Tim Södergren

Tim & Livspusslet

När jag hamnade i fyllecell

avsked

 

Allt roligt har ett slut.

Så tack för de här 35 åren, Folkbladet.
De har varit ett enda stort nöje.
Om jag räknar bort den där natten jag fick tillbringa i en poliscell på Skånegatan i Göteborg och kanske några fler tillfällen...

Mina kamrater på Facebook, faktiskt ett ansenligt antal, visste redan förra veckan. När jag hittade originalavtalet som skrevs under i juli 1982 av mig själv och redaktionschefen Janne Berglund och berättade hur jag fick en furstlig månadslön på drygt 5900 av rikets daler. Plus ett personligt (?) tillägg på 358 bagare och drygt 1100 kronor i ob-tillägg för alla kvällar och helger man fick slita på redaktionen.
Kunde inte gärna göra annat än att lägga ut den klassiska handlingen.
Det har runnit lite vatten under broarna sedan dess, som kompisen Ari skulle uttryckt saken.
En f***ing Amazonas, kunde jag lägga till.
35 år, lite drygt 12 700 dagar.

För en del är det obegripligt att stanna på samma arbetsplats ett helt yrkesliv. För andra är det självklart. Människor är olika. Det fanns en tid då jag också var rätt säker på att Bla´t skulle vara min livslånga kärlek.
De dagar jag haft vånda att gå till jobbet under alla de här åren kan räknas på ena handens fingrar och det måste väl betyda att man gillar det man gör, eller hur?
Det höll nästan hela vägen in i kaklet.

Undrar om Rutger och Kenneth, mina gamla chefer på sportredaktionen, fattade den där brinnande passionen som fanns för skrivandet när jag som en vilsen och valpig 15-åring smög in för att få en praoplats. Dessutom bara för att morsan vågade ringa och be om en plats för mig. De tog emot mig med öppen famn. De kunde sagt nej, vi gör det i dag. Ett litet beslut för den ene kan bli det största för någon annan. Tur för mig. Och kanske för Folkbladet också. För under de här åren har jag varit sportreporter, redigerat bilagor, varit nattchef och nyhetschef. Metstadels med pappersfokus. Nu blir det webben till hundra procent.

Det här är min sista dag, mitt avsked. Snudd på som att skriva sin egen dödsruna. Det känns konstigt. Vemodigt. Tankarna snurrar. Minnena bubblar upp.
Men det känns också helt rätt.
Det är dags att bryta upp nu.
Det ska bli j-ligt kul att möta nya kollegor, många från en annan generation. Med ett annat sätt att se på jobbet. För jag blir kvar i branschen, journalistiken, skrivandet, rubriktrixandet, tempot, överraskningarna, chockarna. Jag älskar hela skiten, sväljer allt.
Jag ska inte bli alltför nostalgisk.
Men två historier tänker jag dela med mig, för de är totalt osannolika och medd lyckliga slut.
Och de kommer från tiden då jag jobbade på sportredaktionen.

Den första kallar vi "Göteborgsnatten i poliscell".
Sommaren 1981. Min första tid som vikarie på heltid. Sleipner mötte Gais på Nya Ullevi (jodå) och det bör ha varit i gamla division 2. Gissningen är att vi åkte för att en tränare som kallades "Geson" fått sparken och lagledaren Karl-Axel "Kacka" Svensson tagit över. Trots mitt eminenta sifferminne kan jag inte svara på hur matchen gick och knappt redogöra för de följande sju-åtta timmarna heller.
När jag, efter levererad text sent på söndagskvällen (tror att jag i princip bara berättade för sportred om matchen per telefon) skulle vandra tillbaka till det lilla vandrarhem där tidningen inkvarterat mig i centrala Göteborg, och där en snäll värdinna bburit in träningsväskan med ombyte och tandborste, kom jag inte in.
Nyckeln passade inte i ytterporten.

Kom ihåg att det här var före internets, och före mobiltelefonernas tid i ett land där allt var stängt på söndagar och där människor ringde till Fröker Ur om armbandsuret stannat.
Vad skulle jag göra? Jag hade inte den blekaste.
Så jag drog till första bästa polisstation.
Den låg på Skånegatan och en snäll tjej i entrén förklarade att en patrull kunde hänga med till adressen för att bistå så fort de fick tid. Jag fick åka med (utan blåljus) och nyckeln till ytterporten fungerade lika illa den här gången. Men de snälla konstaplarna lyfte in mig genom ett trasigt fönster, in i en nedsläckt uppgång där jag försökte hitta min dörr, öppna den för att kunna sova ett par timmar.
Det gick sådär.
Nyckeln funkade inte där heller.
Jag fick följa med polisen tillbaka till stationen och erbjöds, av samma trevliga tjej, en plats i en av cellerna.
­"Men jag väcker dig tidigt, för du måste vara borta när dagskiftet kommer vid sju. De kommer att undra vad du gör där", förklarade hon.
Jag sov som en gris tills det knackade försiktigt på gallret till cellen, som i alla flal bara varit min den där natten.

Väl tillbaka på vandrarhemmet, som egentligen var ett flerfamiljshus där ett par lägenheter hyrdes ut som en billig hotellvariant, förstod jag var felet låg. Ytterporten var nu öppen, men där jag försökt att stoppa in nyckeln i själva lägenhetsdörren satt ett gammalt lås. Det nya satt en halvmeter högre upp och där passade min nyckel. I mörkret hade jag inte sett, och när värdinnan visade mig var jag för ouppmärksammad.
Det blev i alla fall sommarens snackis bland kompisarna hemma.

 

 

 

Den andra berättelsen kallar vi "Bortkollrad i Holland".
Det största och finaste man togs ut till under de första åren som sportreporter var att få följa med på träningsläger med IFK Norrköping.
1986 blev det min tur.
Resan bar till holländska förbundets speciella anläggning där såvitt jag kan minnas inte fanns mycket mer än några gröna fotbllsplaner, en sporthall, ett kafé och en bordell.
För att även här påminna om vilken epok vi pratar om kan nämnas att den filmrulle jag skickade hem till blaskan märkt "expresspost" – redan efter första träningspasset – dök upp efter vår återkomst.
Vi var borta en dryg vecka.

Gissa om jag blev snopen när Pekings buss på eftermiddagen den dagen då lägrets enda match skulle spelas rullade iväg från anläggningen just när jag kom ut efter att ha läst in några texter på ett band för inskrivning (jodå, så gick det till).
Att kalla mig kallsvettig räcker inte som beskrivning.
Jag visste knappt vad motståndarlaget hette.
Eller var matchen skulle spelas.
Eller när den skulle spelas.
Det fanns ingen där att fråga.
Det fanns ingen att ringa.
Och inte heller då några mobiler eller något internet.

Någonstans i mitt inre hörde jag röster som nämnde Amsterdam. Det var i alla fall bara hälften så långt dit som till Rotterdam så jag köpte en biljett på vinst och förlust och hoppade på tåget. Klockan gick, det blev kväll när tåget stannade på centralen i den holländska storstaden och jag haffade en taxichaffis:
"Jag ska på match, ett svenskt lag ska spela nånstans här. Har du nån aning var", undrade jag med glansig och tpprfylld blick och sprucken röst.
Då skedde miraklet.
"Nu har du en jäkla tur", sa killen i taxin. "Han som kör bilen framför är fotbollstokig och är garanterat på väg dit. Vi kör efter!"
Någon halvtimme senare var vi framme vid en pittoresk arena, den rätta, och den holländska klubben ­– som jag tror heter Ijmuiden – "välkomnade" ynglingen som klarat sitt livs äventyr och erbjöd en liten whisky i klubbrummet.
Jo, jag tackade ja.
"Men varför åkte ni från mig" frågade jag IFK Norrköpings ledare som bara behövde hålla reda på mig och en aningen mer erfaren reporter än jag själv.
"Vi sa ju att bussen skulle rulla 16.30, det gjorde den..."

Tack för att ni läste!

PS. Om ni läser den här bloggen under lördagen så vill jag betona att det inte är ett aprilskämt.

Vilken kväll med Bruno och Peter!

NORRKÖPING I dag snor jag åt mig ett inlägg som lika gärna kunde varit sambons, hon som har Kulur&Nöjesbloggen men inte alltid hinner med att skriva så mycket för att hon har ett riktigt jobb att sköta också.

Det råkar nämligen vara så att jag på blivit en sådan Svensson-kille att jag numer - vid speciella tillfällen - tittar på "Så ska det låta", ni vet söndagsunderhållningen på SVT.

Häromkvällen blev jag riktigt impad.

Av två östgötar.

Musikalartisterna (bland annat) Bruno Mitsogiannis (från Valdemarsvik) och Peter Johansson (Sankt Anna) ägde hela timmen i mötet med imitatören Jörgen Mörnbäck och sångerskan Titti Sjöblom. Att Peter, som efter sina succéer med "We will rock you" blivit ett stort namn i nöjes-Sverige, visste vad det handlade om kanske inte var förvånande. Men Bruno. Shit, så grym killen var! Jag vet att det inte var debuten, men när de var med förra gången kan det inte ha varit så här häftigt. Eller? Båda bar med sig egna instrument, var på hugget i själva frågesporten och bjöd på stå-upp-komedi av klass när de nånstans långt ned i magtrakten hämtade upp sin värsta östgötska dialekt mellan numren.

Länge sedan jag såg två stjärnor (!) ha så roligt där - på ett äkta sätt. 

Snacka om att göra en suverän reklam för sig själva - om de nu skulle vilja få fler chanser i liknande program.

Jag blev riktigt glad av att se dem - så jag glömde nästan bort hur mindre rolig värden Kalle Moraeus är.

Det påminde mig också om att senast jag lyssnade på Peter Johansson var när han i somras var hemlig gäst på ett 50-årskalas hos en mycket god vän, vi kan kalla honom Lalle. Det sjuka är att han verkade älska en sån kväll i skärgården, med 100 salongsberusade människor i medelåldern som studsade omkring på en brygga, lika mycket som att synas i tv. Och tycka det var lika inspirerande som när jag såg honom i hans första huvudroll i Londons West End för drygt tio år sedan.

Såna människor går det bara att gilla - oavsett musiksmak.

Att jag dessutom den där rätt kyliga sommarkvällen, på samma fest, fick duellera i break dance med schlagerstjärnan David Lindgren för att rädda födelsedagsbarnet från samma förnedring är en helt annan historia.

Nästa gång vi hörs har jag förhoppningsvis njutit av en sjujäkla spelning med en av familjens husgudar, Ryan Adams. Han lirar på Cirkus i morgon kväll och det var väl en sjysst julklapp jag gav till mig själv?

 

 

Han skrattade hånfullt när jag sa vårtecken

NORRKÖPING ....och så skulle han ge ett riktigt vårtecken! Vad roligt!

Ha!

Sa Kung Bore, skarattade hånfullt och fortsatte att spy ur sig mer av den där vita gröten som jag verkligen trodde att jag skulle slippa tugga i mig mer av det närmaste halvåret.

Ha!

Sa KB när jag, efter ett samtal med min bästis Läkaren smidde planer för att åka ut till Brödernas Bana, som råkade vara öppen för spel häromdagen när den vita gröten hade smält bort. Bara för att dra iväg några bollar och få tillbaka känslan från höstens sista rundor när jag (som vanligt) hittade formen och lyckades vinna några matcher på vår egen hemmabana.

Det sket sig, kan man lugnt skriva.

Men skam den som ger sig.

Efter att ha lirat lite sällskapsspel och sedan också skjutsat lilla S till förskolan tänkte jag trösta mig framför tv:n, med bästa porren - helgens inspelning av tävlingen Honda Classic från amerikanska PGA-touren. För de som inte känner mig kanske det är bäst att berätta att jag är en golfnörd. Ett exempel: Ett av mina få krav när vi byggde huset var att jag skulle skaffa golfkanalen. Och därmed basta! Fråga Sambon hur många gånger hon ångrat den nickningen till svar. Men jag har förstås också fått ge upp något i gengäld. Det blev bye bye till de övriga sportkanalerna...

Undantaget jul- och nyår är det som bekant livegolf minst sex-åtta timmar per dagar torsdag-söndag året runt. And I love it!

Och det är därför jag ibland "tvingas" spela in för att kunna fortsätta kalla mig sambo. Som i helgen.

Snacka om att det bjöds på ett drama där borta, som jag tror inte avgjordes förrän i måndags kväll. Tror, alltså. För trots att jag följde tv-tablån, satte på inspelning och tog till tid (jag är väl ingen gröngöling, fattar ju att golftävlingar är sega och alltid drar ut på tiden) kom inte avgörandet med. När britten Poulter slagit bort sig (fem bollar i vatten under tävlingen, amatörsiffror) och killen med det största egot på touren, Patrick Reed, blivit lite bajsnödig under de sista hålen stod veteranen Padraig Harrington plötsligt i vinnarhålet med en glödhet putter. Och just inkommen med en 64-runda väntade unge amerikanen Daniel Berger på rangen, med drömmen om att kanske få till ett särspel mot irländaren.

Och själv gapade jag av vrede för att jag inte fått veta hur det gått.

Tur att det vevas igen, på samma kanal, någon dag eller kväll innan det är dags för nästa tävling...

 

Välkomna till min blogg!

norrköping Morsning korsning! Och välkomna till mitt livs allra första blogg. Ni ser i presentationen vad den bland annat ska handla om; familjen, mina fritidsintressen, resor, jobbet. För att nämna lite av det jag brinner för. Men jag hoppas kunna bjuda på mycket mer än så.

Någon begåvad person i min närhet, vi kan kalla honom Widar, kom med den lysande idén att kalla den Tim & Livspusslet, och desto mer jag funderar känns namnet passande. För det är ju ett pussel att få ihop livet med sambo, barn, arbete, fritid, hobbys.

Bara att ta den gångna helgen som exempel.

Lördagen var lugna gatan, d v s lite morronbasket med gubbarna (mellan 25 till 60 år cirkus) först. Sedan en tur in till stan (vi bor alltså bara några kilometer utanför stadskärnan, men efter 20 års misslyckad kamp för att få till en godkänd detaljplan för området klassas det fortfarande som "landet") för ett par ärenden (läs: handla mat & dryck). Sen eftermiddag blev det lite städning av huset (jo, vi sköter sånt själva!) till skön bakgrundsmusik från Old Trafford.

Och på kvällen blev det lite trevligt umgänge och en god middag och dryck tillsaammans med goda vänner.

Det var på söndagen vi fick vi växla tempo.

Sambon drog iväg på ett grispass (jo, hon kallade det så) yoga med väninna, stora S och lilla S (döttrarna) trampade hemma i väntan på att kompisar skulle höra av sig för att leka och blev till sist (9.30!) bönhörda. Vid 12 var det dags för vällagad söndagslunch på ett gourmetställe med bekant gul skyltning och därifrån direkt till dansträning för båda tjejerna. Parallellt med den bevakningen försökte jag via mobilen följa femmilen i VM-avslutningen från Falun. Och när dansträningen var över kom ett sms som berättade att lilla S skulle skjutsas långt ut på Vikbolandet för att leka med en förskolekompis. Då fick stora S lämnas till danskompisens mamma, lilla S och jag satte full fart mot bilen för att pappa skulle kunna fortsätta lyssna på skidrysaren  i radiosporten (de är ibland så bra att det är häftigare än att titta!) och så skulle jag försöka hitta rätt hus på vägen.

Det lyckades. I princip.

Vi knackade på, hälsade vänligt på mamma, pappa, kompis och lillebror innan blogg-pappan i nästintill falsett och med flackande blick, frågade:

- Ni har väl tv:n på?

Den sista milen följde vi med spänning/oro/förväntan/desperation/glädje, samtidigt som jag och den trevliga pappan i familjen utbytte artigheter med varandra och jag med all min inneboende kraft försökte att framstå så normal som möjligt när jag egentligen bara ville skrika rätt ut efter Northugs spurt:

- Hur i h-e kunde norrbaggen komma förbi och vinna den här gången också?!! Han gör mig galen!!

Tror jag lyckades hålla masken skapligt, för vi fick fika med hembakat efteråt och vi hade trevligt som tusan.

 

I morgon har jag tänkt att ge er ett riktigt vårtecken.

Vi hörs då.

 

 

 

 

Tim Södergren, som efter ett halvt yrkesliv som flygande sportreporter blivit stillasittande nyhetschef. Han brinner för sport i allmänhet, golf i synnerhet, weekendresor, spel&dobbel, Manchester United, sina båda döttrar - och allt annat som gör livet till en utmaning. Där ingår att försöka lägga bitarna i familjelivet på rätt plats.

Bloggar