Gustav Fridolin är språkrör för Miljöpartiet. På DN Debatt i går krävde Fridolin högre lärarlöner. De båda lärarfacken instämde omedelbart. Vilket jag så klart har respekt för. Att höja sina medlemmars löner är en fackförenings viktigaste uppgift. Under våren har skoldebatten varit intensiv. De båda yrkesförbunden Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund har varit synnerligen aktiva i debatten. Krav på rejält höjda lärarlöner är den röda tråden i förbundens kampanj. Inget fel i det. Många lärare har låga löner i förhållande till uppgift och ansvar. Gustav Fridolin är dock påfallande oprecis i sin artikel. Han kryddar sina krav med många ord av typen ?sannolikt?. I en central passus i artikeln meddelar Fridolin att höjda lärarlöner är en av Miljöpartiets ?prioriteringar? i arbetet med förslaget till höstbudget. Jag förstår Fridolins vaghet. Lärarnas problem är att de är så många och att de inte arbetar på en marknad med utvecklad lönekonkurrens och med jakt på produktivitet. Ett kollektivt lönelyft på säg 5 000 kronor i månaden skulle öka lönekostnaderna med drygt 30 miljarder kronor per år. Det kommer inte att låta sig göras. Vilket Gustav Fridolin är väl medveten om.
Miljöpartiets Fridolin undviker nogsamt att problematisera lärarnas löneläge. Utöver ett uttrycka en allmän välvilja för ökade löner passar han på att klaga på att ?lärartätheten sjunker i skolorna?. Han kräver således inte bara högre löner för de lärare som finns i dag, han vill ha ännu fler lärare som ska ha högre löner.
Missförstå mig rätt.
Bra lärare är oerhört viktiga. Bra lärare ska kunna ha betydligt bättre betalt än vad de har i dag. Innovativa arbetsgivare och bra lärare måste få skapa egna och nya arbetsorganisationer. Stelbenta och produktivitetsdödande mätningar av antalet lärare per hundra elever är fienden nummer ett för lärarnas lönelyft.
?Lärartäthet? är ett administrativt och byråkratiskt nyckeltal utan något som helst samband med pedagogiska prestationer och elevernas resultat. Mängden lärare är ointressant i jämförelse med kvaliteten på lärarna.
I januari 2009 var jag på besök på en gymnasieskola i Göteborg. Jag skrev om saken på Folkbladets ledarsida 30 januari det året. ?Gymnasiet är relativt nyöppnat. 175 elever studerar på samhälls- och naturvetarprogrammet. Omräknat till heltidstjänster arbetar 8 lärare på skolan. I en aktuell enkät bland Göteborgs gymnasieelever röstades lärarna på den här skolan fram som de bästa lärarna. Jag gick runt på skolan tillsammans med rektorn. Eleverna kommer från alla stadsdelar och från flera av Göteborgs kranskommuner. I Göteborgsregionen åker alla gymnasieelever fritt i kollektivtrafiken vilket underlättar integrationen. Vilket syns i undervisningssalarna. Lärarna arbetar utifrån vad de är bäst på. Vilket syns i elevernas resultat.
Det enda vettiga nyckeltalet för skolor är vad eleverna får med sig av kunskaper, insikter och färdigheter under sina gymnasieår. Kan något dessutom uppfinna ett nyckeltal som befriar lärare från hierarkier och pappersvändande så inte mig emot?.
Gustav Fridolin väljer tyvärr att sjunga med änglarna. Hans artikel på DN Debatt andas inte nytänkande för fem öre. Han flörtar med lärarnas fackliga organisationer. Likt så många har gjort förut. Men vad vinner lärarna på alla dessa inviter och flirter? Ingenting.
Enda vägen för lärarna att kunna höja sina löner substantiellt är att de accepterar produktivitetskrav liknande dem som präglar industrin.
I industrins resultatinriktade värld finns det ingen som skulle drömma om att hålla sig med nyckeltal som reglerar ett visst antal medarbetare för att utföra vissa arbetsuppgifter. I industrin står kvalitet, leveranssäkerhet och produktivitet i fokus. Skolan behöver genomgå en industrialisering. Då kan lönerna gå upp. Att vara en del av Gustav Fridolins ?prioriteringar? i Miljöpartiets budgetarbete lär däremot inte ge särskilt många korvören i lönekuvertet.