Tim Södergren

Tim & Livspusslet

När jag hamnade i fyllecell

avsked

 

Allt roligt har ett slut.

Så tack för de här 35 åren, Folkbladet.
De har varit ett enda stort nöje.
Om jag räknar bort den där natten jag fick tillbringa i en poliscell på Skånegatan i Göteborg och kanske några fler tillfällen...

Mina kamrater på Facebook, faktiskt ett ansenligt antal, visste redan förra veckan. När jag hittade originalavtalet som skrevs under i juli 1982 av mig själv och redaktionschefen Janne Berglund och berättade hur jag fick en furstlig månadslön på drygt 5900 av rikets daler. Plus ett personligt (?) tillägg på 358 bagare och drygt 1100 kronor i ob-tillägg för alla kvällar och helger man fick slita på redaktionen.
Kunde inte gärna göra annat än att lägga ut den klassiska handlingen.
Det har runnit lite vatten under broarna sedan dess, som kompisen Ari skulle uttryckt saken.
En f***ing Amazonas, kunde jag lägga till.
35 år, lite drygt 12 700 dagar.

För en del är det obegripligt att stanna på samma arbetsplats ett helt yrkesliv. För andra är det självklart. Människor är olika. Det fanns en tid då jag också var rätt säker på att Bla´t skulle vara min livslånga kärlek.
De dagar jag haft vånda att gå till jobbet under alla de här åren kan räknas på ena handens fingrar och det måste väl betyda att man gillar det man gör, eller hur?
Det höll nästan hela vägen in i kaklet.

Undrar om Rutger och Kenneth, mina gamla chefer på sportredaktionen, fattade den där brinnande passionen som fanns för skrivandet när jag som en vilsen och valpig 15-åring smög in för att få en praoplats. Dessutom bara för att morsan vågade ringa och be om en plats för mig. De tog emot mig med öppen famn. De kunde sagt nej, vi gör det i dag. Ett litet beslut för den ene kan bli det största för någon annan. Tur för mig. Och kanske för Folkbladet också. För under de här åren har jag varit sportreporter, redigerat bilagor, varit nattchef och nyhetschef. Metstadels med pappersfokus. Nu blir det webben till hundra procent.

Det här är min sista dag, mitt avsked. Snudd på som att skriva sin egen dödsruna. Det känns konstigt. Vemodigt. Tankarna snurrar. Minnena bubblar upp.
Men det känns också helt rätt.
Det är dags att bryta upp nu.
Det ska bli j-ligt kul att möta nya kollegor, många från en annan generation. Med ett annat sätt att se på jobbet. För jag blir kvar i branschen, journalistiken, skrivandet, rubriktrixandet, tempot, överraskningarna, chockarna. Jag älskar hela skiten, sväljer allt.
Jag ska inte bli alltför nostalgisk.
Men två historier tänker jag dela med mig, för de är totalt osannolika och medd lyckliga slut.
Och de kommer från tiden då jag jobbade på sportredaktionen.

Den första kallar vi "Göteborgsnatten i poliscell".
Sommaren 1981. Min första tid som vikarie på heltid. Sleipner mötte Gais på Nya Ullevi (jodå) och det bör ha varit i gamla division 2. Gissningen är att vi åkte för att en tränare som kallades "Geson" fått sparken och lagledaren Karl-Axel "Kacka" Svensson tagit över. Trots mitt eminenta sifferminne kan jag inte svara på hur matchen gick och knappt redogöra för de följande sju-åtta timmarna heller.
När jag, efter levererad text sent på söndagskvällen (tror att jag i princip bara berättade för sportred om matchen per telefon) skulle vandra tillbaka till det lilla vandrarhem där tidningen inkvarterat mig i centrala Göteborg, och där en snäll värdinna bburit in träningsväskan med ombyte och tandborste, kom jag inte in.
Nyckeln passade inte i ytterporten.

Kom ihåg att det här var före internets, och före mobiltelefonernas tid i ett land där allt var stängt på söndagar och där människor ringde till Fröker Ur om armbandsuret stannat.
Vad skulle jag göra? Jag hade inte den blekaste.
Så jag drog till första bästa polisstation.
Den låg på Skånegatan och en snäll tjej i entrén förklarade att en patrull kunde hänga med till adressen för att bistå så fort de fick tid. Jag fick åka med (utan blåljus) och nyckeln till ytterporten fungerade lika illa den här gången. Men de snälla konstaplarna lyfte in mig genom ett trasigt fönster, in i en nedsläckt uppgång där jag försökte hitta min dörr, öppna den för att kunna sova ett par timmar.
Det gick sådär.
Nyckeln funkade inte där heller.
Jag fick följa med polisen tillbaka till stationen och erbjöds, av samma trevliga tjej, en plats i en av cellerna.
­"Men jag väcker dig tidigt, för du måste vara borta när dagskiftet kommer vid sju. De kommer att undra vad du gör där", förklarade hon.
Jag sov som en gris tills det knackade försiktigt på gallret till cellen, som i alla flal bara varit min den där natten.

Väl tillbaka på vandrarhemmet, som egentligen var ett flerfamiljshus där ett par lägenheter hyrdes ut som en billig hotellvariant, förstod jag var felet låg. Ytterporten var nu öppen, men där jag försökt att stoppa in nyckeln i själva lägenhetsdörren satt ett gammalt lås. Det nya satt en halvmeter högre upp och där passade min nyckel. I mörkret hade jag inte sett, och när värdinnan visade mig var jag för ouppmärksammad.
Det blev i alla fall sommarens snackis bland kompisarna hemma.

 

 

 

Den andra berättelsen kallar vi "Bortkollrad i Holland".
Det största och finaste man togs ut till under de första åren som sportreporter var att få följa med på träningsläger med IFK Norrköping.
1986 blev det min tur.
Resan bar till holländska förbundets speciella anläggning där såvitt jag kan minnas inte fanns mycket mer än några gröna fotbllsplaner, en sporthall, ett kafé och en bordell.
För att även här påminna om vilken epok vi pratar om kan nämnas att den filmrulle jag skickade hem till blaskan märkt "expresspost" – redan efter första träningspasset – dök upp efter vår återkomst.
Vi var borta en dryg vecka.

Gissa om jag blev snopen när Pekings buss på eftermiddagen den dagen då lägrets enda match skulle spelas rullade iväg från anläggningen just när jag kom ut efter att ha läst in några texter på ett band för inskrivning (jodå, så gick det till).
Att kalla mig kallsvettig räcker inte som beskrivning.
Jag visste knappt vad motståndarlaget hette.
Eller var matchen skulle spelas.
Eller när den skulle spelas.
Det fanns ingen där att fråga.
Det fanns ingen att ringa.
Och inte heller då några mobiler eller något internet.

Någonstans i mitt inre hörde jag röster som nämnde Amsterdam. Det var i alla fall bara hälften så långt dit som till Rotterdam så jag köpte en biljett på vinst och förlust och hoppade på tåget. Klockan gick, det blev kväll när tåget stannade på centralen i den holländska storstaden och jag haffade en taxichaffis:
"Jag ska på match, ett svenskt lag ska spela nånstans här. Har du nån aning var", undrade jag med glansig och tpprfylld blick och sprucken röst.
Då skedde miraklet.
"Nu har du en jäkla tur", sa killen i taxin. "Han som kör bilen framför är fotbollstokig och är garanterat på väg dit. Vi kör efter!"
Någon halvtimme senare var vi framme vid en pittoresk arena, den rätta, och den holländska klubben ­– som jag tror heter Ijmuiden – "välkomnade" ynglingen som klarat sitt livs äventyr och erbjöd en liten whisky i klubbrummet.
Jo, jag tackade ja.
"Men varför åkte ni från mig" frågade jag IFK Norrköpings ledare som bara behövde hålla reda på mig och en aningen mer erfaren reporter än jag själv.
"Vi sa ju att bussen skulle rulla 16.30, det gjorde den..."

Tack för att ni läste!

PS. Om ni läser den här bloggen under lördagen så vill jag betona att det inte är ett aprilskämt.

Höstens största misstag

norrköping

Det är garanterat höstens största misstag.

Så när ni läst det här kom för djävulen inte till mig och tjattra om att skrockfullhet bara är bogus, vänner.

 

Mitt United hade precis, via franske supertalangen Anthony Martial på spanske Matas geniala pass, gjort 0-1 på VW-arena i Wolfsburg och jag tyckte mig känna en söt doft av åttondelsfinal i Champions League.

Dessvärre också ett litet sug av pilsner.

Att det var tisdag kväll, klockan var cirkus 21 och att det rörde sig om en vanlig knegarvecka la jag liksom åt sidan för ett mindre och städat firande i vardagsrumssoffan.

Vi snackar ändå ett CL-avancemang.

Ut ur kylen hivades något som återhämtat sig från Eons 44-timmarshaveri under Helga, ned från vitrinskåpet bollades ett äkta ölglas, upp ur besticklådan slets en kapsylöppnare - och plopp. Första klunken var ljuvlig. Den andra gudomlig. Den tredje förödande. För i det ögonblicket insåg jag fadäsen som kommer att förfölja mig resten av... den här fotbollssäsongen i alla fall.

Biran jag hade knäckt var tysk.

En weissbier, den där överjästa, skumdränkta, fanstyget där de använder malt även från vete och inte bara från korn och som smakar så friskt att man bara måste ha mer.

Jag förbannade min österrikiske kompis - vi kan kalla honom Jonny! - som fick mig att börja köpa hem den sorten igen.

Jag förbannade Wolfsburg, den där Kalle Anka-staden som bara finns för att de som jobbade på VW-fabriken skulle ha nånstans att bo i slutet av 30-talet.

Jag förbannade LVG, United-managern som trots alla sina meriter inte verkar begripa ett skit om dagens fotboll.

Och jag förbannade mig själv för min egen dumhet.

För jag fattade omedelbums, innan pilsnern runnit ned till rätt plats, att jag var rökt.

1-1 Naldo, två meter mittback - med högerfoten.

2-1 Vierinha, serverad av den djävulskt skicklige Julian Draxler (hur kunde nån av de riktigt stora klubbarna släppa honom??)

3-2 till sist, United borta ur CL. Drömmen om en fjärde CL-titel krossad. Nere i slutspelet av den lallarcup som kallas Europa League tillsammans med klubbar på dekis som Liverpool, Napoli, Borussia Dortmund och norska Molde.

Allt bara för att jag fingrade på fel flaska.

Hur ska jag förklara det för min nye kompis Bob från Dublin, som delar kärleken till klubben vi aldrig tröttnar på att snacka om?

 

Visserligen har jag öppet och hånfullt skrattat åt medmänniskor som inte går under stegar, lägger nycklar på bordet, spottar när en svart katt korsar gatan eller undviker vissa onödiga risker när fredagen är den 13:e.

 

Men det betyder inte att respekten för de nämnda sakerna inte funnits.

Jag skulle ALDRIG göra någonting av det ovan.

Den här skadade personen är mycket mer illa däran än så.

 

Jag trampade under många år alltidalla de vita strecken vid övergångsställen, jag klädde alltid på mig fotbollsdressen i en särskild ordning och jag suckade alltid tungt om jag råkade vinna den första potten under pokerkvällarna.

Andra märkliga beteenden fanns men om de avslöjas här riskerar jag nog inspärrning. Pronto.

Fast det somliga kallar tvångstankar kallar jag hellre goda ritualer, eller rutiner.

Om Sambon haft en aning om galenskaperna som kan snurra genom den här skallen hade hon försökt ta en livslång Dolda Fel-försäkring bara ifall att. Och även om just fenomenet jag berättat om inte finns bland de mer kända stolligheterna man ska undvika borde det vara självklart att inte fresta (o)lyckan.

Det funkar ju att vara skrockfull på sitt eget sätt, inbillar jag mig när storvinsten på spel gång på gång uteblir och jag istället känner mig oerhört tacksam för att jag och mina kära och nära är friska. För vad händer den dagen jag vinner? Vad drabbas jag istället av då?

Fram tills dess käkar jag gärna vitlök för hittills har jag aldrig sett en livs levande vampyr. Har du?

 

PS. Det var visst ett tag sedan jag ritade ned något här. "Peking" i Europpa, åtminstone i Europa league, skrev jag senast. They are in the f***ing CL 2016 efter SM-guldet! Vakna, mannen. Vakna! DS

IFK:s bästa matcher i Europa

NORRKÖPING Klart för spel i Europa.

