Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Kulturministerns oförståeliga förändring

Norrköping Porträtt Alice Bah Kuhnke

För några veckor sedan skrev jag om åldersgränser på bio. I krönikan tog jag upp det faktum att föräldrar av oförklarliga orsaker tillåter ganska små barn (8-11) se ordentligt vuxna filmer. Att föräldrar tycker att barn ska kunna se "James Bond" eller "Twilight" som är ganska olämpliga på flera plan. Det är något jag ser med egna ögon på biograferna. Problemet förvärras av att filmbolag kämpar hårt för att sänka åldersgränserna. Du behöver inte vara ett geni för att gissa varför bolagen går den juridiska vägen för att sänka åldersgränserna. Det är heller inget märkligt att barn älskar att se saker ämnade för vuxna. Barn vill, föräldrar ska anpassa.

Från 1 mars 2017 har då staten bestämt att lätta på 15-årsgränsen. Numera får de som är yngre följa med på bio tillsammans med en vuxen. Kulturminister Alice Bah Kuhnke resonerade på sitt Instagram-konto att det är bättre om en vuxen som känner barnet avgör än att det finns regler kring vilken ålder man ska vara för att se en film. Jag kan förstå tanken, men eftersom jag lever i verkligheten ser jag också att tanken är lite naiv. I kombination med en bransch som utan omtanke försöker vidga möjligheterna att tjäna pengar så vinner inte barnen på det. Trots att de förmodligen kommer att känna så.

Vidare skriver hon att fler får möjlighet att se fler filmer. Jag trodde inte åldersgränsers syfte var att få färre att se film utan att vissa skildringar helt enkelt inte är lätta att hantera innan du nått viss mognadsnivå. Och visst, mognad är inte direkt koppla till exakt ålder men det finns generella mönster. Skadan är långsiktig och byggs på lite i taget. Jag förstår inte riktigt syftet, Bah Kuhnke verkar inne på att fler får se film. Det hade de kunnat tidigare också, bara att de behövde vänta ett par år.

Tung satir blandad med absurd humor

Norrköping Remi hoppar i soffan med Wiener-Dog i famnen

Wiener-Dog
Cnema
Regi: Todd Solondz
I rollerna: Greta Gerwig, Danny DeVito, Julie Delpy, Keaton Nigel Cooke, Tracy Letts, Kieran Culkin, Ellen Burstyn, Zosia Mamet, Bridget Brown m fl.
Betyg: 3.5 av 5

Fantastiskt skarpsint manus och utomordentliga skådespelare är främsta orsakerna till att "Wiener-Dog" är sådant nöje att beskåda.

Att berätta det hemska med absurd humor är Todd Solondzs expertisområde. I "Wiener-Dog" följer vi taxen som byter ägare och blottar människors tillkortakommanden genom sin resa. Om du redan gissat det handlar historien egentligen inte om hunden utan människan. Trots lite småcharmig titel är filmen högst opassande för barn. Något jag känner mig tvungen att påpeka efter att nya lagen satts i kraft och vuxna kan nu ta med 11-åringar på filmer som har åldersgräns 15. Hunden är gullig, liven i dess miljö långt ifrån.

Vi börjar hos sjukdomsöverlevaren Remi och hans föräldrar. Fadern köper hunden som Remi enkelt kallar Wiener-Dog. Mamma Dina har ett väldigt säreget och motbjudande sätt att uppfostra sitt barn, hon pepprar sin son med ärlighet och överdrifter om vuxenvärlden. Hon spelas till utsökt perfektion av Julie Delpy vars komiska tajming alltid hittar rätt mellan seriositet och humor. Keaton Nigel Cooke som spelar Remi är också ett fynd. Wiener-Dog blir dålig, pappa tar henne för att avlivas. Där räddas hon av veterinärsköterskan Dawn Wiener (rollfigur från Solondz-filmen "Welcome To The Dollhouse") som vårdar henne till frisknad. Så här går det vidare. Varje ny kontext för Wiener-Dog är innebär också en spegling av samhället och mänskliga relationer.

Nästan varenda historia balanserar utomordentligt mellan humor och allvar. Satiren är skarp och vass. Och det är så otroligt välspelat av en imponerande ensemble att jag vill applådera när filmen är slut. För att inte tala om ett ypperligt manus där det finns oändliga nivåer mellan raderna. Egentligen behöver man se filmen flera gånger för att tillgodogöra sig allt guld skrivet i dialog. Speciellt första berättelsen Tracy Letts och Julie Delpys karaktärer är så fantastiskt genomvidriga, och samtidigt så ordinära.

Todd Solondz filmer är smaksak, oavsett skarpsinnet som präglar dem. Just "Wiener-Dog" kanske är något förutsägbar också. Den berör inte alls på samma sätt som "Happiness" men är heller inte sådan typ av film.

Irrationellt och tråkigt med Scarlett Johansson igen

Norrköping Scarlett Johansson som Major i Ghost In The Shell

Ghost In The Shell
Filmstaden
Regi: Rupert Sanders
I rollerna: Scarlett Johansson, Juliette Binoche, Pilou Asbaek, Rila Fukushima, Michael Pitt m fl.
Betyg: 1.5 av 5

Förutom det visuella intrycket finns ingenting som gör "Ghost In The Shell" värd att se. Väldigt tråkig och förutsägbar utan mycket givande för tittaren.

Vi gör alla saker i vårt yrkesliv som inte är höjdpunkten av självrespekt. Så vi kanske bör ha en förlåtande attityd gentemot de som gjort och spelat i "Ghost In The Shell". För vem utför inte handlingar för att tjäna ihop till ett uppehälle? Nu kanske du argumenterar att Scarlett Johansson inte nödvändigtvis är i behov av pengar. Men vem vet, hon kanske oroar sig för sitt barns framtid. Människor är som bekant inte rationella. En hel kedja av irrationalitet präglar "Ghost In The Shell". Allt från sådana som finansierat så Rupert Sanders fått göra filmen till de välkända skådespelare som har valt att vara med i den.

Filmen är baserad på en mangaserie som är omtyckt världen över. Det sägs att syskonen Wachowski inspirerades till att göra "The Matrix" från den källan. På förhand är filmatiseringen mest omtalad för att Scarlett Johansson, utan någon östasiatisk ådra i sig, fått huvudrollen. Vilket delvis går att förstå, vita får tillräckligt många roller ändå. Är det verkligen nödvändigt att ta bort möjligheten för en minoritetsperson att spela huvudroll? Förvisso har filmen inga etniska gränser på det sätt som världen är idag, det är en delvis dystopisk framtid som skiljer sig från idag på det viset. Ändå kan man ifrågasätta varför inte någon annan kunde ha fått spela rollen. Till saken hör också att varken Johansson eller någon annan är särskilt kvalitetsmedveten i sin gestaltning här.

Scarlett Johansson spelar Mira/Major, en mänsklig hjärna i en artificiell kropp. Något som hände efter att kroppen inte kunde räddas vid en olycka. Nu är hon en cybersoldat som försöker stoppa kriminella. När uppdragen intensifieras brukar hon klä av sig naken innan hon tar sig an de onda. Vilket verkar förefalla normalt i Rupert Sanders värld. Snart börjar Major fundera över sitt förflutna och vem hon var innan hjärnan omplacerades.

Hälften av filmen hade inte gått innan jag undrade varför någon ens brytt sig om att göra den. Visuellt och teknisk är kvalitén ganska hög om än fantasilös. Vad gör att någon anstränger sig så mycket för att få fram så lite?

Rolig detalj i sammanhanget är att Pilou Asbaek och Scarlett Johansson spelat med varandra tidigare en gång, i horribla "Lucy". "Ghost In The Shell" är inte riktigt så hemsk eftersom grundhistorien i sig är tillräckligt fascinerande. Men i båda fallen har regi och manus försäkrat oss filmer som inte riktigt är värda att se.

Det udda fallet Rebecca Ferguson

Norrköping Rebecca Ferguson som Miranda i Life

Varje gång jag ser en film med svenska Rebecca Ferguson uppstår samma undran och förvåning. Varför hör vi ingenting om henne i svensk media? I vanliga fall kan en b-skådis vars mormors mor var svensk bli omtalad lite överallt. Eller ungefär att en skådespelare en gång var på en ort i Sverige, då kommer svenskkopplingen fram HELA tiden. Rebecca Ferguson föddes i Sverige, hennes pappa är svensk, hon föddes som Sundström och samtidigt har hon spelat i storfilmer som "Mission Impossible", "Kvinnan på tåget", "Florence Foster Jenkins" och "Life". För serien "The White Queen" har hon blivit Golden Globe-nominerad. Hon får numera ofta stora roller och ibland kvinnliga huvudrollen. Hon talar felfri engelska (mamman är britt) Dessutom går det heller inte att skylla på hennes utseende, hon ser ut som de efterfrågas i Hollywood. Ändå tjatas det inte om henne...vilket är mycket märkligt. Rebecca uppfyller precis alla parametrar tio gånger om och ändå är hon lite av en doldis i Sverige.

Du kanske invänder att hon inte är så publik eller verkar kul. Men se på Alicia Vikander och hur tråkig hon är, ändå är hon 'talk of the town' så fort hon tar ett litet steg. Alicia har så lite att säga att hennes schtick på amerikanska pratprogram är hennes svenskhet..."kolla midsommar är så lustig". Ändå faller svenska medier vid hennes fötter som om hon vore en romersk kejsare.

Ja jag har inga svar men gåtan Rebecca Ferguson fortsätter. Du ser henne i filmen "Life" regisserad av svenske Daniel Espinosa, på biograferna just nu.

Världen är så liten

Norrköping Scen ur The Salesman med Shahab Hosseini och Taraneh Alidoosti

På 70-talet spelade min far för footballslaget Homa i Iran och för det iranska landslaget. Om det är något jag skryter om i den här världen är det att han spelade i VM 1978. Trots att det inte är det minsta en personlig bedrift av mig gillar jag att dela med mig av den informationen (uh oh, jag gjorde precis det här också...). Hursomhelst, på den tiden spelade han med en man vid namnet Hamid Alidoosti.

40 år senare är Hamids dotter skådespelare och numera en storstjärna i Iran, bland annat på grund av sin roll i Asghar Farhadis "The Salesman". I en annan kontinent sitter jag och får möjlighet att recensera henne och hennes filmer. Sammanlagt var det ganska få spelare i det laget, det var en ganska tajt grupp som spelade med varandra i många år. För någon som jag, som är nästan orimligt fascinerad av sammanträffanden var det en nästan andaktig tillställning att gå och se "The Salesman". Lyckligtvis har jag mostrar som går igång lika mycket på världens litenhet, så jag har haft gott om möjlighet att 'wow:a'.

Recensionen av The Salesman kan du i alla fall läsa här >>

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar