Angelica Forsberg

Ryttarbloggen

Angelica Forsberg bloggar om ridsport.

Vad tusan är en "tjejhäst"?

Okej, såhär är det: Jag har länge sagt till mina vänner - vi kan kalla dem Folkbladetsporten - att ridsporten iallafall är jämställd. Till skillnad från fotboll och hockey. Ni vet där damlagen i hockey söderöver rapporterats fått städa läktare efter herrmatcherna och där publiken vallfärdar till herrarna och inte till damerna. Där fotbollens Therese Sjögrans hyllning för 200 landskamper klipptes bort från Fotbollsgalan 2014. Anders Svensson fick en bil året dessförinnan för 146 landskamper - Therese Sjögran inget för sina 186.

 

Jag har hävdat det här med ridsportens jämställdhet med en dåres envishet.

Jag har i ärlighetens namn säkerligen varit rätt bitchig om det hela.

Jag böjer mig nu. Viker mig och inser att min egen gren inte är ett dugg bättre.

 

Under finalerna av Falsterbo horse show hör jag SVT-kommentatorn säga "Det där känns inte som en tjejhäst". Om den stora valacken på banan. Tjejen uppepå är en av Sveriges just nu mest lovande ryttare med mästerskap uppradade.

 

En tjejhäst?

 

Vad fan är en tjejhäst?


Jag väljer att inte namnge kommentatorn eller ryttaren här - det är principen som är problemet - inte personen. Men ska vi bryta ner detta lite kanske? Jag säger, ja.

 

En tjejhäst är en häst av kvinnligt kön, kanske du tänker? Nej. Det menar inte nämnda kommentator. Vi talar om en häst som är stor, stark, tung och storgalopperad. Vi pratar om en ryttare som tagit sig hela vägen till Falsterbo GP och gör ett sjukt bra jobb. En insats förunnat få ryttare. En av få svenska ryttare som kämpat sig hela vägen upp mot eliten och blir uttagen att representera Sverige i landslagssammanhang.

 

Seriöst nu. Är det här inte att förminska sporten, tjejerna som utövar den? Killarna som utövar den?

 Jag tänkte sen att "äsch det var en groda", "det upprepas nog inte". Men jodå, när en nättare häst anträder banan upprepas det med något i stil med "detta är vad jag menar med en häst mer lämpad för tjejer".

 

Jag blir oerhört provocerad. Inte bara på grund av det djupt olämpliga i att påstå att tjejer ska rida vissa typer av hästar. Klarar vi inte de stora starka hingstarna? Ska män per automatik rida stora starka hästar - även om man trivs bättre med en nättare speedhäst?

 

Men också för hästen. Vad är det expertkommentatorn egentligen påstår? Måste man rida stort, tufft och hårt med vissa hästar? Är det ett typiskt mansgöra? Är det per automatik så att stor häst - hårda metoder? Viktigare: är det per automatik så att man  = tuffare ridning?

 

Nej fy, säger jag. Fram med fler män och kvinnor som rider mjukt, följsamt, trevligt och samarbetar med sin häst. Bort med hårda metoder, slit och dragande i munnar och sparkar i sidorna. Ridningen sitter inte i könet. Den sitter i kommunikationen med din häst. De svenska ryttarna rider i stort följsamt och fint. Låt det vara så.

 

Det här åsikterna är mina egna. Känn er fria att ta debatten med mig i kommentarsfältet.

 

Förbjud fasta hinder

Fälttävlan Så har det hänt igen. Det där som inte får hända. Nyheten nådde mig precis. Ett rotationsfall och en otroligt rutinerad internationellt tävlande fälttävlansryttare har fått sätta livet till. Jag är livrädd för det här varenda gång jag ser fälttävlan , en sport jag har den yttersta respekten för annars. Ryttare som är så skickliga att de tävlar i alla discipliner samtidigt. Men okt kor kan hända alla. I dag hände det.

 

Tidningen ridsport har skrivit om den tragiska händelsen. http://www.tidningenridsport.se/Tavling/Falttavlan/2017/9/Falttavlansryttare-avled-efter-fall-pa-tavling/

 

Vi skulle aldrig rida fält utan hjälm eller väst. Är det ändå inte hög tid att totalförbjuda fasta hinder också? Jag såg inte tävlingen - inte denna gång. Jag kan inte med säkerhet svara på om hindret som blev hans död var fällbart eller fast - men ett fällbar hinder torde inte kunna skapa ett rotationsfall av den graden. Och oavsett det finns det fasta hinder på banan. Tyvärr.

Men det här händer för ofta. Det har hänt årligen senaste åren: Hästar fastnar och sopar i utav helvete. Har ryttaren otur hamnar man underst. Fällbara hinder är ingen garanti - långt ifrån. Men fasta hinder? 2017? Det är ren idioti. 

Snälla, snälla, snälla - sluta nu

Okej. Nu blir säkerligen någon upprörd igen.  Ta då gärna chansen och skäll på mig i kommentarsfält eller via mejl Angelica.forsberg@ntm.eu

Men det här måste sägas - igen. 

Varför, varför, varför måste hjälmarna av så fort segern är säkrad i hoppning? Varför 2017 rider vi fortfarande dressyr utan hjälm? Det är levande djur vi talar om. Flyktdjur  

 

Jag tänkte på det under EM. Inne på prisutdelningen hoppade Steve Guerdats hingst runt som ett skållat troll bland människor och andra hästar. Hjälmen? Den var under armen. Även Peder Fredricson firade segern hjälmlös - trots att Allan brukar få skippa prisutdelning. 

Jag fattar att det är tradition. Men det är många andra traditioner vi skippat i takt med att ridsporten utvecklats och vi lärt oss bättre.

 

Jag tycker det är hög tid att eliten sätter ner foten och behåller krukan på skallen innan någon spräcker skallen å visar hjärnbalken framför ögonen på de läktare vi försöker få fulla.

Vi är vuxna. Vi är förebilder. Kom igen nu. Det räcker. 

Är Ullevi för stort?

Dressyrbanan på Ullevi sattes upp i mitten av arenan. På ganska långt avstånd från publiken.

Redan under specialen fick jag känslan att känslan saknades. Låter det konstigt? Jag ska förklara.

Dressyren mår bra av att man kommer när hästarna. Att se musklerna spela och förstå insatsen bakom. Dressyrupplevelsen mår också bra av att höra hovarnas tramp. Höra hästarna frusta.
Det här funkar - enligt mig - inte optimalt på Ullevis enorma arena. Kanske skulle dressyren mått bra av att hållas ute på Heden?

 

Som pressfotograf hamnade jag långt bort från dressyren. Men inte lika långt bort som publiken på läktarna. Personligen tycker jag känslan förtas av att det är så stort avstånd till de tävlande. Det blir lite flackt, lite matt, lite kallt. Trots att vi har enormt starka ryttare med poäng äver 90 procent. Helt sjuka siffror - ännu sjukare prestationer. Verkligen magiskt.

Men var är publiken? Hur kan vi locka publiken? Jag tror inte att ha en jättearena med massa tomma stolar är lösningen i allafall.

Jag börjar fråga mig: Är Ullevi för stort för dressyren?

 

 

Känslomässig berg- och dalbana

Henrik Anckarcrona beskrev fredagens laghoppning bäst: En känslomässig berg- och dalbana. Svensklägret slets mellan hop och förtvivlan medan sanden på Ullevi skvätte under pigga hovar.

 

Henrik von Eckermanns runda gav ett enda tidsfel. På hinder var han felfri.

 

Malin Baryard-Johnsson hade en riktigt tung dag på jobbet och utgick efter tre raka rivningar. Vad blir kvar? Jo, två felfria ritter signerade Douglas Lindelöw och Peder Fredricson.

Tuffa krav att ställa. Douglas nådde inte hela vägen fram med sina  nedslag men Peder levererade för hela laget.

 

Svenskarnas mottagande på Ullevi kan inte annat än beskrivas som varmt. Varje gång ett svenskt ekipage närmade sig lyfte taket i arenan. Höstkvällens kyla skrämdes bort av kärlek till sporten. Och av 23 000 skrikande halsar med stora gulblå skumhänder.

Varje nedpetad bom. Varje missad kommunikation. Publiken var med ryttarna från första stund.

 

Ett silver på hemmaplan är en enorm bedrift. Pressen på våra svenska ekipage är enorm. Men Peder Fredricson. Denna gigant. Gång på gång visar han var skåpet ska stå. Gång på gång att han och Allan kan leverera under den största pressen.

 

På söndag väntar final.

Tro mig. Om fredagen beskrev som en rysare ... Så är det inget emot vad söndagen kommer att göra.

 

Vi är på EM

Ryttarbloggen och Folkbladet är såklart på EM i Göteborg! Folk oss på Instagram #ryttarbloggenfolkbladet 

Här behandlar vi ridsport högt och lågt. Lokalt, regionalt och på riks. Vad vill du läsa om i bloggen? Eller i Folkbladet? Tipsa mig på angelica.forsberg@ntm.eu

  • Senaste nytt

Bloggar