Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Här kommer vår bestraffning

Norrköping Håll i hatten, det ska göras en musikal med bland andra Gwyneth Paltrow, Beyoncé, Reese Witherspoon, Andy Samberg och Cameron Diaz. Ryan Murphy, jobbige mannen bakom tv-serien "Glee" är den som ligger bakom det här projektet. Min första känsla: det här är en bestraffning av människor, för vad vet jag inte men kanske för hur vi behandlar varandra, planeten och andra varelser. I så fall rätt åt oss.

 

Här är en sjungande Cameron Diaz

Äntligen vanliga människor i en film

Norrköping Amy Schumer och Bill Hader i "Trainwreck"

I onsdags var jag och såg "Trainwreck". En romantisk komedi av Judd Apatow, mannen bakom filmer som "40 Yearold Virgin" och "Knocked Up". Komikern Amy Schumer har skrivit "Trainwreck" och spelar själv huvudrollen i den. Och den här filmen är banbrytande. Inte för att humorn är exceptionell eller att storyn omvälvande. Nyskapande är den av en enkel orsak: huvudpersonerna är inte Hollywood-typer utan helt normala människor. Därmed är "Trainwreck" även beviset för att det fungerar. Du behöver inte ha muskulösa hunkar och bombshell-kvinnor för att det ska vara givande.

 

Amy Schumer är inte vacker, hon ser ut som en vanlig kvinna. Med filmsmink ser hon ut som vem som helst på en gata i Sverige ungefär. Hon är inte jättesmal, i Hollywood tycker de säkert att hon är tjock men hon är vad genomsnittet skulle kalla normalvikt. Hennes ansikte är något fylligare. Även objektet för hennes kärlek i filmen är en vanlig människa, spelad av Bill Hader. Nu har män större möjligheter att vara helt vanliga killar så den castingen är inte lika slående.

 

Vad som är ännu bättre är att Schumers karaktär inte anses vara ful, tjock eller konstig i historien. Karaktären är en promiskuiös kvinna som inte alls har problem att träffa män. Det här går emot allt vad romantiska komedier gjorda i Hollywood handlar om. Att se motpolen på bio var extremt befriande. Bara av den orsaken är "Trainwreck" värd priset. Dessutom skulle jag säga att filmen i sig även är sevärd oavsett den här dimensionen.

 

Att jag gör ett helt inlägg om det här visar såklart hur märklig filmvärlden är, i synnerhet Hollywood. Kan bara hoppas på bra biljettsiffror som tillåter fler berättelser där kvinnor får vara helt vanliga människor.

Yttre skönhet är allt "The Man From U.N.C.L.E" har att komma med

Norrköping Bild på Henry Cavill och Armie Hammer från filmen

Trailern hade inte fel. "The Man From U.N.C.L.E", senaste filmen från Guy Ritchie är verkligen inte bra. Däremot finns det en del att vila ögonen på ändå, nämligen Henry Cavill i första hand och Armie Hammer i andra hand. När filmen var slut hade jag tänkte ge den en tvåa i min recension. Söndag morgon när jag började skriva insåg jag att det till och med handlar om en etta. Det enda som gjorde de två timmarna värda något var filmtekniska skönheten och manliga fägringen. Jag vet inte om det är ett medvetet drag från filmstudion, att försöka få kvinnor att gå på Ritchie-filmer. Recensionen är i tidningen måndag 17 augusti.

 

Alicia Vikander var också med i filmen. Svenska skådespelare som når framgång internationellt verkar ha svårt att hålla sig ifrån Guy Ritchie. Innan henne var det Noomi Rapace som spelade i Sherlock Holmes. Förstår inte riktigt grejen. Tror de att Ritchie är någon form av högvattenmärke för skådespelare? Vikander är hursomhelst en bättre skådespelare än Rapace när hon är som bäst. Däremot är den här genren verkligen inte hennes styrka.

 

När jag gick gymnasiet läste jag en kurs som hette rörlig bild. Vår lärare sa att det är ok att se film bara för att någon som spelar i den ser bra ut. Med det i bagaget kan jag rekommendera "The Man From U.N.C.L.E" trots att jag gett den en etta.

Hösten kommer...och ingen kan stoppa den!

