Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Kulturministerns oförståeliga förändring

Norrköping Porträtt Alice Bah Kuhnke

För några veckor sedan skrev jag om åldersgränser på bio. I krönikan tog jag upp det faktum att föräldrar av oförklarliga orsaker tillåter ganska små barn (8-11) se ordentligt vuxna filmer. Att föräldrar tycker att barn ska kunna se "James Bond" eller "Twilight" som är ganska olämpliga på flera plan. Det är något jag ser med egna ögon på biograferna. Problemet förvärras av att filmbolag kämpar hårt för att sänka åldersgränserna. Du behöver inte vara ett geni för att gissa varför bolagen går den juridiska vägen för att sänka åldersgränserna. Det är heller inget märkligt att barn älskar att se saker ämnade för vuxna. Barn vill, föräldrar ska anpassa.

Från 1 mars 2017 har då staten bestämt att lätta på 15-årsgränsen. Numera får de som är yngre följa med på bio tillsammans med en vuxen. Kulturminister Alice Bah Kuhnke resonerade på sitt Instagram-konto att det är bättre om en vuxen som känner barnet avgör än att det finns regler kring vilken ålder man ska vara för att se en film. Jag kan förstå tanken, men eftersom jag lever i verkligheten ser jag också att tanken är lite naiv. I kombination med en bransch som utan omtanke försöker vidga möjligheterna att tjäna pengar så vinner inte barnen på det. Trots att de förmodligen kommer att känna så.

Vidare skriver hon att fler får möjlighet att se fler filmer. Jag trodde inte åldersgränsers syfte var att få färre att se film utan att vissa skildringar helt enkelt inte är lätta att hantera innan du nått viss mognadsnivå. Och visst, mognad är inte direkt koppla till exakt ålder men det finns generella mönster. Skadan är långsiktig och byggs på lite i taget. Jag förstår inte riktigt syftet, Bah Kuhnke verkar inne på att fler får se film. Det hade de kunnat tidigare också, bara att de behövde vänta ett par år.

Varför har de valt en söndag?

Norrköping Scen ur filmen "Moonlight", Juan och Chiron är i vattnet

Även om delar av mig struntar i Oscarsgalan, som äger rum i natt, kan jag inte med gott samvete låtsas som ingenting på bloggen. Varje år flyter min irritation upp till ytan över att galan alltid är på en söndag. Varför måste det vara så? Det finns ju ingen rimlig chans att vara vaken hela natten och dagen efter ha en vardag. Om du inte är 20 vill säga. Jag såg dock inte galan när jag var 20 år heller. Ibland har jag lyckats se i efterhand men oftast vet jag inte mycket om vad som hände. Nåväl, ingen lär ju bry sig om detta för i USA går galan precis i rätt tid och tillställningen är ändå amerikansk.

Något som särskiljer årets Oscarsnominering är att en hel del mediokra filmer ändå blivit nominerade flerfaldigt. Om Hollywood låter "La La Land" blir en storvinnare i samma tid då läget varit mer politiskt än någonsin kommer det att kännas snopet. Hur du än vrider och vänder på det är "La La Land" inte någon fantatisk film, definitivt inte samma år då storverk som "Moonlight" och "Manchester By The Sea" gått på biograferna. Två av de mer nominerande, "Fences" och "Hell Or High Water" har jag inte sett...så mina gissningar är inte baserade på helheten. Men om jag får prognostisera, tror jag följande kommer att vinna.

Bästa film: Jag tror det blir "Moonlight". Ligger väldigt rätt i tiden samtidigt som det är en engagerande och mycket välspelad film. Hollywoods ego kanske inte kommer att kunna motstå narcissismen och välja "La La Land", men jag tror ändå på "Moonlight".

Bästa utländska film: Jag tror det blir "The Salesman", men utan den politiska kontexten hade nog "Toni Erdmann" tagit den. "En man som heter Ove" kan vi räkna bort, speciellt när den inte ens var 2016 års bästa svenska film. Annars tycker jag startfältet är riktigt starkt, som vanligt i kategorin, så det blir inte fel oavsett.

Bästa regi: Det må se bra ut för Damien Chazelle men jag tror ändå att Barry Jenkins vinner för "Moonlight", men det är en av de mer osäkra kategorierna. Chazelle har redan regisserat bättre, i "Whiplash"..."La La Land" fungerar delvis men inte tillräckligt. Själv skulle jag vilja att Kenneth Lonergan var närmare än Damien Chazelle.

Bästa kvinnliga skådespelare: Jag har inte sett Ruth Negga, men tycker den här kategorin är riktigt tråkig. Jag tror det står mellan Isabelle Huppert eller Natalie Portman men jag är verkligen inte speciellt uppspelt över kategorin. Varken Meryl Streep eller Emma Stone borde vinna, men de har nog nästan lika stor chans. Ingen borde vinna här, gör om gör rätt!

Bästa manliga skådespelare: Istället är den här kategorin riktigt stark. Tyvärr tror jag "Captain Fantastic" inte blev tillräckligt uppmärksammad och därför kommer nog inte min egen favoritinsats av Viggo Mortensen att vinna. Casey Affleck skulle ha fått det, om det inte vore för en del privata problem han har som håller på att spilla över på hans jobb. Fullt möjligt att Denzel Washington blir den som får och tangerar rekordet tre statyetter för en manlig skådespelare.

Bästa manliga biroll: Borde gå till Mahershala Ali och kommer nog också att göra det. Även om både Lucas Hedges och Michael Shannon också var helt fantastiska i "Manchester By The Sea" och "Nocturnal Animals".

Bästa kvinnliga biroll: En sak är säker, Nicole Kidman kommer inte att gå priset och det är inga problem med det. Annars är det svårt, från Naomie Harris (till slut) mångsidiga roll till Michelle Williams minimala men fenomenala insats finns flera imponerande prestationer i startfältet. Tror det blir Naomie Harris om man ska gå efter 'the buzz'.

Bästa foto: Här skulle det vara rimligt att "La La Land" vann och jag tror den vinner. Det är den bästa chansen Sverige har på statyetten då Linus Sandgren är mannen bakom kameran.

Bästa manus efter förlaga: Jag tror det blir "Moonlight", skulle till och med kunna sätta pengar på den gissningen.

Bästa originalmanus: "Manchester By The Sea" är en stark film på många sätt, men just på manus är den enastående...jag hoppas juryn röstar rätt.

Jag tror det får räcka för mig där...vi får se hur det gick på morgonen!

50 nyanser av snark fortsätter att tråka ut

Norrköping Scen ur "Fifty Shades Darker", Ana och Christian är i en hiss bakom sina grannar
En av alla larviga scener. I hissen på väg upp till lägenheten, bland människor är hans hand uppe i hennes sköte.

Fifty Shades Darker
Filmstaden
Regi: James Foley
I rollerna: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eric Johnson, Marcia Gay Harden, Bella Heathcote, Kim Basinger m fl.
Betyg: 1/5

Ännu en snooze-fest signerad EL James. Men att kritisera känns nästan meningslöst eftersom förväntningarna redan är i botten.

"Fifty Shades Darker" är marginellt bättre än första delen av trilogin "Fifty Shades Of Grey". Med marginellt menar jag ungefär lika mycket bättre som utrymmet en cell utgör i en vattenmelon. Dakota Johnson och Jamie Dornan har aningens bättre kemi och det är många vackra bilder på graciöst enorma berg som ska föreställa Seattles häpnadsväckande natur. Generellt är det fina färger och bra ljus rakt igenom.

Sist vi lämnade de blanka bladen Ana och Christian hade hon precis lämnat honom efter att han slog henne lite väl hårt. Nu kan inte han sluta tänka på henne och vill ha tillbaka relationen, på hennes villkor. Något han aldrig velat med någon annan. Ana är komplett fantastisk, fast ingen tittare kan egentligen få reda på varför. Samma tendens som i förra filmen fortsätter. Alla människor Ana träffar dyrkar henne orimligt mycket. Kanske säger det något om vår värld ändå: den mest personlighetslösa, menlösa människan är den som alla avgudar. Hursomhelst, nu är de ett par och de infantila inslagen från första filmen är tillbaka. Återigen är avsaknad av en story märkbar. Precis som sist känns det som om vi tittare bevittnar en tonårings småbarnsliga fantasier. Sådant som är helt okej och normalt att ha i huvudet, men som inte behöver förevigas i bokform eller film. Trots det är vi här i smörjan och dialogen räddar ingenting heller. Istället har den en stjälpande effekt.

Enstaka beståndsdelar skulle kunna vara intressanta om det inte vore för att EL James skrivit bokförlagan och har stor kontroll över materialet. Därmed finns alltså en inbyggd svaghet som inte går att förvandla om. Här dyker en plågad före detta till Christian upp. Christian själv får lite bakgrundshistoria. Problemet är att hans svåra uppväxt och anknytningsproblematik sedan kopplas till hans sexuella preferenser. Eftersom han hade våldsamma första år i livet är det därför han gillar BDSM-sex. På något plan insinueras att den typen av sex är resultatet av söndrad barndom.

Det går att dissikera "Fifty Shades Darker" i all oändlighet i många lager. Fast helt ärligt fanns aldrig någon annan förhoppning så vad är poängen? Vad det än är så är filmen i alla fall inte mörkare direkt. Om du inte räknar enstaka potentiella fiender framåt. Christian däremot har förvandlats från ett märkligt pucko till en man av sin tid, en extremkapitalist som inte nöjer sig med att äga varenda pryl i världen. Han ska även äga henne nu. Övergången från förvirrad och inkapabel till någon form av pojkvänsmaterial fungerar sådär. Det är svårt att föreställa sig den person som ser filmen och på allvar vill ha honom som partner. Att han har väsentliga resurser på banken och delar med sig av dem ändrar inte hans avsaknad av dragningskraft. Samtidigt finns inte mycket hos henne som är attraktivt heller, men hon skrattar i alla fall till skillnad från honom. Så pass låg är ribban. "Fifty Shades Darker" är som en absurd såpa utan spänningsmoment. Tar du risken att se den bör du vara medveten om det.

Årets svenska film är "Jätten"

Norrköping Rikard går i drömlandet där han är jätte

Guldbaggegalan har precis avslutats och årets bästa svenska film blev "Jätten", välförtjänt. För ett par veckor sedan fick "Jätten" samma pris av Filmkritikerförbundet där även jag röstade på Johannes Nyholms rörande historia. En fantastisk berättelse där verklighet och fantasi flyter in i varandra på ett utmärkt sätt. En del människor tror att film i första hand ska beröra, ur det perspektivet är "Jätten" helt strålande. Det finns detaljer som kan kritiseras men som helhet och i emotionell styrka är filmen otrolig.

Jag skulle tro att den kommer till biograferna närmaste tiden eftersom det brukar vara så varje år. Passa på och se den då!

Annars vill jag tipsa om en annan jättefilm, 1956 års "Jätten" med Elizabeth Taylor, Rock Hudson och James Dean (i sin sista film). Läs mer om amerikanska Jätten >>

Årets bästa filmer

Norrköping 2016 var till en början ett tråkigt och mediokert filmår, för att verkligen ta igen sig när drygt hälften av året passerat. Årets filmer är:

"Min pappa Toni Erdmann" av Maren Ade
 Sandra Hüller och Peter Simonischek i Min pappa Toni Erdmann

Filmer som lovprisas av många är ofta bra (med undantag av "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" kanske) men att alla enormt positiva omdömen gentemot "Toni Erdmann" skulle vara så rätt hade jag aldrig förutsett. Maren Ade visade att innehållet, berättelsen, är det absolut viktigaste. Hon tog en fantastisk omväg till att reflektera över det mest elementära, livet. Majoriteten av sätten att berätta om livet är mer rättframt. Från punkt A till punkt B. Maren Ade har tagit en annan väg, en underbyggd och intelligent väg som befinner sig på flera nivåer samtidigt.

Att beröra på sådan otroligt väsentlig nivå såg enkelt ut i "Min pappa Toni Erdmann". Men alla som har sett film vet att det är en svår uppgift att beslöja djupet med komedi, att få dessa två element att gå ihop. Det krävs en otrolig noggrannhet i manusarbete.

"Min pappa Toni Erdmann" är inte enbart årets bästa film utan även en av de bästa jag någonsin sett, helt fulländad. Lyckligtvis kommer den på bio igen nu från 6 januari. Du som har missat kan du fixa till din brist.

 

"Captain Fantastic" av Matt RossSkådespelarna från Captain Fantastic

Om "Min pappa Toni Erdmann" var en ganska traditionell historia berättad på ett mycket ovanligt sätt kan "Captain Fantastic" vara dess motpol i att vara en ovanlig historia berättad på ett traditionellt sätt. En nyanserad, konsekvent och mångsidig film som hälsosamt och normkritiskt reflekterar över samhället. "Captain Fantastic" är ett underbart exempel på att 'feel good' också kan vara kvalitativt.

 

"Jag, Daniel Blake" av Ken Loach
Daniel, Katie och hennes barn går på gatan

Loach hade bestämt sig att gå i pension och inte göra fler filmer. Men samhällets nedmontering av välfärden gjorde att han kände sig manad att berätta de drabbade människornas historia. Därmed lyckades han göra sin karriärs bästa film vid 80 års ålder.
En tyst men brinnande historia om några människor och deras kamp för att bibehålla människovärdet, som berättas på ett väldigt vördnadsfullt sätt. Loach berörde tittare till tårar. Det är inte helt ovanligt att filmer som handlar om människor i marginalerna ser ner på dessa personer, tyvärr. Loach däremot har vävt in respekten i varje bild. Min första tanke när eftertexterna rullades var "vem ska göra sådana här filmer när Loach är borta?".

"Jag, Daniel Blake" blev årets andra 5 av 5 vilket till och med förvånande mig själv. En del år passerar utan att en enda film är så bra. Två på ett år är ett fantastiskt betyg till filmåret 2016.

 

"The Big Short" av Adam McKay
Scen ur The Big Short, i NYC

Helt ärligt trodde jag aldrig att jag skulle få ut så mycket av "The Big Short", men det gjorde jag. Rapp, smart, annorlunda och rolig. Storyn? Finanskrisen i USA 2009 och hur en grupp män förutsåg det som var på väg att hända. McKay hade ett viktigt budskap som han klädde i underhållande och tilldragande kostym. Bara att i en sådan film ha citatet "Truth is like poetry, and most people fucking hate poetry" är så briljant oväntat. Världen har tyvärr inte förändrats men "The Big Short" gjorde ett tappert försök.

 

"Manchester By The Sea" av Kenneth Lonergan
Kyle Chandler och Casey Affleck i Manchester By The Sea

Det har gått för kort tid från att "Manchester By The Sea" hade premiär tills årets slut, därför har jag inte perspektiv på den på samma sätt som de andra. Men, den här filmen om sorgens betungande mantel och människans otillräcklighet är berättad på ett mästerligt äkta sätt. Känslostarka dramat "Manchester By The Sea" avslutade filmåret 2016 på hög höjd.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar