Widar Andersson

Widardirekt

Mitt förflutna med Ulf Kristersson

WidarDirekt Ulf Kristersson tycks nu äntligen få pröva vingarna i något stort uppdrag. Stämman inom Moderaterna är förvisso ännu fyra veckor bort. Men som det sägs inför de stora börsbolagens bokslutsrapporter så har ”marknaden” redan räknat in Kristersson som ny partiledare för M.

Innan jag går vidare vill jag vara öppen med att jag och Ulf Kristersson har ett förflutet. 1995 – då vi båda var riksdagsledamöter – gav vi tillsammans med den dåvarande centerpartisten Dick Erixon ut boken ”Ett brutet löfte” på Timbros förlag. Den lilla boken har väl aldrig legat särskilt högt i Nobelprisspekulationerna. Men helt oäven är den inte även nu 22 år senare.

Stig-Björn Ljunggren, statsvetare med viss S-lutning anmälde boken i Svensk Tidskrift med de här orden:

”Poängen hos Kristersson, Andersson, Erixon är att demokratin måste återskapas, att politiker och medborgare måste hitta nya länkar får att kunna kommunicera med varandra. Det behövs ödmjukhet och en insikt om att Sverige kommit till vägs ände. Boken kan ses som ett exempel på att socialdemokrater och moderater kan samarbeta, åtminstone om det finns en centerpartist med i gänget. Att det skulle vara något for de nuvarande partiledningarna är naturligtvis inget att hoppas på, men nya tider kommer.”

Svensk inrikespolitik och parlamentarism är väl på sätt och vis nära den där ”vägänden” nuförtiden. Sedan Sverigedemokraterna på allvar etablerade sig som ett stort parti i riksdagen har de gamla styrelsevägarna tagit slut. Såväl S remarkabla enpartistyre som den borgerliga Alliansen har gjort sitt för stunden. Sverigedemokraterna (där för övrigt den tredje författaren Dick Erixon numera huserar som redaktör för tidningen ”Samtiden”) utgör heller inget regeringsalternativ.

Riksdagspolitikerna har prövat och provat sig fram för att kunna hantera det knepiga läget. Decemberöverenskommelsen – som fortfarande gäller trots att den är nedlagd sedan länge – ger största ”partikonstellation” rätten att få igenom sin budget.

Moderaternas avgående partiledare Anna Kinberg Batra öppnade upp spelplanen när hon i januari i år meddelade att M inte längre tänkte blunda för att det fanns sverigedemokrater i riksdagens utskott. Det skulle ”samtalas” med dessa i lämpliga frågor för att på så sätt mobilisera den bastanta majoritet i riksdagen som ingår i oppositionen.

Det blev ett väldigt ståhej om detta förstås. Vänsterns och liberalernas politruker och politiker gick igång och tjoade om att M nu ville regera ihop med nazister. Även många inom Moderaterna kände sig obekväma med utvecklingen. M tappade mycket opinionsstöd till Centerpartiet och till Soffan.

Nu träder Ulf Kristersson in på vägen. Han fortsätter på den av Anna Kinberg Batras inslagna vägen genom att ta två steg bakåt och ett steg fram. Han säger i min ”översättning” att ”Nej vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med SD vare sig i utskotten eller någon annanstans. Men jag kommer inte att förbjuda dem att rösta på våra förslag.”

Vilket betyder att efter nästa val så finns det goda möjligheter/risker för att SD: s röster i riksdagen kommer att ha stor betydelse för vem/vilka som styr i landet.

Det är ett bra besked av Ulf Kristersson. Inte bra därför att jag går och drömmer om en borgerlig regering med SD-stöd. Utan bra därför att jag varmt uppskattar alla seriösa försök att putta svensk inrikespolitik upp på nya vägar med nya majoriteter. Ulf Kristerssons besked är också bra eftersom det borde pusha på Socialdemokraternas förnyelse rejält.

Moderaterna under Ulf Kristersson kommer nämligen inte längre att tvinga ihop S med V för att skapa den största ”partikonstellationen”. Istället kommer riksdagens majoritet att tala och styra. Vilket betyder att Socialdemokraterna så snabbt som möjligt behöver släppa vänstersargen och ge sig ut i den riktiga politikens frågor och reformutmaningar igen. Det ser jag fram mot.

Ulf Kristerssons besked öppnar upp politiken; det skapas möjligheter och tillfällen för djärva och vältimade politiker. En lång rad av möjliga konstellationer öppnar sig efter nästa val.

Min favorit är fortfarande S och M; gärna – för att tala med Stig-Björn Ljunggren – med en centerpartist i gänget.

Widar Andersson


Rekord i politiskt ansvarstagande

WidarDirekt Den gångna helgen bjöd på två offentliga inslag i den pågående politiska affären om lagbrotten på Transportstyrelsen.

På lördagen framträdde försvarsminister Peter Hultqvist i Ekots ”Lördagsintervju” i Sveriges Radio. På söndagskvällen meddelades att statsminister Stefan Löfvens närmaste medarbetare på statsrådsberedningen statssekreteraren Emma Lennartsson fick lämna sitt jobb i regeringen med ”omedelbar verkan.”

Orsaken till Lennartssons avgång var enligt uppgift att hon underlåtit att föra vidare viktig information om händelser på Transportstyrelsen.

Peter Hultqvist lever även han under hotet om att tvingas avgå. Riksdagsmajoriteten planerar en misstroendevotering mot försvarsministern om ett par veckor.

Lördagsintervjuns programledare Monica Saarinen grillade försvarsministern med frågor om vad han vetat om och om hur han agerat utifrån det han vetat om i Transportstyrelsesaken.

Mer att läsa: Regeringens alla ryggar.

Peter Hultqvist gjorde ett stabilt intryck. Han balanserade i och för sig vid något tillfälle farligt nära gränsen till no go zonen ”Det här kan uppfattas som om jag försöker springa ifrån mitt ansvar.” Och sådant uppskattas inte. En politiker ska ta ansvar för det han/hon är satt att sköta. Vilket Hultqvist alltså gjorde i allt väsentligt.

Under Saarinens insatta och ofta kniviga utfrågning växte bilden fram av en försvarsminister som tagit ansvar för Försvarsmaktens del av härvan. När Hultqvist informerades så var Försvarsmakten redan igång med riksskademinimering när det gällde eventuella läckage av känsliga uppgifter som Tranportstyrelsens lagbrott kan ha inneburit.

När det gäller den allra känsligaste frågan om när och vad och hur statsminister Stefan Löfven informerats och agerat så markerade Hultqvist på goda grunder att det knappast var hans uppgift att tjänstgöra som något slags ”controller” av vilka statsråd och statssekreterare som talade med varandra om säkerhetsriskerna och polisförhören på Transportstyrelsen. Och det har han ju rätt i Hultqvist. Hans ansvar är primärt Försvarsmakten och det tycks som glasklart att försvarsministern har skött sina åtaganden i detta hänseende. Under några passager lät det som sagt som om risken fanns att Hultqvist skulle närma sig ett riskabelt flykt från ansvar beteende. Men det stannade vid ”nära”.

Monica Saarinen pressade Hultqvist med frågor om hans uppfattningar om den ”mörkläggning” av skälen till att regeringen tidigt 2017 skiljde generaldirektören från hennes arbete på Transportstyrelsen. Regeringens linje var att det fanns oenighet om hur arbetet skulle utföras på Transportstyrelsen. Vilket ju skulle kunna kalla det faktum att Säkerhetspolisen utredde myndighetens generaldirektör för brott med bäring på rikets säkerhet.

Peter Hultqvist ville inte tala om mörkläggning för sin egen del. Men efter några vändor fram och tillbaka sa han att det var hans erfarenheter att det bästa är att ”att säga som det är.” Så är det.

I och med Emma Lennartssons avgång så växer Transportstyrelseaffärens historiska dimensioner. Två avgångna statsråd, en avgången toppstatssekreterare och en avgången generaldirektör – måste med svenska mått mätt vara något slags rekord i ansvarstagande! Det vanliga brukar ju annars vara att typ inget händer.

Sakfrågan – en generaldirektör som begår uppseendeväckande och medvetna lagbrott och som erkänner dessa brott som hon sonar med böter – är nog ur ett sakligt perspektiv nog knappast värd att detta dramatiska ”ansvarstagande.” Men det är som det är med den saken.

Peter Hultqvist stärkte i mina ögon sina aktier genom sitt framträdande i Lördagsintervjun. Han har hållit god ordning på Försvarsmakten i denna fråga. Och han gjorde klart att uppdraget som controller på regeringskansliet inte ålåg honom som försvarsminister. Outtalat så sade han ju därmed också att den som verkligen är controller – statsrådsberedningen – inte har skött sitt jobb.

Vilket Emma Lennartsson nu har tagit ansvar för. Frågan är om det räcker? Peter Hultqvist kommer att klara sig igenom ekluten utan att tvingas avgå i närtid; den bedömningen gör jag fortfarande. Men det är inte säkert att mediegranskningen av vare sig statssekreterare och/eller statsrådsberedningen stoppar vid Lennartsson.

Ansvarstagandet kan svälla ut ännu mer.

Widar Andersson

 

 

Kinberg Batra har röjt mark för M

WidarDirekt Anna Kinberg Batra slutade med flaggan i topp. På fredagsförmiddagens pressträff där hon meddelade sin avgång höll hon ett trotsigt tal om den moderata politiken och om vikten av ett starkt och samlat moderat parti. Det kändes som om hon höll sitt bästa tal när hon inte var partiledare längre. På sätt och vis påminde Anna Kinberg Batras tal om Mona Sahlins anförande på det socialdemokratiska Förtroenderådet efter det att hon meddelat sin avgång. Sahlin var i och för sig mer självkritisk än vad Kinberg Batra var på pressträffen. Kinberg Batras starka tal kan dock uppfattas som självkritiskt i den meningen att trots all den goda politik hon talade om så har det inte gått så särskilt bra.

På pressträffen fick hon flera gånger svara på frågan om hon ångrade utspelet i januari i år då hon meddelade att det skulle ”samtalas” med SD i riksdagen; att det inte längre skulle låtsas som om SD inte fanns. Efter det framträdandet kom ett opinionsras – till Centerpartiet främst – och kritiken från den församlade änglakören i politik och media var oförsonlig.

Kinberg Batra medgav att saken var dåligt kommunicerad och dåligt förankrad. Men i själva saken backade hon inte. Vilket heller inte nästa partiledare bör göra. Det kommer säkert att ta några år till av gnuggande av opinionen. Men nu när skadan så att säga redan är tagen så vore det tokigt att avbryta processen. Alternativet är ju att stanna kvar i Decemberöverenskommelsens dimma och det kan inte locka någon hugad och duglig efterträdare att träda till med sådana mandat. Anna Kinberg Batra har röjt mark för en möjlig väg mot regeringsmakten för M. Så är det.

Nu kommer en extra partistämma att välja en ny partiledare och flera andra nya i partiledningen. Ulf Kristersson är det namn som nämns oftast, Och det är ett bra alternativ. Men nu väntar några spännande dagar och kanske veckor innan vi vet hur M tänker fixa till klädedräkten inför valet.

Widar Andersson

Änglakören har dessbättre splittrats

WidarDirekt

Dagens Nyheters liberala ledarsida publicerar i dag måndag 21 augusti en osignerad text med rubriken "Inte en millimeter åt extremisterna". Tidningens ledarredaktion beklagar sig inledningsvis för att den som håller "fast vid det liberala svaret" när det kommer till frågor om invandringsrelaterade frågor inte får särskilt många "upptummar" i de sociala medierna. Tidningen säger sig hellre "sjunga med änglarna än yla med hundarna."

DN tecknar således en värld där det bara finns två positioner. Antingen körsång med den liberala änglakören eller ylande i extremismnära miljöer.

Just den uppdelningen – med oss eller mot oss – är faktiskt en bra illustration av det tidigare politikmediala invandringskomplexet.

Jag har absolut inget emot änglasjungande i form av till exempel enskilda människor, organisationer , kyrkor, tidningar, partier och artister som ur det civila samhällets djup och bredd stiger fram och talar för att murar ska rivas, för amnesti, för familjeåterförening och för att "vi klarar av att ta emot de som kommer." Till skillnad från DN tycker jag heller inte att de här liberalerna av olika snitt och fasoner skulle vara någon utrotningshotad skara ute på de sociala medierna. Och i gränslandet mellan social – och traditionell media är det definitivt inte så att liberalerna befinner sig i något underläge. Och det är bra. Det gillar jag.

Det jag inte gillar är däremot när regeringsmakten, de stora privata och publicservicemedierna, kändisarna och i stort sett hela det officiella Sverige sjunger i änglakören och samfällt pekar finger åt varje tänkbar kritiker som vore de ylande hundar som bör tystas, misstänkliggöras, hånas och/eller förpassas till det rabiessmittade SD-partiets bakgårdar.

Det var inte längesedan det var på det viset. Hösten 2015 hann verkligheten efter många år ifatt de som har det yttersta ansvaret att sköta landet på bästa möjliga sätt. Regeringen fick i all hast återinföra den reglerade invandringspolitiken i november det året. Hetsen var stor och omläggningen var på många sätt drastisk.

Mer att läsa: Alla dessa goda kändisar.

Nu har vi en betydligt bättre situation. (Även om effekterna av något decenniums allvarligt misskött migrationspolitik kommer att prägla och påfresta Sverige många år framåt) Regeringen har lämnat änglakören – utan att för den sakens skull förvandlas till några ylande hundar. De ylande hundarna är faktiskt väldigt få. Det är därför ohederligt av DN att försöka länka samman den stora bulken av vettig och balanserad och rimlig kritik av den förda invandringspolitiken med några vidriga personer som står och vrålar saker som "Ut med packet" på Medborgarplatsen i Stockholm.

DN smiter också från de svåra frågorna. Ledarsidan skriver att asylsökande personer (självklart) har samma rätt som andra att protestera och demonstrera. Men tidningen lämnar walkover på till exempel frågan om även människor som fått avslag på sina asylansökningar i sista instans också har rätt att demonstrera fast de faktiskt befinner sig illegalt i Sverige? Och vad betyder det att statsministern vid ett otal gånger gjort klart att de som får nej ska lämna landet?

 Mer att läsa: Då exploderade Uppfostringsmedia.

Då är det lättare för DN att träda in i änglakören och låtsas som att alla som demonstrerar på Medborgarplatsen är asylsökande och inte människor som befinner sig olagligt i landet.

Som sagt. Jag har inget emot det. Änglasjungandet alltså. Så länge inte regeringen, polisen, Migrationsverket, Säpo och Försvarsmakten står där och sjunger med DN: s redaktionsledning. Och så länge inte ylande hundar beskrivs som det enda alternativet till änglarna.

Och handen på hjärtat kära DN; är det verkligen jakten på "upptummar" på sociala medier som styr ert skrivande?

Widar Andersson

 

 

 

 

 

 

Trygg Löfven borde släppa vänstertugget

WidarDirekt Jag hade tyvärr inte möjlighet att åka upp till Eskilstuna för att lyssna på Stefan Löfven när han höll sitt sommartal tidigare på söndagen. Det var synd att det inte gick att få till. Politik är som bäst live. Känslorna hos publiken, bekanta att tjattra med, stämningen på pressträffen; allt det där gör politikupplevelsen så mycket mer innehållsrik och flerdimensionell.

Nu har jag istället läst talet och hört och läst diverse olika referat. Det tycks ha varit ett bra tal i det stora hela. Stefan Löfven och Socialdemokraterna håller fast vid parollen Trygghet som slogs fast på partikongressen i våras. Det är bra. Löftet om ”10 000 fler polisanställda” från partikongressen återkom nu med en finansiering för nästa år. Fler budgetbesked antyddes; möjligen höjs barnbidragen och skatten ska sänkas för pensionärer.

Jag gillar Stefan Löfvens framstegsiver och att han i talet resonerar om modernitet; svenskarnas lust att vända ”ansiktet mot framtiden” som en viktig del av förklaringen till att Sverige klarat sig så bra i den globala konkurrensen under snart ett sekel.

Desto tristare då att Löfven och hans nuvarande spinndoktorer satsar så hårt på att vända ansiktet bakåt när det gäller välfärdsföretagande. Där kör Socialdemokraterna symbolpolitik för hela slanten.

Klassrummets resurser ska inte hamna i skatteparadis, sa Löfven enligt manuset på socialdemokraternas hemsida. Det gör de inte heller. I verkliga livet är det tvärtom så att några av de allra bästa skolorna vi har drivs av stora och stabila utbildningsföretag. Dessa företag använder skattebetalarnas pengar betydligt mer effektivt än vad de flesta kommuner gör.

En socialdemokrati som inte envisas med att låsa in sig i den helt hopplösa vänsterburen skulle agera mer modernt och framtidsinriktat. Ta tag i de verkliga problem som finns med kötider, betyg och skolval och med de säg 100 riktigt lågpresterande grundskolorna som är direkta och pengaslukande hål mot jämlikhet och välstånd.

Nu satsas allt på svepande och osann symbolpolitik där verkligheten inte betyder något. Men eftersom medborgarna lever i sina verkligheter med välfärdsföretag av alla de slag så är symbolpolitik återvändsgränd för varje parti som tänker sig att ha ansvar i en regering. Löfven - och även civilminister Ardalan Shekarabi - upprepar nu Jonas Sjöstedts ord från förra valrörelsen om att "7 av 10 medborgare håller med om att vinsterna ska bort." Vilket ju är rena tramset. Den som inte tror mig kan fråga Sjöstedt. Med en extrem medieuppbackning ägnade Vänsterpartiet hela valrörelsen åt att kampanja för företagsförbud - vilket ett vinstförbud handlar om. V gjorde ett av sina sämsta val i modern tid. Varför Shekarabi och Löfven känner sådan iver att kasta sig in i den dödspositionen är obegripligt.   

Släpp den där vänstertugget Löfven. Alla vet ju ändå att det i det moderna Sverige inte finns någon majoritet för att slå igen en stor del av de allra bästa utbildningarna och vårdplatserna och omsorgsinsatserna som finns i landet.

Annars var det som sagt ett bra tal. En stark passage handlade om regeringens ambition att åter satsa på upplysning om Förintelsen. I det skrivna talet motiverade Löfven insatsen bland annat med att ”Vi har tagit emot många flyktingar från länder där kunskapen om Förintelsen är låg  Därför måste vi se till att alla i vårt land får grundläggande kunskaper om nazismens brott mot mänskligheten. Därför kommer regeringen att återinföra stödet till hågkomstresor för skolungdomar till Auschwitz.”

Det är en bra och frank och pragmatisk förklaring utan några stora åthävor eller omskrivningar. Mer sånt. Där är S hemmaplan. Symbolpolitik bör däremot lämnas till ytterkantspartier som till sin natur lever i symbios med just symboler som giriga direktörer och lömska invandrare.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson
  • Instagram
  • Widar Andersson

Bloggar