Angelica Forsberg

Ryttarbloggen

Angelica Forsberg bloggar om ridsport.

Ryttarupprop mot dressyrbanan

Dressyrbanan på Falsterbo. Ett underlag som ger hoppryttarna rysningar, om du frågar flera av dem.

Nu ska vissa av klubbarna bakom elitserien i hoppning gått ihop och hotar med att ta ett uppehåll nästa år om kvalet går på dressyrbanan. Nyheten kommer från tidningen Norra Skåne som intervjuat Skyrups lagledare. 

Men hur kan ett så stort projekt som Falsterbo tillåta hoppning på den sanden trots kritiken? Hur kan man tycka att det är okej att ryttarna hellre struntar i att dyka upp än att fixa underlaget eller hålla tävlingar på gräset? De har ändå en helt magisk gräsbana att tillgå. Det här är ju en riktig surdeg som följt med i flera år. Stiftelsen kontaktade i våras en expert som meddelade att underlaget är okej att hoppa på. Men vissa ryttare känner inte så - och avstår alltså hellre. 

Alla arrangörer har sina stötestenar. Personligen måste jag säga att jag tycker att det är jättesynd att man inte värnar mer om att få dit publiken under de mindre klasserna inför stora tävlingar. Inga webbsändningar, ingen direkt information. Liverapporter som inte funkar som de ska. Här finns det förbättringsmöjligheter, helt klart. Det gäller inte enbart Falsterbo. Det gäller alla kringklasser på alla arenor. Det är trots allt sportens framtid som hoppar i kringklasserna. De förtjänar publik och bra förhållanden. 

Men först och främst måste man ser över underlagen. Det kan inte vara meningen att ryttare ska behöva skippa tävlingar på grund av dåligt underlag. Vi har sett det i Falsterbo. Vi har hört samma klagomål andra banor - särskilt gräsbelagda sådana.

Arenor med dåligt rykte för ryttarna att backa.

 

Det är synd. Väldigt synd. En påkostad tävling blir aldrig bättre än marken man rider på. Om eliten skippar tävlingarna kommer inte heller publiken. Det är dags att ge sporten större utrymme. Det är verkligen hög tid att tänka på ryttare och hästars säkerhet och börja lyssna på kraven som man ställer. Ingen vill hoppa på stumt eller ojämnt underlag. 

Förbjud fasta hinder

Fälttävlan Så har det hänt igen. Det där som inte får hända. Nyheten nådde mig precis. Ett rotationsfall och en otroligt rutinerad internationellt tävlande fälttävlansryttare har fått sätta livet till. Jag är livrädd för det här varenda gång jag ser fälttävlan , en sport jag har den yttersta respekten för annars. Ryttare som är så skickliga att de tävlar i alla discipliner samtidigt. Men okt kor kan hända alla. I dag hände det.

 

Tidningen ridsport har skrivit om den tragiska händelsen. http://www.tidningenridsport.se/Tavling/Falttavlan/2017/9/Falttavlansryttare-avled-efter-fall-pa-tavling/

 

Vi skulle aldrig rida fält utan hjälm eller väst. Är det ändå inte hög tid att totalförbjuda fasta hinder också? Jag såg inte tävlingen - inte denna gång. Jag kan inte med säkerhet svara på om hindret som blev hans död var fällbart eller fast - men ett fällbar hinder torde inte kunna skapa ett rotationsfall av den graden. Och oavsett det finns det fasta hinder på banan. Tyvärr.

Men det här händer för ofta. Det har hänt årligen senaste åren: Hästar fastnar och sopar i utav helvete. Har ryttaren otur hamnar man underst. Fällbara hinder är ingen garanti - långt ifrån. Men fasta hinder? 2017? Det är ren idioti. 

Snälla, snälla, snälla - sluta nu

Okej. Nu blir säkerligen någon upprörd igen.  Ta då gärna chansen och skäll på mig i kommentarsfält eller via mejl Angelica.forsberg@ntm.eu

Men det här måste sägas - igen. 

Varför, varför, varför måste hjälmarna av så fort segern är säkrad i hoppning? Varför 2017 rider vi fortfarande dressyr utan hjälm? Det är levande djur vi talar om. Flyktdjur  

 

Jag tänkte på det under EM. Inne på prisutdelningen hoppade Steve Guerdats hingst runt som ett skållat troll bland människor och andra hästar. Hjälmen? Den var under armen. Även Peder Fredricson firade segern hjälmlös - trots att Allan brukar få skippa prisutdelning. 

Jag fattar att det är tradition. Men det är många andra traditioner vi skippat i takt med att ridsporten utvecklats och vi lärt oss bättre.

 

Jag tycker det är hög tid att eliten sätter ner foten och behåller krukan på skallen innan någon spräcker skallen å visar hjärnbalken framför ögonen på de läktare vi försöker få fulla.

Vi är vuxna. Vi är förebilder. Kom igen nu. Det räcker. 

Är Ullevi för stort?

Dressyrbanan på Ullevi sattes upp i mitten av arenan. På ganska långt avstånd från publiken.

Redan under specialen fick jag känslan att känslan saknades. Låter det konstigt? Jag ska förklara.

Dressyren mår bra av att man kommer när hästarna. Att se musklerna spela och förstå insatsen bakom. Dressyrupplevelsen mår också bra av att höra hovarnas tramp. Höra hästarna frusta.
Det här funkar - enligt mig - inte optimalt på Ullevis enorma arena. Kanske skulle dressyren mått bra av att hållas ute på Heden?

 

Som pressfotograf hamnade jag långt bort från dressyren. Men inte lika långt bort som publiken på läktarna. Personligen tycker jag känslan förtas av att det är så stort avstånd till de tävlande. Det blir lite flackt, lite matt, lite kallt. Trots att vi har enormt starka ryttare med poäng äver 90 procent. Helt sjuka siffror - ännu sjukare prestationer. Verkligen magiskt.

Men var är publiken? Hur kan vi locka publiken? Jag tror inte att ha en jättearena med massa tomma stolar är lösningen i allafall.

Jag börjar fråga mig: Är Ullevi för stort för dressyren?

 

 

Känslomässig berg- och dalbana

Henrik Anckarcrona beskrev fredagens laghoppning bäst: En känslomässig berg- och dalbana. Svensklägret slets mellan hop och förtvivlan medan sanden på Ullevi skvätte under pigga hovar.

 

Henrik von Eckermanns runda gav ett enda tidsfel. På hinder var han felfri.

 

Malin Baryard-Johnsson hade en riktigt tung dag på jobbet och utgick efter tre raka rivningar. Vad blir kvar? Jo, två felfria ritter signerade Douglas Lindelöw och Peder Fredricson.

Tuffa krav att ställa. Douglas nådde inte hela vägen fram med sina  nedslag men Peder levererade för hela laget.

 

Svenskarnas mottagande på Ullevi kan inte annat än beskrivas som varmt. Varje gång ett svenskt ekipage närmade sig lyfte taket i arenan. Höstkvällens kyla skrämdes bort av kärlek till sporten. Och av 23 000 skrikande halsar med stora gulblå skumhänder.

Varje nedpetad bom. Varje missad kommunikation. Publiken var med ryttarna från första stund.

 

Ett silver på hemmaplan är en enorm bedrift. Pressen på våra svenska ekipage är enorm. Men Peder Fredricson. Denna gigant. Gång på gång visar han var skåpet ska stå. Gång på gång att han och Allan kan leverera under den största pressen.

 

På söndag väntar final.

Tro mig. Om fredagen beskrev som en rysare ... Så är det inget emot vad söndagen kommer att göra.

 

Vi är på EM

Ryttarbloggen och Folkbladet är såklart på EM i Göteborg! Folk oss på Instagram #ryttarbloggenfolkbladet 

Här behandlar vi ridsport högt och lågt. Lokalt, regionalt och på riks. Vad vill du läsa om i bloggen? Eller i Folkbladet? Tipsa mig på angelica.forsberg@ntm.eu

Bloggar