Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Agenda: Drömmen lever om de stora

WidarDirekt Partiledardebatten i Agenda började pang på rödbetan med en duell mellan statsminister Stefan Löfven och moderatledaren Ulf Kristersson. Ämnet var det breda grundläggande ”välfärd och jobb”.  Läsarna av dessa rader bör känna till att min utgångspunkt i politiken är en önskan om att S och M tillsammans ska ha en bra bit över 50 procent av valmanskåren. Då finns det stora möjligheter för stabila och kloka lösningar i tunga frågor framöver. Hur det blir med den saken återstår att se.

Duellen mellan Löfven och Kristersson – lämpligt klädda i röd respektive blå slips – visade på en samsyn i ambitionen att förstå och erkänna de båda bilderna av svensk verklighet som gäller. Å ena sidan superbra för de allra flesta med nödvändiga kunskaper och färdigheter – typ kunna svenska språket – och å andra sidan superdåligt för de som saknar dessa kunskaper och färdigheter.

Stefan Löfven har en stark poäng när han envetet påtalar att det är parterna på arbetsmarknaden som ska förhandla om sådant som lägre ingångslöner med mera. De förslag som varit uppe från de borgerliga partierna om lagstiftning för lägre löner är en återvändsgränd.

Ulf Kristersson är samtidigt stark i argumenten när det gäller behovet av ett bidragstak och nödvändigheten av att inte blunda för hur socialbidragsberoendet riskerar att bli manifest för hundratusentals människor med svag position på arbetsmarknaden. En mix mellan Löfven och Kristersson känns angelägen.

Jimmie Åkesson (SD) talade klokt och nyanserat om behovet av att kvalificeringsregler införs i flera välfärdssystem.  Det han talar om införs också gradvis, till exempel i föräldraförsäkringen. Framöver är det dessutom viktigt att se över även andra delar av den generösa välfärdsstatens förmånssidor.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt ägnade sig åt obehagliga personpåhopp på Ulf Kristersson. Jag har så otroligt svårt för den där vänsteragendan där personangrepp anses legitima eftersom de gagnar det ”höga” ändamålet.

Gustav Fridolin från Miljöpartiet hade ingen vidare kväll i mina ögon. I vart fall inte den första timmen. I sin iver att höras och synas så mycket som möjligt återföll han i gamla och bortstötande MP-synder. Han uppträdde arrogant och översittaraktigt. Hans angrepp på de borgerliga partierna för att använda arbetslöshetskrisen bland utrikes födda för att sänka lönerna för alla svenskar, var rent beklämmande.

Under debatten blev det alltmer tydligt att Socialdemokraterna behöver befria sig från blocket med V och MP. Socialdemokraterna – väl företrädda av Stefan Löfven – har väldigt lite gemensamt med det ytterkantsspringande som MP och V ägnar sig åt inför valåret.

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor påminde om Gustav Fridolin när det kom till grader av desperation. KD: s opinionsläge är – likt MP: s – ingen munter läsning. Jag är dock tveksam till att det är rätt medicin att likt Ebba Busch Thor alltid tala om hur många miljarder kronor som partiet satsar på äldreomsorg; alldeles oavsett vad ämnet för debatten var.

Annie Lööf ger ett stabilt och betydligt mindre flåshurtigt intryck än i tidigare debatter. Hon var nog den som agerade med mest självförtroende under partiledardebatten i Agenda. Ulf Kristersson kom bort lite från och till. I de inlägg han gjorde märktes tydligt att han framförallt vill diskutera sakligt om de problem som finns i samhället. Förhoppningsvis håller han i sin stil och attityd under dagarna som kommer.

Jan Björklund hade ingen jättebra kväll. Det måste man inte alltid ha. Det vet Björklund. Han är veteranen i sammanhangen. Han känns dock inte lika vass och klarspråklig som tidigare. Vi får väl se hur det rullar på under valåret.

Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor ägde avslutningen av debatten. Ämnet var sjukvård. Men det som orsakade laddningen var dels Åkessons klartext om det absurda i att de borgerliga partierna inte kan eller vågar tala med SD trots att de har ungefär samma politik på vissa områden. Dels glänste Ebba Busch Thor när hon pressade Jimmie Åkesson om varför han inte har bättre ordning på sin riksdagsgrupp än vad han har.

Stefan Löfven har ett öppet sinnelag. Han försvarade i ett replikutbyte med Jonas Sjöstedt behovet av blocköverskridande samarbeten framöver. Löfven behöver dock fila på sina argument på varför han vill hänga av ytterkantspartierna för en bättre regering. Så fort budgeten är klubbad i riksdagen i början på december så räknar jag med att Stefan Löfven kan frigöras.

Kvällens mest framgångsrika aktörer är svåra att utse. På ett sätt Annie Lööf som är alltmer stabil och säker och förtroendeingivande. På andra sätt tycker jag att Stefan Löfven som statsminister hade en bra kväll. Det hade också Jimmie Åkesson som agerade sansat och utan överdrifter. Ebba Busch Thor blixtrade till på slutet. Ulf Kristersson är säkert hyfsat belåten han också; hans sakliga och vuxna uppträdande bör kunna nå fram till en större publik om han orkar hålla i sin attityd. Där har vi vinnarna enligt mig. Känner glädje över bredden i svensk politik. Det borde gå att få till bra och rationella regeringar utifrån detta.  

Och såväl Kristersson som Löfven gjorde vad de kunde för att hålla liv i förhoppningarna om att "de två  stora" lyckas utmana tidens tand och förbli stora i den meningen att de säg samlar i vart fall 55 procent av väljarna tillsammans. Det ger stabilitet åt politiken i Sverige. Vilket är viktigt för oss alla i ett så politiskt land som Sverige. 

Widar Andersson

Upp till bevis socialdemokrater

WidarDirekt I Expressen (22/4) skriver Johan Anderberg om "den stora omsvängningen" i invandringspolitiken inom Socialdemokraterna och om varför inte "partiböcker bränns" och om varför inte kommunalråd och riksdagsledamöter har hoppat av i protest. 

Anderbergs artikel är inte av det djupare slaget. Och inte mig emot. Allt här i världen är inte så djupt. Riktig maktutövande/maktsökande politik är ett väldigt svårt och komplicerat hantverk. Orsakerna till varför partier gör si eller så är däremot oftast ganska enkla och basala. Det handlar om att försöka anpassa budskapet till dominerande trender bland medborgare som med hög sannolikhet kommer att använda sin rösträtt.

Mer att läsa: Tiggeri vid vägs ände.

Socialdemokraternas valgeneral John Zanchi har - skriver Johan Anderberg - beskrivits som en "fotbollstokig klädsnobb." Vad detta har med saken att göra framgår inte riktigt. Däremot är ett citat från en pressträff för ett par månader sedan mer relevant. John Zanchi och partisekreteraren Lena Rådström Baastad presenterade socialdemokratins utgångspunkter och strategier inför det kommande riksdagsvalet. "Vi har en politisk dagordning i dag som i någon mening är auktoritär. Det finns i väljarkåren i dag en önskan om att någon ska ta kontrollen över samhällsutvecklingen", sa Zanchi.

Expressen hänvisar till partiets eftervalsanalys 2014. Nu blev det ju ett regeringsvinnande val till slut för S det året. Men ”segern” berodde i allt väsentligt på att framgångar för SD blockerade de borgerligas möjligheter att fortsätta regera. Socialdemokraterna hade uppenbart inte fått fatt i vad som rörde sig ute bland de mest troliga väljarna. En enkätundersökning som LO genomförde bland sina röstande medlemmar visade att det var ”invandring och integration” som det talades om; om det alls talades politik.

Mer att läsa: Nationella rättigheter.

Vilket var något helt annat än vad som framkom i de diagram som partiet tagit del av från Mittuniversitetet, skriver Johan Anderberg i Expressen. Därifrån talades om att det viktiga för väljarna var sådant som jobb, skola och ekonomi. Vilket det inte var.