Vilka sköna minnen det smyger fram nu när "Peking" nästa år åtminstone ska få kvala till Europa league.

Här är mina bästa - från tiden som sportreporter.

 

1) IFK Norrköping-Roma (Uefacupen, 1982). IFK föll borta, 0-1. Lyckades vinna hemma med samma siffror efter ett drömskott av S-O Bergman och åkte ut efter straffar sedan Janne Svensson och "Drutten Lundquist bränt sina elvamaters. IFK skakade om ett av den tidens bästa klubblag - i världen. Roma, ledda av legendaren Nisse Liedholm, var på väg mot sina första "Scudetto" sedan Andra världskriget och nådde Europacupfinal ett och ett halvt år senare. Några av stjärnorna i klubben som kom till Parken: brassen Falcao, italienarna Bruno Conti, Pietro Vierchowod (vilket råskinn!) och Franco tancredi i mål, österrikaren Herbert Prohaska. Och fler därtill. På avbytarbänken satt en viss Carlo Ancelotti. 17 567 glömmer inte den fajten.

Sjukast av allt: två veckor tidigare hade Häcken sparkt IFK Norrköping ned i division 2...

https://www.youtube.com/watch?v=-2SFrSf5BLc

 

2) IFK Norrköping-AS Monaco (Cupvinnarcupen, 1991). IFK föll hemma, 1-2 och 0-3 borta. Men wow, vilket lag "Peking" hade under Sanny Åslunds ledning med Janne Hellström, Jevgenij Kuznetsov, Jonny Rödlund, Niclas Kindvall, Janne Eriksson, Sulo Vattovaara, Lasse Eriksson - och några till. Tyvärr hade Arséne Wenger i Monaco några hyfsade spelare också: George Weah, Youri Djorkaeff, Roger Mendy, Emanuel Petit. Tror att danske landslagsbacken John Sivebäck inte ens platsade. Fransmännen gick hela vägen till final där de föll mot Werder Bremen.

https://www.youtube.com/watch?v=RM0i-1cq2ys

 

3) IFK Norrköping-Sampdoria (Cupvinnarcupen, 1988). "Peking" vann hemma, 2-1 men Genoa-laget avancerade efter 2-0 hemma. Firma Hellström/Andersson, Janne och Patrik, under sin bästa tid. Båda målade på Parken, men Gianluca Vialli (ett mål) och Roberto Mancini knäckte chanserna i returen. Sampdoria gick också hela vägen till final, föll där mot Barcelona.

https://www.youtube.com/watch?v=t80dm7Adpao

https://www.youtube.com/watch?v=C8zgYRDXAys

 

4) IFK Norrköping-Torino (Cupvinnarcupen 1993). Också seger hemma, 1-0, efter Pelle Blohms kanonskott i slutet. Chanslösa i returen i Turin, 0-3, sedan Sulo Vaattovaara gjort ett självmål. Själv minns jag den matchen mest för att det måste varit Jonny Rödlunds bästa i IFK-tröjan. Och att det var en fantastisk höstkväll med en blöt naturgräsmatta...

https://www.youtube.com/watch?v=SfXF5JewthY

 

5) IFK Norrköping-Köln (Uefacupen 1991). 0-0 hemma på Parken, 1-3 i Köln. Ändå var "Peking" nära att slå ut tyskarna men ännu en straffmiss (nu Janne Kalén, målvaktsikonen Bodo Illgner räddade) vid 1-2 spräckte drömmen.

https://www.youtube.com/watch?v=LdrrosW_h8k

 

En epok är över

norrköping En epok kan vara slut vilken dag som helst.

Jag håller nämligen på att sälja min själ.

Hela min barndom, långt upp i tonåren, präglades av ett så nördigt beteende att jag först nu vågar erkänna hur galet och perverst det var.

Allting handlade om sport.

Och de där böckerna jag fick av farsan.

Jag kom att tänka på det när jag för bara någon timme sedan fick smeknamnet "Penelope" av en arbetskamrat, vi kan kalla honom Iwung. Beror förstås på att jag är precis som figuren (!) i thrillerserien på Kanal 5, "Criminal Minds". Ni vet, den där läppstiftsälskande dataexperten som agenterna ringer när som helst på dygnet, kräver på svårtillgänglig information och får de rätta svaren av inom någon minut.

Det var sån jag var - långt före internets inträde i våra liv.

Ett levande uppslagsverk.

Utan tillgång till nätet, men med en hjärna som kunde lagra hur mycket siffror som helst utan att ha någon vettig användning för dem, och som vänner och bekanta kunde ringa till en lördagkväll för att få svar på ointressanta spörsmål som tyngde dem men som krävde ett blixtsnabbt och korrekt svar.

Allt är böckernas fel.

De där underbara idrottsböckerna från Brunnhages förlag, som farsan beställde av gamle IFK-aren Rune Lind i Åby, och som jag själv så småningom fortsatte att köpa under de första tio åren med egen lya. Garanterat också via avbetalning.

Bara en dåre kan minnas att skadeförföljde Steve Williams var världens snabbaste man på 100 meter med tiden 10,07 1977 och att svenske Christer Garpenborg året före var en av världen stio snabbaste sprinters. Eller hur?

(Att jag fick nöjet att intervjua Garpenborg - och Linda Haglund - på Borgsmo IP under mina första valpiga år på Bladet får ni som en bonusinfo.)

Bara en tonårig stolle skulle få för sig att låta kamraterna öppna samma idrottsböcker, bläddra fram till tio-bästa-listorna och be om ett förhör på dem. Istället för att göra läxorna.

De var, före de tre S:ens tid, mina mest värdefulla ägodelar.

Men det var inte bara listorna, det var en påminnelse om allt häftigt som hänt i sportens värld under just det året. Som vi sett på tv. Hört på radio. Läst i blaskorna. Och alla bilder. Nästan uteslutande i svart-vitt.

Det var tider.

 

Men sorry, farsan. De ryker nu. De är nedpackade i två kartonger så tunga att bara en olympisk mästare i tyngdlyftare orkar bära, utlagda på Blocket, utkonkurrerade i bokhyllorna av deckare, matlagningsböcker, konst- och litteraturhistoria och - ve och fasa - videofilmer. Jag ber till högre makter att de hamnar hos någon som kan älska dem lika mycket som jag själv har gjort.

 

 

Grattis, kompis!

norrköping 1 augusti 1988.

27 år sedan.

Shit, så länge sedan.

Men på Pär Anders Andersson, från Tidaholm i Västergötland, har tiden varit en snäll kamrat.

I dag fyller "Pälle" - han kallas inget annat av vänner - 50 år.

Grattis, kompis och njut - det här är en hyllning till dig!

 

 

 

 

Det var en värvning i sann sportanda, när vi hämtade valpen från Skaraborgs läns tidningar.

Han sökte inte ens jobbet det lediga jobbet som sportjournalist, det enda han gjorde var ringa och fråga lite efter att ha sett en annons i egna blaskan.

Dåvarande sportchefen, Rutger Blomberg, skötte resten.

Ni vet hur alla som letar jobb skriver ned sina meriter och referenser? Så funkade det inte då. Eller rättare, den gången. Rutger ringde istället runt till idrottsledare, och profiler i trakterna som hade med sportredaktionen där borta att göra i olika sammanhang, och hörde sig för.

- Ska han flytta? F-n, det ör ju deras bäste kille!

Efter de svaren gjorde Rutger det som alla klubbdirektörer, managers och agenter, gör idag när de värvar stjärnor:

Han bjöd hit Pälle på en flott lunch, bredde på om Bladet, och tog med ett anställningskontrakt för underskrift.

Resten är, som det heter, historia.

 

Vi fick en mycket kompetent reporter, en j-liigt trevlig kille - och en som fyllde ut platsen till veckans tennisdubblar. Kanske lite för bra, för det dröjde inte länge förrän vi tvingades para om när det visade sig att den där vänsterhänte ynglingen med ett sällsynt fint bollsinne var lite väl lurig för gubbarna...

Att han nu leder en tajt och väloljad sportredaktion som alltid har en härlig attityd, stor flexibilitet och där alla trivs, kan bara bero på ledarskapet. Pälle har framförallt två egenskaper som jag avundas; han blir aldrig stressad och han blir aldrig arg. De kommer rätt så väl till pass i yrket, båda två.

Det finns en tredje som vår chef uppskattar ännu mer: han är ALLTID uppkopplad. Det innebär inte bara att han är en kung av Fejjan, alltid redo att lägga ut en bild när man minst anar, utan också att han är tillgänglig som sportchef 24-7.

Dessutom:

Pälle har inte åldrats.

Jo, säger ni kanske. Det gör alla.

Nix pix, säger jag.

Och kan mer eller mindre bevisa att jag har rätt.

Det beror inte bara på att han har kvar filmstjärnelooken - ni har väl inte missat likheten med Vänner-Ross (David Schwimmer) och Adam Sandler i "Happy Gilmore".

Nähe, han har även kvar löpsteget från tonåren, har samma tider på Göteborgsvarvet som förr, och lyckades häromåret även - under tidernas kallaste lopp - prestera i princip samma maratontid som 30 år tidigare. Sjukt bra. Och häromveckan, under en semestervecka på Gränsö i Västervik, vägrade hans lillasyster - vi kan kalla henne Åsa och en kvinna som deltagit i flera "Iron Man" på Hawaii, världens hårdaste triathlon - att ta en löptur med storebror. Anledningen? "Han springer för fort", flämtade syster som numer bara motionerar fem-sex dagar i veckan.

Tidens tand? Not in this case, my friends.

 

För den här bloggaren blev han redan efter några dagar på jobbet också en bundis, ungkarlspolaren på samma nivå och med exakt samma passioner: jobbet, krogen och engelsk fotboll. Att få ännu en bror, en att anförtro sig åt och avslöja hemligheterna och bekymren för, när man var i 25-årsåldern, var speciellt.

Vi har gjort otaliga resor tillsammans både med jobbet och utanför - och det kommer blir fler.

Vi har varit oense en och annan gång, men aldrig osams.

Och vi har inte tröttnat på att umgås, numer gärna med familjerna vid vår sida. Det är väl ett sjysst tecken på kamratskap eller hur?

 

Vår bästa sommar

norrköping Lugn, jag har inte lagt av.

Eller knäckts av de där dagarna på Bråvalla för två månader sedan - som någon kan tro eftersom bloggen varit vilande lite för länge.

Det kom bara lite emellan för skrivandet.

Somliga kallar det semester.

Andra för nåt helt annat.

Det säger bara svisch - och så har den sommaren och de lediga veckorna passerat.

Den har varit fylld av häftiga karuseller, sneda golfslag, oväntade möten och mest av allt; de har innehållit en tid där vi haft tid att skämma bort våra döttrar.

Hoppas stora och lilla S i framtiden kommer uppskatta hur mycket roligt de får vara med om.

Pappan, som nu använder sig av samma visdomsord som han själv fått höra otaliga gånger som barn, småler inombords när han myndigt vid åtminstone fem-sex tillfällen har påpekat:

- Tänk om ni visste hur bra ni har det, töser! Själv fick jag minsann aldrig resa nånstans. När jag var åtta år hade min längsta resa gått till Åseda! Med buss! Jag hade inte ens åkt tåg innan gymnasiet, tjejer. Ni har ju redan sett Turkiet, Frankrike och Danmark och gjort massor av flygresor.

Båda två har bara skakat på huvudet:

- Du är pinsam, pappa!

 

De är förstås som vilken 8-åring och 5-åring som helst; nyfikna, sociala, intensiva, krävande, fulla av hyss och alltid sugna på glass.

Även om de första åren var slitsamma, och jag aldrig kommer att sakna blöjbytena, är jag är oerhört tacksam över att ha kunnat vara med och finnas till hands så mycket under deras första år. Den tiden kommer aldrig tillbaka. Så även om jag gärna hade spelat mer golf, sett mer fotboll live och spelat lite mer poker kan det ha varit den bästa sommaren i mitt vuxna liv.

Bara för att tjejerna finns där.

Vi hörs snart igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tim Södergren, som efter ett halvt yrkesliv som flygande sportreporter blivit stillasittande nyhetschef. Han brinner för sport i allmänhet, golf i synnerhet, weekendresor, spel&dobbel, Manchester United, sina båda döttrar - och allt annat som gör livet till en utmaning. Där ingår att försöka lägga bitarna i familjelivet på rätt plats.

Bloggar