Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Här kommer vår bestraffning

Norrköping Håll i hatten, det ska göras en musikal med bland andra Gwyneth Paltrow, Beyoncé, Reese Witherspoon, Andy Samberg och Cameron Diaz. Ryan Murphy, jobbige mannen bakom tv-serien "Glee" är den som ligger bakom det här projektet. Min första känsla: det här är en bestraffning av människor, för vad vet jag inte men kanske för hur vi behandlar varandra, planeten och andra varelser. I så fall rätt åt oss.

 

Här är en sjungande Cameron Diaz

Intet nytt under solen men lika underbart ändå

Norrköping Fyra medlemmerna i The Beatles poserar

The Beatles: Eight Days A Week
Cnema/Filmstaden
Regi: Ron Howard
I rollerna: Paul McCartney, Ringo Starr, John Lennon, George Harrison m fl.
Betyg: 3.5/5

Decennium efter decennium fortsätter The Beatles att charma generationer. Ännu en film om de fantastiska fyra som har få nyheter men ändå sevärd.

Richard Lester som regisserade The Beatles första två spelfilmer fick en instruktion när han gjorde "A Hard Day's Night". Se till att den är klar innan juli, efter sommaren kan flugan vara över. 50 år senare och The Beatles känns i princip lika stora nu. Frågan är om de någonsin kommer att falla i glömska. Trots att 60-talets väldigt speciella hysteri lagt sig sedan länge lyckas gruppen, som inte funnits som band sedan 1970, få nya fans.

Hysterin är fokus i Ron Howards "Eight Days A Week", eller snarare The Beatles turnéliv innan hysterin tröttade ut bandmedlemmarna och satte stopp för live-framträdanden. En kort förhistorik leder till åren 64-66 då de turnerade som mest. Fördelen med att vara så pass omtyckt grupp är att trots att filmen inte har så mycket nytt att komma med kan de största supportrarna ändå vara nöjda. Att djupdyka i The Beatles är alltid gott nog.

Men även den som inte är välbekant med The Beatles hittar något i "Eight Days A Week", nämligen Ron Howards förmåga att berätta en historia. Hur han lägger ihop de olika delarna, tidens anda med krig och missär tillsammans med unga pojkarnas framgångsvåg. Experter av mycket olika slag uttalar sig. Sigourney Weaver och Whoopi Goldberg flankeras av musiker samt musikexperter. Bland det mest sanna är en experts ord om att antalet bra låtar är vad som särskiljer The Beatles från andra band. Att i frågan om musikalisk förmåga att nå toppen ofta kan bara Mozart matcha. Många låtar är helt enkelt väldigt bra. Det är inte en hit här och en där. Egentligen är inte just den här dokumentären bästa exemplet på fenomenet. Även om The Beatles skrev många fantastiska låtar under perioden var det bästa ännu inte skapad. De gick ju vidare med "Rubber Soul", "Revolution", "Sgt Pepper", "Abbey Road", "Let It Be" och fler.

Bäst är ändå berättelsen om när The Beatles vägrade att uppträda för en segregerad publik i Jacksonville. Amerikanska södern genomgick mycket rasmotsättningar på den tiden och segregation var ett faktum. Beatles bröt normen genom att kräva integrerad publik. Historiken Kitty Oliver var där själv när hon var i tonåren. Hennes rörande beskrivning av känslan att vara i ett rum med vita människor för första gången är filmens mest betydande stund.

Annars är det låtarna, killarnas livsglädje, lysande personligheter och den magi som uppstod när just de fyra hamnade på samma plats vid samma tidpunkt. En magi som återstår än idag. Samtidigt finns också sorgen över de två som gick bort för tidigt. Och att det som en gång var en källa till stor glädje till slut tvingande dem att sluta framträda.

En liten ö, en gigantisk global fråga

Norrköping En pojke sitter på en klippa

I fredags såg jag "Bortom Lampedusa" på bio. En film vars liv existerar långt efter att jag slutat titta. En dokumentär som är ovanligt vackert filmad. Där fotot har rollen som annars är reserverad spelfilmer. För att handla om Lampedusa, ön som fungerat som europeiska gränsen mot Afrika, är filmen till synes tämligen odramatisk. Vissa scener är horribla men vardagen vid sidan om katastrofen har också en stor roll.

I skuggan av hösten 2015 gör Gianfranco Rosi en film som på något sätt hyllar humanistiska värden. Trots att den handlar om flyktingarna gör regissören det mer genom att följa öborna och deras speciella situation. Han lämnar inte utrymme till något hat. Istället är det hjälparbetare som gör sitt yttersta för att rädda människor. Läkare som gråtmild förklarar att det är vår plikt att hjälpa människor. Även de som mest är fokuserade på sina egna liv suckar besviket över de liv som försvinner under resan till den lilla ön. På så sätt blir "Bortom Lampedusa" ett bra komplement till andra skildringar om flyktingsituationen i världen och Italiens roll. Jag tänker exempelvis på "Terraferma" med ett helt annat tempo och större fokus på det hemska bemötande som flyktingar kan få. "Bortom Lampedusa" må framstå som mildare och mer behaglig på grund av dess vinkel men samtidigt skönjer jag en tydlig linje där kritiken ligger på en högre och mer osynlig nivå. Människorna vid gränserna är inte de som skapar den hemska verkligheten utan förutsättningarna som politiker har skapat.

I centrum står Samuele, delvis lillgammal och samtidigt väldigt mycket barn. Samuele blir en symbolisk figur på många sätt. Han är väldigt nära misären samtidigt som han känns extremt distanserad från problemen (självklart därför att han är ett barn). Hans roll är det som jag funderar över två dagar efter att jag har sett den.

Lille mannens kamp mot hjärtlösa byråkratin

Norrköping Aaron Eckhart, Chelsey Sullenberger, Clint Eastwood, Tom Hanks

Sully
Filmstaden
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Tom Hanks, Aaron Eckhart, Anna Gunn, Laura Linney, m fl.
Betyg: 3/5

För många flykraschscener gör "Sully" till en repetetiv film. Clint Eastwood borde ha lagt mer speltid till pilotens tankar.

I början av 2009 blev hela världen "Sully" med piloten Chelsey Sullenberger när han landade ett passagerarplan på Hudson-floden i New York och alla 155 på planet överlevde. Clint Eastwood, som nästan aldrig missar chansen att göra film om lille mannen mot stora systemet har återigen fokuserat på den vinkeln. För medan minnet kanske påminner om Sully som en stor hjälte var flygbolaget och haverikommissionen inte lika övertygade. Gjorde Sullenberger och hans kollega Jeff Skiles rätt val som tog risken att landa i vattnet eller skulle de ha återvänt till flygplatsen?

Någonstans verkar det saknas tillräckligt mycket material för en hel film. Återblickarna är många, vi får uppleva nödlandningen flera gånger ur olika perspektiv. Kanske hade Eastwood tjänat på att ta bort ett par spektakulära flygkrascher för att ägna mer tid åt människorna i historien. Eastwoods ansats är så stark och tydlig att tittaren redan vet hur allt ska gå. Vilket såklart blir speciellt när de flesta som ser filmen redan är medvetna om utgången. Eastwood lyckas helt enkelt inte skapa spänning eftersom han är så fokuserad på att hylla hjälten. Självklart är Sully värd en hyllning men filmen tappar i dynamik för att regissören inte håller igen inledningsvis.

Tom Hanks i rollen som Sully kunde knappast vara mer rätt, speciellt utifrån Clint Eastwoods ambitioner. Hanks är nästan mer vardagshjälte i sin gestalt än riktiga Sully. Även Aaron Eckhart imponerar som andrepiloten Skiles.

"Sully" vinner mycket på devisen att en bra historia är en bra historia. För oavsett hur filmen är gjord är historien både spännande, rörande och fascinerande. Valet av kommissionsarbetet är trots allt helt rätt. Resultatet hade blivit än bättre om Eastwood vågade fördjupa sig i problemformuleringen. Piloten Sully tvekar på sig själv i en kort sekvens vilket i princip borstas bort snabbt. Fler sådana scener istället för kraschlandningen hade varit fördelaktigt.

Gene Wilder har lämnat oss

Norrköping Cleavon Little och Gene Wilder i en bar i filmen "Det våras för sheriffen"

Igår kväll kom nyheten att skådespelaren och komikern Gene Wilder gått bort. Wilder blev 83 år och var sjuk i Alzheimers.

I Gene Wilders ära vill jag tipsa om filmen "Det våras för sheriffen" ("Blazing Saddles"), min favorit av de jag sett honom i. Annars är han mest känd för sin roll i "Kalle och chokladfabriken". Humoristisk med inslag av satir är "Det våras för sheriffen" bland det bästa Mel Brooks gjort. Filmen flyter med fart och är så absurd att du inte kan annat än att skratta.

Väl värd tiden!

Verkligen nödvändigt att göra om Ben-Hur

Norrköping Morgan Freeman i nyinspelningen av Ben Hur

Rubriken är aningens sarkastisk. Det är verkligen inte nödvändigt att göra en ny version av "Ben-Hur" för den senaste från 1959 av William Wyler dög gott och väl. För den uppmärksamme så har en trailer för "Ben-Hur" gått sporadiskt på biograferna. Du behöver ha varit uppmärksam för att greppa att det skett eftersom det varit subtil eller sparsmakad marknadsföring.

Var det någon någonstans som bad om en remake på en så pass ikonisk klassiker? Kan vi inte nöja oss och försöka berätta nya historier? Hursomhelst verkar inte det vara Hollywoods melodi riktigt. I någon form av tro att mer avancerad datorgrafik ska ge mervärde görs gamla klassiker om på rullande band, känns det som i alla fall. Och nej, filmer behöver mer än snygga effekter.

"Ben-Hur" är på väg till svenska biografer. Under tiden skulle jag tipsa er om att läsa en artikel om filmen här: http://www.vox.com/2016/8/20/12547768/ben-hur-remake-fail

När både "Legenden om Tarzan" och "Ben-Hur" floppat kan man ju alltid hoppas att Hollywood i ren desperation börjar tänka nyskapande. Eftersom återanvändningen inte är någon kassako.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar