Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Märkliga förändringar från bok till film

Norrköping Tre cirkusartister förbereder sig för showen

 

Burt Lancaster (mannen till vänster i bild) hade en dröm att få göra en cirkusfilm. Till slut lyckades han nå sitt mål med "Trapeze", en historia om två trapetsartister på cirkus som kämpade om ära och en kvinna.

 

Lancaster har skrivit i en biografi om den filmen. Han har också berättat om historien bakom filmen från en bok. I boken handlade historien om två trapetsartister där den ena är kär i den andra. När hans kärleksobjekt gifter sig med en kvinna mördar han kvinnan på ett sätt så det verkar som att det är maken som har dödat hustrun. En explosiv historia om mord och homosexualitet var väl förmodligen inte var producenter ansåg att publiken kunde ta då 1956, men jag tyckte det lät mycket mer intressant än två rivaliserande cirkusakrobater.

Jag är kär...i en trailer kortare än två minuter

Norrköping

Tidigare i år läste jag om "La La Land" och den såg vacker och sofistikerad ut. Emma Stone och Ryan Gosling kändes lite gjord med "Crazy Stupid Love" som kom 2011. Men det såg ut som en film jag ändå skulle vilja se.

Idag har jag bekantats med teaser trailern som har släppts. Inte mycket framgår av den mer än att de är ett par och att Emma Stone spelar någon som är ledsen ofta. För Guds skull och för din skull se den här trailern. Färgerna, kostymerna, flytet, Ryan Gosling visslande som övertonar in i galet vackra låten "City Of Stars". Så utsökt, så behagligt, så underbart. Vi pratar inte om antalet gånger jag sett trailern.

Klicka, njut!

Att slakta en lovande karriär - Tom Hiddleston-versionen

Norrköping Tom Hiddleston med partnern Taylor Swift går på klippor på en strand

Skådespelaren Tom Hiddleston har varit en så kallad "internetfavorit" i några år. Han är lite halvkänd i vissa kretsar, men för stora allmänheten känd som Loki i filmerna om Thor. I andra kretsar mycket uppskattad och lite rolig skådespelare. Han är en sådan där person som framstår som charmig i intervjuer och har byggt lite av sitt kändisskap på det. Som person har han ändå varit ganska privat och spekulationer om vem han dejtar har mest stannat vid obekräftade spekulationer.

För en dryg månad sedan hände något. Sångerskan Taylor Swift, inte bara känd för sin musik utan även kärleksaffärer, hamnade på löpsedlar världen över tillsammans med Tom Hiddleston på klippor i Rhode Island där de höll om varandra och kysstes. För den som inte kan sin paparazzikunskap, de hamnar inte i Rhode Island av misstag eller av en händelse. Paret eller någon som kände till att de skulle vara där tipsade.

Sedan dess har parets fotograferats på den ena pinsamma tillställningen efter den andra. De har träffat varandras föräldrar efter två veckor. De syntes till på Colosseum på sin semester. Den 4 juli, amerikanska nationaldagen, ägnade de i havet och med larviga instagram-bilder. Kulmen var bilden ovan, Tom Hiddleston med ett linne som det står "I <3 T.S" på...och man kan ju fråga Tom...är du 12?

Det spekuleras vilt i att förhållandet inte är äkta utan en PR-kupp av båda. Vilket i det här läget vore till deras fördel om det vore. För om relationen är sann och ingen marknadsföring pågår så har Tom Hiddleston väldigt effektivt lyckats sänka sin popularitet. Alla hans fans undrar vad han håller på med. Samtidigt kan ju all publicitet anses positiv så vem vet. Hiddleston har ännu inte lyckats sälja stort när han är huvudstjärnan i en film. Den om Hank Williams floppade totalt. Kanske tänker hans team att något måste göras för att ta upp honom till nästa nivå. Att han dessutom visar upp sin relation så hämningslöst när han tidigare varit privat gör PR-teorin mer trolig. Oavsett vad gemene man tror om kändislivet blir de flesta av dem inte fotograferade i allt de gör. Om vi tar Ryan Gosling och Eva Mendes till exempel, de syns sällan ihop och har lyckats hålla graviditeter hemligt. Ett av många exempel.

Om Tom Hiddleston verkligen slaktat sönder sin karriär lär tiden utvisa.

Annars är det både intressant och tragiskt vad skådespelare behöver göra för att synas. För oavsett statusen på just den här relationen förekommer uppdiktade relationer i Hollywood. Fenomenet har lyckligtvis inte tagit sig till Sverige ännu. Skådespelare försöker synas på andra sätt.

Tro inte det du sett, "The Nice Guys" är mycket bättre

Norrköping Jackson Healy, Holland March och Molly March

The Nice Guys
Filmstaden
Regi: Shane Black
I rollerna: Ryan Gosling, Russell Crowe, Angourie Rice, Matt Bomer, Kim Basinger m fl.
Betyg: 3,5/5

Komedi som inte vet hur den ska sälja sig själv. Har du sett trailern, döm inte för hårt eftersom filmen är garanterat bättre.

Reklam brukar fungera så att skaparen överskattar sin egen produkt. Mottagaren lovas det ena och det andra som inte håller. Samma sak gäller filmtrailers där spännande, varma, intressanta historier skapar en illusion över en halvdan verklighet. Därför är det förvånande varje gång det motsatta händer. "The Nice Guys" är praktexemplet där trailern får filmen att framstå som en töntig fars. Men dold bakom hoppklippta små minuter finns en rolig och dialogstark manus med fantastiska karaktärer. Filmen tar med sig det bästa av gamla "buddy"-filmer och moderniserar dem in i 2000-talet.

Ryan Gosling och Russell Crowe spelar Holland March och Jackson Healy, två privatdetektiver som hamnar på samma sida i ett fall där en ung kvinna försvunnit. Samarbetet är motvilligt men det gemensamma målet driver dem åt rätt håll. Till sin hjälp har de också Hollands dotter Holly som tvingar sig in i gänget trots faderns frustration och oro. Holly är den riktigt smarta och den mest förnuftiga medan de vuxna männen famlar fram till sina framgångar.

Det absolut bästa med "The Nice Guys" är ett mycket absurt manus med meningar som "Vet du vem som bara följde order? Hitler!". Triaden i förgrunden är också mycket genomtänkta karaktärer. Två skickliga, kända dramaskådespelare lyckas få fram sin komiska ådra. Speciellt Ryan Gosling hittar rätt som den bristfällige men passionerade detektiven. Och Angourie Rice, hon är det där lilla extra. Även om "The Nice Guys" är lite spännande och tilldragande hade den inte hålligt samma underhållningsnivå om det inte vore för humorn och karaktärerna. Utan att avslöja något är slutet ovanligt ärlig. Definitivt sevärd.

Framförallt en onödig film

Norrköping
Det blev en bra trailer i alla fall...speciellt med Alan Rickmans röst

Alice i Spegellandet
Filmstaden
Regi: James Bobin
I rollerna: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Sacha Baron Cohen, Alan Rickman m fl.
Betyg: 2/5

Uppföljaren ingen bad om är här. Att undvika ansträngning när det gäller historia och intrig straffar sig, vilket "Alice i Spegellandet" visar alltför tydligt.

För fyra år sedan kom Tim Burtons "Alice i Underlandet" som den fusion alla alltid velat se. Burtons galna uttryck tillsammans med Lewis Carrolls livfulla barnbok. I mångt och mycket levde Burton upp till förväntningarna förutom ett slut som inte riktigt höll. Nu har han lämnat över regimanteln till James Bobin medan han själv är kvar som producent.

Vi möter Alice som sjökapten, något hon inte är i bokförlagan "Alice i Spegellandet". Överlag är boken mycket mer en inspiration än något annat. Nästan ingenting kommer från boken förutom titeln. Vilket i sig inte måste vara ett problem. Alice återvänder till Underlandet för att rädda Mad Hatter som är deprimerad därför att ingen tror på hans historia om att hans familj finns kvar. Efter en del om och men ska Alice resa tillbaka i tiden och rädda familjen Hightop. Då måste hon träffa Tiden, konceptet tid förkroppsligad i Sacha Baron Cohens gestalt. Han blir någonstans behållningen med "Alice i Spegellandet". Inte lika fantastisk som Johnny Depp var som Mad Hatter i "Alice i Underlandet" men en självklar vinst med denna uppföljare. Kanske bara i egenskap av nyhetens behag.

Det finns en del fina scener. Bobin har avstått alla vanliga konventioner och Alice får fortfarande vara en kvinnokämpe. Filmens stora problem är dess rörighet och allmänna axelryckning inför uppdraget att berätta en historia. Som tittare får jag känslan av att när det passar så går dramaturgin in i en intrig men ibland släpps den oväntat lättvindigt. Karaktären Tiden som lyfter lite är trots allt mer en rolig betraktelse än att vara så viktig rollfigur. Visuell skönhet har definitivt värde, men "Alice i Spegellandet" felar där filmer måste hålla som bäst; content. Som film är den här ingen katastrof men rörig och framförallt onödig.

Tom Hanks där han trivs bäst, mellan humor och allvar

Norrköping Tom Hanks i rollen som Alan Clay ut i öknen med sin chaufför

Kungens hologram
Cnema
Regi: Tom Tykwer
I rollerna: Tom Hanks, Alexander Black, Sarita Choudhury, Sidse Babett Knudsen m fl.
Betyg: 3/5

Tom Tykwer överraskar med att lägga undan sitt sedvanliga mörker. Sensmoralen är att livet ibland serverar citroner, se till att göra lemonad.

"Kungens hologram" börjar med ett intro utöver det vanliga. Tom Hanks, i rollen som Alan Clay, vandrar ut från sitt hus och pratsjunger Talking Heads "Once In A Lifetime" där texten appliceras på händelseförloppet. Hans egendom går upp i fluffiga, lila dammoln. Ett misslyckande i Alans karriär har lett till förlust av både arbete, hem och fru. Allt som finns kvar är dottern som han behöver tjäna pengar för att skicka till college. Genom ett möte med en saudisk prins på en toalett för länge sedan får Alan Clay nu möjligheten att resa till Saudiarabien i hopp om att sälja avancerat IT-konferenssystem till kungen.

När Alan väl är framme stöter han på diverse olika praktiska problem. Kungen lyser med sin frånvaro. Telefonsamtalen med chefen utvecklas till skrikmatcher över telefon. Att sätta fart på den saudiska omgivningen är nästintill omöjligt. Ingen vet när och om kungen kommer. Alla Clays problem ansamlas i en bula på ryggen.

Tom Hanks är som ofta skicklig. Imponerande på det där självklara sätter. Ingenting utöver det vanliga i hans fall, i mellanlandet där humor och allvar möts. Filmen känns väldigt Hollywood i teknisk excellens, driv och ett stabilt lyft mot slutet. Vilket också gör den lite lätt själsfattig. Förvånande nog är det Tom Tykwer som står som regissör. Det är som om han blivit gammal och dragit av sig mörkret. Nu räcker det tänkte han, den här gången ska jag göra en ljus historia om hopp. Problem har lösningar, människor vill varandra väl till slut, små ögonblick av dysterhet försvinner in i lyx och politik är inte en påverkande faktor. Vad Tykwer skapat är glänsande inifrån och ut, på gott och ont.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar