Deehan är nog mitt nya favoritband!

Om man nu kan kalla bandet för "nytt" eller för "Dehaan". Här är ett litet klipp så kanske ni förstår vad jag menar:

Nu är jag tillbaka på fastlandet efter en vecka på Gotland. Visby GK stod som värd för årets fjärde Nordea Tour-tävling. Och vilka värdar!

Först och främst - Visbys bana är en av de absolut bästa jag har spelat! Layouten är grym, skicket likaså, atmosfären och läget magiskt. ALLT är kanon! Inget hål är det andra likt. Missar du en green någonstans så ska det mycket till om du får en "vanlig" chipp. Allt som oftast är det en ås, en platå, en sluttning, ett träd eller en bunker i vägen. Allt detta gör banan väldigt rolig att spela!

Det kan också göra det en smula svårt ibland. Särskilt när det blåser 3-4 klubbor... Missar du på fel ställen ibland så går det inte att komma inom 5 meter. Då är det lätt att det blir en del bogies, vilket det också blev för oss.

Jag lyckades tyvärr hamna i fel grupp och fick utstå på regn och vind under de två kvaldagarna. Första dagen sköt jag +6 och var inte ens missnöjd - så svårt var det! Andra dagen blev det +8 och det var tyvärr lite mer än vad som krävdes för fortsatt spel i tävlingen. Jag var väldigt besviken efteråt. Jag gav bort några slag och det håller inte. 

Veckans vinnare blev Jesper Kennegård. Han vann både huvudtävlingen och Pro/Am:en. Den sistnämnda var för övrigt den bästa jag spelat. 

Frukost, spel (med flertalet tävlingar och mathållplatser), lunch med liveband och en avslutningsmiddag i S:t Nicolai Rui i Visby. Här hölls det inte igen!

Det märktes att arrangörerna var glada över att ha oss på besök. De är stolta över sin anläggning (med all rätt!) och ö. 

Hit åker gärna igen. Och igen. Och igen.

 Från första tee mot klubbhuset.

 Hål 5. Ett korthål på 170m som oftast spelas in i vinden.

 Shootout på hål 5 under inspelsvarvet. Mats Pilö slår och Fredrik Hammarberg håller ställningarna.

 Hål 6. Världens coolaste hål? 

Peter "Podda" Malmgren drog till med en hole in one på ett par 4-hål idag!

Podda, som tidigare spelat på de högre tourerna, har beslutat sig för att göra en satsning igen. Den här veckan är han med på Ecco Touren som är på plats på Samsö i Danmark.

Själv har jag mäktat med en HIO, och det var knappast på ett par 4-hål. Bra jobbat Podda!

Ecco Tour har för vana att filma lite under den sista dagens spel av varje tävling. Sen klipper de ihop en liten film med kommentarer och lägger sedan ut det för allmän beskådan. De har en kamera placerad på 18:e hålet så man kan till och med följa spelet live via nätet om man vill.

Här är filmen från förra veckans tävling.  Ganska exakt 50 minuter in kan man följa mitt sista hål. Jag är inte riktigt i balans här, så ha gärna överseende med det. Det kanske är tur att man inte hör vad som sägs...

När jag satt och tittade på det här så hittade jag klippet från förra årets tävling på Nivå. Här skådas jag lite kort 17 minuter in.

Den första dagen av tävlingen på Nivå var dansken Lars Johansen i zonen. Så här började han tävlingen:

Par-Birdie-Birdie-Birdie-Birdie-Birdie-Birdie-Birdie-Birdie-Birdie.

9 birdies i rad!! Jag vet inte om det är något större rekord men för Nordic League måste det vara det. Förra året gjorde Alexander Björk 8 i rad på Landskrona, men nu är det nya rekord som gäller.

På Nordea Masters på Bro Hof var Andrew Dodt också sugen på lite rekord. Han mäktade med TVÅ HIOs på samma varv. Det är tydligen 1 chans på 67 000 000 att göra det. Skapligt. Han avslutade med en birdie på hål 9 och klarade cutten på slaget...

Veckans kulturella gärning för egen del bestod av ett besök på Kronborgs Slott i Helsingör. Dessvärre passade inte slottets öppettider med våra speltider så det blev endast en rundtur runt slottet och på innergården. Det var betydligt större än jag trodde. Det verkade inte helt lätt att leva på den tiden...

För en gångs skull både vi i lägenhet. Visserligen på ett hotell, men ändå. Jag bodde tillsammans med Wilson Staff-kamraterna Stefan Nilsson och Daniel Sandberg, samt Laholmaren Benny Ahlenbäck.

Första varvet på Nivå spelade jag med Kristian Grud. En dansk som drev ut mig på varje hål och slog en mängd fina slag. Avslutningsdagen, då vi inte spelade tillsammans, sköt han 61 (-10). Nytt banrekord då anläggningen gjort om bansträckningen sen Dantorps 59:a.

Grud drev ut mig med ca 20 meter men han berättade om sin landsman Jacob Pingel Lauridsen som i sin tur slog ytterligare 25+ meter. Jag har inte spelat med honom själv men hört från flera håll att han snart är redo för Europatouren. Får han bara koll på närspelet så blir han livsfarlig.
Kom ihåg vart ni läste det först...

En svensk spelare hade lite problem med domarna under tävlingen. Han fann sin boll i en mystisk sänka i en semiruff och tillkallade en dansk domare för att få lättnad för onormala markförhållanden. Domaren tillät inte detta. Då bad spelaren om att få en second ruling. Domaren ringer då en annan domare med orden (fast på danska):
- Jag behöver en svensk domare för det är en svensk spelare som vill ha fri dropp.

Inte helt moget gjort.

Den svenske domaren kommer och undersöker läget. Men med den danske domarens hård ekande i huvudet tillät han ingen dropp.

Spelaren slår slaget (långt över green). Han fyller i en dubbelbogey i scorekortet och svär duktigt över hela situationen.

När spelaren sedan kommer till klubbhuset kommer den danske tourägaren fram.

- Det här kanske inte hjälper nu men så här såg det ut där du slog slaget, säger han och visar upp ett foto.

Då visar det sig att det var ett sprinklerlock under bollen. Med andra ord hade spelaren rätt till fri dropp hela tiden.

Ibland undrar man hur vissa domare är funtade...

Musiken som dominerat i lurarna den här veckan är norrköpinsbandet Marduk. Ett smakprov:

I veckan som just nu är inne på sina sista timmar har jag varit i Danmark och spelat tävling. Nivå var banan och det var mitt tredje besök där. Banan i sig är kanske inte världens bästa men den är rolig och har man en bra dag kan man skjuta riktigt lågt där (Jens Dantorp sköt till exempel 59 här för två år sedan).

Den första dagen, i torsdags, spelade jag väldigt stabilt rätt igenom och sköt 66 (-5). Då var det inga konstigheter någonstans: drivarna var mitt i banan, järnslagen stabila, wedgarna bra, puttning helt okej.

Dag två hade jag inte riktigt samma goa känsla i kroppen. Jag gjorde lite bogies och lite birdies och kom till slut in på 68 (-3). Helt okej med andra ord.

Värre var det igår... Jag kom inte alls in i det. Ett typexempel är på hål 9:
Hittar man den perfekta linjen, d.v.s. en fade runt träden som kickar mellan greenbunkrarna (som man inte ser från tee) så kan man träffa greenen på ett slag på denna par-4. Det gjorde jag och hade en 8-meters eagleputt. Jag hade inte gjort en enda birdie under varvet och hade förstås en jättechans. Men, jag slog första putten kort i linjen och den andra koppsnurrade ut = par.

Så här i efterhand känns det lite signifikativt för hela tävlingsvarvet.

Det kändes som det mesta gick emot mig. Nån gång missbedömde jag vinden = bogey. En annan gång slog jag en helt okej drive som snedstudsade och la sig kloss mot ett träg = bogey. Det var inte min dag helt enkelt.

Till slut kom jag in på 74 slag (+3) och föll som en sten i resultatlistan. Jag blev till slut 32:a och var väl inte ett stort leende på båten över till Sverige...

Inte för att allt berodde på detta, men jag vill ändå tillägna följande andemening till den som störde mig på hål 6 igår.

Häromdagen såg vi henne i frukostsalen.

Nu på morgonen likaså.

Dessutom delade vi hiss med henne på väg tillbaka till rummet.

Den jag pratar om är ingen mindre än Siw Malmkvist. Hon berättade att hon var här för en TV-inspelning.

Det är i Landskrona det händer!

Jag gick den första rundan på par. 1 birdie, 1 bogey och 16 par. Det hände med allra ord inte så värst mycket. Det var tuffa flaggplaceringar så det var svårt att till bra birdielägen. Istället blev det mycket parspel, vilket kan vara nog så svårt ibland.

Vädret blev inte riktigt så illa som det verkade på förhand. Lite regn, lite vind, lite kyla... Men totalt sett acceptabelt.

Under kvällen var vi kultiverade och spanade in Selma Lagerlöfs gamla bostadshus. Vi kände historiens vingslag när vi sökte upp huset som ligger hela 50 meter från hotellet...

Imorgon börjar årets Landskronatävling. Som vanligt är jag inkvarterad på Hotell Öresund (tillsammans med Stefan Nilsson) och har hunnit spela banan både idag (18 hål) och igår (16 hål). 

Banan är sig lik. Vi brukar dock spela här efter sommaren så skicket skiljer sig lite mot vad vi vant oss vid under de senaste åren. 

Imorgon startar jag kl. 8.20 på ettan. Vädret ser ganska mörkt ut med stadigt regn hela dagen, men det ska nog gå att bemästra det också.