Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Åkesson ökar trycket om invandringen

WidarDirekt Sverigedemokraterna håller landsdagsmöte i Norrköping. Jag är där. Det märks tydligt att konkurrensen i invandringspolitiken har hårdnat.  På fredag 24/11 inleddes förhandlingarna med en film där partiledaren Jimmie Åkesson var speaker till bilder som visade på ”massinvandringens konsekvenser” och med ett tal av riksdagsgruppledaren Mattias Karlsson. Filmen är en tuff och Trumpaktig attack på S, på M och på media. Anklagelsen mot det ”socialliberala etablissemanget” i Karlssons tal gick framförallt ut på att det bara handlade om retoriska blomster. Medan ”Sex nya Rinkeby” kommer till Sverige i år så talar S, M och media om att problemen nu är lösta i det stora hela, sa Karlsson. Han var också frank och mer direkt i sitt tal om ”invandrare som våldtar”, som borde ”kastas ut ur landet” och inte få stanna här för att ”de mår dåligt.”

Samtidigt manade Mattias Karlsson sitt parti att ”uppföra sig bättre”. Vill vi bli ett ”stort och statsbärande regeringsparti så behöver vi uppträda som ett sådant parti, sa Karlsson. Han pläderade för pragmatism och för nyanseringar även i invandringsfrågan. Vi ska ”välkomna de som är här och som vill vara svenskar” och även när det gäller arbetskraftsinvandring vill Karlsson att SD ska vara tydligt positiva till sådan invandring som har bra regleringar och som är bra för Sverige.

 I november 2015 tvärvände regeringen (S och MP) och gjorde klart att Sverige inte tålde mer invandring. Pö om pö har sedan regeringen och Moderaterna växelkört med varandra för att presentera förslag på skärpningar av sådant som gränskontroller, anhöriginvandring, åldersbedömningar, temporära uppehållstillstånd, strängare  lagar mot vapen, terror och  IS-resenärer. Med mera. Etcetera.

Den reglerade invandringspolitiken är mestadels återinförd. Det som återstår är att avveckla de utredda rättigheterna – bland annat skolgång och sjukvård samt i vissa kommuner även socialbidrag – till människor som har fått avslag på sina ansökningar om att invandra till Sverige. 

Åtgärderna från politiken har stöttats av en ny och mindre verklighetsblyg ledning på Migrationsverket. Politiken börjar så sakta att ge effekt. Sverige tar fortfarande emot förhållandevis många asylsökanden och det kommer också att ta många år för att få den samhälleliga smältdegeln att omhänderta de – relativt vår storlek och relativt övriga länder i Europa – exceptionellt många människor som fått uppehållstillstånd i Sverige under de senaste tio åren.

Men det har vänts på kuttingen. Och det är det viktiga för nu. Politiken börjar också ge effekter när det gäller S och M: s blödningar till SD. I senaste stora SCB (maj 2017) visade det sig att SD för första gången på mycket länge inte vann väljare från S och M. Höstens siffror – särskilt efter moderaternas partiledarbyte 1 oktober i år – indikerar att utvecklingen fortsätter. M växer, S håller ställningarna och SD sjunker eller står och stampar på 15 procent.

Sista september i år talade partiledaren Jimmie Åkesson på ett möte i Norrköping. Jag var där. Han talade då om att SD behöver möta omsvängningen från S och M: ”Nu när nästan alla andra partier har anslutit sig till våra uppfattningar om att det finns gränser för invandringen så behöver vi givetvis följa med, sa Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna argumenterar för en "nollvision för asylmottagande" och för en "ensidig anpassning" för den enskilde invandraren i integrationsprocessen.

Filmens dova ton och dess anklagelser om lögn och bedrägeri från S och M och media och Mattias Karlssons franka tal om våldtäkter och invandrare är två tydliga tecken på hur SD tänker sig att ”följa med” för att åter försöka skilja ut sig från de övriga partierna i invandringsfrågan. Samtidigt som de ”pragmatiska” tipsen från Mattias Karlsson visar på en insikt om behovet att visa sig resonabel; dra undan argumentkraft från dem som hävdar att det finns rasistiska motiv – invandrarna ska ut, punkt slut – som driver SD,

Det ska bli intressant att se om det fungerar. Möjligen är det så att folk gärna vill tala om något annat än invandring här ett tag framöver. S och M vill ju för sin del lägga krutet på jobb, skolor och sådant som mer förknippas med integration.

Nu hårdnar kampen: det är klart. Om ett par månader tror jag vi kan se hur opinionen utvecklas.

Widar Andersson

 

 

M och S behöver vettiga vänner

WidarDirekt Moderaterna delar alltmer uppenbart ett tungt problem med Socialdemokraterna. Båda partierna dras med följeslagare som inte är särskilt ändamålsenliga i det nya politiska landskapet vars huvudregel är att ingen vettig regering i långa loppet kommer undan med mindre än att respektera Sverigedemokraterna som ett parti som det ibland talas och överläggs med. 


På lördagseftermiddagen meddelade Centerpartiet och Liberalerna att de kommer att rösta nej till moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister. Detta till trots att den regering som Kristersson skulle leda var avsedd att bildas på en politik som i allt väsentligt var C: s och L: s egna politik. C och L har nämligen satt sig i ett hörn där avståndet till SD är viktigast av allt. Och då kan det inte bli något regerande för dem. Men att de även går så långt som att rösta nej till ett försök att få moderatledaren vald till statsminister; det är förvånande och flyttar oss tillbaka till den gamla ordningen som rådde före alliansen då socialdemokratiska regeringar och borgerlig osämja var lika naturligt som livet självt. Ebba Busch Thors besked om att KD kommer att rösta ja till en Kristerssonregering - där hon själv sannolikt skulle ha medverkat - var en klen tröst för moderata tigerhjärtan. 

 

Mer att läsa: Hyckleri om Sverigedemokraterna.


Socialdemokraterna har det heller inte så muntert på vänlistan. Även om chansen nu kanske finns att byta ut vännen V mot nya vänner i C och L så skulle en sådan regering – även med miljöpartiets röster inräknade – inte att få majoritet i riksdagen. En statsministerkandidat för en sådan regeringsbildning skulle bara kunna tolereras om den sitter på vänsterpartiets nåder i form av nedlagda röster. Och hur skulle det ta sig ut i praktiken för C och L?

Den bästa och faktiskt mest rationella regeringen är ju den mellan M och S. Gunnar Wetterberg i Expressen och Lena Andersson i DN har kompletterat duon till en trio genom att infoga Liberalerna i sammanhanget. Därmed skapas inte bara majoritet i kammaren utan också en ordentlig och spretig opposition och - inte minst - kan Liberalerna bistå med såväl den första kvinnliga statsministern Cecilia Malmström som med rollen som gemensamt och enande irritationsmoment för M och S. En sådan regering vore ju för bra för att vara sann såsom jag ser på världen. Det värsta med sådant som är för bra för att vara sant är dessvärre också just precis det. 


De sju partierna kan förvisso återigen komma överens om att bilda en ny variant av decemberöverenskommelseregering där S styr och där budgeten ska godkännas av C och L. S, C och L skulle med 151 mandat kunna utropas till ”största partikonstellation” och ges makt att få igenom sin budget. Om det inte blir något sådant så tror jag att riksdagens majoritet till slut ändå ger en chans för en liten M-regering att prova lyckan i en riksdag där SD finns.


Widar Andersson

 

Klart för Kristersson. Vägval väntar S

WidarDirekt Det är nu klart att Ulf Kristersson inom kort kommer att väljas till statsminister; sannolikt i mitten av nästa vecka. På fredagseftermiddagen drog Kristersson upp linjerna för hur det hela ska gå till. I ett inlägg på sin Facebooksida skissade han på hur en regering med M och kanske KD skulle kunna fungera. Inget ”inflytande över regeringens politiska inriktning ska ges till vare sig SD eller V”. Däremot ska regeringen ”frimodigt lägga fram sin politik och pröva den i riksdagen”, skriver Ulf Kristersson.
”Frimodigt” är ordet. Ordet är ”Frimodigt”; som Bill och Bull kanske skulle uttryckt saken i Gösta Knutssons böcker.

 

Fritt mod är alltid bra att ha. För en blivande statsminister i en sannolikt ännu tanigare minoritetsregering än den Stefan Löfven lotsat fram under de senaste åren, är frimodighet en helt omistlig attityd. Kristersson kommer inte att skyddas av någon decemberöverenskommelse. Han behöver utskottsledare och statsråd som har förmåga och kompetens att lyssna av och lyssna in riksdagens partier inför viktiga omröstningar och policyval. ”Frimodigt” är också en omskrivning för ”alla partier”. Den ”gnuggning” av opinionen, som Anna Kinberg Batra inledde när hon i januari 2017 meddelade att M nu ansåg att det borde samtalas och talas med alla partier ute i riksdagens utskott; den gnuggningen har nu snart två år senare gjort att ytterligare några kanter har slipats ner i relation till Sverigedemokraterna.

 

Mer att läsa: Lek med elden på regeringskansliet


Med Ulf Kristersson inleds förmodligen en ganska lång era av minoritetsregeringar i det nya politiska landskapet. Det är helt i sin ordning. Det politiska uppfattningsspannet i riksdagen är inte enormt. De flesta är tvärtom rimligt överens om väldigt mycket. Vilket är så som det ska vara i ett välstånds- och välfärdsland utan vare sig krig eller inbördeskrig i det aktiva och kollektiva folkminnet. Att regera genom förhandlingar och överenskommelser i riksdagen kommer i stort att vara bra för Sverige och svenskarna. Dålig politik kommer kort sagt vara svårt att få igenom.
För Socialdemokraterna väntar nu några intressanta vägval. För att vara ett relevant parti framöver behöver Socialdemokraterna frigöra sig från vänsterhörnan dit de varit inpressade av den forna Alliansen under fyra år. Partiet bör lite försiktigt och stegvis glida ur sin ”aldrigretorik” visavi SD. Frimodigheten som Kristersson lanserar behöver också bli en del av socialdemokratin.

 

Mer att läsa: Även Åkesson har sitt kors. 


Socialdemokraterna har 100 av riksdagens 349 mandat. Det är mycket men ändå inte så mycket. Att addera V: s och MP: s mandat till de 100 gör ingen nytta. De 144 mandaten är inget regeringsalternativ. Tvärtom; när S sätter sig i den klumpen så blir de samtidigt stendöda för de övriga partierna.
Jag hoppas på en socialdemokrati som kan ruska på sig och komma igen. Majoritetsförhållandena är som de är just nu. De kommer att ändras. Men inte med någon automatik åt S-hållet. Och även om S växer några procentenheter så förslår det inte särskilt mycket. Socialdemokraterna behöver nya vänner. Ett frimodigt arbete i riksdagspolitiken och en frimodig extra partikongress för val och tal kan bli ett startskott för det nya.

Widar Andersson

 

 

Dramatiskt skifte öppnar för staten

WidarDirekt Allt är ännu inte helt klart ute i landstingen. Men den granskning som Dagens Industri presenterade 9 oktober visar hur som helst på att ett dramatiskt skifte är på väg att inträffa ute i sjukvårdspolitiken.
Det återstår ännu att förhandla om makten i fyra landsting; Jämtland/Härjedalen, Västernorrland, Uppsala och Västmanland. Socialdemokraterna kommer säkert att vara en del av styret i något eller några av de fyra landstingen.


Oavsett detta så kan inte sjukvårdsvalets – landstingen och regionerna har ju huvudansvaret för just sjukvården – utfall beskrivas som något annat än en mycket hård prövning för Socialdemokraterna. I de 17 regioner/landsting som är färdigförhandlade/eller mycket snart färdiga och med en enligt DI ”tydlig tendens” för hur det kommer att gå/ har S enbart ett landsting – Västerbotten – kvar tillsammans med V och MP. I fem övriga regioner/landsting – Östergötland, Gävleborg, Södermanland, Örebro och Kalmar – styr S tillsammans med borgerliga partier, MP är med i ett par landsting och Vänsterpartiet i ett.

Mer att läsa: Misshandlad rättsstat.


Alla övriga landsting har borgerliga styren med Moderaterna i förarsätet förutom i Norrbotten där Sjukvårdspartiet tar styrelseordförandeposten. Miljöpartiet styr med de borgerliga i sju av de 21 landstingen/regionerna.
Efter valet 2014 var det snarast det omvända som gällde. Moderaterna hade fem landsting/regioner medan det i fyra landsdelar var blandstyren. 12 rena S, V. MP- styren har krympt ner till ett enda.


Orsakerna till raset för S är säkerligen sammansatta av sådant som det sluttande planet som S har befunnit sig på av samhällsstrukturella orsaker sedan mitten på 1970-talet och av att dryga 90 år i ledande ställning i några av landstingen har dränerat den politiska begåvningsreserven in till benen. På något ställe finns det säkert dessutom lokala/regionala orsaker – skicklig oppositionsperson, BB-nedläggning och lokala missnöjespartier som blev tungan på vågen för de borgerligas flertal.
Att hitta några mer dagspolitiska och generella förklaringar till det stora tappet är nog däremot svårt. Det eventuella stryk som S har fått för KD-ledaren Ebba Busch Thors framgångsrika valkampanj om vårdköerna; det har säkerligen i huvudsak drabbat partiet i riksdagsvalet.

Sjukvård är förvisso ett område som brukar hamna högt upp på väljarnas uppmärksamhetslistor inför varje val. Så även detta år. Samtidigt är sjukvårdspolitik ett svårgripbart område för medborgarna. Det finns mycket stora regionala skillnader i sjukvårdens utförande och kvalitet. Det finns Hälso- och sjukvårdslagar på det nationella planet som avvisar dessa skillnader och istället påbjuder en lika och jämlik vård där patientens behov alltid ska stå i första rummet alldeles oavsett bostadsort, ekonomi och sådant.Ansvarsutkrävandet i sjukvårdsfrågor är kort sagt i huvudsak något som väljarna placerar nationellt. Vilket är rationellt, givet riksdagspartiernas lagstiftande och allmänt sett höga svansföring i dessa frågor.


En positiv sak med att antalet socialdemokratiska toppolitiker nu minskar i landstingsvärlden är att S nu kanske lite lättare kan tänka sig enhetsreformer som befriar sjukvården från den lokala/regionala politiska överbyggnaden.

 

Sjukvård är i alla län en av de mest avancerade verksamheterna som finns. I de flesta län är sjukvården helt outstanding; ingen annan sektor har så många universitetsutbildade specialister och kräver så mycket teknisk och logistisk excellens som sjukvården.


Att denna avancerade fullblodspärla till verksamhet skulle ledas av ett lekmannastyre i ett landstingsfullmäktige är blott och bart en chimär. Många landstingspolitiker har utvecklat stor personlig kompetens och förvärvat breda och djupa kunskaper inom sjukvårdsområdet. Så är det naturligtvis. Men detta är just personliga egenskaper och har inget med partipolitik att göra.
Att låtsasstyra sjukvården genom landstingen blir alltmer illa för varje år som går. Landstingsskatter kommer att behöva höjas högt och snabbt framförallt i alla de landsdelar där sjukvården redan i idag är otillgänglig och otillräcklig relativt andra delar av landet. Det folkliga inflytandet över sjukvården kan hanteras på betydligt bättre sätt än genom politiska partier som knappt någon vanlig människa är med i nuförtiden.


Det folkliga inflytandet är dessutom redan betydligt större än vad det någonsin varit. Ett mer utbildat och jämlikt folk som dessutom har utbyggda valmöjligheter i ryggen har väldigt mycket att säga till om.
Att knyta det folkliga inflytandet till landstingsval där en stor del av medborgarna inte vet vad de röstar på och om; det är handen på hjärtat ingen demokratisk höjdare. Bättre då att anpassa politiken till verkligheten; medborgarna och rikspartierna beter sig ju som om staten hade det odelade ansvaret för sjukvården.
Staten – som ju redan styr genom lagar och genom stora statsbidrag, genom anvisade nationella centra för viss avancerad vård, genom universitetssjukhusens forskning och genom Socialstyrelsen – borde ta steget fullt ut och ta det hela och odelade ansvaret för sjukvårdens finansiering och nationella närvaro.


Utvecklingen kan gärna tas stegvis och på prov. Låt de mest välskötta landstingen/regionerna fortsätta i egen regi om de vill. Staten kan i ett första steg ta över de tio sämsta landstingen och sköta dem som ett statligt sjukvårdsföretag.
Det känns som om de kommande fyra åren är ett bra tillfälle att ge människorna chansen till en bättre och mer jämlik sjukvård.
Widar Andersson

 

 

En sådan regering vore mig fjärran att stödja.

Widar Direkt Efter två voteringar i den nya riksdagen med klara utfall till det borgerliga lägrets förmån så var det självklart att Ulf Kristersson som partiledare för det största borgerliga partiet skulle få första chansen att bilda regering. Uppdraget till Kristersson kom från talmannen på tisdagseftermiddagen.


I de två voteringar som varit – ja till Andreas Norlén som talman och nej till Stefan Löfven som statsminister – har styrkeförhållanden varit runt 205 mot 144 mandat/röster i borgerlig favör. En tredje votering kan i och för sig anföras som ett tecken på att Kristerssons voteringsvinster kanske inte är så mycket värda när allt kommer omkring. I omröstningen om andra vice talman – som enligt riksdagens praxis borde ha gått till SD som tredje största parti – valde alla de andra sju partierna att istället rösta fram en vänsterpartist. När det kommer till SD så tycks det kort sagt fortfarande vara mycket svårt att få något parti att våga bryta vägrarnormen.

 

Mer att läsa: Med SD går allt i baklås.


Så det vill till något alldeles extra om Ulf Kristersson ska lyckas skaffa sig jaröster och nedlagda röster i den omfattning som behövs för att han ska tolereras av riksdagen vid en eventuell omröstning om honom som statsminister.
Får han SD: s 62 röster emot sig så ska de adderas till de 144 röster som S, V och MP sitter på. Och då blir Ulf Kristersson förkastad eftersom fler än hälften av riksdagens 349 ledamöter röstat nej. Om SD lägger ner sina röster ser det ljusare ut. Givet att inte Centerpartiets 31 ledamöter röstar nej till Ulf Kristersson. I ett sådant scenario har oppositionen precis de 175 röster som krävs för att stoppa Kristersson.


Den springande punkten är om Moderaterna är kapabla att kunna låta sin statsminister bli vald genom bland annat passivt stöd från SD. Är svaret ja på den frågan ja så torde saken vara biff. Om svaret är nej så blir det antagligen någon form av decemberöverenskommelsevariant och/eller extraval, kanske i samband med EU-valet som lämpligt nog hålls den 26 maj 2019.
Moderaterna har redan tagit ett första smärtsamt steg på vägen mot att erkänna att man samexisterar med SD i ett folkvalt parlament. Priset blev högt för den dåvarande partiledaren Anna Kinberg Batra och för Moderaterna i form av opinionsras och internt gurgel.

 

Videoklipp med Widar Andersson


Läget är numera hyfsat upprättat under den nya partiledningen. Men så kommer SD-frågan i retur igen och frågan är om den fortfarande har kapacitet att fälla en moderat partiledare? Sannolikt är det så. Men inte helt hundra. Förr eller senare – det gäller även Socialdemokraterna; Sveriges mest naturliga regeringsbildare de senaste hundra åren – så kommer vi att ha minoritetsregeringar som är framgångsrika och bra för Sverige därför att de har förmåga att samverka med alla partier om olika saker.


Socialdemokraterna lägger nu allt sitt krut på att få över Centerpartiets 31 röster till de 144 som partiet redan styr över. Det är en begriplig strategi i den position som S har. Den regeringen – S, V, MP och C är dock något av det mest irrelevanta man kan tänka sig med tanke på vad Sverige är för land och med tanke på vad för slags reformer som behöver genomföras. Att stödja en sådan regering vore mig därför fjärran.


Tanken på fasta majoriteter är i grunden fel i ett parlament där inga sådana vettiga majoriteter finns. Alliansen är rökt – fälls av SD och S, V och MP. SVMP är kört, fälls av Alliansen och SD. Det enda som liknar majoritet och som dessutom är hyfsat ändamålsenligt är en regering med S och M. Det kanske kan bli så; även om jag inte ser den komma. Minoritetsregeringar är det mest troliga och det i grunden bästa.
Givet förstås att statsministrarna här framöver inser att det finns åtta partier i parlamentet.
Widar Andersson

Lek med elden på regeringskansliet

WidarDirekt 261 tjänstemän på regeringskansliet – däribland ordföranden för det lokala ST-facket – har undertecknat ett brev till regeringskansliets högsta chef. Via Dagens nyheter har brevet nått ut i det offentliga. Det är ett pinsamt brev att läsa. Allvarligare är att undertecknarna av brevet drar vanära över regeringskansliet.

 

Mer att läsa: Med SD går allt i baklås. 


Brevet är ett illa dolt partipolitiskt angrepp på Sverigedemokraterna och på de borgerliga partier som eventuellt kan tänka sig att låta sin statsministerkandidat väljas genom aktivt eller passivt stöd från SD. Att anställda på regeringskansliet lånar sig till något sådant är anmärkningsvärt och bör leda till åtgärder från arbetsgivaren.

 

Mer att läsa: Skäms inte för maktlusten.


Regeringskansliets oväld och förmåga att arbeta professionellt är en viktig beståndsdel i en välfungerande statsförvaltning.
Att några aktivister på vänsterkanten och ett antal aningslösa medarbetare nu tagit sig före att skapa osäkerhet om regeringskansliets duglighet och kompetens är allvarligt.


DN intervjuar den lokala ST-klubbens ordförande om brevet. Hans försök att förklara varför brevet skrivits är oerhört krystad: ”FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, värdegrunden för statsanställda och i RK:s medarbetarpolicy tydligt uttryckt att all form av diskriminering på grund av till exempel kön eller etnisk tillhörighet är förbjuden.”


Den politiska kampen ska föras med blanka vapen och där den hör hemma. Försöken att partipolitisera regeringskansliet genom angrepp på i det här fallet borgerliga partier och SD är en lek med elden. Vårt politiska system står och faller med opartiska och professionellt trovärdiga myndigheter. 
Aktivister ska inte ha regeringskansliet som sin lekstuga.
Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson