
Topp
Bad Teacher
Regi: Jake Kasdan, 2011

Cameron Diaz spelar Elisabeth Halsey, en riktigt malplacerad lärare som avskyr sitt jobb. Hon stjäl, knarkar, svär och beter sig som ett svin mot alla omkring sig, och bjuder bara på sina mer charmerande sidor om det kan gynna henne på något vis. Hon är precis på väg att gifta sig rikt när hon blir dupmad av sin fästman.
Förkrossad och bekymrad över vem som nu ska stå för hennes dyra vanor, inser Elisabeth att hon nu måste hitta en ny rik man som kan försörja henne.
Men först måste hon skaffa fram pengar till en bröstförstoring så att hon kan snärja den perfekta mannen.
Föremålet för hennes ekonomiska och romantiska ambitioner är den nördiga vikarien Scott (Justin Timberlake), som lägligt nog har mycket gott om pengar.
Men Elisabeth har en rival... Amy Squirrel (Lucy Punch), en smått psykotisk lärarkollega som mer eller mindre är ett pedagogiskt under som går in för undervisningen med liv och lust.
Må bästa man (eller kvinna) vinna!
Diaz är rolig, snygg och tuff i sin roll som fullständig ragata, efter en del dåliga filmval har jag nog underskattat hennes talang.
Timberlake är utmärkt som torrjuckande megatönt och Lucy Punch är verkligen läskigt ful, hämndlysten och obehaglig.
Visst har den en bekant historia, lite Bad Santa möter Uncle Scrooge i En Julsaga, där huvudkaraktären har ett elakt och stenhårt yttre, men där inne klappar nog trots allt ett hjärta av guld.. ja nästan i allafall...
Trots detta tycker jag att filmen känns ny och fräsch. Helt klart underhållande.





Flopp
Whatever Works
Regi: Woody Allen, 2009

Woody Allen berättar för femtioelfte gången om en intellektuell, talför, äldre judisk man (i det här fallet Larry David) som bor i New York, vars smarthet gör att en ung, snygg, korkad blondin (Evan Rachel Wood) inte kan motstå honom.
Filmens "hjälte", Boris, är cynisk, ser ned på andra människor och är rent ut sagt ett riktigt praktarsle. Larry David är bara som en ännu mer elak kopia av sig själv i tv-serien Simma lugnt, Larry!
Hur mannen som ligger bakom en av världens roligaste serier, Seinfeld, kan ställa upp på något så dåligt är ju en gåta. Han borde ju veta vad humor är vid det här laget.
Woody Allen har en tendens att alltid spela samma roll. En trångsynt liten man som pladdrar på i timmar om absolut ingenting. Han är neurotisk, ängslig, fördomsfull och hispig. Denna gång har han skrivit över rollen på Larry David, som gott och väl skulle kunna vara hans tvillingbror.
Jag dissar absolut inte Woody Allen totalt, jag tillhör skaran som tycker att han är så mycket mer än bara en "snuskgubbe". Jag gillar många av hans filmer trots att jag tycker han kan tagga ner en smula och ta ett "Chill-pill".
Manhattan Murder Mystery, Skorpionens Förbannelse, Match Point, och Scoop står alla stadigt i min filmhylla.
Men den här filmen kommer inte till hyllan. Whatever Works är inte rolig, inte romantisk, inte bra helt enkelt. Utan bara svart, trist och har en extremt överutvecklad och överarbetad dialog.
Jag antar att filmens handlig om en jobbig, ful gammal gubbe och en söt ung tjej som gifter sig är en passning till oss i publiken. Kanske vill Allen visa att det är helt okej att leva "utanför sina normer", och gifta sig med någon som är 40 år yngre. Precis som han själv har gjort. Eller så är det så normalt i hans ögon att det inte ens berör honom, han ser inte att det är konstigt. För mig är detta "kärlekspar" (trångsynt nog) smått osmakligt och jag skattar mig lycklig över att man inte får se några sexscener mellan de lyckliga tu.
Dock är väl jag inte rätt person att avgöra vad som är normalt. Kanske vill Allen visa oss att åldern inte spelar någon roll, att kärleken är blind och att man kan få vad som helst kan funka, - Whatever works..


