Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Agenda: Drömmen lever om de stora

WidarDirekt Partiledardebatten i Agenda började pang på rödbetan med en duell mellan statsminister Stefan Löfven och moderatledaren Ulf Kristersson. Ämnet var det breda grundläggande ”välfärd och jobb”.  Läsarna av dessa rader bör känna till att min utgångspunkt i politiken är en önskan om att S och M tillsammans ska ha en bra bit över 50 procent av valmanskåren. Då finns det stora möjligheter för stabila och kloka lösningar i tunga frågor framöver. Hur det blir med den saken återstår att se.

Duellen mellan Löfven och Kristersson – lämpligt klädda i röd respektive blå slips – visade på en samsyn i ambitionen att förstå och erkänna de båda bilderna av svensk verklighet som gäller. Å ena sidan superbra för de allra flesta med nödvändiga kunskaper och färdigheter – typ kunna svenska språket – och å andra sidan superdåligt för de som saknar dessa kunskaper och färdigheter.

Stefan Löfven har en stark poäng när han envetet påtalar att det är parterna på arbetsmarknaden som ska förhandla om sådant som lägre ingångslöner med mera. De förslag som varit uppe från de borgerliga partierna om lagstiftning för lägre löner är en återvändsgränd.

Ulf Kristersson är samtidigt stark i argumenten när det gäller behovet av ett bidragstak och nödvändigheten av att inte blunda för hur socialbidragsberoendet riskerar att bli manifest för hundratusentals människor med svag position på arbetsmarknaden. En mix mellan Löfven och Kristersson känns angelägen.

Jimmie Åkesson (SD) talade klokt och nyanserat om behovet av att kvalificeringsregler införs i flera välfärdssystem.  Det han talar om införs också gradvis, till exempel i föräldraförsäkringen. Framöver är det dessutom viktigt att se över även andra delar av den generösa välfärdsstatens förmånssidor.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt ägnade sig åt obehagliga personpåhopp på Ulf Kristersson. Jag har så otroligt svårt för den där vänsteragendan där personangrepp anses legitima eftersom de gagnar det ”höga” ändamålet.

Gustav Fridolin från Miljöpartiet hade ingen vidare kväll i mina ögon. I vart fall inte den första timmen. I sin iver att höras och synas så mycket som möjligt återföll han i gamla och bortstötande MP-synder. Han uppträdde arrogant och översittaraktigt. Hans angrepp på de borgerliga partierna för att använda arbetslöshetskrisen bland utrikes födda för att sänka lönerna för alla svenskar, var rent beklämmande.

Under debatten blev det alltmer tydligt att Socialdemokraterna behöver befria sig från blocket med V och MP. Socialdemokraterna – väl företrädda av Stefan Löfven – har väldigt lite gemensamt med det ytterkantsspringande som MP och V ägnar sig åt inför valåret.

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor påminde om Gustav Fridolin när det kom till grader av desperation. KD: s opinionsläge är – likt MP: s – ingen munter läsning. Jag är dock tveksam till att det är rätt medicin att likt Ebba Busch Thor alltid tala om hur många miljarder kronor som partiet satsar på äldreomsorg; alldeles oavsett vad ämnet för debatten var.

Annie Lööf ger ett stabilt och betydligt mindre flåshurtigt intryck än i tidigare debatter. Hon var nog den som agerade med mest självförtroende under partiledardebatten i Agenda. Ulf Kristersson kom bort lite från och till. I de inlägg han gjorde märktes tydligt att han framförallt vill diskutera sakligt om de problem som finns i samhället. Förhoppningsvis håller han i sin stil och attityd under dagarna som kommer.

Jan Björklund hade ingen jättebra kväll. Det måste man inte alltid ha. Det vet Björklund. Han är veteranen i sammanhangen. Han känns dock inte lika vass och klarspråklig som tidigare. Vi får väl se hur det rullar på under valåret.

Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor ägde avslutningen av debatten. Ämnet var sjukvård. Men det som orsakade laddningen var dels Åkessons klartext om det absurda i att de borgerliga partierna inte kan eller vågar tala med SD trots att de har ungefär samma politik på vissa områden. Dels glänste Ebba Busch Thor när hon pressade Jimmie Åkesson om varför han inte har bättre ordning på sin riksdagsgrupp än vad han har.

Stefan Löfven har ett öppet sinnelag. Han försvarade i ett replikutbyte med Jonas Sjöstedt behovet av blocköverskridande samarbeten framöver. Löfven behöver dock fila på sina argument på varför han vill hänga av ytterkantspartierna för en bättre regering. Så fort budgeten är klubbad i riksdagen i början på december så räknar jag med att Stefan Löfven kan frigöras.

Kvällens mest framgångsrika aktörer är svåra att utse. På ett sätt Annie Lööf som är alltmer stabil och säker och förtroendeingivande. På andra sätt tycker jag att Stefan Löfven som statsminister hade en bra kväll. Det hade också Jimmie Åkesson som agerade sansat och utan överdrifter. Ebba Busch Thor blixtrade till på slutet. Ulf Kristersson är säkert hyfsat belåten han också; hans sakliga och vuxna uppträdande bör kunna nå fram till en större publik om han orkar hålla i sin attityd. Där har vi vinnarna enligt mig. Känner glädje över bredden i svensk politik. Det borde gå att få till bra och rationella regeringar utifrån detta.  

Och såväl Kristersson som Löfven gjorde vad de kunde för att hålla liv i förhoppningarna om att "de två  stora" lyckas utmana tidens tand och förbli stora i den meningen att de säg samlar i vart fall 55 procent av väljarna tillsammans. Det ger stabilitet åt politiken i Sverige. Vilket är viktigt för oss alla i ett så politiskt land som Sverige. 

Widar Andersson

Sverige vaknade för länge sedan

WidarDirekt Stort uppslaget på nyhetsplats i Dagens Nyheter (11 augusti) är rubriken ”Får sommaren 2018 svenskarna att vakna?” I underrubriken hävdar journalisten att det extrema vädret vi sett är vad ett varmare klimat betyder i praktiken.” Vilket är ett uttalande som förvånar mig. Den sedvanliga vetenskapliga försiktigheten är väl annars att inte blanda samman väder och klimat hur som helst?


Vakna? Sverige vaknade för länge sedan. Tre stora investeringar under 1900-talet – som för klimatets skulle gärna bör fortsätta utvecklas och förfinas – har inneburit att Sveriges utsläpp av växthusgasen koldioxid är lägst i EU och därmed bland de lägsta i världen. Vattenkraften, kärnkraften och fjärrvärmeverken är de enskilt viktigaste anledningarna till att de svenska utsläppen – hur man än räknar – har sjunkit med över en fjärdedel sedan 1990.

Sansa er om vädret för guds skull. (TV)


Det är bedrövligt att klimatalarmismen har plattformar i stora och etablerade mediehus. Hela anslaget ”Dags att vakna” har udden riktad mot allt det rationella och ingenjörsdrivna som faktiskt är Sverige och som har grundat svenska industriella och miljömässiga framgångar.


Sverige vaknade för länge sedan. Självklart ska vi inte somna om eller ligga och dra oss för länge. Att skapa ångest och missmod – dessutom på helt orättmätiga grunder – är dock helt förkastligt.
Framgångsfaktorn i de stora och tunga sektorerna är att begränsa antalet utsläppskällor. Ett överblickbart antal utsläppskällor möjliggör hög effekt på de investeringar i rening av utsläppen som görs. Centralisering om man så vill.

 

Mer att läsa: Annars dör nog barnen.

 


Samma faktorer styr även för ”inrikes transporter”; ett fält där det finns mer att göra för att dämpa utsläppen. Nyckeln finns hos de bilproducerande företagen runt om i världen som nu lägger enorma resurser på forskning och utveckling av fossilfria bränslen.
Alarmism är vetenskapens, förnuftets och den vaket kloka politikens största fiende.
Widar Andersson

 

Halka inte snett på nassarna Löfven!

WidarDirekt Vid lunchtid på torsdagen tog sig en försvarlig hop journalister och partister ett par mil österut från Visby. Det gemensamma målet var Björkstigen 10 i Roma Kloster där statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson steg fram på podiet i solskenet för att tala om pensioner. Jag var där. Löfven och Andersson utgjorde ett stabilt och förtroendeingivande par. Löfven fick rentav hejarop och applåder från medarbetare på äldreboendet. En journalist frågade vad Stefan Löfven skulle göra och säga om även han - likt Annie Lööf på onsdagskvällen blev utsatt för mötesstörningar av de minst sagt obehagliga unga männen som leker nazistlekar under Almedalsveckan.

"Då skulle jag säga åt dem att hålla klaffen medan någon annan pratar för det är så vi gör här i Sverige", svarade Löfven. Det raka men samtidigt avspända svaret var värt applåder. Folkligt, rätt ton och som det kändes, helt spontant från Löfvens hjärta och känslor. Mer är inte saken värd från en statsminister med folkkontakt. 

Tyvärr stannade det inte där.

Stefan Löfven har ägnat de senaste dagarna åt att resa runt i det Sverige som är något annat än det Sverige som samlas i Visby denna vecka. Han berättade att han talat med löntagare, pensionärer, företagare i Jämtland, Dalarna och Småland. Upplägget är helt ok. Tanken är att statsministern ska visa att han hellre är ute och träffar ”vanligt folk” än minglar med direktörer och journalister i Visbys gränder och innegårdar.

Då kan man ju tänka sig att budskapen bör hämta sin kraft och sin märg från de där folkliga samtalen; då hänger politiken ihop.

Men icke. På pressträffen meddelade Stefan Löfven att han i sitt tal på torsdagskvällen tänkte sätta in sitt pensionslöfte i ett ”större sammanhang”. Detta stora sammanhang visade sig vara ett angrepp på ”hat och hot i sociala medier” och annorstädes. Det vill säga; exakt det som upptar många journalisters och vänster/liberalpolitikers synfält här i Almedalen.

Jag är övertygad om att Löfven knappt har fått en enda fråga om ”hat och hot i sociala medier” under sina rundresor i det riktiga Sverige.

Nazisterna i Sverige utgörs av kanske 200 i huvudsak kriminella och våldsamma män. De utgör ett polisiärt problem och vad jag förstår har också polisen full koll på det. Det civila samhället visade även upp sin kraft i ett stort Pridetåg genom Almedalen. Jag hade själv glädjen att gå med några meter i tåget. 

Nu lät det på Löfven som om nassarna utgör något slags reellt hot mot den svenska demokratin. Vilket är helt absurt.

De ska inte negligeras naturligtvis. Slagsmålsvänstern och slagsmålshögern ska hållas kort och helst buras in så fort det finns lagliga utrymmen.  Men de har inget med politiken och demokratin att skaffa.

Så halka inte fel på nassarna i kväll Löfven. Håll dig till uttalandet du gjorde i Roma som du fick applåder för. Det är där socialdemokratin hör hemma.

Widar Andersson

Sluta prata över huvudet på SD

WidarDirekt Moderatledaren Ulf Kristersson skriver på DN Debatt på fredagen 29 juni att han är beredd att söka stöd som regeringsbildare efter valet den 9 september. Han skriver att han ”inser” att det i så fall kommer att bli en minoritetsregering som enligt Kristersson förhoppningsvis ska bestå av alliansens fyra (eller kanske tre) partier.


Sannolikheten för att det ska bli så – alliansregering – var redan tidigare ytterst små. Tidigare denna månad (18 juni WidarDirekt) resonerade jag om att Jimmie Åkesson såg ut att bli sannspådd när han dagen före Ulf Kristerssons tillträde som partiledare 1 oktober 2017 sa att jobbet som moderatledare var ett ”självmordsuppdrag”.


Det började visserligen bra för Moderaternas nya ledning. Han höll sig till formeln ”Jag samtalar med alliansen, jag samarbetar med alliansen och jag vill regera med alliansen.” SD-frågorna hölls borta. Tanken/förhoppningen var väl att de tre övriga borgerliga partierna också skulle hålla sig till denna formel. Men icke.


18 juni pekade jag på att: ”De borgerliga partierna är nu ungefär lika fientliga till varandra som vad de var före 2004 då Fredrik Reinfeldt lyckades bli en samlande kraft för den politiska borgerligheten. Alliansen finns inte längre. Och pressen på Ulf Kristersson ökar för var dag.”


Efter dagens publika uppvisning från Centern och Liberalerna är det än mer tydligt att de mindre borgerliga partierna inte förmår att stå för budskap som är lite svårsmälta för några hundra aktivister i respektive parti.
Saken gäller att man i det borgerliga blocket resonerat om att SD inte längre ska och kan hållas utanför det system för tilldelning av bland annat ordförandeposter i riksdagens utskott.

Mer att läsa: Jimmie Åkesson kan bli sannspådd.


Gruppledaren för M Tobias Billström sa till Ekot på torsdagen att det var rimligt att ordförandeuppdragen fördelas utifrån partiernas storlek även när det kommer till SD. Vilket ter sig tämligen rimligt när vi betänker att det mycket väl kan vara riksdagens största eller näst största parti som vi talar om.
När det blev allmänt känt vad som eventuellt var på gång så började det gruffas bland ungdomsförbund och enskilda potentater. Omfattningen på gruffet är – vad jag förstår – ungefär lika stor/liten som när protestvågorna mot S migrationspolitik rullade i S-partiet. Det vill säga tämligen försumbara.
Men Jan Björklund och Annie Lööf hann knappt vakna på fredagsmorgonen innan de raskt tog avstånd från vad de varit med om att diskutera. Björklund skyllde på Socialdemokraterna – som lär ha sagt nej till att ge SD ordförandeposter – och på Tobias Billström som talat om vad de talat om i det borgerliga lägret. Och Annie Lööf skyllde på att det var ”inte alls så här som det var tänkt”. Typ


Det som nu sker kan mycket väl bli det som för upp SD på förstaplatsen. När ska övriga partier – utom M i det här fallet vad det verkar – släppa sargen och inse att det är kört och provocerande och ”von oben” att diskutera om ett av de största partierna i riksdagen på det sätt som nu sker?
Jag förstår att det är svårt och tungt att se när alla förutsättningar förändras och när den gamla ordningen inte längre finns. Men är det verkligen bara inom Moderaterna som insikter om nya och vettiga förhållningssätt slagit rot?
Det mest vettiga och populistiska – folknära – förhållningssättet är att behandla SD som jämlikar. Det är så partier dras in i riktig politik, i svåra avvägningar och in i ansvarstagande för mer än den egna väljarbasen.
Hoppet står som vanligt och för det mesta till S och M. Se till att göra vad som göras kan medan tid är. Jag säger inte att S och M borde bilda regering. Men de borde ta ansvaret för att riksdagen fungerar så samarbetsinriktat som möjligt för att bistå den sannolikt taniga minoritetsregering som kommer att väljas under hösten. Och då duger det inte med att parta över huvudet på det parti som kanske blir störst.

Widar Andersson

 

Jimmie Åkesson kan bli sannspådd

WidarDirekt Lördagen 30 september förra året talade SD: s ledare Jimmie Åkesson på ett partimöte i Norrköping. Jag lyssnade på talet där Åkesson bland annat kommenterade söndagens extrastämma i Moderaterna där Ulf Kristersson skulle väljas till ny partiledare.

Ulf Kristersson har ett självmordsuppdrag”, sa Jimmie Åkesson. På söndagen tog jag tåget upp till Stockholm och lyssnade på Kristersson när han talade som nybliven ordförande och när han mötte pressen för första gången i den rollen.
Alla frågor till Kristersson handlade om Sverigedemokraterna.

Medias besatthet vid SD är maktpolitiskt rationell naturligtvis. Allt i svensk politik handlar om SD. Partiet växer och är nu ungefär lika stort som S och M. Ett sådant parti går inte att ignorera.

Frågorna om SD - tusen varianter på frågan” Kan du tänka dig att regera med någon form av stöd från SD?” upprepades på måndagen då Ulf Kristersson intervjuades i P1 i radion. Jag kommenterade saken på Folkbladets ledarsida den 3 oktober. Jag anade något som jag kallade för ”Kristerssons formel”:

”Kristersson svarade på samma sätt som han uttryckte sig i sitt installationstal på söndagen. Han gjorde klart att det är: "Alliansen som är Moderaternas politiska gemenskap. Både vår historia ligger där och vår politiska framtid ligger där. Det är med Alliansen vi vill samtala, samarbeta och kompromissa med. Ingenting annat."
Det är en formel som kan hålla för de fyra borgerliga partierna under valrörelsen. Håller partiledarna ihop - inklusive buspojken Björklund - och håller de sig till Kristerssons formel och låter de bli att spekulera om SD så kan de ganska snabbt trötta ut även de mest envetna politiska journalister. Alliansen skulle därmed återigen kunna uppstå som en skyddande borg mot SD.”

Alliansen höll dock inte måttet.
De borgerliga partierna är nu ungefär lika fientliga till varandra som vad de var före 2004 då Fredrik Reinfeldt lyckades bli en samlande kraft för den politiska borgerligheten.
Alliansen finns inte längre. Och pressen på Ulf Kristersson ökar för var dag. Han har inte riktigt lyckats hålla sig till sin formel, vilket är begripligt då han är helt ensam. Björklund ställer ultimatum, Lööf är lite mer slipad men valde för sin del att stötta S och MP och V i den beryktade riksdagsomröstningen som gav ett stort antal tusen personer utan asylskäl rätt att stanna i landet på det allmännas bekostnad. Hon visade på så sätt att hon är mycket angelägen om att hålla en hög konfliktnivå gentemot SD; även om hennes utspel framförallt drabbade Moderaterna.
DN: s ledarsida och politiska redaktion hugger mot Ulf Kristersson med återkommande iver och begär ”besked” om hur han ska ha det med SD. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna attackerar också med glädje Ulf Kristersson på samma tema: Hur ska du ha det med SD?

Jimmie Åkessons utsaga om moderatledarjobbet som ett ”självmordsuppdrag” kommer farligt nära att besannas.
SD stökar onekligen till det. Inte för de små partierna; förutom KD möjligen. Övriga småpartier kan profitera på att vara tvärtemot SD och i dagens polariserade politiska anda så räcker det för att skramla ihop procent en bra bit över riksdagsspärren. Detta kan nog också gälla Miljöpartiet; i vart fall om de redan nu kunde få kasta loss från regeringsmaskineriet. S håller dock fast i MP; vilket sannolikt är förklaringen till att S riksdagsgrupp fick piskas in att rösta på den skämmigt dåliga propositionen om de unga männen från Afghanistan/Iran.
För de stora partierna är det värre. S riskerar stora delar av sin väljarbas och M riskerar möjligheten att kunna regera inom överskådlig tid.

Mer att läsa: Filialer till Vänsterpartiet.

Frågan är hur långt Socialdemokraterna är beredda att gå. Fortsätter dagens utveckling kan det visa sig att den enda möjliga statsministern är Annie Lööf som ledare för en regering med S, L, C och kanske MP.
Den gamla ordningen i svensk politik har tagit slut för ganska länge sedan. Någon ny finns inte på plats. Jag har respekt för att det är extrasvårt för partierna och politikerna att söka sig fram när SD kastar sin skugga över alltihop. Det vore beklagligt om Ulf Kristersson fortsatt pressas nedåt och utåt.

Socialdemokraterna och Moderaterna har – tycker jag – ett gemensamt ansvar för att det konservativa stråket inte helt överges. Liberaler är bra i lagom små portioner. Ungefär som vänsterpartister och miljöpartister. Att ge styret av landet åt liberalerna, vänstern och MP vore däremot ett alltför våghalsigt experiment för att kunna rekommenderas.


Det är emellertid mycket väl just precis där vi kan landa om den allomfattande ivern att uppfylla Jimmie Åkessons profetia om det moderata ”självmordsuppdraget” fortsätter under sommaren.
Widar Andersson

"Bara inte knivarna börjar vina"

WidarDirekt I senaste Sifo som publiceras i Svenskan och GP noteras två säkerställda förändringar. Dels tappar Socialdemokraterna tre procentenheter och landar på 25 procent. Dels ökar Sverigedemokraterna med nästan fyra procentenheter till snudd på 19 procent.


I någon mening är saken naturligtvis ganska odramatisk. Vi har inte Hattar eller Mössor längre. De båda partierna dominerade svensk politik under större delen av 1700-talet. Nu är de borta sedan länge. Dagens dominerande parti har varit än mer seglivat. Socialdemokraterna är inne på sitt tredje sekel som parti och i sitt andra sekel som regeringsparti. De sista fyrtio åren har det dock börjat gå lite knackigare. Inte snabbt och abrupt. Utan rännil för rännil – ungefär som Svenska Kyrkans tapp av medlemmar – har väljarstödet stadigt minskat för Socialdemokraterna.
Jan Lindhagen var en av den förra generationens mest intressanta intellektuella socialdemokrater. I flera olika skrifter och sammanhang på 1970- och 80-talen pekade Lindhagen på vad som var på väg att hända med Socialdemokraterna.
Statsvetenskapsprofessor Anders Lidström presenterade tidigare i år forskarrapporten "Socialdemokratins tillbakagång 1973-2014". (Anders och jag var en gång i tiden ombudsmannakollegor på det socialdemokratiska ungdomsförbundet rikskontor i Stockholm.)
I sin rapport refererade Lidström till den interna S-debatten efter valförlusten 1976. I partitidningen Tiden hävdade Lindhagen att "de pågående samhällsförändringarna i form av minskad industrialisering och befolkningsomflyttningar gradvis rycker undan förutsättningarna för en socialdemokratisk politik. Hans förutsägelse var därför att stödet för partiet skulle komma att minska framöver”.
”Lindhagen fick rätt” konstaterar Anders Lidström kort och gott.


I en något annan mening så rymmer utvecklingen självklart en hel del dramatik. I en artikel i Arena (19 maj) skriver Håkan A Bengtsson – vår generations mest intressanta intellektuella socialdemokrat – under rubriken ”Tidsandan lägger sten på börda för S”. Håkan tar tag i de lite större rörelserna och konstaterar helt riktigt att det ensidiga fokuset på migrationspolitiken är alldeles för närsynt. Migrationspolitiken är väl snarare – tänker jag – en av de där stenarna som gör bördan extra tung för S just nu. Först många år av misskött och för omfattande invandring till bidrag och förorter. Sedan en ”tvärvändning”. Sedan en obegriplig uppgörelse med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som ger 9000 oidentifierade män från Iran/Afghanistan utan asylskäl rätt att stanna i Sverige på det allmännas bekostnad. Sedan ännu ett utspel åt andra hållet där S presenterade sin nya migrationspolitik på ett onödigt nervöst och smått brutalt sätt som fick vänster – och känslofalangen att – fullt begripligt – gå i taket på bästa sändningstid.


Men som sagt. Migrationspolitiken är bara en av stenarna; inte Stenen. Håkan A Bengtsson återkopplar i sin text till en uppmärksammad artikel av bland andra forskaren Jens Rydgren som tidigare i veckan publicerades av Arena. Rydgren argumenterar för att S inte kommer att vinna några flyktade väljare åter från SD genom sin omsvängning i migrationen. Vara hur det vill med den saken. Det är ett stickspår. Håkan A Bengtsson hittar dock annat och mer intressant innehåll i Rydgrens artikel: ”Men jag fastnar också för några andra aspekter i undersökningen. En stor majoritet av de forna s-väljarna som nu röstar på Sverigedemokraterna vill ha en moderat skatte- och välfärdspolitik. Har de blivit mer borgerliga på senare tid? Eller har de alltid tänkt i dessa banor men av historiska och kulturella skäl inte kunnat rösta borgerligt men tycker nu att SD under Jimmie Åkesson är ett mer acceptabelt alternativ?
Undersökningen bär vittnesbörd om ett pågående politiskt och ideologiskt maktskifte.”


Det finns naturligtvis inget som säger att S kommer att falla ihop just nu och på ett iögonfallande sätt. Socialdemokratin har i mina ögon betydande kvaliteter och framtiden lär avgöras av om partiet kommer att tas om hand om moderata krafter som kan sätta in det i nutiden som ett 15-20 procents parti som kan återkomma som partner i de flesta regeringar framöver. Tar vänstern över – drygt hundra år efter att de kastades ut ur S – så är det däremot god natt tämligen snabbt.
En av stenarna i S börda är att partiledningen– för att låna ord av Göran Persson – ”inte har orden”. Ord är viktiga i politik. Väl skötta Ord beskriver, fångar in, samlar, skapar relevans, visar på konflikter, ger argument för varför vi bör luta åt det eller detta hållet nu. Illa skötta ord stöter bort, splittrar, skapar förvåning och förvirring om åt vilket håll vi egentligen lutar?
Det finns inga enkla svar på vad Socialdemokraterna bör göra just nu. Förmodligen inga krångliga svar heller. Historien, SD, M och dagspolitiska misstag pressar S från alla håll.
Det är nog bara att nöta på med trygghet som gäller just nu fram till valet. Kanske behöver det inte gå så illa; det behöver inte vara ett ras som har inletts. Viktigast är att partiets ledarskikt inte börjar sticka knivar i varandra i slagsmål om arvet redan innan begravningen.
Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson