Efter att ha läst dessa rader på golf.se kom jag att tänka på olika domare som jag stött på genom åren.

Många sköter sig bra men min uppfattning är att närapå lika många inte alls har koll på läget.

Vi på Nordiska Ligan har sedan en tid tillbaka en "favoritdomare" när det gäller sådana här saker. Det cirkulerar ganska många rykten kring denna person och jag tror, faktiskt, att de flesta är sanna.

För att ge ett exempel:

På en tävling hamnar en spelare i ett  vattenhinder. Klart missnöjd över detta står han och blänger på bollen i vattenkanten. Fundersam över nästa slag ser han plötsligt en plastdetalj nära bollen. Han tillkallar domare och frågar om han kan få fri dropp från detta tillverkade fasta föremål. Domaren tänker ett tag och säger sedan:

- Ja, du får fri dropp. Men säg inget till nån annan för jag tror inte att det är helt rätt...

Klickar ni på den här länken så kommer ni till en sida där den just avslutade Nordea Toursäsongens samtliga Viasat Golf-klipp finns samlade.

Jag har ännu inte tittat igenom alla klippen så jag kan inte peka ut vilket som är mest sevärt. Det enda som jag figurerar i torde vara det från Katrineholm, så är ni ute efter att beskåda undertecknad så är det det avsnittet ni ska lägga vikt vid.

Det blev visst ingen ny titel för Alexander Norén. I mitt tidigare inlägg så gissade jag att han skulle plocka hem veckans tävling, men då räknade jag inte riktigt med en spelsugen hemmason.

Sergio Garcia kom, såg och segrade. Det var aldrig nåt snack. Efter tio spelade hål låg han ett över par, men sen var det slut på lekandet. På de sista 61 hålen gjorde han inte mindre än 27 birdies och två eagles. 

Totalt gick han 27 under par och vann med hela elva slag före landsmannen Gonzalo Fdez-Castaño. 

De bästa svenskarna blev Alex Norén (delad trea), Niclas Fasth (delad elva) och Christian Nilsson (delad 20:e). 

Sergio Garcia. 

Alexander Norén har haft en, minst sagt, bra säsong. Han har vunnit två tävlingar och spelat tre av årets fyra majors. 

Nu är han på g igen!

Efter två rundor av Castelló Masters, som spelas på Sergio Garcias hemmabana Club de Campo del Mediterráneo i Spanien, ligger han tio under par. Under gårdagens öppningsvarv sköt han 69 (-2) och idag brassade han på med en 63:a (-8).

Just nu, när halva fältet fortfarande är ute på slagfältet, leder han med två slag före Ross McGowan.

Banan ska, enligt uppgift, vara ganska smal och utslagsgivande. Det gäller han kunde skruva bollen och ha kontroll från tee. Om jag utgår från det lilla jag känner till om herr Norén, så borde banan passa honom bra. Med andra ord så tror jag att han inom ett par dagar kommer kunna lägga vantarna på årets tredje trofé.

Jag har under en tid propagerat för grässorten rödsvingel. Jag upplever det som att den håller otroligt bra, betydligt bättre än det mesta annat jag spelat på. 

Att det dessutom verkar vara lättare och billigare att sköta gör ju inte saken sämre. 

Läs gärna denna artikel så får ni se vad jag menar. 

et var upplagt för dramatik i Portugal Masters. Många spelare hade chansen att vinna, däribland svenska Peter Hanson och Christian Nilsson.

Men istället kom en av fältets minst rutinerade spelare från ingenstans och plockade hem bucklan mitt framför ögonen på alla hungrande ET-rävar.

Tom Lewis heter den lycklige vinnaren och detta var endast hans tredje tävling som proffs. Inga problem med nerverna där inte. Fem birdies sista sju och vinst med två före Rafael Cabrera-Bello.

Bäste svensk blev Christian Nilsson på en delad tredje plats. Hans dröm om Race to Dubai lever fortfarande. Jag håller tummarna för den sympatiske värmlänningen.

På CT i Italien var Hooks stolthet Pelle Edberg ytterst nära att ta en viktig skalpï helgen. Han spurtade med en 66:a (-6) sista dagen men fick se sig slagen efter särspel.

Han nådde inte hela vägen men detta gjorde att nästa års Europatourkort är nåbart. Just nu ligger han 26:a och topp-20 är det som gäller.

Heja Pelle!

Pelle Edberg.

Både Peter Hanson och Christian Nilsson har idag chansen att spela hem ET-tävlingen i semesterparadiset Vilamoura, Portugal.

Som vanligt krossar spelarna banan efter noter så birdiejakt är nog att rekommendera.

Jag brukar försöka undvika att kasta ägg på folk här i bloggen men nu kände jag att jag var tvungen att uttrycka lite missnöje.

Anledningen är denna:
Tobias Bergman, chefredaktör för Svensk Golf, har nämligen skrivit om en viss Oskar Bergman och undrat varför det går så tungt för honom på Nordea Tour-kvalet.

Han la dock inte märke till att den Oscar som spelar är en helt annan person. Lätt hänt? Njae, det tycker jag nog inte.

De stavar inte sina namn lika och dessutom står klubbnamnet intill. Jag vet inte om det är jag som är ovanligt noggrann men viss är det väl skillnad på föjande:

Oskar Bergman, Boden

Oscar Bergman, Lannalodge

Ingen fara i sig, men jag tycker ofta såna här småsaker stör; reportrar som utger sig för att vara kunniga och pålästa när de i själva verket hafsskriver ned sina första tankar.

Skärpning, Bergman!

Den här veckan kvalas det inför nästa års Nordea Tour. Nytt för i år är att om man placerar sig i toppen så går man vidare till steg 2 där man kan få en ännu bättre kategori som gäller för hela Nordiska Ligan.

Detta har jag ingen direkt koll på, om jag ska vara ärlig. Men tankarna kring det hela är att hela touren (Nordiska Ligan) mer ska efterlikna Challenge Tour och deras kategorisystem.

Vi får vänta och se om det fungerar lika bra i praktiken som i teorin. Jag är tveksam.

I alla fall.

Kvalet, eller kvalen beroende på hur man ser på det, går av stapel (staplarna) på tre banor: Rönnebäck, Ljunghusen och Elisefarm. Från vår region återfinns följande spelare:

Daniel Ivarson, Ingelsta (Rönnebäck)
Filip Eriksson, Söderköping (Ljunghusen)
Christian Sandberg, Bråviken (Ljunghusen)
William Monier, Bråviken (Ljunghusen)
Christofer Norén, Bråviken (Ljunghusen)

I lördags spelade jag alltså årets sista tävlingsrunda. Detta gjordes nere i Danmark på Himmerlands Old Course. Efter lite varierat väder under de två första dagarna bjöd avslutningen på riktigt bra höstväder. Visserligen lite småkyligt, men vad kan man begära i oktober?

Jag spelade riktigt stabilt hela varvet. 14 par och fyra birdies gjorde att scoren skrevs till 66 slag (-4). En skön avslutning på säsongen!

Detta gjorde att jag tog mig upp några platser och placerade mig på en 19:e plats. Inte riktigt vad jag hoppats på men det får ändå ses som godkänt, tycker jag.

Vann gjorde Jens Dantorp. Som vanligt. Detta var hans tredje raka seger på ECCO-touren... Den här gången lekte han dock inte hem det utan behövde spela särspel mot ytterligare tre andra (Mattias Eliasson, Jacob Glennemo och Kristian Grud). Men på det andra hålet var han trött på det hela och dunkade i en birdie för vinst.

Nu blir det, som sagt, inte så mycket tävlande på ett tag. Men håll gärna lite koll på sidan då den kommer uppdateras med lite smått och gott.

Ha det gött!

Petter

I dag var det ingen höjdardag. Grymt mycket vind förstörde för mig.

Det svåra var puttningen, att tag sig till green var inga jätteproblem. Det är inte lätt när bollen ligger och skakar och man själv inte klarar av att stå still. Ibland kom byarna också och då var det mer eller mindre kört.

Aja, inte mycket att göra åt nu. Imorgon väntar en ny dag med nya härliga utmaningar här på Himmerland G&CC!

Jag har nu spelat den första rundan här nere på Himmerland. Det som på förhand såg ut att bli en värstingdag i regn och rusk, blev istället en helt okej höstdag. Visst var det en smula kallt när vinden låg på men det gjorde oss ingenting.

Det var värre för de som gick ut senare...

Jag spelade i alla fall stabil golf i dag. Det hände inte så mycket. Scoren skrevs till 67 (-3) och jag ligger just nu delad tvåa (dock många kvar ute på banan).

Jag är nu nere på plats för att spela ECCOs tourfinal. Det är, som vanligt, Himmerland som är värd för tävlingen med den lilla skillnaden att det endast är Old Course vi kommer att spela då New Course får sig en rejäl uppfräschning.

Idag spelade vi in banan. Det var Stefan Nilsson och jag i Team Wilson och Benny Ahlenbäck och Henrik Hilford Brander i Detandralaget. Spelformen var umbriago (exakt vad spelet heter är det nog ingen som vet). Det går i alla fall ut på att man spelar om en poäng för följande:

Närmast flagg

Lägst individuell score

Lägst lagscore

Birdie

Vinner man alla fyra, på ett och samma hål, får man en s.k. umbriago. Istället för bara fyra poäng får man då det dubbla, d.v.s. åtta poäng.

En väldigt rolig spelform faktiskt. Enda kruxet är att alla fyra måste vara någorlunda jämna för att det ska bli kul.

Idag var det mindre roligt. Det var jämnt hela vägen. Inför 18:e låg vi under med ett, men efter det 18:e låg vi under med nio... Ett rejält tapp på sista och vi fick se oss ordentligt slagna.

Så var det med det.

Nu har vi precis varit på middag där touren delade ut ett par priser.

Först var det Årets Rookie. Den utmärkelsen gick till...

Joakim Rask!

Självklart var detta ett skämt (men han fick en tavla).

För er som inte vet vem det (finns det nån?) så är Jocke en av de äldsta på touren. Han har spelat sen Glan stod i lågor senast...

Den riktiga rookien var dansken Morten Örum Madsen. Och det förtjänar han. Jag spelar faktiskt med honom i tävlingen också.

Det andra och sista priset var Årets Spelare. Den gick, föga oväntat till skånske Jens Dantorp. Han har vunnit de två senaste ECCO-tävlingarna och sköt 59(!) i en av dem.

Så såg dagen ut. I morgon väntar 18 hål i regn och blåst. Bara att förbereda sig på det allra värsta.

Den här veckan spelades Dunhill Links på Europatouren. Det är en något speciell tävling som avgörs på hela tre banor, S.t Andrews (Old Course), Kingsbarns och Carnoustie, och som även innefattar en Pro/Am-tävling.

Nog om upplägget.

Det jag ville komma till är att det var väldigt bra resultat i år. Enda anledningen som jag kan hitta till detta måste vara det lättspelade vädret. Är vädergudarna snälla i Skottland så blir oftast banorna likaså.

Men det blir ändå lite väl när vinnarscoren skrevs till -22 (Michael Hoey). För att komma topp-10 krävdes en score på -15 eller bättre. 

Så är det, som sagt, att spela golf i Skottland. Är vädret åt andra hållet så kan vinnarscoren mycket väl ligga runt par. Så stor skillnad är det.

Den andra tävlingen jag tänkte ta upp under kvällens tema "Ovanligt bra resultat" är veckans Challenge Tour-tävling.  Den gick av stapeln på ön La Gomera, utanför Teneriffa. Jag spelade den tävlingen för två år sedan och förstår inte hur de kan skjuta sönder banan som de gör. Jag spelade endast två varv den veckan och minns att mitt största problem låg i de grainiga greenerna. Men det kan inte vara så svårt som jag minns det.

Idag vann nämligen Matthew Baldwin på -21 (efter särspel mot Julien Guerrier). En topp-10-placering på denna tävling krävde att du var -18 eller bättre.

När vi spelade där för två år sedan vann Rhys Davies på -17.

Antingen går alla framåt väldigt snabbt eller också har något hänt med banan.

Om vädret skilde sig från när jag spelade där?

Det kan ju faktiskt varit så att vi hade sämre väder. Men jag har svårt att se hur det kan vara bättre än 28 grader, strålande sol och vindstilla... 

Tecina Golf på La Gomera. Värt ett besök!

Sveriges störste golfprofil genom tiderna har gått ur tiden.

Efter en tids sjukdom somnade Sven Tumba i natt in för gott.

Tumba brukar allt som oftast ses som den viktigaste enskilde individen inom svensk golf. Han tog spelet ut i stugorna.

Jag började skriva på ett svar som debattinlägg men det blev för långt så jag publicerar det här istället.

Jag trodde det var tydligt i och med "jag känner att det täcker upp bättre och blir lagom avstånd mellan varje klubba"?

Det ligger en del bakom det hela, därför kortade jag ner det lite.

Tidigare hade jag en liten lucka mellan pitchen och mellanwedgen. Pitchen slog jag 125 meter och mellanwedgen 107. Då bockade jag ner mellanwedgen en grad, till 51, så den istället gick 110. Men jag var fortfarande tvungen att trycka till den ordentligt för att uppnå rätt längd.

Sen kom tanken in att jag ville ha ett alternativ till bland de längre klubborna. Eftersom man endast får ha 14 klubbor så plockade jag bort 56-gradaren och 60-gradaren och ersatte med en 58-gradig wedge. På så vis fick jag plats med en järntvåa.

Detta gjorde jag främst för en tävling på Lübker, Danmark, för ett tag sen. Där visste jag att jag snarare behövde fler klubbor att välja på från tee än in mot green och bytte därför av den anledningen.

Men när jag sedan skulle spela de mera traditionella banorna igen (läs: kortare) så insåg jag snabbt att det var för stort glapp mellan min 52:a och min 58:a. Grejen var dock den att jag ville behålla 58:an eftersom den fungerade riktigt, riktigt bra. Jag hade bättre touch med den o.s.v.

Då kom tanken att jag helt enkelt fick ändra helt och nu har jag alltså pitch - 50 - 54 - 58.

Jag vet, det låter en smula krångligt. Det var också det jag menade i det första inlägget när jag skrev att jag "trixat" lite med olika wedgar.

Väl mött,

Petter

Igår spelade jag, Moberg och Dicka (och hunden Noppe) ett varv på Norrköpings GK.

Greenerna har inte varit de bästa på sista tiden men nu var de riktigt bra! Bra hastighet, jämna och ärliga. Det var riktigt kul att spela när banan var så bra. Att jag sen slog Moberg gjorde det hela ännu bättre...