Tim Södergren

Tim & Livspusslet

Ett löjets skimmer över sporten

NORRKÖPING
Klantigt, amatöraktigt – eller bara ren och skär otur.
Anna Nordqvists miss i sanden på det andra play off-hålet i US Open fick i alla fall många att reagera.
Själv tycker jag synd om Anna – och hoppas att golfsporten i fortsättningen behandlar alla som begår fel med samma rättvisa.

 

Ni har säkert sett vad som hände i fairwaybunkern på det 17.e hålet i söndags natt, när den 29-åriga svenska världsstjärnan (som tog sin första titel 2004 i Telia Tour-tävlingen på Bråvikens GK) nuddade sanden. Det krävdes ett antal förstorade närbilder innan någon det var möjligt att se vad som verkligen hänt i sanden.
Anna Nordqvist verkade själv inte märka vad som hänt utan fick beskedet att hon förmodligen skulle få två slags plikt för felsteget – det är alltså förbjudet att grunda klubban i alla banans hinder – av en funktionär/domare efter sitt inspel mot greenen på det 18:e hålet som var play off-duellens sista hål.
Motståndaren, amerikanskan Brittany Lang, fick veta vad som inträffat innan hon skulle slå sitt tredje slag och såg på tv-bilderna mer skärrad ut än den drabbade svenskan.
Gjorde Nordqvist fel? Glasklart. Blev straffet i paritet med överträdelsen? Tveksamt.

Som jämförelse:
När amerikanen Dustin Johnson för någon månad sedan, under herrarnas US Open, skulle putta och bollen började rulla märkte han vad som hände men ansåg själv att han aldrig adresserat klubban för att spela (golfen har en del regler som kan verka obegripliga för utomstående) och därför inte skulle straffas.
Beskedet han fick då var att han riskerade att få pliktslag.
Först efter tävlingen, när Johnson säkrat segern med ett par slag, lades pliktslagen till hans score.
Samma behandling som sin kvinnliga kollega? Tror inte det.

Själv retade jag mig mest på att den långtslående amerikanen, i samma tävling, vid ett tillfälle när dramat var som störst, lyckades få till en så kallad fri dropp i decimeterhögt – och tuggummisegt – gräs för att han hävdade att ett tv-torn 150 meter bort var i vägen för hans slag.
Han gavs rätt, och kunde utan något straff överhuvudtaget, flytta bollen cirka tio meter ut på kortklippt gräs. Därifrån slog Dustin Johnson upp bollen rakt över det tv-torn (!) som alltså var skälet till hans stora problem och upp på greenen.
Den sortens regeltolkningar i sporten har för mig ungefär samma beska smak som toppfotbollens värsta filmningar.
Det ger ett löjets skimmer över den sport som jag och rätt många andra älskar.
Knappast något som golfen behöver.

Och det som skett den senaste tiden måste bli svårt att hantera för de styrande.
Ingen kan ju inbilla mig att hust de här stjärnorna är de enda som brutit mot reglerna i stora tävlingar. Visst, fler har blivit straffade men den som har hört någon av spelarna på tourerna i efterhand själva berätta om hur de gjort fel och bett om att få böter/plikt/diskvalificering kan räcka upp handen.
Ingen?
De markörer som följer spelarna gör sällan heller något väsen av sig. Eller har jag missat deras inblandning?

Nu måste ju alla spelare granskas vid varje moment för att skapa rättvisa.

Det blir en tuff uppgift för alla inblandade.

Nog om den sorgliga avslutningen.
På torsdag är det dags för 145:e British Open. Det blir en härlig tv-fest för oss som har kanalerna.
Med två färska svenska vinnare från European Tour i fokus på Troon – Alex Norén och Henrik Stenson. Är det äntligen dags för en blågul majortriumf?
Inte omöjligt.

 

 

 

När jag hamnade i fyllecell

avsked

 

Allt roligt har ett slut.

Så tack för de här 35 åren, Folkbladet.
De har varit ett enda stort nöje.
Om jag räknar bort den där natten jag fick tillbringa i en poliscell på Skånegatan i Göteborg och kanske några fler tillfällen...

Mina kamrater på Facebook, faktiskt ett ansenligt antal, visste redan förra veckan. När jag hittade originalavtalet som skrevs under i juli 1982 av mig själv och redaktionschefen Janne Berglund och berättade hur jag fick en furstlig månadslön på drygt 5900 av rikets daler. Plus ett personligt (?) tillägg på 358 bagare och drygt 1100 kronor i ob-tillägg för alla kvällar och helger man fick slita på redaktionen.
Kunde inte gärna göra annat än att lägga ut den klassiska handlingen.
Det har runnit lite vatten under broarna sedan dess, som kompisen Ari skulle uttryckt saken.
En f***ing Amazonas, kunde jag lägga till.
35 år, lite drygt 12 700 dagar.

För en del är det obegripligt att stanna på samma arbetsplats ett helt yrkesliv. För andra är det självklart. Människor är olika. Det fanns en tid då jag också var rätt säker på att Bla´t skulle vara min livslånga kärlek.
De dagar jag haft vånda att gå till jobbet under alla de här åren kan räknas på ena handens fingrar och det måste väl betyda att man gillar det man gör, eller hur?
Det höll nästan hela vägen in i kaklet.

Undrar om Rutger och Kenneth, mina gamla chefer på sportredaktionen, fattade den där brinnande passionen som fanns för skrivandet när jag som en vilsen och valpig 15-åring smög in för att få en praoplats. Dessutom bara för att morsan vågade ringa och be om en plats för mig. De tog emot mig med öppen famn. De kunde sagt nej, vi gör det i dag. Ett litet beslut för den ene kan bli det största för någon annan. Tur för mig. Och kanske för Folkbladet också. För under de här åren har jag varit sportreporter, redigerat bilagor, varit nattchef och nyhetschef. Metstadels med pappersfokus. Nu blir det webben till hundra procent.

Det här är min sista dag, mitt avsked. Snudd på som att skriva sin egen dödsruna. Det känns konstigt. Vemodigt. Tankarna snurrar. Minnena bubblar upp.
Men det känns också helt rätt.
Det är dags att bryta upp nu.
Det ska bli j-ligt kul att möta nya kollegor, många från en annan generation. Med ett annat sätt att se på jobbet. För jag blir kvar i branschen, journalistiken, skrivandet, rubriktrixandet, tempot, överraskningarna, chockarna. Jag älskar hela skiten, sväljer allt.
Jag ska inte bli alltför nostalgisk.
Men två historier tänker jag dela med mig, för de är totalt osannolika och medd lyckliga slut.
Och de kommer från tiden då jag jobbade på sportredaktionen.

Den första kallar vi "Göteborgsnatten i poliscell".
Sommaren 1981. Min första tid som vikarie på heltid. Sleipner mötte Gais på Nya Ullevi (jodå) och det bör ha varit i gamla division 2. Gissningen är att vi åkte för att en tränare som kallades "Geson" fått sparken och lagledaren Karl-Axel "Kacka" Svensson tagit över. Trots mitt eminenta sifferminne kan jag inte svara på hur matchen gick och knappt redogöra för de följande sju-åtta timmarna heller.
När jag, efter levererad text sent på söndagskvällen (tror att jag i princip bara berättade för sportred om matchen per telefon) skulle vandra tillbaka till det lilla vandrarhem där tidningen inkvarterat mig i centrala Göteborg, och där en snäll värdinna bburit in träningsväskan med ombyte och tandborste, kom jag inte in.
Nyckeln passade inte i ytterporten.

Kom ihåg att det här var före internets, och före mobiltelefonernas tid i ett land där allt var stängt på söndagar och där människor ringde till Fröker Ur om armbandsuret stannat.
Vad skulle jag göra? Jag hade inte den blekaste.
Så jag drog till första bästa polisstation.
Den låg på Skånegatan och en snäll tjej i entrén förklarade att en patrull kunde hänga med till adressen för att bistå så fort de fick tid. Jag fick åka med (utan blåljus) och nyckeln till ytterporten fungerade lika illa den här gången. Men de snälla konstaplarna lyfte in mig genom ett trasigt fönster, in i en nedsläckt uppgång där jag försökte hitta min dörr, öppna den för att kunna sova ett par timmar.
Det gick sådär.
Nyckeln funkade inte där heller.
Jag fick följa med polisen tillbaka till stationen och erbjöds, av samma trevliga tjej, en plats i en av cellerna.
­"Men jag väcker dig tidigt, för du måste vara borta när dagskiftet kommer vid sju. De kommer att undra vad du gör där", förklarade hon.
Jag sov som en gris tills det knackade försiktigt på gallret till cellen, som i alla flal bara varit min den där natten.

Väl tillbaka på vandrarhemmet, som egentligen var ett flerfamiljshus där ett par lägenheter hyrdes ut som en billig hotellvariant, förstod jag var felet låg. Ytterporten var nu öppen, men där jag försökt att stoppa in nyckeln i själva lägenhetsdörren satt ett gammalt lås. Det nya satt en halvmeter högre upp och där passade min nyckel. I mörkret hade jag inte sett, och när värdinnan visade mig var jag för ouppmärksammad.
Det blev i alla fall sommarens snackis bland kompisarna hemma.

 

 

 

Den andra berättelsen kallar vi "Bortkollrad i Holland".
Det största och finaste man togs ut till under de första åren som sportreporter var att få följa med på träningsläger med IFK Norrköping.
1986 blev det min tur.
Resan bar till holländska förbundets speciella anläggning där såvitt jag kan minnas inte fanns mycket mer än några gröna fotbllsplaner, en sporthall, ett kafé och en bordell.
För att även här påminna om vilken epok vi pratar om kan nämnas att den filmrulle jag skickade hem till blaskan märkt "expresspost" – redan efter första träningspasset – dök upp efter vår återkomst.
Vi var borta en dryg vecka.

Gissa om jag blev snopen när Pekings buss på eftermiddagen den dagen då lägrets enda match skulle spelas rullade iväg från anläggningen just när jag kom ut efter att ha läst in några texter på ett band för inskrivning (jodå, så gick det till).
Att kalla mig kallsvettig räcker inte som beskrivning.
Jag visste knappt vad motståndarlaget hette.
Eller var matchen skulle spelas.
Eller när den skulle spelas.
Det fanns ingen där att fråga.
Det fanns ingen att ringa.
Och inte heller då några mobiler eller något internet.

Någonstans i mitt inre hörde jag röster som nämnde Amsterdam. Det var i alla fall bara hälften så långt dit som till Rotterdam så jag köpte en biljett på vinst och förlust och hoppade på tåget. Klockan gick, det blev kväll när tåget stannade på centralen i den holländska storstaden och jag haffade en taxichaffis:
"Jag ska på match, ett svenskt lag ska spela nånstans här. Har du nån aning var", undrade jag med glansig och tpprfylld blick och sprucken röst.
Då skedde miraklet.
"Nu har du en jäkla tur", sa killen i taxin. "Han som kör bilen framför är fotbollstokig och är garanterat på väg dit. Vi kör efter!"
Någon halvtimme senare var vi framme vid en pittoresk arena, den rätta, och den holländska klubben ­– som jag tror heter Ijmuiden – "välkomnade" ynglingen som klarat sitt livs äventyr och erbjöd en liten whisky i klubbrummet.
Jo, jag tackade ja.
"Men varför åkte ni från mig" frågade jag IFK Norrköpings ledare som bara behövde hålla reda på mig och en aningen mer erfaren reporter än jag själv.
"Vi sa ju att bussen skulle rulla 16.30, det gjorde den..."

Tack för att ni läste!

PS. Om ni läser den här bloggen under lördagen så vill jag betona att det inte är ett aprilskämt.

Dags att skriva ny historia!

golf Årets tre första major-vinnare tog sina jungfruvinster. 2015 avslutades också med en förstagångare i PGA Championship. Här får ni de hetaste kandidaterna för att den trenden ska fortsätta!


Mindre än två veckor har passerat sedan Henrik Stenson som förste svensk – och förste skandinav – spelade hem "The Claret Jug", golfens mest prestigefyllda buckla.
Det var säsongens tredje premiärvinnare i majorsammanhang.
I april skrällde svenskengelsmannen Danny Willett på Augusta – för att Jordan Spieth rasade ihop de sista nio hålen.
I juni var det Dustin Johnsons tur på Oakmont. Dens segern var kanske ingen större skräll – men kom ihåg att hockeylegendaren Wayne Gretzkys långtslående svärson som alltid ser så cool och avspänd ut i verkligheten haft stora bekymmer att hålla nerverna i styr i slutet av stora tävlingar.
Och så var kom Stensons uppvisning på Royal Troon.
Efter att en och annan besserwisser försökt (bort)förklara Stensons Open-seger med en tursam lottning och att några av de på förhand värsta konkurrenterna (läs: Jordan Spieth, Rory McIlroy och Jason Day) blåste/regnade bort under turneringens första två dagar kan det vara på plats att påminna om att duellen med Phil Mickelson (som alltså vann senast PGA Championship spelades på Baltusrol 2005) kommer att bli klassisk – och att Stensons segerresultat är det lägsta i majorhistorien.
Mer rättvist blir det nog inte.
Och den 46-årige gentlemannen från Kalifornien sa också efteråt att han aldrig spelat så bra golf i en tävling – utan att vinna.
Jag ser gärna en ny duell Stenson/Mickelson, Day/Spieth/McIlroy men om trenden med nya vinnare ska fortsätta finns det ett par spelare längre fram i kön för att få lyfta Wanamaker-trofén:

1) Sergio Garcia, Spanien. 36-åringen som aldrig verkar bli äldre än 20 har tidigare sagt att han inte har "det" som krävs för att vinna en major  – och han har spelat många. "El Ninho" har 22 (!) topp 10 i majors, ett par tårdrypande andraplaceringar inkluderade. I år har han varit delad femma i både US Open och The Open. Har ett fint 2016, med bland en seger.

2) Branden Grace, Sydafrika. Var med i tätstriden på Whistling Straits förra året och hade före sin 72:a plats i The Open en stigande formkurva. För mig en av de stora tävlingarnas spelare.

3) Steve Stricker, USA. En riktig outsider, visst. 49-åringen, som spelar sparsamt på PGA-touren numer, har varit 2-3-4 i de tre sista tävlingarna. Fjärdeplatsen kom i British Open. Han kan eliminera Julius Boros (PGA-vinnare 1968, 48-år) som den äldste major-vinnaren i historien.

4) Rickie Fowler, USA. Har ett bedrövligt år i stora tävlingar bakom sig, men desto bättre åren före. Kan slå till.

5) Alex Norén, Sverige. Haninges 34-åringen vann i Skottland för en månad sedan, spelade bra i British Open – och kanske kan få hjälp av att Henrik Stenson redan tagit den första stora segern. En av sju blågula spelare i tävlingen.

Banan, Baltusrol GC i New Jersey, har par 70 men en ovanlig och raffinerad avslutning med två långa par 5-hål som avslutning. Det är förstås detaljer som talar för spelare som Stenson, Dustin Johnson, Bubba Watson och Jason Day...
...men PGA Championship har en tradition av oväntade och nya vinnare. Bland det senaste decenniets triumförer finns Martin Kaymer, Keegan Bradley (i sin major-debut!), Jason Dufner och inte minst sydkoreanen YE Yang. Minns ni? Tävlingen 2009 gick på Hazeltine i Minnesota och Yang utmanövrerade självaste Tiger Woods i en tvekamp. Det var första gången som Tiger misslyckades att vinna en major när han var i ledning inför sista ronden. Kanske tidernas skräll.
Dags att skriva ny historia!

 

Här är årets Bragdguldvinnare

NORRKÖPING

Om några ord är obegripliga i den här texten ber jag om ursäkt.
Det är för att tårar i ögonen droppar ned på tangentbordet.
Kan lätt bli så när man skriver om något historiskt.

 

Äntligen.
Som jag har väntat.
Som du  har väntat.
Som svensk golf har väntat.
Men när Henrik Stenson den 17 juli 2016 bröt den blågula major-förbannelsen var det med ett styrkebesked som sällan skådats.
Han tappade sin ledning i British Open på Royal Troon i Ayrshire på den skotska västkusten redan på första hålet under söndagens runda och många var vi som fick ont i magen och känslan av "nej, inte nu igen"efter hans inledande bogey.
De mörka tankarna nådde som tur är aldrig Henrik Stenson.
Som han kom tillbaka.
Som han vände den här duellen som redan är klassisk.
Seger med tre slag över en av de senaste decenniernas mest framgångsrika spela - Phil Mickelson. 46-åringen från Kalifornien med fem majortitlar i bagagen, och som alltid nämns som en av de stora gentlemännen i sporten, psykade en del både före och under de sista två dagarna.
De som inte ens gick på muggen under söndagens fyra timmar missade knappast tillfällena när Mickelson istället för att markera bollen och vänta på Stenson puttade färdigt på några av greenerna. De manövrarna var bara ett spel för att få motspelaren ur balans.
Glöm inte heller kommentarerna inför de sista 36 hålen om all värdefull rutin som förmodligen skulle fälla avgörandet.
Det gick så där.
Mickelson spelade sin bästa golf i en major sedan segern på Muirfield 2013 och har den här veckan sett pånyttfödd ut.
Det borde faktiskt räckt till en vinst...
...men Henrik Stenson svarade på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
68 slag, och bästa score av alla spelare i lördags. Dagen då han kopplade grepp om "The Claret Jug".
Och så 63 slag, efter tio birdies, söndag eftermiddag.
Ingen annan spelare har avslutat så lågt för att vinna och endast ett koppel spelare (Phil Mickelson, i torsdags) har skjutit 63-or i majors. 264 slag är också tidernas lägsta vinnarresultat i någon av de fyra stora tävlingarna. Lägg därtill att Stenson hade 14 slag ned till trean, amerikanen JB Holmes, och ni börjar förstå vilken tävling 40-åringen gjort.
Han har, såvitt jag kunde se, aldrig sett så fokuserad, beslutsam, lugn och avslappnad ut tidigare i de här sammanhangen - trots alla segrar världen runt.

Trebarnspappan från Göteborg visade inte bara det majestätiska järnspel han bjudit på många gånger i karriären. Han plockade också fram drivern och smackade på den utan minsta frågetecken.
I puttningen, som av alla oss "förstå-sig-påare" tagits fram som hans svagaste del i spelet, fick Stenson hålen på Troon att upplevas som hinkar.

Han har inte suktat mer efter någon annan titel än den här, att vinna British Open, har varit den största drömmen. Jag blir nog inte den förste som skriver att: nu kommer det mer. Kanske redan på Baltusrol i New Jersey om två veckor där 2016 års PGA Championship avgörs. Det är faktiskt den major han varit närmast att vinna tidigare!
OS-guld? Why not. Stenson är en av få (manliga) världsstjärnor som bryr sig om Rio. Den inställningen bör applåderas.

Hur stort är det här i ett perspektiv? Fel gubbe att fråga. För i min värld är Bragdguldet redan utdelat och Triumfen på Troon ett av svensk idrotts största ögonblick på många år.
Och som blågul idrottsman spöas han i den spalten bara av en lång och bolltrillande kille med färsk liga- och klubbadress på samma ö och inte så långt från platsen där Stenson just vunnit...

 

En 53-årings nya kärlek

NORRKÖPING Snart 53 och nyförälskad.
Det händer inte många.
Vi har vår första date vid åtta på torsdag kväll.
Ni får också vara med.

Efter 14 år med Sambon vågar jag skriva den ingressen, för hon vet hur det verkligen ligger till – på det planet.
Musiken är en annan femma.
Kallar mig inte nörd eftersom jag vet att de som verkligen är på den nivån skulle fnysa med förakt åt den lilla kunskap som finns lagrad innanför pannbenet.
Men.
Jag vet inte mycket som är härligare än att dra på sig lurarna och bara njuta. Det är avkopplande, inspirerande och humörhöjande på samma gång. En plats bara för mig som ingen annan kommer åt.
Så har det varit ända sedan den dagen jag – med hjälp av en klasskompis – i sjuan eller åttan när jag upptäckte Elvis Costello.
Det var 1978.

Jag hittar fortfarande, och "tipsar" goda vänner vare sig de ville eller inte, så fort något ger den där wow-känslan.
Det hände alltså för en månad sedan efter att ha laddat ned 261 (!) låtar där vi kan lära känna samtliga artister på Bråvalla Festival.
Efter en stunds snabbspolning bland banden skruvade jag upp volymen till "Animal Style", "Biblical", "Many Of Horror" och "Bubbles".
Signerade Biffy Clyro, trion från Ayrshire på den sydvästra kusten av Skottland som den här halvslumrande bloggaren bara förknippat med några av Storbritanniens häftigaste golfbanor.
Smakprovet var början på något vackert. Eller kanske rentav ett långt och troget kärleksförhållande. För det har gått mer än tre veckor nu ­ och då har ju den där första tiden som vi brukar kalla förälskelse passerat eller hur? Och jag har alltid varit trogen mina partners på det musikaliska planet.
Mest pinsamt i sammanhanget kanske är att jag aldrig hört talas om bandet, särskilt som blaskans musikaliska orakel Mikael Mjörnberg redan vid släppet hyllade dem som det mest sevärda live på årets festival.

Tvillingarna Ben och James Johnston började spela tillsammans med kompisen Simon Neil 1995, bildade BC 2002 och har släppt sex album sedan dess. Det sjunde ("smutsigare och rockigare" enligt frontmannen Neill i NME) kommer under årets turné som har premiär på Bråvalla och fortsätter med en spelning på Roskilde fredag kväll.
Det har alltså blivit en del underbar musik att plöja igenom i sommar.
Deras musik beskrivs som alternativ rock, tung men ändå melodiös.
Själv skulle jag kalla Biffy Clyro för ett möte mellan Metallica, Foo Fighters och Coldplay, en hybrid med Nirvana och Depeche Mode eller en sampling av den argaste punken och gladaste brittpopen.
Ni hajar? Det här är ett band som inte bara sådär kan placeras i något fack.

Någon kanske tycker att det är fånigt att jämföra ett nyupptäckt band med verklig kärlek, men fundera: känslorna är rätt lika. Du tänker och nynnar på en låt när du vaknar på morgonen, och sjunger några strofer för dig själv innan du somnar. Och får du inte höra artisten/bandet på någon dag kommer abstinensen.
Ungefär som en förälskelse.
Och den som inte får gåshud när Simon Neil med en spröd gitarr och ångestfylld stämma drar igång "Many Of Horror" från Panorama-scenen blev förmodligen inte heller det minsta våt i ögonen när Island slog ut England ur EM-slutspelet häromkvällen.
Jag kommer i alla fall få en klump i halsen när jag hör de här raderna:


You say "I love you, boy"
I know you lie
I trust you all the same
I don't know why

'Cause when my back is turned
My bruises shine
Our broken fairytale
So hard to hide

Och bandets namn? Nähe, jag spekulerar inte ens. Surfa och avgör själva vad som kan verka mest trovärdigt.

Tre BC-favoriter:
1) "Biblical", (Opposites, 2013).
2) "Thundermonster" (Black Chandelier, EP 2013)
3) "Opposite" (Only Revolutions, 2009)

Tim Södergren, som efter ett halvt yrkesliv som flygande sportreporter blivit stillasittande nyhetschef. Han brinner för sport i allmänhet, golf i synnerhet, weekendresor, spel&dobbel, Manchester United, sina båda döttrar - och allt annat som gör livet till en utmaning. Där ingår att försöka lägga bitarna i familjelivet på rätt plats.

Bloggar