Igår såg jag "War Horse". Först vill jag säga att den inte är lika dålig som trailern får den att verka. Den ger lite flashbacks till "How Green Was My Valley" så den är lite gullig. En sak som var väldigt skönt var att det inte var någon kärlekshistoria i filmen. Emellan krig och allas fascination över den där hästen var det ingen som kände sig tvungen att också försöka bli ihop med någon. Tack gode Gud! Tack Steven Spielberg!

Det är väldigt tröttsamt att en del producenter tror att all publik alltid vill ha romans med i leken. Ibland vill man se en historia utan att störas av någon trånande. Ett bra exempel på när det blir krystat finns i filmen "Thor". Han har utvisats från sitt gudarike och försöker ta sig tillbaka och ändå hinner han också falla för en människa under sin hektiska vistelse på jorden. Som amerikaner skulle sagt, bitch please!

Igår var jag och såg "This Means War", ännu en film där Witherspoon spelar en förvirrad, faux-charmig blondin som försöker vara rolig. Hon har spelat så många sådana roller på sistone att man kan tro att hon inte förmår bättre.

Men, förr brukade hon välja olika typer av roller och med omsorg och förmådde mycket bättre. Bland hennes bästa var som Tracy Flick i "Election" där hon spelade en ambitiös, avskyvärd high school-student som gjorde livet ett rent helvete för sin lärare. Hon spelare också i "Fear", "Freeway", "Välkommen till Pleasantville", "Best Laid Plans" och "American Psycho".

Jag vet inte om det var att hon blev typecastad efter "Legally Blonde" eller om hon blivit mamma och vill att hennes barn endast ser fluffilmer eller om man ska tycka synd om henne eller anklaga henne. Gamla Reese var ialla fall mer intressant.

Igår var jag och spelade tennis på tennishallen, damerna som spelar innan mig pratade om att de skulle gå och se nya Polanski-filmen. Jag höll inne med impulsen att berätta för dem om allt som old Roman har ägnat sig åt. De sade det också som om de pratade om vem som helst. Nåväl...jag hade gärna visat dem detta:

Chris Rock om Roman Polanski

Spola till minut 2.24...Chris Rock säger allt som behöver sägas. Om det inte känns tillräckligt, kolla på den här internetfavoriten.

I rest my case!

Jag läste detta http://jezebel.com/5884946/the-crappy-lessons-of-romantic-comedies, ett inlägg från en doktorand som forskat om feminism i romantiska komedier.

Och tankarna började snurra. Ingen genre är så utskälld som rom-coms, men det är också en genre som genererar mycket pengar. I hoppet om något vackrare och bättre än sina egna liv går människor och ser dessa filmer på bio eller skaffar DVDn. Själv är jag lite kluven, jag gillar den mysiga stämningen som ofta lyckas skapa men hatar oftast budskapet med filmerna.

Enkelt uppdelat finns dessa budskap:

• En man som inte sjunger ut sin kärlek så alla ser och hör är inte kär på riktigt eftersom män som älskar har denna förmåga
• Alla kvinnor vill innerst inne ha en man och hade de inte velat det först så lär de sig vikten av att ha en man
• Alla konstigheter är antingen gulliga eller passionerade, stalking är helt okej så länge man är kär
• Kärlek handlar om att känna fjärilar i magen, kärlek är nästan en sjukdom som drabbar dig och kärlek är inget du kan välja

Man kan tro att man inte påverkas. Men tro mig, vi påverkas även när vi stretar emot. Någonstans i bakhuvudet kommer ändå den här bilden av kärleken som är direkt skadlig. Det görs såklart bra romantiska komedier, dock alldeles för sällan!

Det är något märkligt som hänt med filmkonsten de senaste 10-20 åren, regissörers fascination med att visa kräkningar på film. Jag har inget emot autencitet i sig men det är inte som att så många gör en dramatisk bråkscen där någon avbryter för att gå och kissa, som ju händer i verkligheten. Så vad är fascinationen med att visa spyor?

Jag vet inte hur känt det är men vissa av oss har fobi för spyor, vi vill inte höra ljudet, vi vill inte se något. Är det någon som bryr sig? Inte längre. 1-0 till gammal film, där slapp man ialla fall konfronteras med fobireaktioner. Gregory Peck, stilig och smart, han spydde aldrig på film och lyckades ändå vara bra, så varför behöver Kate Winslet spy på film? Jag protesterar!

Igår var jag och såg "Chronicle", en science fiction-filmer om övernaturliga krafter och förbisedda människor.

Jag trodde den ändå skulle vara ganska dålig men jag blev positivt överraskad. Ännu en gång har vi bevis för att det är sällan en hel genre som är dålig, det är filmer som är bra eller dåliga.

I helgen är det premiär för en film av Roman Polanski. Ni vet, han som våldtog ett barn, flydde domen, skyllde ifrån sig, träffade en tonåring som är hans nuvarande fru. Inte en 40-åring som hade relation med en 18-åring utan en 40-åring som med hjälp av droger och sprit våldtog en 13-årig flicka. Till saken hör att han inte ens betalat den bot han fick i domstolen till offret. Han som tjänat mycket pengar även sedan han flydde.

Ialla fall, jag har försökt ha principen att aldrig betala för en film regisserad av Polanski. Det är ganska enkelt avhjälpt hinder när man är recensent och får se film ändå. Men del 2 av ilandsproblemet, jag kan inte fråga någon om de vill gå på filmen som kommer nu (en film som för övrigt verkar vara bra) för då har jag uppviglat vänner att fylla Polanskis fickor. Ni förstår säkert problemet.

En annan problematik är att minst halva Hollywood stödjer Polanski, fråga mig inte varför, de flesta av dem dessutom föräldrar till döttrar. Men de gör det, hur ska man agera gentemot det. Än så länge så har jag inte någon princip kring det även om det har förstört relationen mellan mig och Kate Winslet (som lovordar Polanski inte bara som regissör utan människa). Förresten, i den nya filmen agerar även Jodie Foster, hon som inte har några skrupler eller principer alls eftersom hon backar Polanski och Mel Gibson. Ja ni fattar va? Man skulle inte kunna se knappt någon film om man raderade alla som stödjer Polanski. Kört.

Giorgos Lanthimos är regissören bakom filmen "Alper" som släpps i Norrköping idag. Han har också regisserat "Dogtooth" som gick på Cnema för några månader sedan. Man kan sammanfatta hans stil med filmer om oerhörd dysfunktionella familjer.

Lanthimos säger i en intervju att han inte tror man kan göra film om lyckliga familjer. Det satte igång mina tankar, kan man verkligen inte det? Jag har nu tänkt i flera dagar och jag börjar tro att han har rätt, eller så VILL ingen göra film om lyckliga filmer.

En snabbtitt genom IMDBs topp 250 filmer och inte en enda handlar om en lycklig familj. Även så kallade lyckliga familjer utsätts för prövningar i filmer så att de visar sig vara långt ifrån fulländade.

Vad tror du, kan man göra en bra tung film om en lycklig familj? Finns det sådana?

Man kan lära sig väldigt mycket av filmer. Alltså lära sig handfasta saker som kan användas i livet, inte bara filosofiska lärdomar. En viktig läxa lärde jag mig när jag såg "127 timmar" med James Franco i huvudrollen.

Den karaktären är en äventyrare som tar sig ut för att klättra i en dal utan att berätta det för någon. Han dör nästan för ingen vet var han är och ingen förväntar sig att han ska dyka upp.

Så, mitt tips till er...berätta alltid för någon var du är, även om det bara handlar om att skriva det på facebook eller liknande.

Amerikanska tidskriften Vanity Fair ger varje år ut sitt Hollywood-nummer där framsidan pryds med vad de räknar som kommande stjärnorna i filmbranschen.

Enstaka undantag hittas men oftast är det mjölkvitt så långt ökat kan nå. För några år sedan gick snackisen om att ALLA på framsidan och framsidans insida som kunde vecklas ut var vita. Skandalen ledde till förändring året efter, det fanns någon skådespelerska av färg i hörnet som inte syntes på framsidan förrän man vecklade ut.

Vanity Fair har valt att strunta i kritiken och köra sin grej, ni vet, blunda för att det finns fler som kan spela roller förutom vältränade, svältande vita människor.

Alexander Paynes mest kända film var "Sideways". George Clooney ville spela rollen som Jack, han som var vinamatör och allmän loser. Payne ville ha någon mindre känd så Clooney fick avstå.

Nu har Payne och Clooney äntligen förenats i filmen "The Descendants". Jag går inte in på hur värdig alla nomineringar filmen är eller inte men det är nog Paynes bästa film hittills. Det där lilla extra som saknades både i bra filmer som "Sideways" och "About Schmidt" finns äntligen i en Payne-produktion.

I början av filmen berättar Matt, som Clooney spelar, att människor i USA tror att livet på Hawaii är som att vara i paradiset men att det inte är så. Jag vet inte, för senare i filmen får man veta att Hawaii kan den mest mäktiga klä sig som en luffare. Det låter skönt avslappnat.