Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Richard Gere tycker inte om Pretty Woman

Norrköping "Pretty Woman" har varit en populär film även om lika många som tycker om den klagar på den extrema glamoriseringen av prostitution. Nu har Richard Gere ställts sig på den senare sidan. Gere var som bekant huvudrollsinnehavare i filmen. Han berättar för "Woman's Day" att han inte tycker om att prata om "Pretty Woman", att det var en 'fånig romantisk komedi'.

 

Sedan tar Richard i och säger "It made those guys seem dashing, which was so wrong. Thankfully, today, we are all more sceptical of those guys."

Man ger kvinna ett smycket som hon är glad över

 

Respect Richard Gere! Äntligen är vi klagare inte ensamma om vår åsikt om filmens absurditet och absurditeten i hur populär den blev.

Verkligen nödvändigt att göra om Ben-Hur

Norrköping Morgan Freeman i nyinspelningen av Ben Hur

Rubriken är aningens sarkastisk. Det är verkligen inte nödvändigt att göra en ny version av "Ben-Hur" för den senaste från 1959 av William Wyler dög gott och väl. För den uppmärksamme så har en trailer för "Ben-Hur" gått sporadiskt på biograferna. Du behöver ha varit uppmärksam för att greppa att det skett eftersom det varit subtil eller sparsmakad marknadsföring.

Var det någon någonstans som bad om en remake på en så pass ikonisk klassiker? Kan vi inte nöja oss och försöka berätta nya historier? Hursomhelst verkar inte det vara Hollywoods melodi riktigt. I någon form av tro att mer avancerad datorgrafik ska ge mervärde görs gamla klassiker om på rullande band, känns det som i alla fall. Och nej, filmer behöver mer än snygga effekter.

"Ben-Hur" är på väg till svenska biografer. Under tiden skulle jag tipsa er om att läsa en artikel om filmen här: http://www.vox.com/2016/8/20/12547768/ben-hur-remake-fail

När både "Legenden om Tarzan" och "Ben-Hur" floppat kan man ju alltid hoppas att Hollywood i ren desperation börjar tänka nyskapande. Eftersom återanvändningen inte är någon kassako.

Jonah Hill glänser när verkligheten friseras i "War Dogs"

Norrköping Verklighetens David Packouz och Efraim Diveroli, och skådespelarna som spelar dem inklippta i bildens undre del
David Packouz och Efraim Diveroli ovan, Miles Teller och Jonah Hill under.

War Dogs
Filmstaden
Regi: Todd Phillips
I rollerna: Miles Teller, Jonah Hill, Ana De Armas, Kevin Pollack, Bradley Cooper m fl.
Betyg: 3/5

Todd Phillips inspireras helt klart av Martin Scorsese när han regisserar sin första dramarulle. Jonah Hill lysande liksom i "The Wolf Of Wall Street".

Om du känner att "The Wolf Of Wall Street" var ett fantastiskt genidrag och du vill ha mer, då har du äntligen belönats. "War Dogs", Todd Phillips första dramafilm, påminner på många sätt om Martin Scorceses senaste. Mest tydligt genom en rolig och välspelande Jonah Hill som stjäl alla scener han är med i. Precis som i "Wolf Of Wall Street" är han knappast någon sympatisk figur men ett nöje att följa. Rapp, självklar, nästan våghalsig i sin skildring av Diveroli. Psykopat ut i fingerspetsarna.

Den sanna historien om David Packouz och Efraim Diveroli har friserats till en spännande och underhållande film. För någon som inte är så kunnig inom politik kan den även förefalla bildande. Miles Teller spelar David Packouz och i inledningen säger han att krig inte handlar om demokrati eller frihet eller fiendens förmodade ondska utan om ekonomi. Han följer upp det med att den som säger emot är antingen del av systemet eller obildad. I vissa kretsar kan påståendet säkert upplevas provocerande eller revolutionerande, annars inte så chockerande. Inte egentligen.

David och Efraim återknyter kontakten efter att inte ha setts sedan tonåren. Medan Davids försök att sälja exklusiva lakan till äldreboenden misslyckas fatalt har Efraim hittat en guldgruva. Regeringens upphandlingssystem för försvaret är öppen för vem som helst att delta i och Efraim letar de små jobben som stora militärföretagen inte vill åt. Återföreningen mellan vännerna leder snart till att David och Efraim arbetar med vapenhandling. De slukar i sig smulorna framgångsrikt och livet blir snabbt mer och mer extravagant. Även Davids fru som är hård motståndare till kriget i Irak och Afghanistan sveps med av succévågen. Problemen uppstår när de tar sig vatten över huvud genom att buda i en större upphandling.

"War Dogs" är en mycket underhållande och stundtals tänkvärd historia om hur jävlig världen är. Däremot behandlar den inte sitt eget ämne med tillräckligt djup. David som ska agera samvetet är trots allt en ganska tunn karaktär. Ansatser till förklaringar till hans beteende finns men är inte alltid övertygande eller tillfredsställande. Underhållning mer än något annat, vilket inte alltid är fy skam heller.                                   

Hur poängsätter recensenter filmer?

Norrköping När jag började recensera film lärde jag mig snabbt att bland det svåraste är att sätta betyg. Att beskriva, förklara och problematisera i texten var inte svårt på samma sätt som att avgöra om en film är en tvåa eller trea. I veckan publicerade webbmagasinet Moviezine en text om att recensenter betygsätter även ur ett moraliskt perspektiv. Läs artikeln på https://www.moviezine.se/nyheter/skarpning-svenska-filmrecensenter

I det här fallet handlar det om "Ghostbusters" och att i sin vilja att distansera sig från nättroll som attackerat allt med nya "Ghostbusters" har recensenterna satt fel betyg av fel orsaker. Själv recenserade jag aldrig filmen men en sak kan jag säga. Den är verkligen så bra som en sådan film kan bli. Vad vi bjuds på är underhållning och äventyr, varken mer eller mindre. Den fungerar som en egen film frikopplad från de som gjordes på 80-talet. Fyra skådespelare från de gamla filmerna är med och Harold Ramis som gått bort med som en staty.

För dig som inte har följt debatten, innan filmen kom ut var många arga över att den skulle göras om med kvinnor i huvudrollerna. Personligen kände jag mest irritation över att Hollywood hela tiden gör om filmer istället för att berätta nya historier. Dessutom var jag förbryllad över nivån av ilska eftersom det är en liten äventyrshistoria om att fånga spöken och knappast någon storroman som skulle göras om med stora förändringar. När jag väl såg den tyckte jag inte det var en så kallad remake utan mer en egen film.

Om jag nu hade recenserat den hade jag satt en trea. Betyg tre brukar jag ge filmer som håller ihop utan att skaka om. "Ghostbuster" är rolig, har flyt...fungerar helt enkelt. Att jag sedan verkligen uppskattade att kvinnor får vara människor och inte sexobjekt eller motpolen är sekundärt.

Personligen har jag enstaka gånger under snart tio år av recensentuppdrag gett snäppet högre betyg för viktigt ämne. Jag kommer ihåg enbart en, "Soraya M" som egentligen var ganska bristfälligt berättad men ändå en viktig historia. Den fick en trea istället för tvåan. Jag skrev tydligt i recensionen hur jag tänkte. För mig är recensioner både en egen kulturform men också konsumentrådgivning, därför gäller det att förklara varför. Det är svårt att veta hur skribenten i fråga har tänkt men jag är säker på att en hel del recensenter tyckte helt enkelt att "Ghostbusters" är en bra film för sin genre.

 

Mammorna får nog av den perfekta fasaden

Norrköping Tre kvinnor jublar framför publik av kvinnor

Bad Moms
Filmstaden
Regi: Jon Lucas, Scott Moore
I rollerna: Mila Kunis, Kathryn Hahn, Kristen Bell, Christina Applegate m fl.
Betyg: 2.5/5

Idén är intressant nog och utförandet roligt nog. "Bad Moms" ger inte så mycket i längden men lite i stunden.

Manusskribenterna bakom "The Hangover" har nu gjort en egen film om kvinnor. På gott och ont påminner filmen en hel del om framgångsrika trilogin om festarkillarna. Samtidigt som den håller sin ambition finns inte mycket nyskapande här.

När Amy upptäcker att hennes latmask till make haft en virtuell affär får hon nog. Hon orkar inte längre med kraven på perfektion som finns på mammor. För det räcker inte att vara kärleksfull. Du ska även vara en utmärkt kock, en modeikon, projektledare, samtalsterapeut, konditor av högsta rang, stjärna på jobbet, felfri hustru och så vidare. Hon bestämmer sig för att vara en "dålig mamma". Med sig får hon neurotiska hemmafrun Kiki och burdusa singelmamman Carla. Problemet är att föräldraföreningens perfektionistiska ordförande Gwendolyn inte accepterar att någon släpper kraven.

Mila Kunis är helt okej i huvudrollen men det är Kathryn Hahn som verkligen greppar uppmärksamheten med sin komiska tajming. Som ofta i Hollywood tillåts inte huvudrollen testa gränser, därför slänger regissörerna in birollskaraktärer som kan bära största slapstickansvaret. Hahn tillåts fula ner sig och vara oansvarig på en mer överdriven nivå.

"Bad Moms" har fått en del kritik för att den mjuknar mot slutet eller att den inte är tillräckligt dekadent. Förändringen mot slutet är tämligen naturlig, hade de festat sönder alla gränser hade det blivit en helt annan film om hur människor förlorar vårdnaden av sina barn. Dekadensen är inte sparsmakad på något sätt men problemet är att den skildras som i en annan dimension. Majoriteten av scener där mammorna går loss ohämmat ackompanjeras av tuff musik och slowmotion-scener. En övertolkare skulle nästan kunna säga att det värsta inte har hänt utan är kvinnornas fantasier. Vilket i och för sig vore en ovanlig twist.

I sin helhet är "Bad Moms" rolig och ämnet relevant i dessa tider. Den erbjuder vardagsflykt utan att briljera.

Decenniers smärta av ett folkmord som inte erkänns

Norrköping Gilles och Anouch i Beirut

En vansinnig idé
Cnema
Regi: Robert Guédiguian
I rollerna: Simon Abkarian, Ariane Ascaride, Grégoire Leprince-Ringuet, Syrus Shahidi, Razane Jammal m fl.
Betyg: 3.5/5

Robert Guédiguian når inte samma höjder som i "Snön på Kilimanjaro". Trots det är "En vansinnig idé" mycket angelägen och aktuell historia.

"En vansinnig idé" inleder svartvitt i en park där två äldre herrar spelar schack och  konstaterar att historia avgörs i hemmen och inte på slagfälten. Sedan i samma park utspelar sig scenen där armeniern Soghomon Tehlirian mördade turken Talaat Pasha. I cirka tjugo minuter följer vi den berättelsen och påföljande rättegången som slutade med att Tehlirian friades sensationellt, trots att han skjutit Pasha på öppen gata. Jag reflekterar över om jag har gått in i fel salong. Slänger blicken på biljetten. Det ser rätt ut.

Sedan landar vi rakt in i 70-talets Marseille i fullfärg hos en armenisk familj. Det kokar av indignation inom gruppen. Den yngre generationen anser att föräldrarna gett upp sina rötter och låter Turkiet komma undan med folkmordet på armenierna. I centrum står familjen Alexandrian och deras son Aram. I takt med intensifieringen av orättvisekänslorna som uppstår i deras kretsar radikaliseras Aram. Han blir medlem av motståndsrörelsen Asala och i ett attentat mot turkiske ambassadören skadar han även en oskyldig fransman. Sedan flyr Aram till organisationens säte i Beirut. Vad som så småningom uppstår är en oväntad vänskap mellan familjen Alexandrian och fransmannen Gilles Teissier. Relationen kan framstå lite väl otrolig men filmen bygger på en spansk journalists bok. Spanjoren blev själv lemlästad i ett attentat utfört av Asala och satte sig in i armeniernas sak. Till slut skrev han om det.

Vid en första anblick kan "En vansinnig idé" framstå som försvarare av terrorattentat. Enstaka repliker kan också kännas som försvar av "ändamålen helgar medlen". Men regissören Robert Guédiguian ger verkligen en bredare och djupare utblick på det. I första hand är det snarare en studie i vad folkmord kan göra med människor. Även den historien måste kunna berättas. Frågan är extremt aktuell när ungdomar radikaliseras världen över. Försök att hitta förklaringar är inte samma sak som ursäkter. När Aram väl är djupt inne i striderna inser han också att omvärlden inte var så enkel som den kändes innan. Även armenier har börjat ge sig på varandra.

Guédiguian, själv med armenisk bakgrund, lyckas inte lika väl som i sin förra film "Snön på Kilimanjaro". Där fick han till en känslighet, en innerlighet, som inte riktigt kommer fram nu. Kanske för att han lägger upp hinder för sig själv i form av sidohistorier, exempelvis med Gilles partner. Vilket är synd på en sådan angelägen, relevant och universell historia om hämnd och förtryck.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

  • Senaste nytt

Bloggar