Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Richard Gere tycker inte om Pretty Woman

Norrköping "Pretty Woman" har varit en populär film även om lika många som tycker om den klagar på den extrema glamoriseringen av prostitution. Nu har Richard Gere ställts sig på den senare sidan. Gere var som bekant huvudrollsinnehavare i filmen. Han berättar för "Woman's Day" att han inte tycker om att prata om "Pretty Woman", att det var en 'fånig romantisk komedi'.

 

Sedan tar Richard i och säger "It made those guys seem dashing, which was so wrong. Thankfully, today, we are all more sceptical of those guys."

Man ger kvinna ett smycket som hon är glad över

 

Respect Richard Gere! Äntligen är vi klagare inte ensamma om vår åsikt om filmens absurditet och absurditeten i hur populär den blev.

Märkliga fenomenet Magic Mike XXL

Norrköping Scen ur Magic Mike XXL, männen är på scen

För två år sedan kom filmen "Magic Mike", regisserad av Stephen Soderbergh, löst baserad på skådespelaren Channing Tatums liv. Han började som manlig strippa för att sedan börja med skådespeleri. Det var en väldigt märklig grej att Soderbergh regisserade. Ett faktum som fick mig att tro att filmen kanske hade en seriös behållning. Efter att ha sett den var jag lite förvånad över min egen reaktion, min kritik handlade om storyn. Det var ingen bra story. På det sättet är jag nyfiken på uppföljaren som kommer nu i juni.

 

"Magic Mike" är ett extremt märkligt fenomen. Tänk en film om fem kvinnliga strippor och tänk de forsande vågor av kritik som skulle radera ut alla chanser till framgång för den. Tänk allt hån som skulle riktas mot den. Tänk de skeptiska tankar många av oss skulle ha riktade mot de som gick och såg en sådan film på bio. Spontant är "Showgirls" det närmaste jag kommer på med film där kvinnor strippar och förhoppningen av producenterna är att människor betalar för det fysiskt sexuella. "Magic Mike" har kommit undan på ett helt annat sätt.

Jag vet inte om det är det patriarkala systemet som gör att män kommer undan med det. Eller att män överlag inte är objektifierade och på något sätt ses inte "Magic Mike" som samma sorts fenomen. Men när det kommer till kritan är det verkligen jätteudda.

Och så det där om feministpropagandan i "Mad Max"

Norrköping Scen ur Mad Max, karaktärer i en bil, ser bekymrade ut

Först uppmärksammades "Mad Max: Fury Road" som en hyllad action. Sedan började man höra nyheten om att en mansgrupp kritiserar filmen för feministpropaganda. Vilket är ganska svårt att tänka sig att Hollywood skulle syssla med. Feministpropaganda skulle inte tjäna dem pengar och pengar är det som driver Hollywood (och världen).

 

Igår såg jag filmen själv och kan härmed berätta hur det var: Män och kvinnor tog mer eller mindre lika plats i "Mad Max". Kvinnorna var generellt inte sexuella objekt. En grupp kvinnor var väldigt viktiga i handlingen och Charlize Therons Furiosa hade kanske större del av handlingen än Max. Fortfarande var två män absolut vitala för handlingen och dess utveckling. Jag skulle säga att för en action-film var den ganska jämställd. Därmed anses den vara feminisk propaganda av vissa. Normen är män, speciellt i actionfilmer, har så framträdande roller att när normen saknas känns det fel i vissas ryggmärg.

 

Att dessutom prata om feministisk propaganda som problematisk blir lite märkligt. Propaganda för könens jämlikhet är väl ändå inte så farligt? Vad mansgruppen menar är säkert "kvinnopropaganda", vilket "Mad Max" inte är. Diskussionen påminner mig om när vissa kvinnor upplevs som dominanta i förhållanden enbart baserat på att mannen inte är den dominanta i relationen. Normer är intressanta saker...

Ibland kryper vissa filmupplevelser förbi i tystnad

Norrköping Kelly Reilly och Brendan Gleeson i Calvary

Det var nästan en månad sedan jag valde att gå på bio och se "Calvary". Hade knappt märkt på biografens webbplats att den gick men insåg att den söndagen innebar sista visningen. Jag hade en svag känsla av att den kunde vara bra men slogs av vilken otrolig upplevelse jag fick.

 

Fader James är präst på en liten ort på Irland. En person i församlingen kommer till honom för bikt och berättar en smärtsam historia om hur han blev våldtagen av en präst varannan dag under fem år. James försöker föreslå lösningar, exempelvis att mannen ska vittna mot prästen. Men den onde prästen är död. Mannen säger då att det är lönlöst att mörda en ond präst. Att döda en god präst däremot är en värdig chock. Så han ger James en vecka och tänker sedan hålla sitt löfte om att avsluta den gode prästens liv.

 

För det första är fotot av Larry Smith hisnande. Irland är ett tacksamt motiv men det ger inte automatiskt denna slående nivå av kinematografi som Smith lyckats med. Det var verkligen synd att jag inte kunde tipsa någon att se den på bio efter visningen jag var på för det här är en film som i första bör ses i en biografsalong.
Sedan älskade jag personligen den tunga nivåen av symbolik och filosofiska ämnesområden. "Calvary" går att tolka på många olika sätt. Dessutom tyckte jag mig faktiskt lära mig av filmen. Förvisso var det inte en uppsjö av nyheter men ibland behöver man höra sina egna tankar sägas högt och stutsa tillbaka mot en själv.  Egentligen var nog inte den här filmen en sådan man ska se själv, för det finns så mycket att diskutera efteråt.

 

Min favorit i filmen var nog när James har ett samtal med sin dotter om synder (han var gift innan han blev präst). Han säger att det ligger för mycket fokus i världen på synder och för lite på dygder. En rätt bra beskrivning av mänskligheten och mångas efterlevnad av religioner. Många i världen har stark fokus på vad du inte ska göra, och för lite på hur du ska vara en bättre och bättre människa.

 

Min poäng? Se "Calvary"! En månad efter och jag går fortfarande och tänker på den regelbundet. Det var synd att den passerade obemärkt förbi nästan, att inte mycket marknadsföring gjordes för filmen men det här är vad jag kan göra för er!

Början på mitt stora filmintresse

Norrköping Porträtt bloggarens mor

Det här är min mamma. Den mest godhjärtade människa jag har haft nöjet att få träffa. Att ha en sådan person som sin mor är en ynnest som inte är alla förunnat. Jag låter partisk men det är inte så. Hon som hade kunnat leva ett bekvämt liv med bakgrund i en ganska välbärgad familj gav upp allt en gång i tiden för att försöka befria ett helt land, Iran. Det spåret har alltid följt henne. Hon är inte typen som kan se människor behöva hjälp och inte ge av sig själv. I stort och smått. Hennes osjälviskhet och omtanke är otrolig. Hon är en av de få människor jag hört talas om som är helt opåverkbar när makt blandas in. En annan ovanlig kvalitet hon har är att hon kan försvara de som behöver försvar även när hon missgynnas av att stå upp för någon annan. Hennes mod är inspirerande men svår att leva upp till. Jag brukar säga till henne att om hon hade haft resurser hade världen varit så lyckligt lottad för hon hade kunnat ge så mycket.

 

I en värld där kvinnor konstant pressas till att inte vara nöjd med sig själva på alla möjliga sätt har hon uppfostrat mig på ett sätt att jag är det. Jag oroar mig inte för vad jag äter, hur jag ser ut eller får känslor av otillräcklighet för att min mamma varit kombinationen av ett stabilt berg och en öm blomma. Ju äldre jag blivit desto mer har jag insett hur unik det här perspektivet på livet är. En gång när jag sökte ett jobb fick jag göra ett test, där jag presterade extremt högt på en faktor som kallades mognad. I det ingick hur trygg man är i sig själv. För min ålder hade jag ovanligt högt, jag tror 93 av 100 där 50 är medel. Hur jag blivit så här? Min mamma. Tack känns som ett så litet ord.

 

En av de saker vi gjort väldigt mycket ihop är att vi sett massvis med film tillsammans. Bland de bästa minnen jag har av min ungdom är när vi såg gammal film tillsammans. Jag har bred kunskap inom film för att hon introducerade den världen för mig. När hon var ung i Iran innan revolutionen var bio ett billigt nöje, hon och hennes syster/kompisar gick ofta på film tillsammans. Det intresset fick jag ärva. Därför ville jag hylla denna enorma människa på min blogg. Nästa inlägg kommer handla om en film! :)

Väckt av Damián Szifróns vilda berättelser

Norrköping Filmposter för "Wild Tales"

Jag frågade en vän om hen ville se filmen "Wild Tales". Då jag inte mådde på topp fick jag en varningen av vännen att jag kanske inte skulle må bra av den. Mitt resonemang är att om man stänger ute sig själv av sådana orsaker kan man bitvis behöva undvika så mycket att det inte är värt det.

 

Men jag var inte beredd på "Wild Tales". Jag var inte beredd på att må så otroligt bra av "Wild Tales". Och nu tittar du på bilden ovan och undrar vad det är med mig. Låt mig berätta då vad jag upplevde i lördags.

Den argentiska filmen "Wild Tales", eller "Relatos Salvajes" som är originaltiteln, är sex av varandra oberoende historier med röda tråden hämnd. Bortom all kontroll, revange på livet och brutalitet för rättvisans skull. Jag kände mig väckt av filmen. All den orättvisa som livet tvingar på oss stackare bemöttes med någon form av vinning.  Lägg därtill fantastiskt foto och scenografi, utmärkta skådespelare och manus vibrerande av kraft. Blandningen av bitter komik och allvarlig drama är genomgående i alla historier.

 

Ibland mår vi bättre av att fly, ibland mår vi bättre av den tillfredsställelse som handling kan ge. Ibland är glädjens sång den mest tröstande, men ibland är sanningens brutalitet ännu bättre. Den känslan förmedlar "Wild Tales" in i märgen. Chansningen att se en film jag blev varnad om visade sig vara helt rätt. Livet ska inte mötas med rädsla, då får man vara rädd för allt.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". I vanliga fall skriver jag om film i Folkbladet. På den här bloggen kommer jag skriva allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension. Annars kan ni läsa mina recensioner i tidningen.

Bloggar