Jag har nedanstående krönika, skriven efter 2-0-segern mot Gefle, i dagens tidning. Sju matcher gör ingen säsong men det känns som om IFK övertygat tillräckligt redan - de har ett lag för övre halvan av allsvenskan.
GÄVLE
IFK Norrköping maler ned Malmö FF och fixar tre poäng på Nya Parken.
Bara för att samla ihop tillräckligt med kraft utan Andreas Johansson och spela säsongens bästa fotboll i 45 minuter på Strömvallen.
Jag behöver inte mer bevis.
IFK Norrköping har ett fullgott lag för den övre allsvenska halvan.
Tio matcher och en tredjedel av serien.
Sen menar Janne Andersson att man har en allsvenska som har satt sig.
Att man kan se vilka lag som kommer att finnas i toppen respektive kriga i botten.
För egen del skiter jag i att vänta tre omgångar.
Full pott hemma mot Malmö och borta mot Gefle är tillräckligt övertygande.
Jag ställer in mig på en fortsatt trygg och rolig tillvaro i den allsvenska tabellen.
Inte på delad andraplats där IFK finns nu men mil ifrån jobbiga streckstrider och kamp för överlevnad.
IFK Norrköping har visat att de är ett lag att lita på som har mognat rejält på ett år och som håller för en plats på den övre halvan.
Janne Andersson sa det tidigt i vintras att laget är stabilare. Bara att hålla med. Det känns otroligt avlägset att det skulle bli en ny dyster svit på elva matcher utan seger.
Lika långt bort känns det att kontraktet kommer att säkras med bara några omgångar kvar.
Den nyvunna stabiliteten skymtades redan i träningsmatcherna, exploderade på allvar i premiären mot Helsingborg innan den maskerades tillfälligt mot IFK Göteborg, Elfsborg och Sundsvall.
Men även om inte spelet var glimrande så blev det poäng - tre till och med mot Blåvitt - och Sundsvall efter en stark finish.
Det är också en form av stabilitet.
Precis som det är att sno med sig tre pinnar utan att glänsa mot Malmö FF och vinna på Strömvallen fast laget slutade spela efter paus.
Kort och gott: IFK Norrköping sitter på en giftig egenskap att fixa poängen utan att spela bra.
Varför?
Laget är ett år äldre, smartare och klokare men framför allt så finns det de rätta karaktärerna. Vinnarskallarna.
Jag tänker i första hand på David Wiklander och Morten Morisbak Skjönsberg som tokhyllades igen och med all rätt efter nollan igår.
Mittbacksduon håller allsvensk toppklass så här långt och Janne Andersson tar varje tillfälle han får att hylla sina försvarskrigare.
Vidare så har Abbas Hassan gett svar på tal.
IFK-keepern var den mest ifrågasatta spelaren inför säsongen men spelar med ett helt annat självförtroende och lugn jämfört med förra året.
Igår skulle han fått ett assist vid Christoffer Nymans snygga 1-0.
Ja, jag vet att det fortfarande bara är sju matcher spelade och att IFK föll tillbaka rejält i kvalité efter paus igår.
Men faktum kvarstår: fast de gjorde det så höll de nollan och tog första segern på Strömvallen på typ 100 år.