Johan Anderberg refererar till Thatcher och till batonger när han beskriver S omsvängning. Vilket väl partiet får tåla. Det viktiga är att S har lagt om politiken till vettigare och klokare positioner i viktiga frågor som kan sorteras in under rubriken ”ordning och reda.”

Men. Det finns ett viktigt men. Moderatledaren Ulf Kristersson påpekade i Ekots Lördagsintervju (21/4) att S vallöfte om förbud mot okvalificerad arbetskraftsinvandring – i praktiken några tusen bärplockare, plantsättare, och liknande sysslor – blir relevant endast om det samtidigt införs regler som innebär att de tiotusentals arbetslösa och lågutbildade som redan finns i Sverige verkligen tar de lediga arbeten som arbetskraftsinvandrarna nu utför. Ett förbud för invandring som enbart leder till att bären ruttnar i skogen och till sämre tillväxt i skogen är ju inte mycket att hurra för. Den där ”auktoritära dagordningen” som Zanchi hänvisade till då det begav sig har faktiskt ett större djup än att bara säga nej till invandrare som vill arbeta. Det fordras också att säga ja till regler som i praktiken gör det omöjligt att leva på bidrag så länge det finns ett hederligt arbete att utföra någonstans i landet. Där behöver S upp till bevis.

Att säga nej till arbetskraftsinvandring är gammal traditionell S-politik styrd från LO. Vad som nu krävs från S är att också utmana sin tradition. Då kan det börja hända saker. Både på ytan och lite djupare ner.

Widar Andersson

 

Fredrik Wersäll skapar ordning

WidarDirekt Fredrik Wersäll är president i Svea Hovrätt och har bland mycket annat tjänstgjort som riksåklagare. Han är tillträdande riksmarskalk hos kungen. I den egenskapen trädde han in i SVT: s Agenda på söndagskvällen 15 april och visade för omvärlden att Svenska Akademiens föräldrar i slottet inte förskjutit sitt barn.

Med trygg och fast hand - utan att gå några händelser i förväg och utan att på något sätt förhäva sig - visade Wersäll hur det kommer sig att vissa institutioner överlever i hundratals år medan andra vissnar fort.

Mer att läsa: Akademien tar sig samman.

Akademiens förmåga att "ta sig samman" är omvittnad; i betydligt svårare stunder än dagens personfejder. Vilket till stor del beror på ett gott föräldraskap, främst utövat av den ständige sekreteraren men ibland - då den ständige av olika skäl inte räckt till - också av Kungen. 

Medierapporteringen om striderna i Akademien har varit hysteriskt närsynta och historielösa. De flesta verkar helt uppslukade av nuet och överför sina egna konflikter på den gamla institutionen. Därför var det en lisa för själen att se och höra Fredrik Wersäll stiga in i Agendastudion på söndagskvällen. 

Mer att läsa: Konservativa njutningar.

Utan några jämförelser alls i övrigt så uppfylldes jag av en liknande känsla som när Stefan Löfven steg in i S-ledningen efter Håkan Juholt experimentet. Då befann sig 1800-talsskapelsen Socialdemokraterna i allvarlig gungning. Nu befann sig 1700-talsskapelsen Svenska Akademien i trångmål.

Och då stiger en Fredrik Wersäll in i handlingen. Och så kör vi på ett sekel till i vart fall. 

Widar Andersson

Migrationsverket bör överklaga domen

WidarDirekt 20 mars dömde Migrationsdomstolen i Stockholm i ärendet UM 903-18. Sista chansen att överklaga domen till Migrationsöverdomstolen är nu på tisdag 10 april. Jag hoppas verkligen att Migrationsverket lämnar in en överklagan.

 

I domen ges ”A” – mot Migrationsverkets uppfattning – uppehållstillstånd i tre år, flyktingstatusförklaring och resedokument. Detta till trots att domstolen instämmer med Migrationsverket om att ”A” varken styrkt eller gjort sin identitet sannolik.

Mer att läsa: Ropen om rasism vändes till stolthet.

Domstolen har valt att sekretessbelägga all information om ”A”. Och gärna för mig. Min mission är inte att peka ut enskilda personer. Den här korta texten är istället ett slags vädjan om sans och balans, och om ökad ”trovärdighet i flyktingmottagandet” som statsminister Stefan Löfven talat om i flera intervjuer – bland annat Ekots Lördagsintervju 7 april.

 

För att sätta in saken i ett sammanhang så är ”A” en man som intill alldeles nyss satt i förvar för att avvisas till Afghanistan. Ingen myndighet vet vem han är. Flera olika åldrar och historier har passerat under de år då mannen fått avslag efter avslag på sina asylansökningar.

 

Enligt Migrationsdomstolen föreligger nu nya omständigheter. Mannen uppger att han konverterat till kristendomen under sin tid i Sverige. Enligt domskälen – där Migrationsverkets expertsynpunkter avfärdas utan ett enda argument -  bedömer Migrationsdomstolen ”att A skulle riskera förföljelsen i hela Afghanistan på grund av sin religiösa uppfattning.” (skrivfelet i den citerade meningen är från domen)

 

Domstolen skriver att det inkommit ”bevisning till styrkande av att A deltar i kyrkans aktiviteter. Under den muntliga förhandlingen uppgav A bl.a. att han i Sverige blev tillsammans med en kristen tjej medan han fortfarande var muslim och atthan följde med henne till kyrkan.” Det har också – uppger domstolen – inkommit ”intyg från präster” om mannens kristna förträfflighet.

Att ”A” deltagit i ”kyrkans aktiviteter” är sant och riktigt. I början av oktober 2017 dömde nämligen Norrköpings tingsrätt ”A” som skyldig till sexuellt ofredande av en 14-årig flicka. Enligt domen begicks brottet på Svenska kyrkans konfirmandläger i Söderköping där mannen deltog som ”assistent”.

Folkbladet uppmärksammade händelsen; framförallt därför att kyrkans medarbetare agerade mycket anmärkningsvärt och svekfullt gentemot det unga brottsoffret.

Trots att Migrationsdomstolen skriver flera sidor om mannens kristna trovärdighet så nämns inte den tidigare domen mot honom med ett enda ord. Möjligen förekommer domen i de sekretessbelagda delarna av akten. Vilket inte gör saken mindre allvarlig. Trovärdigheten i asylmottagandet kräver att domskälen i sådana här principiella ärenden redovisas offentligt.

I min värld krävs det mycket starka skäl för att en man vars identitet inte går att styrka och som dömts för sexualbrott mot barn ska ges uppehållstillstånd i Sverige. Det kanske finns sådana skäl; kanske inte. Migrationsdomstolens domskäl ger ingen vägledning i frågan. Därför bör domen överklagas till Migrationsöverdomstolen. Den politiska trovärdigheten står på spel.

Widar Andersson  

Mogna kvinnor och män i Malaga

WidarDirekt Det är definitivt en nyhet att sex kommunalråd från fyra partier i en och samma kommun tar en privat långhelgssemester i Malaga tillsammans under ett valår. Sådant händer banne mig inte ofta.

Visst minns vi alla som varit med ett tag kommunalråd i flera partier med utvecklat intresse för resor. Dessa tripper utvecklades emellertid snabbt till skandaler eftersom skattebetalarna stod som betalare för dubiösa och svårförklarade utflykter till fjärran länder.  Här har vi något helt annat. Karin Jonsson (C) , Eva-Britt Sjöberg (KD), Kikki Liljeblad (S), Reidar Svedahl (L), Lars Stjernkvist (S) och Olle Johansson (S) har haft en bra mandatperiod tillsammans och nu visar de genom sin gemensamma semesterresa för allt och alla att de gärna fortsätter ytterligare ett varv vid styret i Norrköping. Den som har sagt ifrån att han slutar är Olle Johansson. Han har haft det motigt i provval och med valberedningar inom socialdemokratin. Jag vet inte riktigt vad det beror på.  Men han rundar hur som helst av sin toppolitikerkarriär på gott humör.  

