Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Audrey och Marilyn, två överskattade ikoner

Norrköping Siluettbild av Marilyn Monroe och Audrey Hepburn

Marilyn Monroe och Audrey Hepburn är en av få skådespelare som alla känner till. De som inte är så intresserade av film, de som är för unga för att känna till äldre skådespelare, de känner också till dessa två kvinnor.

 

Men, det fanns många bättre skådespelare under höjden av deras karriärer. En annan Hepburn, exempelvis Katharine var en bättre skådespelare än Audrey. Eller Bette Davis, Jane Russell, Ava Gardner, Joan Crawford och så vidare. Marilyn Monroe är väl inte känd heller idag som så fantastisk skådespelare men hon får ändå mer beröm i relation till det hon presterade.

En sak skiljer Marilyn och Audrey från många skådespeleskor från den tiden, båda pratar som flickor. I ton och sätt att prata hade båda suddat ut allt vad kvinna var i sina röster. En ljus röst kan ingen hjälpa men det barnsliga stön de båda sysslade med var pålagd. Båda var också barnsliga på de sätt som kan vara önskvärt hos kvinnor. Marilyn ägnade sig åt det där omedvetna sexualla 'neh men ooops, råkade jag göra så?' och Audrey det där extremt sköra som ropar efter beskydd. Ingen av dem utmanande.

 

Så när jag vurmar för skådespelerskor från den tiden är jag vänd mot andra än de där två gigantikonerna som är absolut överskattade.

 

Ava Gardner

Ava Gardner

 

Jane Russell

Jane Russell

 

Katharine Hepburn

 

 

 

Tom Hanks där han trivs bäst, mellan humor och allvar

Norrköping Tom Hanks med lila moln bakom sig, kvinna går i bakgrunden och pekar argt mot honom

Kungens hologram
Cnema
Regi: Tom Tykwer
I rollerna: Tom Hanks, Alexander Black, Sarita Choudhury, Sidse Babett Knudsen m fl.
Betyg: 3/5

Tom Tykwer överraskar med att lägga undan sitt sedvanliga mörker. Sensmoralen är att livet ibland serverar citroner, se till att göra lemonad.

"Kungens hologram" börjar med ett intro utöver det vanliga. Tom Hanks, i rollen som Alan Clay, vandrar ut från sitt hus och pratsjunger Talking Heads "Once In A Lifetime" där texten appliceras på händelseförloppet. Hans egendom går upp i fluffiga, lila dammoln. Ett misslyckande i Alans karriär har lett till förlust av både arbete, hem och fru. Allt som finns kvar är dottern som han behöver tjäna pengar för att skicka till college. Genom ett möte med en saudisk prins på en toalett för länge sedan får Alan Clay nu möjligheten att resa till Saudiarabien i hopp om att sälja avancerat IT-konferenssystem till kungen.

När Alan väl är framme stöter han på diverse olika praktiska problem. Kungen lyser med sin frånvaro. Telefonsamtalen med chefen utvecklas till skrikmatcher över telefon. Att sätta fart på den saudiska omgivningen är nästintill omöjligt. Ingen vet när och om kungen kommer. Alla Clays problem ansamlas i en bula på ryggen.

Tom Hanks är som ofta skicklig. Imponerande på det där självklara sätter. Ingenting utöver det vanliga i hans fall, i mellanlandet där humor och allvar möts. Filmen känns väldigt Hollywood i teknisk excellens, driv och ett stabilt lyft mot slutet. Vilket också gör den lite lätt själsfattig. Förvånande nog är det Tom Tykwer som står som regissör. Det är som om han blivit gammal och dragit av sig mörkret. Nu räcker det tänkte han, den här gången ska jag göra en ljus historia om hopp. Problem har lösningar, människor vill varandra väl till slut, små ögonblick av dysterhet försvinner in i lyx och politik är inte en påverkande faktor. Vad Tykwer skapat är glänsande inifrån och ut, på gott och ont.

Dramathriller av konventionellt slag sevärd men förglömlig

Norrköping Melanie Laurent och Laurent Latiffe skrattar

Bumerang
Cnema/Filmstaden
Regi: François Favrat
I rollerna: Laurent Lafitte, Mélanie Laurent, Audrey Dana, Wladimir Yordanoff m fl.
Betyg: 3.5/5

Vikten av kommunikation och öppenhet är kärnan i "Bumerang". Det du undviker och förtrycker kommer tillbaka värre.

Försök att undvika något, försök att hålla tyst om besvärligheter, försök att trycka ner känslor och det kommer tillbaka som en bumerang. Det är pelaren som "Bumerang", baserad på romanen av Tatiana De Rosnay, baseras på. Familjen Rey som står i historiens förgrund försöker ivrigt att inte låtsas om den här sanningen. Antoine, 40-årig son, är enda medlemmen som förtvivlat försöker få fram vad som hände när hans mamma gick bort i en olycka 30 år tidigare. Hans enträgna kamp för att avslöja glömda skeenden kostar till slut alldeles för mycket. Men hans övertygelse rubbas inte. Priset är att bli mer och mer utfrusen från sin egen familj. Hans äktenskap har gått i spillror, auktoritära pappan är kyligt inställd, barnen distanserade. Till och med syster Agathe som Antoine står nära börjar tröttna sin bror. Samtliga tycker att problemet är hans psykologiska tillstånd.

Om du är sugen på ett klassiskt mystiskt drama som är oförutsägbart är "Bumerang" rätt för dig. En återhållsam thriller som inte brinner i knutarna men håller ihop på ett gediget sätt. Konventionell till stora delar, delvis förglömlig men definitivt sevärd i stunden. Manuset växer och till skillnad mot många andra filmer är "Bumerang" bättre mot slutet. Intensifieringen i berättelsen spiller över på alla andra delar.

I centrum står Laurent Lafitte och Mélanie Laurent som bror och syster. Deras skådespeleri är av den mer återhållsamma arten och matchar filmens allmänna temperatur. Speciellt Latiffe gör en mycket sympatisk och trovärdig gestaltning av Antoine. Genom små uttryck, subtila rörelser och flexibel skådespeleri får han Antoine att bli verklig. Känslan blir att se riktiga människor istället för föreställning.

Ondska som föds ur bristen på kärlek

Norrköping Huvudrollfigurerna poserar stramt i mörkt rum

The Childhood Of A Leader
Cnema
Regi: Brady Corbet
I rollerna: Tom Sweet, Robert Pattinson, Stacy Martin, Liam Cunningham, Bérénice Bejo m fl.
Betyg: 3/5

Vad förvandlar ett barn till en diktator? "The Childhood Of A Leader" undersöker frågan alla föräldrar skulle vilja ha svaret på.

Skådespelaren Brady Corbet har varit med i en rad intressanta filmer som "Melancholia", "Martha Marcy May Marlene", "Thirteen" och "Funny Games". Ofta en birollsskådespelare, vilket gör den här spännande debuten i registolen extra intressant. Även konceptet för "The Childhood Of A Leader" är högintressant. En framtida diktators barndom examineras. Tidigt diskuterades vilken diktator som var föremål för berättelsen men denna fiktiva historia är baserad på flera olika diktatorers barndom.

Vissa kritiker har reflekterat över Corbets premiss som ett där arv och miljö ställs mot varandra. Där du som tittare ska fundera över vilket som är hönan och ägget. Själv tycker jag det är rätt uppenbart vilken tes regissören driver med. Prescott, lille pojken med de mörka utsikterna, lever i ett emotionellt helvete. Föräldrarna är både frånvarande och kärlekslösa. När barnet oroligt frågar sin mamma om hon älskar andra mer än honom kan hon inte ge ett rakt svar. Vilket ter sig smått chockerande för mig personligen. Mor och far har båda en praktisk syn på föräldraskapet. Som straff när Prescott beter sig fel ignorerar och förlöjligar de honom. När sonen berättar om att han drömt mardröm och kissat på sig muttrar modern beklagande om att han säkert vill bli omstoppad i sängen igen. Det finns kanske ingen vetenskaplig koppling mellan brist på kärlek och despotisk resultat men filmen berättar historien ur den vinkeln. Prescott är ett ganska manipulativt barn men han verkar behöva det i hushållet. Hans så kallade utbrott känns mer som protester och vädjan att få kärlek. Jag har läst en jämförelse med "Vi måste prata om Kevin", en film som porträtterade Kevin som ren demonunge (dock är boken något mer relevant då föräldrarnas del synliggörs) och därmed inte jämförbar.

Scott Walkers originalmusik är annars filmens i särklass mest framträdande spelare. Gång på gång tror jag att "The Childhood Of A Leader" ska förvandlas till en renodlad skräckfilm eftersom den starkt dramatiska musiken vrålar över dova och murriga mörkret i bilderna. Vad som behövde vara bättre är berättandet i sig. Gränsen mellan att låta tittaren lista ut saker själv och berätta för lite är hårfin, Corbet gör sin film lite för mystisk i några viktiga skeden.

Inte det sämsta, inte det bästa, bara intetsägande

Norrköping Jennifer Aniston i rollen som Sandy, med sina två söner

Mother's Day
Filmstaden
Regi: Garry Marshall
I rollerna: Jennifer Aniston, Julia Roberts, Kate Hudson, Jason Sudeikis, Timothy Olyphant m fl.
Betyg: 2/5

Mysexperten Garry Marshall är igång igen. Han lyckas göra det intetsägande och mysigt återigen. Förvänta dig inte mer.

"Några små, mysiga men intetsägande sketcher", så hade "Mother's Day" kunnat heta. Garry Marshall, tidigare känd bland annat för "Pretty Woman", har de senaste åren gått igenom diverse helgdagar som filmtema. Den här gången är ensemblen lite mindre än "Valentine's Day" och "New Year's Eve". Förvånande nog förväntar sig kritiker mer av Marshall. Själv tycker jag att om man har sin höjdpunkt som regissör i form av "Pretty Woman" så kanske det är dags att sänka ribban. Marshall är skicklig på att skapa en mysig stämning, han gjorde det trots allt med en film om en prostituerad kvinna och fick hennes liv att framstå som drömsk. Likadant är det i den här filmen, det verkar till exempel mysigt att vara skild från sin man och ha barnen varannan vecka.

I centrum finns Jennifer Aniston som Sandy. Exmaken har gift sig med en ung kvinna. Hennes vän Jessie och dennes syster Gabi döljer sina liv för föräldrarna. Jag måste medge att det är till och med tröttsamt att skriva dessa rader eftersom "Mother's Day" är så intetsägande och betydelselöst. Vilket är synd på en så viktig grundkoncept, mödrar. Det saknas knappast stoff för ett intressant drama men alla problem löses alldeles för enkelt. Gravt rasistiska föräldrar förändras i en handvändning. Att hitta sin biologiska förälder verkar totalt bekymmersfritt. Fattigdom är inte något besvär för någon. Sorg över en förlorad och älskad familjemedlem kan skifta nästan över natt.

Självklart måste inte alla filmer vara seriösa. Däremot tycker jag att även en lättsam och rolig historia kan skrivas på ett intelligent sätt eller ha djup. Ingenting kommer att bli sämre i ditt liv om du ser "Mother's Day". Det är inte hiskeligt svårt att hitta sämre filmatiseringar. För all del, om du vill fly och lura din hjärna att allt löser sig så varsågod. En sådan vilja är fullt förståelig, men var medveten om att du kan hitta bättre både inom samma genre och andra.

För övrigt väntar jag med spänning att Marshall ska gå igenom så många helgdagar att han till slut "tvingas" ta sig an första maj.

Stort hjärta mildrar filmiska brister

Norrköping Far och son med ryggen mot varandra i filmen "Min dotter, min syster"

Min dotter, min syster
Cnema
Regi: Thomas Bidegain
I rollerna: François Damiens, Finnegan Oldfield, Agathe Dronne, Ellora Torchia m fl.
Betyg: 3/5

Livet vänds upp och ner när Kelly försvinner från sin familj. Det blir startskottet för år av jakt och sökande efter något som passerat.

"Min dotter, min syster" har något att bidra med till filmutbudet. En historia som bland annat behandlar terrorism på 2000-talet men som gör det utan stereotyper och med stort hjärta. Berättelsen om flickan som konverterar till islam och försvinner, och vad som händer med familjen som är kvar. Manuset har en del brister och arbetet med att skapa insikt är inte i samma klass som exempelvis palestinska "Paradise Now". Jag hade även velat haft dottern Kellys historia och motivation mer. Hon konverterar till och med innan 2001. Vad gjorde att hon tog sig an den gigantiska förändringen i sitt liv?

Året är 1994 vid inledningen. Familjen Balland lever lättsamt och glatt. Stora nöjet är cowboykulturen och countrymusiken. Efter en heldag på en form av festival försvinner Kelly, 16 år. Vad som först framstår som thriller om en försvunnen människa förvandlas så småningom till något annat. Kelly har träffat en kille och tillsammans vill de leva ett annat liv. Efter en tid skickar hon brev till familjen om att hon är okej men inte vill bli hittad. Här börjar filmens riktning ta form. Fadern Alain kan inte acceptera att dottern är borta och utom räckhåll. Vi följer hans jakt under flera år. Genom filmen kommer även brodern George in i sökandet.

Eftersom det finns otaliga filmer om muslimer och islam där människor kategoriseras är "Min dotter, min syster" förvånansvärt balanserad.

Annars är skådespeleriet en av de främsta förtjänsterna. François Damiens speciellt gör Alains känslor tillgängliga för oss tittare. Även om vi inte hade fattat samma beslut kan vi känna hans frustration ända in i märgen. Tillsammans representerar de olika karaktärerna olika register av känslor och hantering. "Min dotter, min syster" är i första hand en känslomässig resa. En intim film om stora mönster och globala skeenden.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar