Angelica Forsberg

Ryttarbloggen

Angelica Forsberg bloggar om ridsport.

Ett livräddande tips?

Är 35 kronor lösningen vad alla väntat på genom alla tider? En fogskapa på Biltema ska tydligen vara svar på den gadget som figurerat i sociala medier ett bra tag. Ni vet den där gummiskrapan där pälsen fullständigt rasar  - som som kan fås till det fantastiska priset 800 riksdaler STYCK?

 

Tidningen Ridsport kan ha svaret på alla hårbollägares hårslitande ångest. Se klippet och läs artikeln här.

 

http://www.tidningenridsport.se/Hastliv/Hastliv/2017/4/Enkelt-tips-i-palsfallningstider/

Snälla, snälla, snälla - sluta nu

Okej. Nu blir säkerligen någon upprörd igen.  Ta då gärna chansen och skäll på mig i kommentarsfält eller via mejl Angelica.forsberg@ntm.eu

Men det här måste sägas - igen. 

Varför, varför, varför måste hjälmarna av så fort segern är säkrad i hoppning? Varför 2017 rider vi fortfarande dressyr utan hjälm? Det är levande djur vi talar om. Flyktdjur  

 

Jag tänkte på det under EM. Inne på prisutdelningen hoppade Steve Guerdats hingst runt som ett skållat troll bland människor och andra hästar. Hjälmen? Den var under armen. Även Peder Fredricson firade segern hjälmlös - trots att Allan brukar få skippa prisutdelning. 

Jag fattar att det är tradition. Men det är många andra traditioner vi skippat i takt med att ridsporten utvecklats och vi lärt oss bättre.

 

Jag tycker det är hög tid att eliten sätter ner foten och behåller krukan på skallen innan någon spräcker skallen å visar hjärnbalken framför ögonen på de läktare vi försöker få fulla.

Vi är vuxna. Vi är förebilder. Kom igen nu. Det räcker. 

Är Ullevi för stort?

Dressyrbanan på Ullevi sattes upp i mitten av arenan. På ganska långt avstånd från publiken.

Redan under specialen fick jag känslan att känslan saknades. Låter det konstigt? Jag ska förklara.

Dressyren mår bra av att man kommer när hästarna. Att se musklerna spela och förstå insatsen bakom. Dressyrupplevelsen mår också bra av att höra hovarnas tramp. Höra hästarna frusta.
Det här funkar - enligt mig - inte optimalt på Ullevis enorma arena. Kanske skulle dressyren mått bra av att hållas ute på Heden?

 

Som pressfotograf hamnade jag långt bort från dressyren. Men inte lika långt bort som publiken på läktarna. Personligen tycker jag känslan förtas av att det är så stort avstånd till de tävlande. Det blir lite flackt, lite matt, lite kallt. Trots att vi har enormt starka ryttare med poäng äver 90 procent. Helt sjuka siffror - ännu sjukare prestationer. Verkligen magiskt.

Men var är publiken? Hur kan vi locka publiken? Jag tror inte att ha en jättearena med massa tomma stolar är lösningen i allafall.

Jag börjar fråga mig: Är Ullevi för stort för dressyren?

 

 

Känslomässig berg- och dalbana

Henrik Anckarcrona beskrev fredagens laghoppning bäst: En känslomässig berg- och dalbana. Svensklägret slets mellan hop och förtvivlan medan sanden på Ullevi skvätte under pigga hovar.

 

Henrik von Eckermanns runda gav ett enda tidsfel. På hinder var han felfri.

 

Malin Baryard-Johnsson hade en riktigt tung dag på jobbet och utgick efter tre raka rivningar. Vad blir kvar? Jo, två felfria ritter signerade Douglas Lindelöw och Peder Fredricson.

Tuffa krav att ställa. Douglas nådde inte hela vägen fram med sina  nedslag men Peder levererade för hela laget.

 

Svenskarnas mottagande på Ullevi kan inte annat än beskrivas som varmt. Varje gång ett svenskt ekipage närmade sig lyfte taket i arenan. Höstkvällens kyla skrämdes bort av kärlek till sporten. Och av 23 000 skrikande halsar med stora gulblå skumhänder.

Varje nedpetad bom. Varje missad kommunikation. Publiken var med ryttarna från första stund.

 

Ett silver på hemmaplan är en enorm bedrift. Pressen på våra svenska ekipage är enorm. Men Peder Fredricson. Denna gigant. Gång på gång visar han var skåpet ska stå. Gång på gång att han och Allan kan leverera under den största pressen.

 

På söndag väntar final.

Tro mig. Om fredagen beskrev som en rysare ... Så är det inget emot vad söndagen kommer att göra.

 

Vi är på EM

Ryttarbloggen och Folkbladet är såklart på EM i Göteborg! Folk oss på Instagram #ryttarbloggenfolkbladet 

Välkommen - här får du misshandla din häst

EM stundar och laguppställningarna rasar in. 

Men i skuggan av det norska företaget som utövar så kallad hobbling på sina turridningshästar på svensk mark kan jag inte låta bli att undra.

Hobbling är som handfängsel, fast kring benen. Det används för att hästarna inte ska kunna ge sig iväg från ryttarna på icke inhägnade områden. 

Bortsett från det rent vidriga i att kedja ihop benen på hästarna och det faktum att de inte ens kan skritta framåt utan måste hoppa fram så finns det en hel del bekymmer med detta. 

En häst som hoppar fram får förslitningsskador. Samma häst som ska på ridtur till och från grannlandet med en tung ryttare på ryggen - schysst va? 

 

Men också det faktum att svensk länsstyrelse inte kan göra ett dugg åt saken. Det är ett norskt företag som äger hästarna - på svensk mark. 

 

Vad ger detta för signaler utåt? Välkommen till Sverige - här kan du misshandla din häst - bara den inte är svenskägd? Jag är VÄL medveten om att hobbling är lagligt i Norge - det är en annan diskussion vi kanske borde ta  

 

Hur bäddar detta inför EM? Visst: EM är Europa - rådande lagstiftning gäller. MEN innebär detta samtidigt att felaktig behandling av häst under EM i Göteborg i sin tur inte ger mer än en knäpp på näsan och ett "fy på dig?" 

 

Jag tycker att vi har ett ansvar. Det som sker på svensk mark ska lagföras på svensk mark. Vi måste markera mot alla typer av djurplågeri. Det kan omöjligt vara okej att göra djuren illa så länge ingen ser. 

Eller vad tycker du?

Här behandlar vi ridsport högt och lågt. Lokalt, regionalt och på riks. Vad vill du läsa om i bloggen? Eller i Folkbladet? Tipsa mig på angelica.forsberg@ntm.eu

Bloggar