Kvartetten i Norrköping har fungerat mycket bra. Vilket i allt väsentligt dels beror på att det är mogna kvinnor och män som har hand om politiken och dels på det persontycke och den pragmatism som mognaden och erfarenheten framskapar.

Mer att läsa: Kvartetten åker till Spanien.

Den som har fått dra det tyngsta lasset är i mina ögon Eva-Britt Sjöberg. Som ansvarig för stora och tunga vård- och omsorgsområden har hon som borgerlig politiker fått möta mycket frustration och populism från de delar av S och vänstern som traditionellt har svårt att känna förtroende för en kristdemokrat. Eva-Britt Sjöberg har även fått bita ihop när införandet av LOV – lagen om valfrihet – i hemtjänsten i Norrköping har blivit något av en kalkon. Styrkan i Kvartetten har å andra sidan även visats genom det balanserade remissvar som Norrköpings kommun lämnade till regeringens och vänsterpartiets beryktade förslag om vinster i välfärden.

Reidar Svedahl har visat sig fungera bra som exekutivt kommunalråd. Jag ska erkänna att jag var tveksam till hur det skulle gå. Svedahl är impulsiv, saknar partipolitisk erfarenhet och han är van vid näringslivets tempo. Genom att han blev kommunalråd så kan han hantera sin rastlöshet på ett konstruktivt sätt. Reidar Svedahls bakgrund som affärsman har också givit honom ett särdeles god blick för personer och vad de går för och en känsla för när det är dags att slå till och ”ask för the order” som jänkarna säger. Reidar är dessutom en ”frisk fläkt” som på ett förtjänstfullt sätt avlastar Lars Stjernkvist som i tidigare koalitioner med mer tungsinnade partier och politiker var ensam om att ambitionen att försöka lätta upp stämningen med humor och distans.

Karin Jonsson är en klassisk centerpolitiker ur den icke sosseätande falangen. Hon har haft ett finger med i det mesta under många år. Från Karin Jonsson kommer sällan några överord eller överdrifter. Hon levandegör begreppet bondförnuft på ett mycket positivt sätt. Jag är uppriktigt glad över att hon nu har fått chansen som kommunalråd med många viktiga ansvarsområden på sin agenda. Det är viktigt för Norrköping, för Kvartetten och för Karin Jonsson att det under nästkommande mandatperiod ges större utrymme för satsningar i omlandet utanför stadskärnan.

Kikki Liljeblad var ledarskribent på Folkbladet. När hon mot slutet av 2003 meddelade att hon sökte sig till den direkta partipolitiken så fick jag frågan om att ta hand om Folkbladets ledarsida; det är hennes förtjänst att jag kommit hit. Kikki har landat på ett utmärkt sätt i rollen om kommunalråd. I Kvartettens politikergrupp sticker hon ut som något mer ideologisk och ”argsint” än de övriga; utan att för den sakens skull släppa verklighetskontakten. Det är bra; alla ska inte vara stöpta i samma form. Vad som sker framöver återstår att se. Kikki Liljeblad bör idag ses som en stark kandidat i tävlingen om vem som ska föra socialdemokratins flagg den dagen då Lars Stjernkvist lämnar den aktiva dagspolitiken och glider över i rollen som skribent, mentor och klok f.d. politiker.

Att det går så bra för Kvartetten som det gör beror i mycket hög grad på Lars Stjernkvist. Han är – i begreppets alla positiva betydelser – en skicklig politiker ut i de yttersta fingerspetsarna. Han tänker, begrundar, sonderar, förankrar och agerar på ett strukturerat sätt.

Det tidigare kommunstyret med V och MP var inte bara mer stridigt och konfliktfyllt än styret med Kvartetten. Det bar också på fröet på sin egen undergång. Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Norrköping har tämligen starka fundamentalistiska drag – och då tänker jag inte på  Mona Olsson och Mia Sköld som gärna för mig kunde vara med och styra här och där – som förmörkade tillvaron för den mer resultatinriktade Stjernkvist.

Lars Stjernkvist anade att det framöver skulle kunna finnas en överväldigande majoritet mot S i kommunpolitiken om S hängde fast vid V: s och MP: s stundom folkfrämmande politikkrav. Därför tog han tidigt initiativ för att kolla av möjligheten till en blocköverskridande kommunregering.

Att det till slut blev en Kvartett i Norrköping beror på mod och politisk fingertoppskänsla hos alla de inblandade politikerna, från de fyra partierna som snart sätter sig på samma flygplan för att under semesterlika former i Spanien snacka sig samman inför vad som komma skall.

Widar Andersson

 

 

SVT bör ta förtroendeproblemen på allvar

WidarDirekt Förtroendebarometern från Medieakademin presenterades på torsdagen. Mätningen av medborgarnas förtroende för allehanda institutioner i samhället har genomförts varje år sedan 1997.

Barometern är i allt väsentligt en spegling av det hyfsat moderna, storkonfliktbefriade och avspända välfärdssamhälle som vi är. Den statliga affärskedjan för försäljning av alkohol vinner (även i år) förtroendeligan. 71 procent av medborgarna har stort eller mycket stort förtroende för Systembolaget. De omvända siffrorna 17 procent gäller motsvarande förtroende för de politiska partierna som grupp.  Politiker och politiska partier är viktiga aktörer i samhället. Jag tolkar inte alls de 17 procenten som uttryck för något ”politikerförakt”. Däremot tror jag att siffrorna berättar om en sund skepsis mot att lita alltför mycket på politiker. De kan – och ska – svänga  lite hit och dit för att reagera på opinioner och för att kunna bygga kompromisser i viktiga beslut. Sådant kan tära på förtroendet.

Systembolagets höga förtroendesiffror säger säkert mycket om många olika saker. En nedärvd skamfull och problematisk syn på alkohol spelar säkert in. Lite av nationell stolthet finns nog också med i siffrorna. Sedan är det ju också så förstås att Systembolaget är en väldigt välfungerande affärskedja. Bra service, allt bättre öppettider och ett strålande sortiment parat med någon form av socialt ansvarstagande samvete är en förtroendeskapande mix. Men nog är det lite lustigt att just alkoholbutiken är det som svenskarna år efter år har störst förtroende för?

SVT har mer allvarliga problem enligt Förtroendebarometern. Mätningen visar på en påtagligt polariserad förtroendemiljö. De som beskriver sig som ”mycket eller något till vänster” har ett ökande förtroende för SVT. Uppemot 90 procent av vänsterfolket har stort eller mycket stort förtroende för det ”statliga” tevebolaget. Däremot har endast lite drygt 70 procent av oss i ”mitten” ett hyfsat högt förtroende för SVT. Skillnaderna är också påfallande stora mellan allians- och rödgröna väljare.

Detta är ett problem som SVT: s chef Hanna Stjärne behöver ta på största allvar. Jag skulle för min del aldrig påstå att SVT är ”vänstervridet” i någon medveten och genomtänkt mening. Däremot talar Förtroendebarometerns mätningar för att SVT behöver ta ett stort grepp om sitt utbud, om sina val av ämnen och vinklar och om den grundläggande attityden till samhälle och politik.

SVT är på väg att bli ett helt skattefinansierat tevebolag. Då duger det inte med den polarisering som framkommer i Förtroendebarometern för 2018. Är SVT klokt så ägnar man sig inte åt förnekelse i de här frågorna. Konflikterna finns på allvar. Och lösningarna finns hos SVT.

Alla kan inte vara Systembolaget. Men SVT borde ligga i samma härad. Nu leder polariseringen till att SVT underpresterar kraftigt i förtroendeligan. Det är illa i sak och i sig självt. I ljuset av den kommande skattefinansieringen av bolagets verksamhet är det dubbelt så illa.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson