Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Kulturministerns oförståeliga förändring

Norrköping Porträtt Alice Bah Kuhnke

För några veckor sedan skrev jag om åldersgränser på bio. I krönikan tog jag upp det faktum att föräldrar av oförklarliga orsaker tillåter ganska små barn (8-11) se ordentligt vuxna filmer. Att föräldrar tycker att barn ska kunna se "James Bond" eller "Twilight" som är ganska olämpliga på flera plan. Det är något jag ser med egna ögon på biograferna. Problemet förvärras av att filmbolag kämpar hårt för att sänka åldersgränserna. Du behöver inte vara ett geni för att gissa varför bolagen går den juridiska vägen för att sänka åldersgränserna. Det är heller inget märkligt att barn älskar att se saker ämnade för vuxna. Barn vill, föräldrar ska anpassa.

Från 1 mars 2017 har då staten bestämt att lätta på 15-årsgränsen. Numera får de som är yngre följa med på bio tillsammans med en vuxen. Kulturminister Alice Bah Kuhnke resonerade på sitt Instagram-konto att det är bättre om en vuxen som känner barnet avgör än att det finns regler kring vilken ålder man ska vara för att se en film. Jag kan förstå tanken, men eftersom jag lever i verkligheten ser jag också att tanken är lite naiv. I kombination med en bransch som utan omtanke försöker vidga möjligheterna att tjäna pengar så vinner inte barnen på det. Trots att de förmodligen kommer att känna så.

Vidare skriver hon att fler får möjlighet att se fler filmer. Jag trodde inte åldersgränsers syfte var att få färre att se film utan att vissa skildringar helt enkelt inte är lätta att hantera innan du nått viss mognadsnivå. Och visst, mognad är inte direkt koppla till exakt ålder men det finns generella mönster. Skadan är långsiktig och byggs på lite i taget. Jag förstår inte riktigt syftet, Bah Kuhnke verkar inne på att fler får se film. Det hade de kunnat tidigare också, bara att de behövde vänta ett par år.

Charmiga skådespelare med omedelbar kemi

Norrköping Maddy bakom sitt fönster, Olly bakom sitt med en lapp där det står att han vill ses igen

Ingenting och allting
Filmstaden
Regi: Stella Meghie
I rollerna: Amandla Stenberg, Nick Robinson, Anika Noni Rose, Ana de la Reguera m fl.
Betyg: 2.5/5

För de unga som lättare tror på kärlekens evighet och kraft. För dem räcker charmen i Stenbergs och Robinsons glittrande ögon när de beskådar varandra.

Någonstans bortom statistik och erfarenheter, där tron på romans är solid som sten, huserar "Ingenting och allting". Tron på kärleken och förmågan att känna den är som starkast. Där förväntas alla relationer hålla. Att det är högst ovanligt att träffa den första stora kärleken vid 15 och ha kvar den vid 30 bryr sig inte 13-18-åringar om. De tror på sin egen kärlek över allt annat. "Ingenting och allting" riktar in sig på den målgruppen. De för vilka tanken på evighetstroende inte ger upphov till fnitter och sympati.

Maddy är en 17-åring som levt nästan hela sitt liv inlåst i sitt hus. Det beror på att hon ha SCID, en sjukdom som gett henne ett ovanligt svagt immunförsvar. Allt steriliseras i hennes närhet. Ytterdörren har en förlängd hall där de som tar sig in och ut, mamman och sköterskan, rengör sig innan de kommer i Maddys närhet. Vardagsrummet är fixat för att ge en utomhuskänsla men är uppenbarligen långt ifrån det verkliga. Maddys far och bror omkom i en bilolycka och därför lever mor och dotter ensamma i stora, eleganta huset. Mamma är även läkare vilket gör att dotterns sjukvårdsbehov tas om hand internt. Dagarna ägnar Maddy åt att studera på distans och leva via böcker samt internet.

En dag flyttar Olly och hans familj in i huset bredvid. Ungdomarna får en skymt av varandra och deras inre eld tänds direkt. De börjar skicka meddelanden och lära känna varandra. Ankomsten av Olly in i Maddys liv kastar omkull år av hårda rutiner.

"Ingenting och allting" är en underhållande och sockersöt historia som verkligen faller rätt in för åldersgruppen den är gjord för. En reklammässig fräschör finns över hela produktionen, på gott och ont. Stundtals blir den för tillrättalagd. Finns en del trovärdighetsbrister i storyn. Behållningen är Amandla Stenberg och Nick Robinson i huvudrollerna. Deras kemi känns av omedelbart. Tittaren behöver aldrig tveka över huruvida vad de har är äkta. Charm och karisma som är absolut tillräckligt för subgruppen tonårstjejer.

Chefredaktör för Folkbladet vinnare av Guldpalmen på Cannesfestivalen

Norrköping Christer Sandberg i scen från "The Square" av Ruben Östlund
Foto: Christer Sandberg

Ikväll var det dags för något så ovanligt som svensk vinst av Guldpalmen för bästa film på filmfestivalen i Cannes. För att förstå hur stort det är kan nämnas att senast en svensk film vann var 1992 då Bille Augusts "Den goda viljan". Ingen svensk film har ens blivit nominerad på 17 år. Senast en svensk regissör vann var det för 66 år sedan 1951. Filmen "The Square", regisserad av Ruben Östlund kommer till svenska biografer på sensommaren. Hur den blir får vi se men eftersom Östlund ofta levererar kan förväntningarna inte vara annat än höga.

Att det är stort för Sverige är alltså klart. Men att det är stort för Norrköping eller Folkbladet kanske inte lika givet. Men så är det. För i Östlunds film spelar Christer Sandberg en statistroll. För den som inte kommer ihåg var Christer chefredaktör för Folkbladet tidigare i flera år. För mig personligen blir det lite extra speciellt, under majoriteten av den tid jag skrivit för Folkbladet var Christer ansvarig. Därför är det med extra stolthet som den här nyheten kommer.

Ruben Östlund själv hurrade stort och regisserade publiken på plats till skrik, något som förmodligen skulle fallit platt i Sverige. Tur för Östlund att han nu blivit en internationell kraft att räkna med. Vilket inte känns helt chockerande.

Häpnadsväckande dans, häpnadsväckande liv

Norrköping Sergei Polunin står på en hand

Dancer
Cnema
Regi: Steven Cantor
I rollerna: Sergei Polunin, Jade Hale-Christofi, Galina Polunina, Vladimir Polunin m fl.
Betyg: 4/5

En av tidernas största ballettdansares otroliga livshistoria. En hel värld och olika vinklar samlade i dokumentären om Sergei Polunin.

Det må låta ironiskt men du behöver förstå att "Dancer" inte är en dansfilm om du inte vill bli besviken. Vilket kan vara en utmaning med dokumentärens titel och huvudpersonens passion/yrke. Fast att filmen fokuserar mer på geniet bakom stegen, än själva dansen, är tydligt ganska tidigt. "Dancer" handlar om så mycket som får kanaliseras genom Sergei Polunin. Fattigdom, familjerelationer, framgångens pris, motivation, smärta, kärlek, samhällsstrukturer inom Europa och där bortom. Om danssekvenser offras på grund av att innehållet fokuseras mer på dessa är det värt. För Polunins historia är en otrolig sådan som måste få berättas. Där filmande saknar nytänkande eller kreativitet finns en livshistoria som både kompenserar och tar andan ur dig. Känns som om du måste hålla handen för hjärtat, för att stoppa det från att ramla ut och ner. I kärnan finns en människa som drömmer om frihet, harmoni och sin familj.

Dokumentären är kronologiskt upplagd med en närvarande Polunin som delvis berättar sin historia i realtid. Vi börjar i Kherson i södra Ukraina där en stödjande familj, driven av mamma Galina, jobbar på att öppna alla vägar för lille Sergei. Här handlar det dock inte om att skjutsa bara. Modern inser tidigt att enda sättet för sonen att ta sig ur fattigdom och hopplöshet är att ge honom ballettens möjligheter. Från nio års ålder börjar därför Sergei på en prestigefylld skola i Kiev. För att kunna studera där tar både hans pappa och farmor anställning utomlands och skickar hem alla pengar. Uppoffringarna familjen gör är förbluffande. Några år senare inser Galina att om pojken ska ha chans att nå riktiga höjder måste han nå internationell status. Ansökan till The Royal Ballet ger utdelning, men priset blir dyrt. Galina får inte uppehållstillstånd, och för att inte sabotera sonens chans lämnar hon landet lagenligt. Sergei får klara sig utan föräldrar i ett främmande land.
När några år passerat igen har framgången kommit. Polunin blir den yngsta solisten någonsin i Royal Ballet vid 19-års ålder. Men de hopade problemen från flera år ger inte Sergei någon ro.

I en recension har Dagens Nyheter skrivit att "Dancer" innehåller alldeles för lite dans för att illustrera Polunins storhet. DN har fel, det krävs varken kunnighet inom ballett eller många minuter för att se hur Sergei Polunin flyger och hoppar på ett enastående unikt sätt. Att piruetterna är perfekta, att hans kombination av skörhet och styrka är ovanlig, att hans förmåga är blommande geniskap. Speciellt i en scen där vi får se honom med andra elever på The Royal Ballet, kan vem som helst se den överlägsna tekniken.

Framförallt är "Dancer" en mycket berörande film om en familj som slitit sönder sig för varandra. Dave LaChappelles musikvideo av Polunins dans i all ära. Det är när Sergei framträtt, med sin familj på plats för första gången, som dokumentären når sin höjdpunkt. När han möter dem efteråt och hela filmen knyts ihop i kärleken till de närmaste och till dansen.

Tung satir blandad med absurd humor

Norrköping Remi hoppar i soffan med Wiener-Dog i famnen

Wiener-Dog
Cnema
Regi: Todd Solondz
I rollerna: Greta Gerwig, Danny DeVito, Julie Delpy, Keaton Nigel Cooke, Tracy Letts, Kieran Culkin, Ellen Burstyn, Zosia Mamet, Bridget Brown m fl.
Betyg: 3.5 av 5

Fantastiskt skarpsint manus och utomordentliga skådespelare är främsta orsakerna till att "Wiener-Dog" är sådant nöje att beskåda.

Att berätta det hemska med absurd humor är Todd Solondzs expertisområde. I "Wiener-Dog" följer vi taxen som byter ägare och blottar människors tillkortakommanden genom sin resa. Om du redan gissat det handlar historien egentligen inte om hunden utan människan. Trots lite småcharmig titel är filmen högst opassande för barn. Något jag känner mig tvungen att påpeka efter att nya lagen satts i kraft och vuxna kan nu ta med 11-åringar på filmer som har åldersgräns 15. Hunden är gullig, liven i dess miljö långt ifrån.

Vi börjar hos sjukdomsöverlevaren Remi och hans föräldrar. Fadern köper hunden som Remi enkelt kallar Wiener-Dog. Mamma Dina har ett väldigt säreget och motbjudande sätt att uppfostra sitt barn, hon pepprar sin son med ärlighet och överdrifter om vuxenvärlden. Hon spelas till utsökt perfektion av Julie Delpy vars komiska tajming alltid hittar rätt mellan seriositet och humor. Keaton Nigel Cooke som spelar Remi är också ett fynd. Wiener-Dog blir dålig, pappa tar henne för att avlivas. Där räddas hon av veterinärsköterskan Dawn Wiener (rollfigur från Solondz-filmen "Welcome To The Dollhouse") som vårdar henne till frisknad. Så här går det vidare. Varje ny kontext för Wiener-Dog är innebär också en spegling av samhället och mänskliga relationer.

Nästan varenda historia balanserar utomordentligt mellan humor och allvar. Satiren är skarp och vass. Och det är så otroligt välspelat av en imponerande ensemble att jag vill applådera när filmen är slut. För att inte tala om ett ypperligt manus där det finns oändliga nivåer mellan raderna. Egentligen behöver man se filmen flera gånger för att tillgodogöra sig allt guld skrivet i dialog. Speciellt första berättelsen Tracy Letts och Julie Delpys karaktärer är så fantastiskt genomvidriga, och samtidigt så ordinära.

Todd Solondz filmer är smaksak, oavsett skarpsinnet som präglar dem. Just "Wiener-Dog" kanske är något förutsägbar också. Den berör inte alls på samma sätt som "Happiness" men är heller inte sådan typ av film.

Irrationellt och tråkigt med Scarlett Johansson igen

Norrköping Scarlett Johansson som Major i Ghost In The Shell

Ghost In The Shell
Filmstaden
Regi: Rupert Sanders
I rollerna: Scarlett Johansson, Juliette Binoche, Pilou Asbaek, Rila Fukushima, Michael Pitt m fl.
Betyg: 1.5 av 5

Förutom det visuella intrycket finns ingenting som gör "Ghost In The Shell" värd att se. Väldigt tråkig och förutsägbar utan mycket givande för tittaren.

Vi gör alla saker i vårt yrkesliv som inte är höjdpunkten av självrespekt. Så vi kanske bör ha en förlåtande attityd gentemot de som gjort och spelat i "Ghost In The Shell". För vem utför inte handlingar för att tjäna ihop till ett uppehälle? Nu kanske du argumenterar att Scarlett Johansson inte nödvändigtvis är i behov av pengar. Men vem vet, hon kanske oroar sig för sitt barns framtid. Människor är som bekant inte rationella. En hel kedja av irrationalitet präglar "Ghost In The Shell". Allt från sådana som finansierat så Rupert Sanders fått göra filmen till de välkända skådespelare som har valt att vara med i den.

Filmen är baserad på en mangaserie som är omtyckt världen över. Det sägs att syskonen Wachowski inspirerades till att göra "The Matrix" från den källan. På förhand är filmatiseringen mest omtalad för att Scarlett Johansson, utan någon östasiatisk ådra i sig, fått huvudrollen. Vilket delvis går att förstå, vita får tillräckligt många roller ändå. Är det verkligen nödvändigt att ta bort möjligheten för en minoritetsperson att spela huvudroll? Förvisso har filmen inga etniska gränser på det sätt som världen är idag, det är en delvis dystopisk framtid som skiljer sig från idag på det viset. Ändå kan man ifrågasätta varför inte någon annan kunde ha fått spela rollen. Till saken hör också att varken Johansson eller någon annan är särskilt kvalitetsmedveten i sin gestaltning här.

Scarlett Johansson spelar Mira/Major, en mänsklig hjärna i en artificiell kropp. Något som hände efter att kroppen inte kunde räddas vid en olycka. Nu är hon en cybersoldat som försöker stoppa kriminella. När uppdragen intensifieras brukar hon klä av sig naken innan hon tar sig an de onda. Vilket verkar förefalla normalt i Rupert Sanders värld. Snart börjar Major fundera över sitt förflutna och vem hon var innan hjärnan omplacerades.

Hälften av filmen hade inte gått innan jag undrade varför någon ens brytt sig om att göra den. Visuellt och teknisk är kvalitén ganska hög om än fantasilös. Vad gör att någon anstränger sig så mycket för att få fram så lite?

Rolig detalj i sammanhanget är att Pilou Asbaek och Scarlett Johansson spelat med varandra tidigare en gång, i horribla "Lucy". "Ghost In The Shell" är inte riktigt så hemsk eftersom grundhistorien i sig är tillräckligt fascinerande. Men i båda fallen har regi och manus försäkrat oss filmer som inte riktigt är värda att se.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar