Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Här kommer vår bestraffning

Norrköping Håll i hatten, det ska göras en musikal med bland andra Gwyneth Paltrow, Beyoncé, Reese Witherspoon, Andy Samberg och Cameron Diaz. Ryan Murphy, jobbige mannen bakom tv-serien "Glee" är den som ligger bakom det här projektet. Min första känsla: det här är en bestraffning av människor, för vad vet jag inte men kanske för hur vi behandlar varandra, planeten och andra varelser. I så fall rätt åt oss.

 

Här är en sjungande Cameron Diaz

Intressant tanke men inte mer

Norrköping Idris Elba och Richard Madden i "Bastille Day"

Intressant tanke men inte mer

Bastille Day
Filmstaden
Regi: James Watkins
I rollerna: Idris Elba, Richard Madden, Kelly Reilly, Charlotte Le Bon m fl.
Betyg: 2/5

Även om Idris Elba och Richard Madden är bra som radarparet är "Bastille Day" för mycket av en röra för att vara tillfredsställande.

Förra året när Paris drabbades av terroristattacker blev flera filmers premiärer skjutna på framtiden. En av dessa var "Bastille Day" som handlar om terrorism i centrala Paris. Nu anses tillräckligt lång tid ha gått för att filmen ska upp på biografer.

Amerikanska ficktjuven Michael Mason lever bekymmerfritt i Paris där hans förmåga gett honom ett bekvämt liv. En dag stjäl han en väska från kvinnan som skulle ha placerat en bomb i vad hon tror är tom byggnad. Eftersom hon ser städpersonal där bestämmer hon sig för att slänga väskan i floden. Men Mason som har vanan inne stjäl hennes handväska. Han tar det värdefulla, slänger den i ett hörn och sekunder efter exploderar bomben inuti en nallebjörn i väskan. En ganska lustig läxa i varför man inte ska stjäla.

Han blir terroristmisstänkt och får CIA-agenten Sean Briar i hälarna. Det tar inte lång tid innan Briar tar hjälp av ficktjuven som hoppas på en egen karriär inom organisationen. Paret Idris Elba och Richard Madden fungerar väldigt väl ihop. "Bastille Day" är inte någon fullträff på många sätt men just dessa män och deras dynamik ger oss något som tittare. Elba, som ryktats som näste Bond, klarar sig väl. Han lyckas bära en hel film själv. Huruvida det leder till den överskattade rollen som James Bond lär tiden utvisa.

"Bastille Day" är en intressant tanke men inte mer. Tanken om att vissa grupper kan sätta dit andra för sina syften. Att interna krafter skulle kunna anstifta terrorattacker. Att fel person hamnar på fel plats och får sitt liv upprivet. Där stannar det. Manuset är rörigt, de eventuella budskapen dränks i tafatta försök till intelligens, alla växlar är dragna vilket berövar filmen ett ordentligt dilemma och sensmoral. Se den när den kommer på tv eller någon streamingtjänst för Elba och Madden som ett schysst par.

Setareh Yousefi

Johnny Depp - Före detta drömskådespelare, nuvarande skämt

Norrköping

Den som är i min ålder eller äldre kommer ihåg en tid då Johnny Depp var den hetaste av de heta. Han ansågs vara en duktig skådespelare (han var ok) och en snygging alla kvinnor skulle gilla. Som Brad Pitt med skarpare hjärna. Det var innan Depp hamnade i en intensiv medelålderskris. Vid nästan 50-års ålder blev han ihop med en 26-åring och har varit pinsam sedan dess. Av någon märklig orsak har han börjat se märklig ut också. Som om han är i karaktär hela tiden som ett av de många excentriska rollfigurer han spelat.

Hursom, idag släpptes en video han och hans numera fru Amber Heard spelade in när de var i Australien och hamnade i trubbel när de försökte ta in sina hundar. Värt att se!

Ingen styrkemätning men återigen underhållande av Moore

Norrköping Michael Moore med amerikanska flaggan i handen

Where To Invade Next
Cnema/Filmstaden
Regi: Michael Moore
I rollerna: Michael Moore, Vigdís Finnbogadóttir, Krista Kiuru m fl.
Betyg: 3/5

Michael Moore återvänder till välkända territorier med att visa upp allt som är bättre i andra länder än hemlandet. Ojämn historia som mest underhåller.

Du kan beskylla Michael Moore för att vara väldigt selektiv i "Where To Invade Next". Men redan i filmens första segment där han är i Italien tydliggör han att han är ute efter att "plocka blommorna, inte ogräset". Som tittare får man nog ge sig. Även om en mer problematiserad film hade varit starkare. Europa har många sociala fördelar jämfört med USA men Europa lider också av många problem. Moore gör nästan alltid film med en agenda och han är extremt målgruppsmedveten. Poängen med "Where To Invade Next" är inte att väcka oss i resten av världen för de svårigheter USA tampas med. Syftet är att få amerikaner att inse att vad de anser vara rätt och självklart kanske kan förbättras.

Filmen börjar i en dagdrömssekvens där Pentagon ber honom om hjälp med amerikanska situationen. Moore föreslår att lägga ner det militära, istället ska enmansarmén ut och invadera alla bra idéer och föra dem hem till USA.

Även om Moore inte gjort en "Roger och jag" eller "Bowling For Columbine" igen så är "Where To Invade Next" väldigt underhållande. Ibland omedvetet också, scenen i franska skolmatsalen är lite för överdriven. Överlag är filmen tämligen ojämn men det finns riktigt starka scener också. För det första bryts uppvisningen av diverse paradis med ohyggliga bilder från amerikansk nutid. När Moore är i Tyskland för att visa hur de accepterar och påminner sig om sina synder under andra världskriget finns också en del slaveriet och förtrycket i hemlandet. Måste säga att det är skönt när en amerikan tar ansvar för hur minoriteter har behandlats och fortfarande behandlas i stormakten.
Även besöket på Island gör avtryck. När en kvinna talar om att hon inte ens skulle bosätta sig i USA om hon fick betalt eftersom alla är så självfokuserade kan jag tänka mig kallduschen vissa amerikaner skulle få av den vetskapen. I dessa stunder kommer den gamla Michael Moore till liv.

Kanske för att hans landsmän inte ska ilskna till för mycket är Moores poäng i slutändan att alla dessa idéer som resten av världen förverkligat egentligen är amerikanska. Något som kan förarga vissa. Men återigen, Michael Moore är väldigt målgruppsmedveten. Han vet bättre än oss hur hans landsmän reagerar. Jag är beredd att låta honom komma undan med sådana påståenden. Kärnan är ändå budskapet "vi har allt det här, vi behöver bara använda det".

Bästa filmen på bio just nu

Norrköping Scen ur filmen Room, mor och son sitter på golvet

I söndags gick jag och såg "Room", filmen som är inspirerad av fallet Josef Fritzl. Joy är inlåst i ett litet rum tillsammans med sin son Jack. Men efter sju år har hon ändå inte gett upp, oavsett hur hopplöst det verkar. Att beskriva den här filmen är i princip att ge ett varningstecken. Men förvånande nog är den inte täckt av ensidigt mörker.

Istället undersöker regissören Lenny Abrahamson och manusförfattare Emma Donoghue komplexiteten inuti och utanför rummet, eller skjulet, på ett strålande sätt. Det är utsökt skådespeleri av alla, även de som har mindre biroller.

"Room" är det bästa som går på bio just nu. Jag vill inte skriva för mycket för att inte avslöja för mycket.

Nu är det väl ändå nog?

Norrköping

Jag har väl inte riktigt hängt med...men de har gjort om "Ben Hur". VARFÖR?! Jag antar att någon ville göra om scenen med hästkapplöpningen med moderna specialeffekter. Men inspireras då, låt resten av din berättelse ha någon form av originalitet. Om trailern ger rättvisande bild av filmen är den rätt kass. Om jag hade någon nyfikenhet så grusades den av Toby Kebbell i rollen som Messala. Han är bara fel.

Det är som att allt som var bra med filmen från 1959 är borta medan det mindre intressanta är kvar. Inte för att jag är någon stor älskare av Charlton Heston men versionen med honom innehöll ganska mycket känslomässig styrka. Och även om Judah Ben Hur och Messala var fiender gick det också att se deras gamla relation. Här är det bara muskelflexande som gäller.

Snart gör de väl om Breakfast At Tiffany's eller något. NOG!

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar