Dödssiffrorna efter jordskalven i Kina fortsätter att stiga och eftersom hjälp ännu inte - tre dagar efter skalvet - har nått fram till epicentrum så är det omöjligt att spå skadornas omfattning.
Räddningsarbetet har försvårats av ihållande regnoväder, blockerade vägar och efterskalv. Bara i staden Shifang talas det om 30.000 saknade och civila har fått gräva efter överlevande med bara händerna i väntan på annan hjälp.
Jämnats med marken
Under två timmars bussresa till Anxian kantas vägen av provisoriska tält dit människor har flytt. De vågar inte sova i husen av rädsla för efterskalv.
Efter knappt halva vägen passerar vi Dujiangyuan som tidigare var hem åt över en halv miljon människor. Nu har större delen av staden jämnats med marken. Här stannar inte vår buss, vägarna hit har varit hela och hjälp har redan anlänt.
Stor desperation
Väl framme vid Anxian är desperationen stor hos de människor som har förlorat det lilla de hade. Många stressar fram uppgifter om vart deras bekanta ligger begravda, men den frivilliga räddningspersonalen räcker inte till och flertalet uppmanas att vänta.
- Inte en droppe vatten, inte ett stycke bröd har vi fått från myndigheterna. Det är bara ni här, säger hemmafru Zhang Mei Hong med hopplöshet i rösten.
- Vi har själva fått gräva efter våra bekanta, men vi har ju ingen utrustning. Till och med spadarna ligger under rasmassorna.
Ingen hjälp
Det tillfälliga fältsjukhuset fylls ständigt på med drabbade som har vandrat i timtal från samhällen dit ingen hjälp har nått. Ambulanser rullar in med nyss funna offer som får första hjälpen med livet som insats.
Sex svagt upplysta britsar finns under de provisoriska regnskydden, där läkarteam från samhällets redan överfulla sjukhus gör ingrepp med de mest simpla instrument. Utöver britsarna kan endast mörka och kalla tält erbjudas.
Vi blir instruerade att ge ut en halvliter vatten på två personer.
Förändrat för alltid
Morgonen efter i byn Wuxingcun står bonden Gao Jie Fang och hopplöst begrundar sitt forna hem
- Skalvet varade inte ens i en minut men har förändrat mitt liv för all framtid.
Hans fru vårdas på sjukhuset i Anxian medan han själv hjälper att röja upp i grannskapet.
- Ingen annan hjälp har ju kommit, de få maskinerna räcker bara till att röja på vägen, inte bland rasmassorna, fortsätter han.
Wuxingcun är frontlinjen, härifrån går det inte att ta sig längre uppåt med bil, den slingriga bergsvägen blockeras fortfrande av stenblock.
Ofarbara vägar
En grupp militärer gör sig redo för att i fem timmar marschera på den ofarbara vägen till ett samhälle längre upp. Uppgifterna angående invånarantal och skador varierar, men det står klart att där bodde "flera tiotusentalet" människor och det mesta tros vara totalförstört.
De enkelt utrustade militärerna blir de första utomstående att nå dit. Jag marscherar med dem en bit och den mest påfallande känslan är osäkerhet. Hur många bor där? Hur länge ska vi stanna? Vilken slags hjälp behöver de? Ingen vet.
På vägen tillbaka till Chengdu är vägen fylld av konvojer på väg med hjälp. Miltärfordon, hjälporganisationer och privata hjälpinsatser hoppas kunna rädda liv i de samhällen som snart ska kunna nås då vägarna har röjts.
Kinas regering har inte velat ta emot utländska hjälparbetare utan hellre förlitat sig på egen personal. Samtidigt som nyhetskanalerna dygnet runt sänder rapporter om hur jordbävningen har "enat Kina", med hänvisning till att såväl Taiwan som Hong Kong har donerat pengar.
Men den faktiska hjälpen kan tyckas komma sent för de som nu tillbringar sin fjärde dag under rasmassorna.