Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Audrey och Marilyn, två överskattade ikoner

Norrköping Siluettbild av Marilyn Monroe och Audrey Hepburn

Marilyn Monroe och Audrey Hepburn är en av få skådespelare som alla känner till. De som inte är så intresserade av film, de som är för unga för att känna till äldre skådespelare, de känner också till dessa två kvinnor.

 

Men, det fanns många bättre skådespelare under höjden av deras karriärer. En annan Hepburn, exempelvis Katharine var en bättre skådespelare än Audrey. Eller Bette Davis, Jane Russell, Ava Gardner, Joan Crawford och så vidare. Marilyn Monroe är väl inte känd heller idag som så fantastisk skådespelare men hon får ändå mer beröm i relation till det hon presterade.

En sak skiljer Marilyn och Audrey från många skådespeleskor från den tiden, båda pratar som flickor. I ton och sätt att prata hade båda suddat ut allt vad kvinna var i sina röster. En ljus röst kan ingen hjälpa men det barnsliga stön de båda sysslade med var pålagd. Båda var också barnsliga på de sätt som kan vara önskvärt hos kvinnor. Marilyn ägnade sig åt det där omedvetna sexualla 'neh men ooops, råkade jag göra så?' och Audrey det där extremt sköra som ropar efter beskydd. Ingen av dem utmanande.

 

Så när jag vurmar för skådespelerskor från den tiden är jag vänd mot andra än de där två gigantikonerna som är absolut överskattade.

 

Ava Gardner

Ava Gardner

 

Jane Russell

Jane Russell

 

Katharine Hepburn

 

 

 

Favorit i repris: garderobkatastrof

Norrköping Keira Knightley på Golden Globes-galan

Det här börjar bli en trevlig tradition på min blogg: publicering av ovanligt osmickrande kläder. Här är Keira Knightley på Golden Globes i en förbluffande kreation som delvis ser ut som en nunnas nattlinne. Blandat med en flicka på en amish-skola ungefär. Imponerande katastrofalt.

 

Vill du fler klänningar? Klicka dig vidare för det finns många andra hemska utstyrslar...se Rosamund Pike. En del var också vackert klädda, exempelvis Amy Adams.

http://jezebel.com/every-dern-look-from-the-72nd-golden-globes-red-carpet-1678851050

Diagnoser genererade priser på Golden Globes-galan

Norrköping  

Julianne Moore i filmen Still AliceEddie Redmayne i The Theory Of Everything

Igår hölls Golden Globe-galan i Hollywood och två skådespelare som vann priser för bästa insatser i kategorin drama var Julianne Moore och Eddie Redmayne. De vann för sina insatser i "Still Alice" och "The Theory Of Everything". Det ser ljust ut för båda på Oscar-fronten, det är nämligen dramafilmer som brukar lyckas bäst på den största filmgalan av dem alla. En sak båda roller har gemensamt är att båda spelar personer som får livsavgörande diagnoser. I min familj brukar vi kalla den här typen av roller för "Oscar fishing". Att spela någon som har en funktionsnedsättning, som dessutom inte är medfött, brukade i alla fall generera priser. I år är denna sanning mer sant än vanligt.

 

Jag har själv inte haft turen att se dessa än. Däremot har jag sett "Boyhood" och tycker definitivt inte att den förtjänar pris för varken bästa regissör eller bästa film. Ett annorlunda koncept i sig, i detta fall inspelning under 15 år, gör inte en specifik film till den bästa.

 

Här kan du läsa mer om vilka som vann priser: http://www.goldenglobes.com/golden_globe_winners

Nomineringar av årets sämsta filmer är utannonserade

Norrköping Scen ur "A Million Ways To Die In The West"

Varje år delar Hollywood ut Oscar-statyetter för de bästa framträdanden som filmvärlden producerat. Varje år delas även The Razzie ut. En Razzie får den som enligt kritiker gjort det sämsta inom film. I år är "A Million Ways To Die In The West" och "The Expendables 3" bland de som fått flest nomineringar. Jag missade faktiskt båda filmerna när de gick på bio. Hann helt enkelt inte att se dem.

 

Här är alla nomineringar:

http://jezebel.com/razzies-shortlist-includes-the-interview-exodus-jenni-1677505320

 

För fyra år sedan vann Sandra Bullock en Razzie som sämsta skådespelare för sin roll i "All About Steve". Hon gjorde något så ovanligt som att dyka upp och ta emot priset. Därmed tydliggjorde hon också varför hon är sådan charmig person. Videon ser du nedan!

 

Nej, nej, nej..."50 Shades" är ingen kärlekshistoria

Norrköping Jamie Dornan tittar in i kameran med ögon lätt röda av gråt

I början av förra året skrev jag ett inlägg om att Dakota Johnson, dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, verkade perfekt för rollen som Anastasia Steele i filmatiseringen av boken "50 nyanser av honom". Det baserade jag till stora delar på hennes uttalanden om att "50 Shades" ("50 Shades Of Grey", originaltitel) är en kärlekshistoria. Mitt resonemang var att om hon verkligen tycker det är en kärlekshistoria istället för porträtt av förtryck som hon gestaltar så var hon nog lika EQ-befriad som Anastasia.

 

Visst förstod jag att det likaväl kan handla om att det är den instruktion hon har fått av filmbolaget. Något måste de sälja katastrofen som. Författaren till boken, historiens eventuellt sämsta författare vid namnet E.L James, har själv sagt att hon inte tycker att förhållandet i hennes trilogi är ett missbruksförhållande. Jag blir rosenrasande över förhållandet i bokserien. Tragedi framställs som romantik. Jag skrev till och en krönika i Folkbladet i november om det. Nu har ialla fall Jamie Dornan gått med på samma tåg.

 

Han får frågan om att boken beskylls för att vara anti-feministiskt vilket han viftar bort med att även om Anastasia är underordnad i sexuella leken är boken inte mot feminism. Jamie har liksom många andra missförstått kritiken. Orsaken till att "50 Shades" går emot allt vad utveckling inom feminism heter är inte sexet i sig utan hela förhållandet där Christian manipulerar Anastasia in absurdum. Så Dornan visar sig vara väldigt passande i rollen som idioten han spelar. Här är utdrag ur artikeln i Elle UK där han säger det här:

 

http://www.popsugar.com/celebrity/Jamie-Dornan-Elle-UK-February-2015-Pictures-36412549#photo-36412549

 

Här är en blogg där en författare går igenom alla tre böcker och beskriver noggrant alla problematiska delar i böckerna inklusive det vedervärdiga skrivandet.

http://jennytrout.wordpress.com/jenny-reads-50-shades-of-grey/

Det stämmer inte, saker blir inte mer speciella för att vi gör dem sällan

Norrköping Bild på en biosalong, eftertexter rullar, några sitter kvar

Människor pratar ofta om att om man njuter för ofta, gör speciella saker för ofta så slutar de att kännas speciella. Det argumentet brukar vara rationaliseringen för att klara av svårare tider. Att enbart genom mörker syns kontrasten mot ljuset. Något jag bestämt känt mig emot. För egentligen vet väl inte de flesta av oss om det är så? Rättare sagt ingen av oss, för ingen har upplevt ett perfekt och bekymmersfritt liv.

 

Nåväl, från det stora till det lilla. Jag är ledsen att jag behöver en gång för alla punktera diskussionen men saker blir inte mindre speciella för att du gör dem ofta. Sedan 2008 har jag haft nöjet att gå på bio i princip varenda vecka, ofta sett flera filmer. Det är fördelen med att vara filmkritiker, jag har tillgång till allt som går på biograferna. Regelbundet känner jag stor tacksamhet över att jag får göra det här. Men det slog mig tidigare i år, när jag satt i väntan i en salong, att oavsett hur ofta jag går så känns det speciellt varenda gång. Även när jag ser dålig film är jag nöjd över att ha gått på bio. Jag kan se film från morgon till läggdags och fortsätta med det nästa dag. Mitt liv tillåter inte den typen av möjligheter men jag kan. Min kapacitet för att se film har inga gränser.

 

Det är något särpräglat över att gå in i det varma mörkret, fokusera på en enda sak, få uppleva berättelser om allt möjligt. Färgerna, ljusen, skönheten, komplexa öden, känslostormar åt olika håll. För mig finns ingenting som ger denna känsla. Böcker är intressanta men när jag läser böcker flyr jag inte, jag är högst medveten och tankarna går igång ännu mer. Personligen gillar jag detta med böcker, det i sig är inte ett problem. Men det finns inget som konkurrerar ut bio på det bio är bäst på.

 

Jag välkomnar utmaningar på min teori men än så länge är den obestridd. Saker blir inte mindre speciella för att du gör dem ofta. Det handlar istället om vad du gör.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". I vanliga fall skriver jag om film i Folkbladet. På den här bloggen kommer jag skriva allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension. Annars kan ni läsa mina recensioner i tidningen.
  • Senaste nytt
  • Mest lästa artiklarna

Bloggar