriar Löfven

WidarDirekt Moderaterna och Kristdemokraterna gör nu det drag som kan göra valet 2018 betydligt mer intressant. Genom att gå fram tillsammans och fullfölja misstroendet mot Peter Hultqvist – där även SD finns på samma sida – visar de på ett möjligt regeringsalternativ med lite norsk lutning. M och KD i Rosenbad med 25 procent tillsammans och SD i riksdagen med 25 procent är inget fantasifoster om vi tänker ett år framåt.

Alliansen är död som regeringsalternativ. Det har den varit väldigt länge. Det vi ser nu där KD och M går åt ett håll och C och L åt ett annat är snarast ett uttryck för att Alliansen nu också är vederbörligen begravd på ett nyktert och sakligt sätt.

 Mot den bakgrunden är det märkligt att till exempel den gode Tomas Ramberg på Sveriges Radio bygger hela sin analys av att det skedda är ett stort nederlag för Alliansen.

Mer att läsa: Skolan ska vara ojämlik.

Ska KD ha en chans att få moderata stödröster – vilket nästan alltid krävs för att sitta kvar i riksdagen – så måste KD vara lojalt med M i tunga frågor. Vilket de är nu.

M, KD och SD kommer att förlora misstroendeomröstningen mot Hultqvist. Det är i sak bra. Peter Hultqvist är en bra försvarsminister som inte bör sluta som ett bondeoffer i ett politiskt spel. Men det är en bisak i detta drama.

Mer att läsa: Arbetslöshet på låtsas.

Moderaternas tillträdande partiledare Ulf Kristersson tar nu Anna Kinberg Batras januariinsats ett steg vidare. Det handlar vad jag förstår inte om förhandlingar eller samtal mellan SD och M. Det handlar däremot om att visa upp ett möjligt regeringsalternativ för alla som kan räkna mandat.

Upplägget vid den kommande förtroendeomröstningen om Hultqvist visar att det plötsligt finns hotfulla utmanare mot Stefan Löfven och Socialdemokraterna.

Alliansen hade aldrig utmanat S. Men nu kan vad som helst hända.

Det är i grunden mycket positivt att politikerna på det här viset knyter an till verkligheterna. Pressen ökar på S att närma sig Centern och Liberalerna och kanske Miljöpartiet för att kunna matcha M och KD i nästa val.

Vilket jag ser fram mot. Socialdemokraternas undfallenhet mot Vänstern har varit plågsam att genomleva. Nu är den epoken slut. Tack för det! Socialdemokraterna har definitivt chansen att kunna utmana M, KD och SD.

Widar Andersson

 

Vilse bland flickor och asylsökanden

WidarDirekt Folkbladet skriver idag om en asylsökande ung afghansk man som igår dömdes i Norrköpings tingsrätt för sexuellt ofredande mot en 14-åring flicka.  Tingsrätten skriver i sin dom” 18-åringens handlande har haft en klar sexuell inriktning” och framhåller att han hade ”uppsåt till gärningen.”

Övergreppet mot den 14 –åriga flickan skedde på ett konfirmationsläger med Svenska kyrkan. Mannen var med som ”hjälpledare” och därför att han ville lära sig mer om kristen tro.

Saken är mycket underlig. Två saker sticker ut. Dels har Svenska kyrkan en hel del att fundera på när det gäller värderingar och klarsyn.  Mycket tycks ha gått fel på en och samma gång. Kyrkan förefaller ha gått vilse bland konfirmander och asylsökanden.  Mannen tillåts ligga inne i de tonåriga flickornas rum. När flickan berättade för kyrkans medarbetare vad som skett så ordnades ett samtal mellan mannen och flickan. Efter samtalet ”verkade flickan förstående och tillmötesgående mot 18-åringen”, sa församlingspedagogen i polisförhöret. Flickans föräldrar underrättades heller inte.

Mamman till flickan säger i polisförhöret att församlingspedagogen tagit 18-åringen i försvar på ett sätt som antyder att pedagogen tankar sörjat ihop sig eftersom en ensamkommande ung man var inblandad. ”Vad är det för skillnad på om en svensk gör så här än om en afghansk kille gör så här”, ska pedagogen ha frågat enligt polisförhöret. Mammans kommentar är sund: ”Det är en helt sjuk fråga eftersom det är lika illa vem det är, ” säger mamman.

Den andra som sticker ut på ett oroande sätt är alla ”likes” och kommentarer som långt över hundra – mestadels kvinnor – lämnat på den dömdes Facebook sida där han i ett långt inlägg – strax efter Folkbladets publicering – bedyrade sin oskuld och förklarade sig oskyldigt dömd.

Mer att läsa: Prästen i församlingen i intervju med Folkbladet.

Jag fick Facebooksidan sänd till mig av en person. Det var verkligen skrämmande att läsa hur mängder utav vuxna kvinnor så reservationslöst tog parti för den sexbrottsdömde mannen. Flera av kvinnorna smutskastar på grova sätt den 14-åringa flickan. En Ann – Christine Jansson skriver till exempel: Små flickor med långa ögonfransar kan ställa till ett helvete för grabbar, män.”

Flera andra inlägg går i samma grova stil.

Det kan vara enstaka freaks. Sådana finns överallt. Det riktigt oroande är därför alla de ”snälla och goda” kvinnor som synbart utan att reflektera tar ställning för den sexdömde och därmed mot den 14-åriga flickan.

Jag förväntar mig inte att de som gillar honom plötsligt skulle vända honom ryggen. Så skulle inte jag göra om det var en vän till mig som dömts. Men en stunds eftertanke och vuxen erfarenhet borde ha fått merparten av de som kommenterat att hålla sig lite kortare och mer behärskat.

Här finns ett brottsoffer och här finns en dömd person.  Skrämmande att se hur den goda sidan rusar fram till stöd för den dömde mannen och vänder ryggen åt offret. Och som sagt. Kyrkan har en hemläxa att göra. 

(Den dömde mannens Facebooksida raderades tidigt på torsdagen)

Widar Andersson

 

Agenda: Drömmen lever om de stora

WidarDirekt Partiledardebatten i Agenda började pang på rödbetan med en duell mellan statsminister Stefan Löfven och moderatledaren Ulf Kristersson. Ämnet var det breda grundläggande ”välfärd och jobb”.  Läsarna av dessa rader bör känna till att min utgångspunkt i politiken är en önskan om att S och M tillsammans ska ha en bra bit över 50 procent av valmanskåren. Då finns det stora möjligheter för stabila och kloka lösningar i tunga frågor framöver. Hur det blir med den saken återstår att se.

Duellen mellan Löfven och Kristersson – lämpligt klädda i röd respektive blå slips – visade på en samsyn i ambitionen att förstå och erkänna de båda bilderna av svensk verklighet som gäller. Å ena sidan superbra för de allra flesta med nödvändiga kunskaper och färdigheter – typ kunna svenska språket – och å andra sidan superdåligt för de som saknar dessa kunskaper och färdigheter.

Stefan Löfven har en stark poäng när han envetet påtalar att det är parterna på arbetsmarknaden som ska förhandla om sådant som lägre ingångslöner med mera. De förslag som varit uppe från de borgerliga partierna om lagstiftning för lägre löner är en återvändsgränd.

Ulf Kristersson är samtidigt stark i argumenten när det gäller behovet av ett bidragstak och nödvändigheten av att inte blunda för hur socialbidragsberoendet riskerar att bli manifest för hundratusentals människor med svag position på arbetsmarknaden. En mix mellan Löfven och Kristersson känns angelägen.

Jimmie Åkesson (SD) talade klokt och nyanserat om behovet av att kvalificeringsregler införs i flera välfärdssystem.  Det han talar om införs också gradvis, till exempel i föräldraförsäkringen. Framöver är det dessutom viktigt att se över även andra delar av den generösa välfärdsstatens förmånssidor.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt ägnade sig åt obehagliga personpåhopp på Ulf Kristersson. Jag har så otroligt svårt för den där vänsteragendan där personangrepp anses legitima eftersom de gagnar det ”höga” ändamålet.

Gustav Fridolin från Miljöpartiet hade ingen vidare kväll i mina ögon. I vart fall inte den första timmen. I sin iver att höras och synas så mycket som möjligt återföll han i gamla och bortstötande MP-synder. Han uppträdde arrogant och översittaraktigt. Hans angrepp på de borgerliga partierna för att använda arbetslöshetskrisen bland utrikes födda för att sänka lönerna för alla svenskar, var rent beklämmande.

Under debatten blev det alltmer tydligt att Socialdemokraterna behöver befria sig från blocket med V och MP. Socialdemokraterna – väl företrädda av Stefan Löfven – har väldigt lite gemensamt med det ytterkantsspringande som MP och V ägnar sig åt inför valåret.

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor påminde om Gustav Fridolin när det kom till grader av desperation. KD: s opinionsläge är – likt MP: s – ingen munter läsning. Jag är dock tveksam till att det är rätt medicin att likt Ebba Busch Thor alltid tala om hur många miljarder kronor som partiet satsar på äldreomsorg; alldeles oavsett vad ämnet för debatten var.

Annie Lööf ger ett stabilt och betydligt mindre flåshurtigt intryck än i tidigare debatter. Hon var nog den som agerade med mest självförtroende under partiledardebatten i Agenda. Ulf Kristersson kom bort lite från och till. I de inlägg han gjorde märktes tydligt att han framförallt vill diskutera sakligt om de problem som finns i samhället. Förhoppningsvis håller han i sin stil och attityd under dagarna som kommer.

Jan Björklund hade ingen jättebra kväll. Det måste man inte alltid ha. Det vet Björklund. Han är veteranen i sammanhangen. Han känns dock inte lika vass och klarspråklig som tidigare. Vi får väl se hur det rullar på under valåret.

Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor ägde avslutningen av debatten. Ämnet var sjukvård. Men det som orsakade laddningen var dels Åkessons klartext om det absurda i att de borgerliga partierna inte kan eller vågar tala med SD trots att de har ungefär samma politik på vissa områden. Dels glänste Ebba Busch Thor när hon pressade Jimmie Åkesson om varför han inte har bättre ordning på sin riksdagsgrupp än vad han har.

Stefan Löfven har ett öppet sinnelag. Han försvarade i ett replikutbyte med Jonas Sjöstedt behovet av blocköverskridande samarbeten framöver. Löfven behöver dock fila på sina argument på varför han vill hänga av ytterkantspartierna för en bättre regering. Så fort budgeten är klubbad i riksdagen i början på december så räknar jag med att Stefan Löfven kan frigöras.

Kvällens mest framgångsrika aktörer är svåra att utse. På ett sätt Annie Lööf som är alltmer stabil och säker och förtroendeingivande. På andra sätt tycker jag att Stefan Löfven som statsminister hade en bra kväll. Det hade också Jimmie Åkesson som agerade sansat och utan överdrifter. Ebba Busch Thor blixtrade till på slutet. Ulf Kristersson är säkert hyfsat belåten han också; hans sakliga och vuxna uppträdande bör kunna nå fram till en större publik om han orkar hålla i sin attityd. Där har vi vinnarna enligt mig. Känner glädje över bredden i svensk politik. Det borde gå att få till bra och rationella regeringar utifrån detta.  

Och såväl Kristersson som Löfven gjorde vad de kunde för att hålla liv i förhoppningarna om att "de två  stora" lyckas utmana tidens tand och förbli stora i den meningen att de säg samlar i vart fall 55 procent av väljarna tillsammans. Det ger stabilitet åt politiken i Sverige. Vilket är viktigt för oss alla i ett så politiskt land som Sverige. 

Widar Andersson

Skattesänkning som heter duga!

WidarDirekt Regeringen sänker skatten på pensioner med sammanlagt 4, 4 miljarder kronor. Bortser vi från de stora och extra statsbidragen till kommunerna så är skattesänkningen på pensionsinkomster budgetförslagets enskilt största satsning.

Den S-ledda regeringens politik innebär att skatten på pensioner upp till 17 000 kronor i månaden sänks ner till de jobbskattenivåer som den tidigare borgerliga alliansregeringen införde för arbetsinkomster.

Det är ett bra förslag. Skattesänkningen ger i vissa fall så mycket som 410 kronor mer i handen för människor med låga och halvlåga pensioner. Politiskt är det också både kul och intressant att Socialdemokraternas största budgetsatsning är ett slags repris på den forna Alliansens jobbskatteavdrag.

I retoriken under alla år har det ju ofta låtit som om den förra regeringen höjde skatten på pensioner. Vilket de faktiskt inte gjorde. Däremot sänktes inte pensionsskatten när skatten på arbetsinkomster togs ner genom ett antal jobbskatteavdrag.

Att Alliansen gjorde på det viset hängde förstås ihop med den dominerande politiska profilen där Moderaterna som det nya arbetarpartiet gick i spetsen för att det ska löna sig bättre att arbeta.

Nu skulle man kunna säga att Socialdemokraterna tar vid där Moderaterna slutade. Vilket är intressant.

Jag tycker mig ana en socialdemokrati som börjar hitta formen. Trots det envisa upprepandet av att ”skattesänkningarnas tid är förbi” så kan partiet drämma till med en så pass stor skattesänkning som kanske inte ens de borgerliga fått ihop i sina budgetmotioner som kommer inom 2-3 veckor. Det bådar gott. Här finns inga ideologiska hangups och/eller oomkullrunkeliga spärrar.

Människor med pensionsinkomster är att gratulera. Och S är att gratulera till ett reformförslag som välbehövligt breddar intrycket av hur partiet tänker och agerar.

Widar Andersson

Mitt förflutna med Ulf Kristersson

WidarDirekt Ulf Kristersson tycks nu äntligen få pröva vingarna i något stort uppdrag. Stämman inom Moderaterna är förvisso ännu fyra veckor bort. Men som det sägs inför de stora börsbolagens bokslutsrapporter så har ”marknaden” redan räknat in Kristersson som ny partiledare för M.

Innan jag går vidare vill jag vara öppen med att jag och Ulf Kristersson har ett förflutet. 1995 – då vi båda var riksdagsledamöter – gav vi tillsammans med den dåvarande centerpartisten Dick Erixon ut boken ”Ett brutet löfte” på Timbros förlag. Den lilla boken har väl aldrig legat särskilt högt i Nobelprisspekulationerna. Men helt oäven är den inte även nu 22 år senare.

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare med viss S-lutning anmälde boken i Svensk Tidskrift med de här orden:

”Poängen hos Kristersson, Andersson, Erixon är att demokratin måste återskapas, att politiker och medborgare måste hitta nya länkar får att kunna kommunicera med varandra. Det behövs ödmjukhet och en insikt om att Sverige kommit till vägs ände. Boken kan ses som ett exempel på att socialdemokrater och moderater kan samarbeta, åtminstone om det finns en centerpartist med i gänget. Att det skulle vara något for de nuvarande partiledningarna är naturligtvis inget att hoppas på, men nya tider kommer.”

Svensk inrikespolitik och parlamentarism är väl på sätt och vis nära den där ”vägänden” nuförtiden. Sedan Sverigedemokraterna på allvar etablerade sig som ett stort parti i riksdagen har de gamla styrelsevägarna tagit slut. Såväl S remarkabla enpartistyre som den borgerliga Alliansen har gjort sitt för stunden. Sverigedemokraterna (där för övrigt den tredje författaren Dick Erixon numera huserar som redaktör för tidningen ”Samtiden”) utgör heller inget regeringsalternativ.

Riksdagspolitikerna har prövat och provat sig fram för att kunna hantera det knepiga läget. Decemberöverenskommelsen – som fortfarande gäller trots att den är nedlagd sedan länge – ger största ”partikonstellation” rätten att få igenom sin budget.

Moderaternas avgående partiledare Anna Kinberg Batra öppnade upp spelplanen när hon i januari i år meddelade att M inte längre tänkte blunda för att det fanns sverigedemokrater i riksdagens utskott. Det skulle ”samtalas” med dessa i lämpliga frågor för att på så sätt mobilisera den bastanta majoritet i riksdagen som ingår i oppositionen.

Det blev ett väldigt ståhej om detta förstås. Vänsterns och liberalernas politruker och politiker gick igång och tjoade om att M nu ville regera ihop med nazister. Även många inom Moderaterna kände sig obekväma med utvecklingen. M tappade mycket opinionsstöd till Centerpartiet och till Soffan.

Nu träder Ulf Kristersson in på vägen. Han fortsätter på den av Anna Kinberg Batras inslagna vägen genom att ta två steg bakåt och ett steg fram. Han säger i min ”översättning” att ”Nej vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med SD vare sig i utskotten eller någon annanstans. Men jag kommer inte att förbjuda dem att rösta på våra förslag.”

Vilket betyder att efter nästa val så finns det goda möjligheter/risker för att SD: s röster i riksdagen kommer att ha stor betydelse för vem/vilka som styr i landet.

Det är ett bra besked av Ulf Kristersson. Inte bra därför att jag går och drömmer om en borgerlig regering med SD-stöd. Utan bra därför att jag varmt uppskattar alla seriösa försök att putta svensk inrikespolitik upp på nya vägar med nya majoriteter. Ulf Kristerssons besked är också bra eftersom det borde pusha på Socialdemokraternas förnyelse rejält.

Moderaterna under Ulf Kristersson kommer nämligen inte längre att tvinga ihop S med V för att skapa den största ”partikonstellationen”. Istället kommer riksdagens majoritet att tala och styra. Vilket betyder att Socialdemokraterna så snabbt som möjligt behöver släppa vänstersargen och ge sig ut i den riktiga politikens frågor och reformutmaningar igen. Det ser jag fram mot.

Ulf Kristerssons besked öppnar upp politiken; det skapas möjligheter och tillfällen för djärva och vältimade politiker. En lång rad av möjliga konstellationer öppnar sig efter nästa val.

Min favorit är fortfarande S och M; gärna – för att tala med Stig-Björn Ljunggren – med en centerpartist i gänget.

Widar Andersson


Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar