Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Märkliga förändringar från bok till film

Norrköping Tre cirkusartister förbereder sig för showen

 

Burt Lancaster (mannen till vänster i bild) hade en dröm att få göra en cirkusfilm. Till slut lyckades han nå sitt mål med "Trapeze", en historia om två trapetsartister på cirkus som kämpade om ära och en kvinna.

 

Lancaster har skrivit i en biografi om den filmen. Han har också berättat om historien bakom filmen från en bok. I boken handlade historien om två trapetsartister där den ena är kär i den andra. När hans kärleksobjekt gifter sig med en kvinna mördar han kvinnan på ett sätt så det verkar som att det är maken som har dödat hustrun. En explosiv historia om mord och homosexualitet var väl förmodligen inte var producenter ansåg att publiken kunde ta då 1956, men jag tyckte det lät mycket mer intressant än två rivaliserande cirkusakrobater.

Stort hjärta mildrar filmiska brister

Norrköping Far och son med ryggen mot varandra i filmen "Min dotter, min syster"

Min dotter, min syster
Cnema
Regi: Thomas Bidegain
I rollerna: François Damiens, Finnegan Oldfield, Agathe Dronne, Ellora Torchia m fl.
Betyg: 3/5

Livet vänds upp och ner när Kelly försvinner från sin familj. Det blir startskottet för år av jakt och sökande efter något som passerat.

"Min dotter, min syster" har något att bidra med till filmutbudet. En historia som bland annat behandlar terrorism på 2000-talet men som gör det utan stereotyper och med stort hjärta. Berättelsen om flickan som konverterar till islam och försvinner, och vad som händer med familjen som är kvar. Manuset har en del brister och arbetet med att skapa insikt är inte i samma klass som exempelvis palestinska "Paradise Now". Jag hade även velat haft dottern Kellys historia och motivation mer. Hon konverterar till och med innan 2001. Vad gjorde att hon tog sig an den gigantiska förändringen i sitt liv?

Året är 1994 vid inledningen. Familjen Balland lever lättsamt och glatt. Stora nöjet är cowboykulturen och countrymusiken. Efter en heldag på en form av festival försvinner Kelly, 16 år. Vad som först framstår som thriller om en försvunnen människa förvandlas så småningom till något annat. Kelly har träffat en kille och tillsammans vill de leva ett annat liv. Efter en tid skickar hon brev till familjen om att hon är okej men inte vill bli hittad. Här börjar filmens riktning ta form. Fadern Alain kan inte acceptera att dottern är borta och utom räckhåll. Vi följer hans jakt under flera år. Genom filmen kommer även brodern George in i sökandet.

Eftersom det finns otaliga filmer om muslimer och islam där människor kategoriseras är "Min dotter, min syster" förvånansvärt balanserad.

Annars är skådespeleriet en av de främsta förtjänsterna. François Damiens speciellt gör Alains känslor tillgängliga för oss tittare. Även om vi inte hade fattat samma beslut kan vi känna hans frustration ända in i märgen. Tillsammans representerar de olika karaktärerna olika register av känslor och hantering. "Min dotter, min syster" är i första hand en känslomässig resa. En intim film om stora mönster och globala skeenden.

För lång, för bråkig, för repetitiv

Norrköping Olika karaktärer i Captain America: Civil War slåss.

Captain America: Civil War
Filmstaden
Regi: Anthony Russo, Joe Russo
I rollerna: Chris Evans, Robert Downey Jr., Scarlett Johansson, Chadwick Boseman, Sebastian Stan, Anthony Mackie m fl.
Betyg: 3/5

Tro inte på ryktet om en psykologisk film om moral. "Captain America: Civil War" är inget mer än vanlig superhjältefilm, slagsmål och effekter.

Att hålla ordning på antalet filmer med "Avengers" och olika karaktärer från "Avengers" börjar snart bli omöjligt. De är alldeles för många. Det kanske också är därför filmmakarna inte lägger kraft och energi på mycket annat än slagsmål. Som tittare, om du inte läst serietidningarna, har du ingen chans att komma ihåg alla bitar från de olika filmerna och veta precis var du är. Då ska du bli distraherad av effekter och fajter.

I "Captain America: Civil War" har superhjältarna hamnat i en situation där världsledare tröttnat på antalet som faller offer när Avengers försöker rädda någon. Efter föregående filmens massiva marklyftning i Sokovia hamnar hjältarna i en drabbning i Nigeria där oskyldiga också drabbas. Så FN vill nu styra gruppen genom att göra dem till en gren i organisationen och bestämma när och var de slåss. Det här skapar en spricka i hjältarnas gemenskap.

I vissa kretsar har "Captain America: Civil War" fått bra kritik därför att den ska vara psykologisk. Vilket den inte är. Fortfarande är det idel slagsmål med utdragna scener. Fröet till reflektion finns där men inget växer ur det. Initiala tanken drunknar i långa sekvenser av bråk. Sedan har jag svårt att förstå varför så många filmer har svårt att hamna rätt längdmässigt nuförtiden. Den här filmen är ännu ett exempel. Minst en halvtimme hade behövt försvinna, kanske mer. Uppenbarligen hade Russo-teamet i registolen behövt ha större mod på flera plan.

Är superhjältar något du har intresse av? Då kommer du att gilla "Captain America: Civil War" trots nämnda brister. Är du däremot inte ett fan kan det hända att du inte känner speciellt mycket när filmen är slut.

Intressant tanke men inte mer

Norrköping Idris Elba och Richard Madden i "Bastille Day"

Intressant tanke men inte mer

Bastille Day
Filmstaden
Regi: James Watkins
I rollerna: Idris Elba, Richard Madden, Kelly Reilly, Charlotte Le Bon m fl.
Betyg: 2/5

Även om Idris Elba och Richard Madden är bra som radarparet är "Bastille Day" för mycket av en röra för att vara tillfredsställande.

Förra året när Paris drabbades av terroristattacker blev flera filmers premiärer skjutna på framtiden. En av dessa var "Bastille Day" som handlar om terrorism i centrala Paris. Nu anses tillräckligt lång tid ha gått för att filmen ska upp på biografer.

Amerikanska ficktjuven Michael Mason lever bekymmerfritt i Paris där hans förmåga gett honom ett bekvämt liv. En dag stjäl han en väska från kvinnan som skulle ha placerat en bomb i vad hon tror är tom byggnad. Eftersom hon ser städpersonal där bestämmer hon sig för att slänga väskan i floden. Men Mason som har vanan inne stjäl hennes handväska. Han tar det värdefulla, slänger den i ett hörn och sekunder efter exploderar bomben inuti en nallebjörn i väskan. En ganska lustig läxa i varför man inte ska stjäla.

Han blir terroristmisstänkt och får CIA-agenten Sean Briar i hälarna. Det tar inte lång tid innan Briar tar hjälp av ficktjuven som hoppas på en egen karriär inom organisationen. Paret Idris Elba och Richard Madden fungerar väldigt väl ihop. "Bastille Day" är inte någon fullträff på många sätt men just dessa män och deras dynamik ger oss något som tittare. Elba, som ryktats som näste Bond, klarar sig väl. Han lyckas bära en hel film själv. Huruvida det leder till den överskattade rollen som James Bond lär tiden utvisa.

"Bastille Day" är en intressant tanke men inte mer. Tanken om att vissa grupper kan sätta dit andra för sina syften. Att interna krafter skulle kunna anstifta terrorattacker. Att fel person hamnar på fel plats och får sitt liv upprivet. Där stannar det. Manuset är rörigt, de eventuella budskapen dränks i tafatta försök till intelligens, alla växlar är dragna vilket berövar filmen ett ordentligt dilemma och sensmoral. Se den när den kommer på tv eller någon streamingtjänst för Elba och Madden som ett schysst par.

Setareh Yousefi

Johnny Depp - Före detta drömskådespelare, nuvarande skämt

Norrköping

Den som är i min ålder eller äldre kommer ihåg en tid då Johnny Depp var den hetaste av de heta. Han ansågs vara en duktig skådespelare (han var ok) och en snygging alla kvinnor skulle gilla. Som Brad Pitt med skarpare hjärna. Det var innan Depp hamnade i en intensiv medelålderskris. Vid nästan 50-års ålder blev han ihop med en 26-åring och har varit pinsam sedan dess. Av någon märklig orsak har han börjat se märklig ut också. Som om han är i karaktär hela tiden som ett av de många excentriska rollfigurer han spelat.

Hursom, idag släpptes en video han och hans numera fru Amber Heard spelade in när de var i Australien och hamnade i trubbel när de försökte ta in sina hundar. Värt att se!

Ingen styrkemätning men återigen underhållande av Moore

Norrköping Michael Moore med amerikanska flaggan i handen

Where To Invade Next
Cnema/Filmstaden
Regi: Michael Moore
I rollerna: Michael Moore, Vigdís Finnbogadóttir, Krista Kiuru m fl.
Betyg: 3/5

Michael Moore återvänder till välkända territorier med att visa upp allt som är bättre i andra länder än hemlandet. Ojämn historia som mest underhåller.

Du kan beskylla Michael Moore för att vara väldigt selektiv i "Where To Invade Next". Men redan i filmens första segment där han är i Italien tydliggör han att han är ute efter att "plocka blommorna, inte ogräset". Som tittare får man nog ge sig. Även om en mer problematiserad film hade varit starkare. Europa har många sociala fördelar jämfört med USA men Europa lider också av många problem. Moore gör nästan alltid film med en agenda och han är extremt målgruppsmedveten. Poängen med "Where To Invade Next" är inte att väcka oss i resten av världen för de svårigheter USA tampas med. Syftet är att få amerikaner att inse att vad de anser vara rätt och självklart kanske kan förbättras.

Filmen börjar i en dagdrömssekvens där Pentagon ber honom om hjälp med amerikanska situationen. Moore föreslår att lägga ner det militära, istället ska enmansarmén ut och invadera alla bra idéer och föra dem hem till USA.

Även om Moore inte gjort en "Roger och jag" eller "Bowling For Columbine" igen så är "Where To Invade Next" väldigt underhållande. Ibland omedvetet också, scenen i franska skolmatsalen är lite för överdriven. Överlag är filmen tämligen ojämn men det finns riktigt starka scener också. För det första bryts uppvisningen av diverse paradis med ohyggliga bilder från amerikansk nutid. När Moore är i Tyskland för att visa hur de accepterar och påminner sig om sina synder under andra världskriget finns också en del slaveriet och förtrycket i hemlandet. Måste säga att det är skönt när en amerikan tar ansvar för hur minoriteter har behandlats och fortfarande behandlas i stormakten.
Även besöket på Island gör avtryck. När en kvinna talar om att hon inte ens skulle bosätta sig i USA om hon fick betalt eftersom alla är så självfokuserade kan jag tänka mig kallduschen vissa amerikaner skulle få av den vetskapen. I dessa stunder kommer den gamla Michael Moore till liv.

Kanske för att hans landsmän inte ska ilskna till för mycket är Moores poäng i slutändan att alla dessa idéer som resten av världen förverkligat egentligen är amerikanska. Något som kan förarga vissa. Men återigen, Michael Moore är väldigt målgruppsmedveten. Han vet bättre än oss hur hans landsmän reagerar. Jag är beredd att låta honom komma undan med sådana påståenden. Kärnan är ändå budskapet "vi har allt det här, vi behöver bara använda det".

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar