Logga in
Logga ut

Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Det är skillnad på män och kvinnor

Norrköping Charlize Theron under inspelning av "Tully"

Fredag 18 maj hade Jason Reitmans senaste premiär. "Tully" handlar om en kvinna som ganska ensamt uppfostrar sina barn medan hennes man arbetar. Det tredje barnets ankomst gör inte saker lättare, därför anlitar familjen en natt-nanny för att livet ska bli något mer drägligt.

En uppmärksammad del av filmen är att huvudrollsinnehavaren Charlize Theron gått upp cirka 25 kilo. Hon ser inte ovanligt stor ut utan mer som en genomsnittlig kvinna. I vanlig verklighet skulle ingen kalla henne överviktig som Marlo i "Tully". I ett Hollywood-perspektiv är hon tydligen stor. Men det som är värst är att hon själv talar om att ha blivit deprimerad av att öka i vikt och sedan arbetet med att gå ner vikten.

Män har i decennier ägnat sig åt att skifta vikt. Mest känd har Robert De Niro varit, numera också Christian Bale. Kommer någon ihåg att De Niro under alla upp- och nedgångar talat om depression på grund av vikten? Nej, för män ägnar sig inte åt sådant. Män får i högre grad vara individer och deras utseende/vikt är inte lika viktig del av deras person. Inte ens när de är skådespelare. Det finns något djupt tragiskt över att Theron inte istället fokuserar på sin ansträngning och att hon gjort något svårt. Theron borde vara stolt över sin prestation, imponerad av sig själv att hon gjort en transformation som ger lite mer trovärdighet.

Det kanske inte är någon stor grej, men så länge en kvinna deprimerad av en viktökning som på intet sätt är dramatisk har vi inte nått fram.

Sämsta idén i filmhistorien?

Norrköping Oscarstatyett står på rad, en syns i förgrunden

I onsdags släpptes bomben. Oscar-akademien har bestämt sig för en ny kategori, "most popular film". Orsaken är ständigt vikande tittarsiffror för galan. Akademien vill helt enkelt blidka publiken mer. De förutsätter att problemet för publiken är att inte tillräckligt många populära filmer tar plats och därmed lyser tittare med sin frånvaro. Själv tror jag längden gör att människor i dagens snabbinformationssamhälle inte orkar sitta igenom fyra timmars evenemang på tv.

Skådespelaren Rob Lowe twittrade: "The film business passed away today," och jag kan inte annat än att hålla med. Vi har redan priser som MTV Movie Awards. Oscars ska vara något annat, här ska kvalitet belönas. Galan brukar varken sakna stjärnglans eller populära skådespelare i rampljuset. Han fortsatte tweeten med "It had been in poor health for a number of years. It is survived by sequels, tent-poles, and vertical integration." 

Själv tycker jag att vi ska försöka utmana oss själva som människor hela tiden. Det innebär bland annat att vi inte kan bara gå efter vad som glittrar mest utan gå på substans. Popularitet är väl knappast något att hylla. Populära filmer brukar exempelvis hyllas genom att tjäna tonvis med pengar. Det borde räcka.

Förändringen kommer förmodligen devalvera Oscars, kanske till priset av större publik och mer annonspengar. Men jag parafraserar Rob Lowe...RIP filmbranschen.

Få regissörer har så mycket att skryta med

Norrköping Advokat och klient möts i fängelset

Tredje mordet
Cnema
Regi: Hirokazu Kore-eda
I rollerna: Masaharu Fukuyama, Kôji Yakusho, Isao Hashizume, Suzu Hirose m fl.
Betyg: 3.6

Mästerregissören Kore-eda är tillbaka och den har gången har han lagt undan sin allförlåtande blick. Sanningen och rättvisan är de bärande ämnena.

Ofta ger filmer en bild av mord som något enkelt. Skott och explosion som leder till klinisk samt blodfri exekution. Som om ett liv inte tog slut utan en handling genomfördes. I värsta fall gör det oss likgiltiga inför döden. Hirokazu Kore-eda, känslornas mästare, väjer aldrig för det svåra. Inte heller när han skildrar ett mord, som i just "Tredje mordet". Öppningsscenen visar två män gåendes på en strand i skymningen. Vassen fladdrar i vinden. Plötsligt börjar en av dem slå den andra i bakhuvudet med en skiftnyckel.  När offret väl fallit ner och förefaller livlös häller mördaren på tändvätska. Sedan står han där och betraktar elden som ska utrota spåren. En så stark scen visuellt att blott bilden framkallar oerhörda känslor. Som om du vore med och bevittnade ett äkta mord utan några förmildrande omständigheter.

Fallet är till en början ganska enkelt. Förövaren Misumi erkänner sitt brott. Advokatteamet, med Shigemori i spetsen, fokuserar på att bevisa att mordet inte var överlagt och bör därför inte resultera i dödsstraff. De verkar mer engagerade i den vinkeln än Misumi som framstår som nästan avslappnad inför allt som har hänt. Men tidigt anar tittaren något annat. Mördaren verkar inte riktigt så kall som hans beteende skulle kunna indikera. Intrigen tätnar medan vi följer berättelsens vändningar. Misumi ändrar ideligen sin historia. Allt från motiv till händelseförlopp vrids och vänds hos förövaren. Shigemori är alldeles för fängslad för att bli irriterad och trött som de andra försvarsadvokaterna. Förutom brott finns andra perspektiv som fäder och döttrar, rättvisa, rättssystemet samt sanningen.

Tema sanning finns där som ett fundament. Vad är sanningen? Vem bestämmer vad som är sant? Varför kompromissar människor med sanningen? En mycket intressant vinkel som Kore-eda tyvärr rör runt för mycket i med fakta som slängs fram och tillbaka. Förvisso har han en poäng men till slut får jag svårt att bry mig på sådan nivå att jag också tappar engagemang i huvudkaraktären. Vilket är riktigt synd då det finns så mycket kvalitet i filmen i övrigt. En intressant förändring i jämförelse med regissörens andra filmer är att i denna historia finns en del ondska. Kore-eda som ofta skriver så pass komplext att han har förståelse för alla rollfigurer ger sig denna gång på Japans rättsväsende i för honom övertydlig stil. Hans vanligt förekommande förlåtande blick är inte reserverad alla längre.

Hirokazu Kore-eda fortsätter sin vana trogen att skapa intressant verk. "Systrarna", "Efter stormen", Still Walking",  "Sådan fader, sådan son". Få regissörer har så mycket att skryta med. "Tredje mordet" må misslyckas med att platsa bland hans absolut bästa men är en lägsta nivå som når riktiga höjder.

Guldbaggegalan bättrar sig

Norrköping Petra Mede med guldglitter och champagne

I vanliga fall är det lite utmanande att se Guldbaggegalan, Sveriges filmprisgala. Galan brukar kännas som efterapning av amerikanska Oscars-galan utan den finess och rätt känsla för sentimentalitet. När jag tänker efter har galan inte varit utmanande i första hand utan främst pinsam. Men hör och häpna, 2018 har något hänt. Tillställning är helt okej och ingen behöver gå hem skamsen. Det beror inte på #metoo-uppläsningen utan på allt möjligt.

Delvis beror en sådan framgång på Petra Mede, men hennes professionalitet i rollen som värd översätts inte per automatik till resten av talare och prisutdelare. I år fungerade även de emotionella tilltagen levererad av talare. Exempel höll fotografen Fredrik Wenzel ett vackert tal till en gammal lärare.

Jag har i nuläget ingen annan analys än att träning uppenbarligen ger färdighet. Tidigare har jag tyckt att de lika gärna kan lägga ner tillställning. Nu var det helt okej, inte nödvändigt men okej.

Magisk helhet större än delarna

Norrköping Oliver och Elio sitter vid ett cafébord

Call Me By Your Name
Cnema
Regi: Luca Guadagnino
I rollerna: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg, Amira Casar, Esther Garrel, Vanda Capriolo m fl.
Betyg: 4/5

Varm och mångsidig skildring av den första kärleken som katalysator för personlig utveckling. "Call Me By Your Name" bärs upp av fantastiska insatser från skådespelarna, framförallt Armie Hammer och Timothée Chalamet i huvudrollerna.

Ända sedan Armie Hammer spelade Winklevoss-tvillingarna i David Finchers "The Social Network" har det varit tydligt för den observante att Hammer är en hiskeligt skicklig skådespelare när han hamnar i rätt händer och miljö. Den elake kan då notera att Hammer kanske inte har bredd som skådespelare. Må så vara, men i gränslandet mellan allvarligt drama och kvick humor landar han precis rätt. I Luca Guadagninos "Call Me By Your Name" visar Hammer mästertakter som legat latent under några år. När han är som bäst är han en av sin generations mest underskattade aktörer.

Merchant-Ivory, kostymdramornas okrönta kungar, har tagit sig in i lite moderna era den här gången med en historia om 1983. Tyvärr utan Ismail Merchant som har gått bort. Men trots berättelse utspelad i mer närtid och en ur duon borta finns den distinkta Merchant-Ivory-känslan kvar. James Ivory står för manuset och förflyttningen från deras klassikers mer historiska dåtid har gått utmärkt. Samma emotionella styrka, samma typer av dialog och känsla men ändå anpassat.

Oliver är studenten som är någonstans i norra Italien för att praktisera hos arkeologiprofessor Perlman. Den kosmopolitiske familjen består av far, mor Annella, sonen Elio och hemhjälpen Mafalda. Olika språk flyter sömlöst mellan familjemedlemmarna och besökande vänner. Engelska, italienska, franska, tyska. Litteratur, musik, historia står högt i kurs i denna sofistikerade miljö. Från början påverkar Oliver alla. Hans kombination av värme och förmodad nonchalans gör honom till ett samtalsämne. Amerikanen tar för sig av det mesta, lever livet till fullo. Redan i inledningen finns en spänningen mellan Oliver och Elio. 17-årige sonen till Perlman-paret känner sig dragen till 24-årige gästen. Elio försöker motstå Olivers magnetism bland annat genom att tala ner honom inför andra. En strategi som inte lyckas eftersom de andra protesterar mot dessa påståenden. I båda rollfigurer finns en del intressanta motsägelser. Timide Elio blir samtidigt den mest drivande, mest hämningsbefriade, tydlig i sin längtan. Självsäkre Oliver tvekar, vill inte vilja var hans hjärta drar honom, är stundtals naiv och ibland medveten om omvärlden.

"Call Me By Your Name" har en av filmhistoriens längsta förspel. I luften ligger ständigt det outtalade. När något väl händer har uppvärmningen varit så genomarbetad att du blivit alltför engagerad i paret. Armie Hammers förmåga att slå genom duken ger tittaren en känsla av att vara där. Av att det är dig han tittar drömsk på som om du vore guld bland skräp. Att du är den som han tar hand om. Det är skådespeleri av rang från huvudrollsinnehavarna som lyfter filmen.

Som skildring av den första kärleken är filmen oslagbar. Elios försiktighet, blygsel, nervositet kombinerad med stunder av kaxighet spelas till perfektion av Timothée Chalamet. Också manuset är en bidragande orsak till känslan. Ivory får sitt arbete att verka enkelt, här finns ingen bombastisk dialog a la 50-tal av rappa one-liners utan en sammanhängande helhet som följer dig igenom en förälskelses födelse till nästföljande komplexitet. Delarna i sig är inte alltid så märkvärdiga, varken Oliver eller Elio är så ovanliga eller fängslande karaktärer. I samspelet uppstår däremot magin. I det enkla och alldagliga uppstår något större. Inte heller historien är speciellt anmärkningsvärd, däremot blickarna, kärleken inte bara mellan männen utan i familjen, i den omfamning filmen blir av dig som tittare. Förlora dig själv i den här historien. Låt den sedan växa inom dig.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.