Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Märkliga förändringar från bok till film

Norrköping Tre cirkusartister förbereder sig för showen

 

Burt Lancaster (mannen till vänster i bild) hade en dröm att få göra en cirkusfilm. Till slut lyckades han nå sitt mål med "Trapeze", en historia om två trapetsartister på cirkus som kämpade om ära och en kvinna.

 

Lancaster har skrivit i en biografi om den filmen. Han har också berättat om historien bakom filmen från en bok. I boken handlade historien om två trapetsartister där den ena är kär i den andra. När hans kärleksobjekt gifter sig med en kvinna mördar han kvinnan på ett sätt så det verkar som att det är maken som har dödat hustrun. En explosiv historia om mord och homosexualitet var väl förmodligen inte var producenter ansåg att publiken kunde ta då 1956, men jag tyckte det lät mycket mer intressant än två rivaliserande cirkusakrobater.

Chick-flick med omdebatterat slut kommer i filmformat

Norrköping

En av de mer storsäljande böckerna på senare år har varit Jojo Moyes "Me Before You" om Louisa Clarke som får jobb som personlig assisten för Will Traynor. Det är en chick-lit på en hel del sätt som nu blir än mer chick-flick på vita duken. Däremot rör slutet upp känslor och den uppfattas ibland djupare på grund av slutet. Inom funktionshindervärlden ser man också, med rätta, snett på hur livet för en person med funktionsnedsättning värderas.

Boken blir nu alltså film och första trailern kom igår. Min första reaktion är att Sam Claflin som vanligt inte hamnar helt rätt i sin utstrålning. Han är alldeles för söt för att spela Will. Sam var tidigare utskälld när han blev vald till rollen som Finnick O'Dair i "Hungerspelen". Hans prestation blev bättre än jag hade väntat mig i alla fall.

Jag tror att det även kommer att gå bra den här gången. Men med en sockersöt Will som inte ser så förstörd ut som läsare tänkte sig honom får man såklart något annat. Mycket mer romantisk komedi än drama. Även Emilia Clarke ser för mörk och för söt ut för att spela Louisa. Hennes tänkte jag som en mycket vanlig tjej, men ovanlig stil och eventuell ovanlig personlighet.

I juni 2016 får vi i alla fall se hur slutresultatet blev.

Äntligen en film att rekommendera

Norrköping Scen ur The Big Short, män är arga

Som filmrecensent får jag ofta frågan om vilken film man ska se på bio just nu. Det brukar inte vara jättelätt, jag ser så pass mycket att jag inte alltid vet vad det var jag såg sist. Lättare har jag att svara på en direkt fråga om hur en viss film var. Från senhösten har jag även haft svårt att rekommendera något för det mesta har hamnat lite 'njaaa'. En hel del okej filmer men väldigt få fantastiska. Många som jag känt att jag har en del kritik mot.

Därför var det en lättnad att se "The Big Short" när den kom på bio för ett par veckor sedan. En tät, dialogstark och driven historia om några män som förutsåg ekonomiska kraschen i USA 2009. I mångt och mycket en tragisk film också. Hur dessa resursstarka individer riskerade hela amerikanska samhället och därmed världen men ändå kom undan med allt de gjorde. Brott och etikbrott ledde till dom mot endast en person.

Så om ni nu undrar vad ni ska se på bio, så kan jag varmt rekommendera "The Big Short".

När dålig magkänsla äntligen bevisas

Norrköping Närbild på Charlotte Rampling, ganska osminkad

Charlotte Rampling har varit en hel cineasters favorit med sin kyla och tämligen duktiga skådespelande. Jag kanske personligen inte skulle klassa henne som sensationell men i en del roller lyckas hon. Däremot har jag alltid känt att hennes person sticker en i själen lite. Det är något ont över henne. Jag ska här skryta lite och säga att jag ofta har den typen av magkänsla kring människor, jag kan känna av om någon är good news eller bad news. Jag erkänner även att jag ibland läst av fel.

Hade tidigare inte läst så mycket om henne eller sett intervjuer. För någon vecka sedan utlystes årets Oscarsnomineringar. För andra året i rad var det inte någon 'ickevit' skådespelare som blev nominerad. Det här har rättmätigt skapat rabalder i offentliga samtalet. På Twitter används hashtaggen #OscarsSoWhite. Rampling har blivit nominerad för sin roll i filmen "45 år", medan många gått ut och kritiserat avsaknaden av mångfald gick Rampling ut och sa att det kanske inte var några 'färgade' skådespelare som hade gjort sig förtjänta av det. Förutom den drypande rasismen indikerar hon att hon själv är värdig. Hon var duktig i filmen men det vet vem som helst att det ligger politik och nonsens i Oscarutdelningar. Många nomineringar ifrågasätts. Sedan bredde hon på genom att babbla om att kritiken är rasistiskt mot vita. Och överst på allt detta säger hon även att alla ju är mer eller mindre jämställda idag så vi kan släppa det. HAHAHA.

När jag sökte efter vad hon sagt stötte jag även på den här artikeln som målar bilden av svår och självgod människa. http://www.standard.co.uk/lifestyle/london-life/charlotte-rampling-cinema-needs-its-sexiness-i-have-a-certain-sensuality-a2921336.html

Egentligen är det såklart väldigt tragiskt att en människa resonerar så här. Men det känns ändå skönt att få bevis för den känsla jag haft i kanske ett decennium. Nu kanske alla hipsters kan sluta 'fangirla' över henne.

Frankly my dear, I don't give a damn

Norrköping

Det vore ju för skam att bloggen som är nämnd efter en av filmhistoriens bästa repliker inte skulle dela den här videon. Här är diverse skådespelare som läser Rhett och Scarletts sista konversation i "Borta med vinden". Jag slås ändå av hur många av dem som är mer sig själva än går in i en roll. Samuel L Jacksons variant av Scarlett är stark på det sättet (bortse från handen), och Carey Mulligan gör en bra tolkning av "frankly my dear, I don't give a damn"...de flesta andra gör det varken snyggt i sin egen stil eller Clarke Gables mycket passande och lätt komiska läsning.

Extra plus också för Kristen Wiigs varianter...haha!

Vem bryr sig om Oscar-galan?

Norrköping Alan Rickman, närbild

Idag på eftermiddagen skrev en kompis till mig "det verkar som om Alan Rickman har gått bort". Nyheten kom ungefär samtidigt som Oscar-nomineringarna offentliggjordes. Varje år har jag gjort ett inlägg på bloggen om nomineringarna men jag orkar inte i år. Att Alan Rickman gått bort känns för mycket. Strunt samma vem som kan få ett ganska betydelselöst pris i slutändan. Det är bara marknadsföring för filmbranschen.

Rickman hade inte offentliggjort sin cancer. Om det är av privata skäl eller att det kommit så pass fort vet enbart hans närmaste. Men det chockade mig rejält. I och för sig får var tredje person cancer under sitt liv, det borde inte chocka...men det gör det ändå. Det känns som när Robin Williams gick bort. När personer man haft någon form av relation till lämnar världen slår det till lite hårdare. Att han behövde genomleva cancer gör det hela än mer smärtsamt.

När jag kom in i tonåren i mitten av 90-talet transformerade sig Rickman från teaterskådis till filmskådespelare. Vilket inneburit att han blivit del av en hel del minnen för mig. I vår familj tittade vi ofta på Ang Lees underbara filmatisering av "Förnuft och känsla" där Alan Rickman spelade colonel Brandon. Alan, vi kommer alla sakna ditt skådespel, din lugna charm, din magnifika röst. Här är en scen från filmen, lyckost de i himlen som får höra den där rösten nu.

 

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". I vanliga fall skriver jag om film i Folkbladet. På den här bloggen kommer jag skriva allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension. Annars kan ni läsa mina recensioner i tidningen.

Bloggar