Norrköping Hösten har många fördelar. Frisk luft, konsekvent väder, vackra färger. Det bästa med hösten är alla bra filmer som kommer. Sommaren är som bekant den tid då alla filmbolaget jobbar hårt för att kunna sälja det mest själlösa de har att erbjuda. De flesta människor, men inte jag, är mindre sugna att sitta på biograf när vädret är varmare. Så på sommaren är det publikfriarna som släpps. Filmer för målgrupper som inte är lika intresserade av en dialogstark historia utan finner nöje i kavalkad av specialeffekter.

 

Men hösten, det är då filmlivet gaskar upp sig. Förbättringen syns redan mot sommarens slut. Förra helgen såg jag "Southpaw", inte en extremt originell historia men en som berör. Och "Love & Mercy" berörde än mer när jag såg den i helgen. Båda filmerna kan jag verkligen rekommendera.

I slutet av augusti är det dags för dokumentären "Jag är Ingrid" om skådespelerskan Ingrid Bergman. Sen kommer "Far From The Madding Crowd", "Hippokrates" och "Phoenix". Det är bara början...vi har månader på månader av förbättring på gång!

Märkliga fenomenet Magic Mike XXL

Norrköping Scen ur Magic Mike XXL, männen är på scen

För två år sedan kom filmen "Magic Mike", regisserad av Stephen Soderbergh, löst baserad på skådespelaren Channing Tatums liv. Han började som manlig strippa för att sedan börja med skådespeleri. Det var en väldigt märklig grej att Soderbergh regisserade. Ett faktum som fick mig att tro att filmen kanske hade en seriös behållning. Efter att ha sett den var jag lite förvånad över min egen reaktion, min kritik handlade om storyn. Det var ingen bra story. På det sättet är jag nyfiken på uppföljaren som kommer nu i juni.

 

"Magic Mike" är ett extremt märkligt fenomen. Tänk en film om fem kvinnliga strippor och tänk de forsande vågor av kritik som skulle radera ut alla chanser till framgång för den. Tänk allt hån som skulle riktas mot den. Tänk de skeptiska tankar många av oss skulle ha riktade mot de som gick och såg en sådan film på bio. Spontant är "Showgirls" det närmaste jag kommer på med film där kvinnor strippar och förhoppningen av producenterna är att människor betalar för det fysiskt sexuella. "Magic Mike" har kommit undan på ett helt annat sätt.

Jag vet inte om det är det patriarkala systemet som gör att män kommer undan med det. Eller att män överlag inte är objektifierade och på något sätt ses inte "Magic Mike" som samma sorts fenomen. Men när det kommer till kritan är det verkligen jätteudda.

Och så det där om feministpropagandan i "Mad Max"

Norrköping Scen ur Mad Max, karaktärer i en bil, ser bekymrade ut

Först uppmärksammades "Mad Max: Fury Road" som en hyllad action. Sedan började man höra nyheten om att en mansgrupp kritiserar filmen för feministpropaganda. Vilket är ganska svårt att tänka sig att Hollywood skulle syssla med. Feministpropaganda skulle inte tjäna dem pengar och pengar är det som driver Hollywood (och världen).

 

Igår såg jag filmen själv och kan härmed berätta hur det var: Män och kvinnor tog mer eller mindre lika plats i "Mad Max". Kvinnorna var generellt inte sexuella objekt. En grupp kvinnor var väldigt viktiga i handlingen och Charlize Therons Furiosa hade kanske större del av handlingen än Max. Fortfarande var två män absolut vitala för handlingen och dess utveckling. Jag skulle säga att för en action-film var den ganska jämställd. Därmed anses den vara feminisk propaganda av vissa. Normen är män, speciellt i actionfilmer, har så framträdande roller att när normen saknas känns det fel i vissas ryggmärg.

 

Att dessutom prata om feministisk propaganda som problematisk blir lite märkligt. Propaganda för könens jämlikhet är väl ändå inte så farligt? Vad mansgruppen menar är säkert "kvinnopropaganda", vilket "Mad Max" inte är. Diskussionen påminner mig om när vissa kvinnor upplevs som dominanta i förhållanden enbart baserat på att mannen inte är den dominanta i relationen. Normer är intressanta saker...

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". I vanliga fall skriver jag om film i Folkbladet. På den här bloggen kommer jag skriva allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension. Annars kan ni läsa mina recensioner i tidningen.

Bloggar